Det pinsamma med våra tvättlinor

Här har jag gått på i flera veckor om hur bra nya bostaden är, men det betyder ju inte att den är perfekt. Syftar jag på konstiga elektriska kopplingar nu, eller laxfärgen på väggarna, eller är det måhända ett hål i taket?
Nej.
Jag pratar om tvättlinorna.

Så här är det. I Spanien finns ett slags höghus som är rätt vanligt. Vi bor i ett sådant. Det är byggt så att alla hyresgäster har en mittemot-granne, och mellan grannarnas fönster går tvättlinorna. Man hänger ett plagg på linan, drar i det dubbla snöret så att plagget åker bort mot grannens fönster, och hänger nästa plagg på linan.
Första dagen tyckte jag att det här var rätt kul och drog en svart kvarglömd socka fram och tillbaka bara för att det var roligt.

Andra dagen skulle vi tvätta. Då var det inte roligt längre. Jag ville inte hänga upp tvätten. För vad skulle hända om jag råkade tappa någonting? Hur ofta händer inte det menar jag, när man hänger tvätt.
Det kallas inbyggd patio det här. Den enda vägen ut i pation går via lägenheterna på bottenvåningen. Alltså är det de boende längst ned som måste samla upp all tvätt som vi andra tappar.
Jag har en kompis som bodde på bottenvåningen i ett sådant här hus. En gång var det en av Spaniens mest kända trollkarlar som ringde på dörren och bad att få sina kalsonger. Hon blev verkligen häpen, för den här trollkarlen bor inte alls i Sevilla, och vad han gjorde i huset var hon förstås nyfiken på.
Det var ett sidospår. Vad jag ville komma till var att de boende på bottenvåningen förmodligen är rätt trötta på att hämta och lämna ut tappade kläder, och därför är man mycket försiktig när man hänger kläderna på linan.
Jag lät alltså Jesús hänga tvätten både första och andra gången, men tredje gången var han på jobbet och jag kände mig tvungen. Vill ju inte bli en sån som är beroende av sin sambo för att tvätten ska torka.
Jag var så nervös att händerna skakade, och det, kände jag, var inte ett bra tillfälle för skakande händer.
Jag höll krampaktigt i en svart strumpa medan jag överdrivet försiktigt fäste den på linan med en klädnypa.
Det gick bra. Varken jag, strumpan eller klädnypan föll.
Det gick finemang alltihop.
Det gjorde det däremot inte för Jesús nästa gång.
- Hoppsan...
- Vad? Vad tappade du?
- Ett par av dina trosor.
- Haha. Kul.
Det var tyvärr sant.
- Jag tycker att vi ska införa regeln att den som tappar något får gå ned och hämta.
Jesús svarade inte. Han hängde fortfarande i fönstret och spanade efter mina trosor.
- Jag fattar inte vart de tog vägen... De ligger ju inte på marken... Har inte fastnat i någon annans lina... Kan de ha landat på något fönsterbräde?

Jag  räknade trosorna som förlorade, men tänkte kolla efter dem i bättre ljus dagen därpå när nästa maskin tvätt skulle hängas.
Jag öppnade fönstret, och oj!

Den röda, nydiskade plastbunken som låg i diskstället och torkade föll ut!
Jädrar vad det lät när den dunkade i marken fyra våningar ned.
Jag blev helt stel. Tänkte, att jag borde vara tacksam över att skålen inte var gjord av glas, men det enda jag hade i huvudet var hur grannarna längst ned skulle reagera när jag knackade på.

- Du får gå ner, sa jag till Jesús när han kom hem.
- Jag? Varför det?
- För att du är van. Dina föräldrar bor ju i ett sådant här hus. Du har väl hämtat kläder åt dem?
- Nej, grannarna längst ner där har spänt upp ett nät, så allt som tappas landar i det räknas som förlorat för alltid.

Vi gick ner tillsammans på kvällen. Det tog en bra stund innan dörren öppnades. Mannen verkade riktigt trevlig, men tyvärr, sa han, kunde vi inte få tillbaka plastskålen just då (trosorna frågade vi inte om). Det finns nämligen ingen dörr ut från den här lägenheten, så den äldre mannen måste klättra ut genom köksfönstret för att hämta sakerna, och när vi ringde på lagade de mat så det gick inte. Dagen därpå var vi dock välkomna tillbaka!