Marrakech - sammanfattning

Värmen: Klev ur planet. En fruktansvärd vind höll på att däcka oss innan vi kommit ned på marken. En sådan hetta har jag aldrig känt utomhus. Vinden var så het att vi (till och med den härdade andalusiern Jesús) trodde att den kom från flygplansmotorerna. Vi har druckit otroliga mängder vatten och knappt kissat ut någonting. Rekordet var under söndagsmiddagen då vi hade druckit ur två 1,5-litersflaskor innan vi avslutat huvudrätten. I gamla stadselen är tak uppspikade över de smala gränderna, de ger skugga och svalka, men det är fortfarande hett. Man går mycket långsamt. Invånarna sköljer sig med vatten hela tiden, men dricker inte eftersom det är ramadan.

Boendet: Vi har bott på en underbar riad, ett gammalt renoverat hus i den gamla stadsdelen. Luftkonditionering. Takterasser med vita soffor och lampor där man kan ligga och läsa på kvällarna och lyssna på böneutroparna.

Språket: Vet förstås inte hur det är överlag i Marocko, men alla vi har pratat med i Marrakech kan mycket (ja, jag menar mycket, inte många) språk. Främst arabiska och franska (Marocko har varit fransk koloni) förstås, men många kan också engelska och spanska. Vi har talat alla språken. Nåja, jag kan inte säga mer än tack på arabiska, att säga hej eller hej då var mig övermäktigt. Jag har även blandat in portugisiska, hur nu det kommer sig. Lustigt förresten vad många ord jag kan på franska. Eller hittade jag bara på?

Maten: Här tänkte jag skoja till det och lägga in en bild från en välkänd hamburgerkedja och säga att vi åt där varenda dag, när det i själva verket var dit vi gick när vi landade i Sevilla. ALLA andra matställen är stängda här klockan 18 i augusti, och man väcker inte svärföräldrarna ur siestan för att få mat, även om man är utsvulten. Men alltså. Vi har varit i mathimlen. Det var varit en gastronomisk resa. Om ni läste mitt inlägg om Julia Roberts och spagettin... föreställ er mig eller J i hennes ställe. Tårögda över tagines, pastillas och couscous... Mer info kommer...

Säkerheten: Marrakech är fullkomligt livsfarligt! Det tog oss två dagar innan vi uppfattade ett mönster i den galna motorcykelkörningen i smågränderna. Ja, vi fattade att hur trång en gränd än är, och hur mycket folk som än går i den, så kan det komma (och kommer helt säkert) en vansinnesförade. Ibland utan ljud och ljus, alltid fort. Man ska alltid, alltid hålla sig intill kanten.
Dag tre lärde vi oss att gå över vägen.

Skönheten: Marrakech är ingen vacker stad där man går runt och beundrar fina byggnader. Men det finns så mycket vackert! Kaklet i en trappuppgång som skymtar bakom en trädörr. Glittret i alla lampor som hänger i lampstånden. Sjalarna. Färgerna. Högar med dadlar och kryddor. Skriftspråket. Glimtar från öppna moskéer. De sovande katterna.

Stora torget Djemaa el Fna: Vilken besvikelse, tänkte jag när vi äntligen kom fram till det berömda torget. Så stort och fult och jobbigt med alla försäljare som vägrade lämna oss ifred. Tittade på en man som drog en halvstor apa i armen, en apa som han skyndsamt satte på axeln på förbipasserande för att tjäna pengar på fotografering. Men torget blir ett helt annat sent på kvällen. Skyddat av Unesco, inte för dess skönhet (sannerligen inte) utan för gatulivet; för matstånden som dukar upp, ormtjusarna, sagoberättarna, hennamålarna, musikerna, spådamerna. Djemaa el Fna ska upplevas på kvällen!

Nya stadsdelen Guéliz: Franska stadsdelen. Gud, vilket deprimerande ställe! Dessutom var precis allt stängt, till och med matmarknaden. Varenda bar. Har det med ramadan att göra?

Kulturen: Det tar inte mer än en timme med flyg från Sevilla, men man landar i en annan värld. En annan kultur. Jag vet ingenting alls om den här kulturen. Sociala koder. Vad man pratar om. Kvinnligt/manligt. Arbete. Uppväxt. För tusan, hela livet! Jag vet ingenting!
Förstår ni vad jag menar? Åk till vilket kristet land som helst i Europa. Eller Amerika. Australien på andra sidan jordklotet. Vi lever på ungefär samma sätt. Hur stor roll spelar egentligen religionen? Varför spelar den så stor roll, och på vilket sätt är den viktig i det här sammanhanget?
Tillbaka i Sevilla med många tankar.

Prutningen: Jag har ingen aning om hur man gör. Mer än i teorin.

Det tröttsamma: Kulturshock. Fullkomligt slut efter första tvåtimmarspromenaden. Trafiken, alla som som ska guida för pengar, fotograferas för pengar, som försöker dra in en i butiken och övertala en att köpa något, alla ungdomar som jobbar järnet av sig för att locka in en på en restaurang, just deras, som tjatartjatartjatar, alla hennadamer som tar tag i armen, följer efter en, försöker övertala att göra en målning.
Det märks vilka turister som är nyalnlända och vilka som har lärt sig hantera ovanstående.

Vänligheten: Det finns så vänliga människor i Marrakech! Sevillaborna borde åka dit på kurs.

Flaggorna: Massor av flaggor längs vägarna. Djupt röda med en stjärna, fladdrar från låga flaggstänger. Känns hotfullt. Röd är en våldsam färg.

Kungen: Är det lag på att varje restaurang har en bild på kungen? Hur många olika bilder av honom finns det?

Djuren: Många använder åsenkärror i trå, och åsnorna är mycket små och grå.
Vi har bara sett en enda hund, men hundratals katter. Från pyttesmå kattungar till stora, lugna som sover i gathörn och trappor. Orädda.

Hantverket: Här lever hantverket, och det skapas så vackra föremål! Underbart att bara gå och titta och titta.

Labyrinterna: Är det möjligt att åka till Mararakech utan att gå vilse? Nej. Dag tre hittade vi fortfarande inte tillbaka till vår riad, och det är okej på sätt och vis, för det är mycket underhållande att snurra runt bland marknaderna, men tröttsamt när det är 46 grader och man är trött efter att ha varit ute och gått i sex timmar och är på vippen att sätta sig mitt på marken framför motorcyklisterna för att få vila ett ögonblick.