Fyrtiosjätte dagen i karantän - månhav, vardagslycka och en katt med kemikalier i pälsen

- Vad har hänt med katten? undrade Jesús
- Vad då? Vad är det med honom?
- Han kom in till mig och luktade kemikalier och var alldeles blöt om magen. Jag tog i honom och fick något på mig. Det går inte att tvätta bort.

Jag visste precis vad det var, och jag blev så arg. Ilskan och irritationen över allt som händer ligger under ytan hela tiden. Användandet av munskydd orsakar en stor del av min irritation. Jag gissar att folk inte har en aning om hur viruset smittar, och att det är därför man ofta ser ensamma bilförare köra med munskydd, eller ser en ensam person rasta sin hund på landsbygden, med munskydd, som om viruset skulle flyga omkring som pollen i luften. Och så är det den här besprutningen av gatorna, den retar mig! Flera gånger i veckan kör kommunen omkring med en apparat som dånar, och efter kommer en man, iförd ansiktsmask och skyddskläder, och sprutar desinfektionsmedel med slang. Och inte långt innan Jesús larmade om katten hade den dånade maskinen kört förbi och jag hörde det svischande ljudet från den manuella sprutslangen. Barnvagnen stod utanför dörren så de gick inte in och sprutade vår uppfart, men katten... Jag vet inte hur han fick det på sig, men katten var alltså genomblöt om ben och mage.

Jag stängde in oss båda i badrummet, stoppade ner katten i bidén och började spola och tvätta honom. Han stod på baktassarna, hade huggit tag i en handduk med klorna men var relativt stilla, och jag sköljde och tvättade ben och mage gång på gång, och torkade honom till slut med en handduk. När jag hade släppt ut honom tänkte jag att jag borde ha använt tvål, men det kändes grymt att dra in honom och behandla honom igen, så det fick vara.

Efter det bakade jag drömtårta som jag skar upp i skivor och la i en burk. Drömtårta, frukt och saft tog vi med som picknickfika och gick iväg mot vandringsleden igen. Jag ångrade att jag inte hade tagit med Disas gummistövlar, vattenpölarna fanns kvar, men hon plockade blommor istället. Runa somnade i vagnen och jag fikade själv, Disa hade inte tid för hon letade ekollon åt de stora svarta ibericogrisarna på andra sidan stenmuren där jag satt. Klättrade i berg gjorde hon också. Och när vi återvände hemåt glömde jag hennes fina bukett, med en vallmo i, bland annat, och hon var så besviken och ville gå tillbaka hela en långa vägen för att hämta sina blommor.

Disa gick tillbaka på kvällen, med Jesús, som var ute med båda barnen. Sedan satte han upp teleskopet i pation och så tittade vi på månen, såg tydligt dess kratrar och månhav, stora mörka fält som bildats av lava. Det var så vackert.

Därefter åt vi varma smörgåsar efter mammas recept. Jag minns inte att hon någonsin gjorde sådana när jag var liten, men receptet finns i hennes röda receptbok. Man blandar hackad purjolök med hackad skinka och hackat ägg, och blandar det med majonnäs. Röran breder man över brödskivor och tillagar dem ugnen. Det blir en helt oväntad och mycket god smak efter den där ugnsgrillningen!

Jesús tyckte att det kändes som semester. Han sa att han skulle skämmas om han berättade för sina vänner i Sevilla, att han nu under karantänen är ute och går på landsbygden och ser solen gå ner över bergen, därefter tittar på månen i teleskop och till sist sitter inne och äter sådana goda varma smörgåsar...

Jag har sagt det många gånger: vi har det trots allt bra!

Fyrtiofemte dagen i karantän - utebad, 51 smittade och "det nya normala"

Att gå till ekoaffären och hämta veckans grönsaker var en utmärkt anledning till att få med båda barnen ut. Vi stannade till vid de gamla tvättställen precis nedanför det lilla torget med apelsinträden. Doften av apelsinblommor fanns i luften och det var härligt att vara ute! Disa balanserade runt vattnet och jag satte Runa i ett av tvättställen och tänkte på förr i tiden, när kvinnorna samlades här för att tvätta familjens tvätt och umgås.

På ditvägen lyckades jag förhindra att Disa blötte ner sig, men när vi stannade till här på hemvägen också sa jag inget när hon först doppade fötterna, sedan benen, jag försökte bara förhindra att hon doppade sig helt och hållet, för det skulle bli kallt att gå hem annars. Vattnet i sig är rätt kallt, det kommer direkt från grottsystemet under borgen. Den här ungen älskar att bada! Älskar! Orädd är hon också, det var helt nödvändigt att jag lärde henne simma förra sommaren, eftersom hon inte var ett dugg rädd för att hoppa i på djupt vatten.

Vi träffade Cristina, som stod och pratade på behörigt avstånd, och det var så svårt att hindra Disa att gå fram till Cristina, som hon känner väl. Och Pilar mötte vi också, och hennes lille pojke vaknade i bärselen när vi pratade. Och ständigt detta tjat på Disa; gå inte nära, du får inte gå nära någon, stanna här...

Nu finns statistik igen. Det verkar inte ha avlidit fler i Aracena än de två eller tre på äldreboendet för en månad sedan, men 51 har testats positivt för viruset, och det är många fler än Jesús hade räknat med. Han hade visst stannat i tanken på att det inte är fler än omkring 15, trots att man begriper att dessa 15 har fört smittan vidare under månaden som gått, trots karantänen. Åtminstone till familjemedlemmarna. Hur många som är smittade egentligen vet ingen, eftersom det görs mycket få tester. Jesús blev i alla fall ganska sänkt av vetskapen om de 51 smittade, och han förstår nu att det kommer att dröja länge innan han får träffa sin pappa igen.

Vi vet nu säkert att alla kommer att få gå ut från och med lördag. Man kan motionera ensam, eller gå ut på promenad med dem man bor tillsammans med. Regeringen har också beslutat om en avtrappning av karantänen i fyra steg, vilket ska göras under 6-8 veckor. Om två månader ska det "nya normaltillståndet" vara igång. Läs gärna Sydkustens artikel på svenska, eller El País artikel på spanska.

Det fyra stegen i korthet:
Fas 0 (har redan inletts): Barnen får komma ut, vuxna får gå ut och motionera ensamma eller promenera med de andra som man bor med. Vissa affärsverksamheter kan öppna, till exempel restauranger med mat för avhämtning.

Fas 1: Småbutiker får öppna, hotell får öppna med max 30 % beläggning, restauranger får öppna uteserveringar med 30 % kapacitet, och kyrkorna får öppna igen, även där med max 30 % av det möjliga besökarantalet. Marknader kan öppna och man kan få träffa andra människor igen. Allt under restriktioner förstås.

Fas 2: Biografer, teatrar och kyrkor får öppna (max 50% av möjlig kapacitet), inomhusevenemang med max 50 personer, utomhusevenemang med max 400 (sittande) personer, restauranger med 30 % av sin kapacitet och med bordsservering, jakt och fiske kan återupptas. Köpcentrum kan öppna med restriktioner, och man kan få lov att gifta sig och hålla bröllopsfest med ett visst antal gäster

Fas 3: Butiker får inrymma 50 % av sin kapacitet, allmänheten får röra sig friare och restauranger får inrymma fler gäster. Fortfarande gäller det att avstånd ska hållas till andra människor. Stränderna öppnas, tjurfäktning återupptas och diskotek och nattliga barer med få besökare.

Senast den 29 juni ska Spanien ha avslutat fas 3 och "det nya normaltillståndet" påbörjas och kommer att gälla fram till dess att det finns ett vaccin.

Fyrtiofjärde dagen i karantän - bordleverans, lästips och flamencobiennalen online

Blir rubriken fel nu när vi får gå ut med barnen en timme varje dag? Det kallas karantän fortfarande, men det känns inte så. Är det karantän när man får gå ut en stund varje dag? Att få gå ut en timme, med barnen, betyder allt! För naturligtvis gick vi ut, denna regniga måndag, den fyrtiofjärde karantändagen. Vi plockade blommor, klättrade på en stor sten i den lilla rondellen med olivträdet, matade hästen i hagen med morot, letade efter killingarna vi hörde med inte såg i gethagen. Och hoppade i vattenpölar, så klart!

På förmiddagen stannade en lastbil utanför vårt hus. Det var bordet som kom! Det låter inte klokt, så här i karantäntider men vi har köpt ett trädgårdsbord på nätet, och igår levererades det! Nu står en enorm kartong i hallen. Den når upp till dörrkarmen och är definitivt bredare än dörren. Vi fick flytta på barncyklarna och Jesús cello och klämma in den bakom en byrå för att den inte ska bli en dödsfälla som faller ner över nån unge, och byrån ser mycket liten och vek ut, liksom hukande under den enorma, tunga kartongen. Nu går det inte att öppna dörren till förrådet längre eftersom kartongen står framför den, men det är lika bra, den svenska chipspåsen som jag har gömt därinne ska sparas till invigningsfesten av bordet i helgen. (Man får ta varje tillfälle att fira något.) Nu planerar vi mat och lekar på invigningsfesten, och hoppas att det slutar att regna åtminstone till fredag, så att vi kan sätta ihop bordet. Så bekvämt det ska bli med ett bord till pation, vi har mest suttit på marken när vi varit ute, eller haft det rangliga campingbordet som bara tre tallrikar får plats på. Jag förutspår att vi kommer att vara hemma mycket även framöver...


I år skulle flamencobiennalen hållas i Sevilla för fyrtionde gången, men det blir knappast någon biennal på teatrarna, utan allt lutar åt att föreställningarna kommer att hållas utan publik, och ses online i direktsändning. Detta kan inte ersätta en live-föreställning, men ändå, mycket bra alternativ, eftersom biljetterna brukar säljas slut så fort att man ändå inte kan se något på teatrarna.

Jag tycker att DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis söndagsledare var bra. Det handlar om människoliv, inte platåer. Texten handlar om att många i Sverige inte tar den hotande situationen på allvar, och att det kan bero på att befolkningen lugnas för mycket av det opersonliga språket om toppar, kurvor och platåer, som används. Läs gärna texten. Jag läste den samma dag som en tidigare kollega var på väg hem från jobb, och grät av frustration av vad som mötte henne i stan; en stor spontancruising med många i varje bil, folk som festade och delade på mat, nästan som en protest mot de rekommendationer om avstånd som anges.

Carin Osvaldsson skriver genomarbetade, läsvärda artiklar på Sydkusten. En av dem jag tycker att ni borde läsa handlar om regeringens stora misstag att göra alla Spaniens föräldrar djupt besvikna när det meddelades att barn endast skulle få följa med till mataffärer, och inte gå ut och leka, efter sex veckor inomhus. Texten har den passande rubriken Hur något positivt kunde bli fiasko.
Läs gärna hennes text om hur Corona-krisen förhoppningsvis leder till förändrade arbetsrutiner i Spanien. Här har det varit få förunnat att jobba hemifrån, mycket på grund av att spanska arbetsplatser styrs auktoritärt och uppfattningen är att de anställda inte jobbar om de inte övervakas av sin chef på plats. I Spanien arbetar endast 4,3 % hemifrån mer än halva arbetstiden.

Johnny Cash

Det var i den lilla vita bilen, någonstans i Portugal, som jag hörde Bob Dylans Girl from the north country land första gången. Jesús, som satt bredvid, hade hört den desto fler. Han hade lyssnat på den om och om igen det dryga halvår som jag bodde i Sverige, efter att pappa hade gått bort, orolig över att jag inte skulle komma tillbaka till Spanien. I alla fall, här fick jag upp öronen för Johnny Cash. Problemet är att jag inte tycker om country-musik. Har någon av er som läser tips på låtar med Cash, som inte är country?

Fyrtiotredje dagen i karantän - barnen är ute!

Som vi hade sett fram emot den här dagen! Tidningarna visade bildspel på glada ungar och beskrev dagen som julafton i april, och det jag syftar på är förstås att barnen äntligen fick komma ut, efter mer än 40 dagar instängda!

Vi visste att vi inte fick gå tillsammans, så vi fuskade lite, Jesús gick ut med Runa, jag gick ut med Disa, och sedan möttes vi där vandringsleden till Linares de la Sierra börjar. Det var lite konstigt att gå ute med Disa. Hon undrade varför det var en massa randiga plastband vid ingången till lekplatsen, så att man inte kunde komma in och leka, och jag försökte prata om ansiktsmasker med henne, att en del har det, men att det viktigaste är att vi inte kommer nära andra. Det här är verkligen konstigt. Vi såg en pappa och en pojke på cykel, båda bar ansiktsmask, en person som satt i sin bil och bytte skor, hon bar ansiktsmask.

När vi kom till vandringsleden, där vid ålderdomshemmet där Aracenas dödsfall i covid-19 har skett, kunde jag slappna av. Jesús väntade redan där med Runa, som hade sovit, och han berättade att ovanför skolan var det mycket folk och poliser som höll ordning, men här där vi var fanns inte en människa. Eller ja, under den timme vi var där gick två hundägare förbi, och en man med barn.

Vi plockade stora blombuketter och Disa sprang och sprang. Vi lämnade hennes sparkcykel i gräset för att hon skulle kunna springa istället.

Hon hittade en häst att klappa...

Och klättrade upp för en lerig slänt som hon åkte kana nedför.

Runa skrattade och skrattade åt sin systers påhitt, och sedan satte hon sig nöjt ner och lekte med stenar.

Som avslutning blev det lek i den stora vattenpölen. Lite försiktigt först, men efter en stund sprang ungen igenom hela lerpölen så att det skvätte högt, gång på gång!

På hemvägen blev vi stoppade av polisen. Vi bröt mot bestämmelserna, vi var ute hela familjen trots att bara en vuxen får gå ut med barnen. Efter att ha sett bilder från Sevilla och Madrid förstår jag det, det är så mycket folk ute där! Men vi bor i utkanten av en liten ort. På de tio minuter det tar att gå hem mötte vi inte någon alls. Förutom poliserna då, som satt i bilen med ansiktsmasker på. De tyckte inte att det fanns anledning att bötfälla oss, men påminde oss om bestämmelserna som är.


På kvällen tittade jag på stegräknaren i mobilen, och den visade 3 650 steg! När senast fick jag ihop så många?! Innan karantänen, för en och en halv månad sedan. Nu för tiden kommer jag sällan över 300 steg, men å andra sidan går jag inte runt med mobilen hemma heller, så de få steg jag tar räknas inte.

Fyrtioandra dagen i karantän - utgång för alla, tvillingfödsel och dåligt samvete

Lördagen den fyrtioandra dagen i karantän. Hur såg den ut? Det gick upp och ner hela dagen. Två viktiga händelser  fick jag veta på kvällen, vilket gjorde att lördagen avslutades ovanligt bra! Det ena var att regeringschef Pedro Sanchez hintade om att alla ska få komma ut och motionera från och med nästa lördag, den 2 maj! Man får till och med promenera med sin familj! Om kurvorna fortsätter åt rätt håll, vill säga. Efter mötet som ska hållas på tisdag får vi veta mer.
(Här kan ni läsa mer om det på svenska)  (Och här på spanska)


Disa vaknade under natten igen. Jag var uppe med henne, gav henne mjölk och läste böcker tills hon lyckades somna om, Jesús fick gå upp med Runa när hon vaknade, jag var så trött. Närmare tio på förmiddagen vakande jag av att Runa satt på mig och pratade, Jesús tyckte visst att jag hade sovit tillräckligt och lämnat henne som en väckarklocka, och själv var han på dåligt humör över den eviga oredan i huset. Det släppte inte förrän han hade fixat köket, halva matrummet och, tillsammans med mig, sorterat och vikt ihop alla högar med kläder och bestämt att vi ska göra upp hushålls-schema med var och ens ansvarsområde. Ja ja.

Under tiden hade Disa sett barnprogram sedan hon gick upp, och nu var det lunchdags. När hon ser barnprogram kan man göra vad som helst under tiden utan att bli störd; städa, laga mat, hon blir som en zombie och man kan ägna sig åt det som måste göras ifred. Jag avskyr det. Jag skulle gärna ha ett tv-löst hus, men Jesús ser inte på det på samma sätt. Efter lunch blev det barnprogram igen, och jag kände mig helt sänkt av dåligt samvete. Men jag behövde åka iväg för lördagshandlingen för att kunna jobba efteråt, och Jesús var i sovrummet med Runa, som sov, hon vaknar så otroligt lätt och ofta att någon behöver vara där och söva henne på nytt när hon vaknar. Det enda som egentligen fungerar för att hon ska sova tillräckligt är att hon sover i Jesús famn.

Åkte iväg med urdåligt samvete, mötte en ambulans med blinkande ljus och kände mig genomledsen, träffade en kompis utanför mataffären och var helt ur balans efter den ledsamma situationen, avståndet, att inte kunna ses på riktigt...

Kom hem. Runa var vaken, de andra tre skulle äta mellanmål och gå ut i pation och jag satte mig vid datorn för att jobba och hörde Disa skratta nedanför fönstret. Det var fint.

Det blev något så ovanligt som korv-med-bröd-middag, med svensk bostongurka (!) och friterad lök och efterrättsglass, och det visade sig, mycket överraskande att Disa gillade den friterade löken, hon som aldrig äter lök annars, och Runas favorit var Jesús glass, som hon fick äta av.

Sent på kvällen fick jag besked om att Jesús släkting var på förlossningen, och det gick snabbt, bara en och en halv timme senare kom bilder på föräldrarna och deras små tvillingtjejer, och här blev jag alldeles rörd, mycket känslor i svängning idag, och sedan blev jag starkt berörd av den nyblivna fyrabarnsmammans ögon, för hon såg så ledsen ut i ögonen på bilderna. Vad har hon gått igenom? Senare kom jag att tänka på att inte heller jag hade känt glädje efter mina förlossningar.


Jag får avsluta det här röriga dagboksinlägget med två roliga händelser (som egentligen hände dagen innan):

Det första handlar om Donald Trump. Jag satt och skrattade i flera minuter för att det var så dumt! Av allt märkligt som president Trump säger var detta ovanligt roligt! Det handlar om, som många av er säkert har läst, att han föreslår att man provar att använda desinfektionsmedel invärtes för att ta död på corona-viruset, till exempel genom att injicera medlet i lungorna. Han medger att det kan vara bra om en läkare utför behandlingen, men påstår att det förmodligen är mycket effektivt.

Efteråt gick en mängd läkare ut och varnade för att inta desinfektionsmedel och rengöringsmedel som annars används av vissa för att begå självmord.

Det är så hemskt det han säger att man behöver skratta åt det. Samtidigt är USA:s dödssiffra uppe i 50 000. Och landet har Donald Trump som president...


Andra skrattet, det stod lilla Runa för! Vi skrattar så mycket med henne varenda dag! Nu hade hon hittat på en ny lek, som gick ut på att slå på mina glasögon med en vykort med flugsvampar på. Åh, vad hon skrattade varje gång hon slog till glasögonen, och jag med henne! Det går inte att motstå ett sådant skratt!

Fyrtioförsta dagen i karantän - ansiktsmasker

Det ringde på dörren. Utanför stod två kvinnor och en man, på behörigt avstånd.
- Vi kommer från kommunen. Vi delar ut ansiktsmasker. Hur många vuxna är ni?
- Öh, jaha, två.
De började pyssla, drog med handsklädda händer fram ett par ansiktsmasker och stoppade ner dem i en liten plastpåse. Sedan tittade de på Runa, som jag bar på armen.
- Ni får till barnen också. Hur många barn har ni?
- Två. Har det blivit obligatoriskt att bära ansiktsmask?
- Nej, men det är rekommenderat att göra det.
Jag fick plastpåsen och en liten lapp som informerade om hur man tvättar och desinficerar ansiktsmaskerna.
- Imorgon får ni gå ut. Hej då.
- Hej.


Detta med ansiktsmasker. Eftersom jag inte har så mycket att göra så läser jag om ansiktsmasker och retar mig på användningen av dem. Som jag har förstått det behöver det vara en särskild typ av mask för att skydda mot viruset. Masken måste användas rätt och sluta tätt. En vanlig, enkel ansiktsmask från apoteket skyddar inte mot att andas in viruset och bli smittad, däremot kan man, till viss del, skydda andra om man själv är sjuk och har symptom. Fast då ska man å andra sidan hålla sig inne.

Jag läser också att ansiktsmasker kan vara bra när man åker i lokaltrafiken och är inne i butiker med mycket folk. En risk med ansiktsmasken är att man känner sig obefogat skyddad och kan glömma att hålla avståndet till andra. Ungefär så har jag uppfattat det.

I Spanien är det alltså inte obligatoriskt att bära ansiktsmask, men i princip ALLA använder det, åtminstone här i Aracena. I de flesta mataffärerna får bara ett visst antal personer vara inne samtidigt, för att undvika trängsel, ändå bär alla ansiktsmask. På apoteket och i glesa köer ute på gatan bär folk ansiktsmask... Folk som sitter ensamma i sina bilar och kör bär också ansiktsmask, folk som går hem från något ärende, ensamma (man får ju inte gå två tillsammans) bär ansiktsmask. Och den här: folk som rastar sina hundar i yttersta utkanten av Aracena, där det inte finns en människa att möta, helt ensamma går de och vinden blåser, de använder OCKSÅ ansiktsmask!

Jesús och jag gör det inte. För mig börjar det bli en principsak. Jag tänker inte börja använda ansiktsmask enbart för att alla andra gör det. Jag tänker inte bära ansiktsmask på väg till apoteket, och jag har inte sett något skäl till att bära mask i mataffären heller, där är så få att man inte kommer nära någon. Men jag känner mig uttittad. Det kanske är inbillning. Men varje gång jag ser någon som inte bär ansiktsmask reagerar jag, med glädje. Sist var det Nan, som jag mötte utanför mataffären. Så skönt, att mitt i galenskapen, se en snäll, sansad människa, utan ansiktsmask.

Jag testade ändå en av kommunens ansiktsmasker, och den är så stor att luften blåser rakt in från alla sidor, och "barnmasken" som jag provade på Runa... Kommer hon inte att ha på sig på promenaden imorgon, om vi säger så.

Fyrtionde dagen i karantän - regler för barnens utgång och galenskap

Nu har reglerna för barnens utgång fastslagits. På söndag kommer Spaniens barn alltså få gå ut för första gången på sex veckor. Detta gäller för barn 0-14 år:

•  Får gå ut med en vuxen. Max tre barn kan vara ute med samma vuxna person, en som de bor med.
• Promenaden får pågå i en timme.
• Promenaden ska företas någon gång mellan klockan nio på morgonen och nio på kvällen.
• Man får INTE besöka lekplatser.
• Man får inte träffa andra barn eller vuxna.
• Promenaden får ske inom en radie av 1 000 meter från hemmet.
• Barnet kan få ta med en leksak, en boll, sparkcykel eller cykel, exempelvis.

Samtidigt som nog varenda en med barn i huset ser fram emot söndagens lättnad i karantänen, så är många också rädda. En kompis i Sevilla, som jag just har pratat med, tänker inte ta med sin dotter ut alls, av rädsla för att dottern ska smittas. Och tydligen ventileras många frågor i sociala medier. En artikel i El País besvarar vanliga frågor, till exempel dessa:

• Behöver barnen bära munskydd? Det behövs inte om de inte kommer nära andra människor.
• Ska barnen bära handskar? Det rekommenderas.
• Kan barnen sätta sig i gräset? Helst inte. Förutom att det är smutsigt kan ett djur ha bajsat där, och man har sett att katter kan bära på viruset.
• Kan barnen sätta sig på en parkbänk? Undvik helst.
• Kan barnen äta mellanmål ute? Undvik det.
• Behöver man desinficera barnvagn och cykel när man kommer hem? Ja, till exempel med 70 % alkohol, och lämna sakerna utanför dörren om det går
• Bada barnet, byta kläder? Efter promenaden ska man ta av barnet handskarna (om det har burit handskar) och byta kläder. Skorna lämnas vid entrén. Tvätta barnets händer i varmt vatten och tvål, men det behöver inte badas såvida det inte har ramlat.
• Klappa husdjur? Helst inte.
• Är det en dålig idé att ta med sig en boll? Det är bäst att låta bli, eftersom bollen kan råka komma nära ansiktet efter att den har varit på marken.

Jag känner mig så frustrerad när jag läser detta. Är det jag som är alldeles för lugn inför barnens utgång och riskerar deras och vår hälsa när jag inte följer alla dessa rekommendationer? Eller har hela landet Spanien blivit galet? Det finns en stor rädsla här, och min känsla är att regeringen inte gör något för att lugna folk. Det är lättare att få människor att stanna kvar i karantänen om de är rädda. Det kanske är jag som håller på att bli galen? Jag kanske håller på att bli en sådan där med en massa konspirationsteorier? Snart kanske jag tror att jag är förföljd och övervakad och att allt det här är 5G-masternas fel?

Freedomtravels gästinlägg om folkhälsan under och efter en karantän

Idag gästas bloggen av Helena Bergström, som har skrivit ett mycket intressant inlägg om en karantäns påverkan på folkhälsan. En del av er känner igen Helena från den stora resebloggen Freedomtravel, som hon driver tillsammans med Peter, men hon är inte bara resenär av rang, utan också folkhälsovetare! För fem år sedan sågs vi i Sevilla, när hon och Peter reste i Europa med husbil under ett år. Här kan ni läsa om vårt möte.

Hur folkhälsan påverkas av en karantän är något som jag funderar mycket på, så det känns verkligen roligt att få publicera Helenas gästinlägg:

Hur påverkas människors hälsa av en lång karantän?

I samband med coronakrisen pratar man ofta om människors hälsa kontra samhällets ekonomi. Man vill rädda liv genom att stänga ner samhällen, samtidigt som man ser att nedstängning ger enorma långsiktiga konsekvenser för företagen och landets ekonomiska utveckling. Men hälsa och ekonomi är inte bara motpoler i den här svåra situationen. Hälsa och ekonomi hänger också väldigt tätt samman, och hälsoriskerna handlar långt ifrån bara om virussmitta. Om man lyckas minska smittspridningen genom att sätta människor i en lång påtvingad karantän, hur påverkas då deras fysiska och psykiska hälsa?

Som folkhälsovetare är det intressant att se hur folkhälsa plötsligt blivit ett ämne på allas läppar. Samtidigt är det lite fascinerande hur var och varannan människa från den ena dagen till den andra gått och blivit ”hobbyepidemiolog”. Personligen litar jag hellre på experter som vigt sina liv åt virusbekämpning än på veckans tyckare på Facebook. När man ska få bukt med en knepig brand rådfrågar man ju hellre brandkåren än någon random kändis som råkar ha en åsikt.

Jag har doktorerat i folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet, med inriktning på matvanor, fysisk aktivitet och funktionsnedsättning. Virus är alltså inte alls mitt ämne, men när jag fick frågan om att gästblogga om karantänens påverkan på människors hälsa insåg jag att jag har många funderingar kring detta. Som underlag har jag utgått från sammanställningar av forskning på området som gjorts av Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm.

Risker för psykisk ohälsa

När människor stannar hemma under lång tid, med inga eller begränsade möjligheter att gå ut, skapar det en påfrestande stressituation. Familjer måste samsas på en liten yta, samtidigt som de kanske måste hantera oro för sjukdom, ekonomi och framtid. Studier från Kanada och Kina under SARS-epidemin 2003 visar att människor som varit isolerade under lång tid i hög utsträckning utvecklar depression eller posttraumatiskt stressyndrom. Enligt en amerikansk studie fick barn och vuxna i karantän fyra gånger högre värden på en skala för posttraumatiska stressymptom, jämfört med de som inte suttit i karantän.

Vissa grupper löper ännu större risk för psykisk ohälsa än andra. Barn och vuxna med ångestsyndrom har till exempel högre risk att utveckla svårare psykiska besvär. Att klara av skolarbetet kan vara extra svårt för barn som har inlärningssvårigheter, eller inte får tillräckligt stöd hemma. Barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som har stort behov av rutiner i vardagen, kan också må mycket dåligt om de vardagliga rutinerna plötsligt ändras. Framför allt kvinnor och barn löper dessutom ökad risk för våld i hemmet.

På lång sikt kan man vänta sig många psykologiska konsekvenser i spåren av coronan och karantäntillvaron. Förutom instängdheten i sig självt visar erfarenheter från tidigare finanskriser att den typen av stress- och orossituationer leder till ökad förekomst av ångest, depression och självmord. Det har till exempel uppskattats att cirka 10 000 människor tog sitt liv på grund av finanskrisen 2007 - 2009, i USA, Kanada och Europa sammantaget.

Risker för förändrad alkoholkonsumtion

Coronapandemin påverkar ekonomin negativt vilket faktiskt kan leda till att alkoholkonsumtionen minskas. Samtidigt är det vanligt att människor i krissituationer känner oro och stress, vilket också kan öka konsumtionen eller bidra till ”intensivkonsumtion”. Ett plötsligt intensivt drickande kan leda till mer våld i hemmen, och om familjemedlemmar under karantän är instängda tillsammans på liten yta kan riskerna bli ännu större.

Risker för dåliga mat- och rörelsevanor

En strikt karantänsituation innebär att en stor del av all vardagsaktivitet, som att promenera eller ta trapporna upp till kontoret, uteblir. Samtidigt försvinner alla möjligheter till träning på gym och andra aktivitetslokaler. För barn försvinner också många möjligheter till spontan lek och rörelseglädje, på skolgården, i parken eller i kvarteret.

Att ersätta bristen på rörelse med träning i hemmet kan vara väldigt svårt, eller kräver åtminstone extremt mycket motivation och disciplin. Det kan också vara svårare att hålla fast vid hälsosamma måltidsrutiner, när andra rutiner i vardagen fallerar. Om man dessutom känner oro eller stress är det lätt hänt att matvanorna blir sämre.

Risker för ökade socioekonomiska klyftor

Det finns socioekonomiska skillnader i hälsa i alla delar av världen. Människor med sämre socioekonomiska förutsättningar löper ofta större risk för ohälsa, och karantänsituationen kan bidra till att skillnaderna mellan olika grupper i samhället blir ännu större.

I grupper med låg socioekonomi är det generellt sett vanligare med psykisk ohälsa, otrygga hemförhållanden och att sakna en ekonomisk buffert, vilket gör att man drabbas ännu hårdare i en situation som denna. Det är också rimligt att anta att människor med sämre socioekonomi bor trängre, och i mindre utsträckning har tillgång till uteplatser, vilket gör att situationen blir än mer påfrestande. Skolans struktur är ofta extra viktig för de barn som har det svårt hemma, som är i riskzonen för kriminalitet eller inte får tillräckligt stöd av föräldrarna. Därför drabbas dessa barn hårdare än andra.

Så, är det rimligt att sätta ett helt folk i påtvingad karantän?

Jag ska inte ge mig på att bedöma när det är nödvändigt att sätta ett helt folk i karantän och inte. Alla länder har olika förutsättningar, och jag överlåter åt experter att avgöra vad som är bäst i varje enskilt fall. Det man kan säga med säkerhet är att de negativa effekterna av karantänen på befolkningens hälsa blir stora och kommer påverka under lång tid. 

Coronans påverkan på samhället handlar alltså inte bara om insjuknande i covid-19 å ena sidan och samhällsekonomiska problem på grund av karantänen å andra sidan. Man måste också ta med i beräkningen hur karantänen påverkar hälsan hos befolkningen, och i slutändan, hur många dödsfall den leder till i form av självmord, våld eller alkoholrelaterade skador eller sjukdomar.

Men, om man nu ändå bedömer att man måste försätta ett helt land i karantän, vad kan då landet göra för att minska de psykologiska skadorna? Enligt en forskningsartikel i den aktningsvärda tidskriften Lancet från februari 2020, finns det några saker ett land bör göra om det försätter sina medborgare i karantän:

·       Informera befolkningen om vad som händer och varför

·       Hålla karantänperioden kort, och bara förändra längden om det är absolut nödvändigt

·       Säkerställa att basvaror (som mat, vatten och mediciner) finns tillgängliga

·       Notera att de flesta negativa effekter kommer från begränsning av frihet – frivillig karantän är i mindre utsträckning kopplat till ångest och komplikationer

·       Förstärka känslan av altruism (medmänsklighet och osjälviskhet) som människor med rätta bör känna

/Helena Bergström, Med Dr i folkhälsovetenskap, med inriktning på matvanor, fysisk aktivitet och funktionsnedsättning. Bloggar också om resor, äventyr och camping på www.freedomtravel.se

Trettionionde dagen i karantän - Sevillaminnen och coronasång

Så skönt det är att jobba igen! Svårt att koncentrera sig visserligen, två barn i samma hus är inte ljudlösa, men vilken välbehövlig fysisk distans från dem! När jag har jobbat klart och ska lägga Disa tycker vi båda att det är så roligt att ses igen, vi kan njuta av varandras sällskap, och inte som innan, när vi mest tärde på varandra. Det kan ju bli så när man ofrivilligt är tillsammans varje stund på dygnet.

Kvällen innan röstades den fjärde förlängningen av larmtillståndet och karantänen igenom, detta som ska gälla till den 9 maj. Med största sannolikhet öppnas inte samhället då heller.

Det här börjar skrämma mig. Hur länge kan man stänga ner ett samhälle? Vad får detta för konsekvenser? Kan detta vara riktigt?

Vi går inte längre och längtar efter att karantänen ska upphöra, som de första veckorna, för känslan är att den kommer att pågå i evighet. Vad ska man fästa tankarna på? Se fram emot? Hoppas på... Ja, det är nog inför varje förlängning av karantänen i landet, att någon liten lättnad ska göras. Den här gången blir det barnen. Det talas om att de kommer att få gå ut en timme varje dag, så länge de är med enbart en vuxen och inte träffar några andra människor. Nä, så sorgligt det låter. Så sorgligt det är.


Här i Spanien har vi en corona-sång, visste ni det? Det är en gammal dänga från 1988 som dragits fram i ljuset igen, ett 30-tal artister har samarbetat och gjort en nyinspelning, var och en från sin karantäntillvaro förstås. Resistiré av Duo Dinamico. Den handlar om att inte ge upp, utan klara sig igenom skiten som livet bjuder på ibland. Nästan 23 miljoner visningar på Youtube sedan 1 april, den sjungs från balkonger i städerna. Inte riktigt min musik egentligen, men nu rör den vid hjärtesträngarna på något sätt. Man lever i sin bubbla, dagarna passerar, man väntar, väntar, och så, med lite musik och bilder från andra solitärer, påminns man om den förfärligt sorgliga och skrämmande situationen, med alla instängda människor i landet Spanien, andra som också har svårt att sova, som är oroliga och som saknar någon. Många med en ekonomisk oro som genomsyrar allt. Många i sorg, utan att vara nära dem som sorgen ska delas med. Och musiken blir en liten påminnelse om vad Spanien är också, eller var. Men det känns mycket, mycket längesedan, den där tiden när vi åt paella hemma hos svärföräldrarna, när Jesús och jag lyssnade på flamenco på La Carbonería eller slank in någonstans för en tapa, gick på konstmarknad eller åt solrosfrön på något trevligt Sevilla-torg... Vad jag saknar allt det där! Och livet här, med picknick, vänner, vandring...

Klicka på länken till sången, om ni vill lyssna.

Trettioåttonde dagen i karantän - protester i hela Spanien!

Det första, mycket frustrerade, inlägget som jag skrev om dag 38 kommer jag inte att publicera, för regeringen vek sig efter protesterna. Det handlade om ifall våra barn ska få komma ut eller inte.

Ända sedan regeringen meddelade, att nästa förlängda karantänperiod kommer med lättnader, barnen ska få börja komma ut, har nog varenda förälder i Spanien väntat på närmare besked. Men när det kom blev det en kalldusch! Ingen hade väl trott att barnen plötsligt skulle få gå till lekplatser och leka med andra barn, men att de åtminstone skulle få komma ut och röra sig en stund varje dag, precis som hundarna, det räknade vi nog med.

Jag hade redan börjat planera att ta med Disa ut och plocka blommor, binda en krans av de där gula långa som blommar nu, samla växter att pressa, plocka blad till sniglarna, åka sparkcykel som hon tycker så mycket om, klappa hästarna, låta Runa känna på gräset... Istället hade det beslutats att barn upp till 14 år inte skulle få gå ut och gå eller leka, de skulle enbart få komma ut för att följa med en vuxen till affären, apoteket eller andra nödvändiga ärenden, som man ju för övrigt ska göra så sällan som möjlig! Det återstod att konkretisera saker som om barnen skulle få ta cykel eller sparkcykel på väg till affären, eller inte.

När jag läste artikeln (kan inte länka, den ursprungliga artikeln har tagits bort från El País hemsida) blev jag så arg och frustrerad att jag höll på att gå i bitar!! Gränsen var nådd! Det talas om att Spanien har den hårdaste karantänen i världen, i både Italien och Frankrike får barn komma ut en stund. I Spanien har miljoner barn suttit inne i nästan en och en halv månad, utan att få komma ut och röra på sig, utan att få annan frisk luft än den som blåser in genom fönstret till lägenheten. Ja, en del av oss har tur och har en uteplats. Regeringen må göra misstag ibland, men det här var så fel att det inte går att ursäkta! Istället för att barnen ska vara ute i friska luften och springa och leka... Ska de följa med in i en mataffär? Gå runt bland folk? Var är risken för smitta störst - inne i mataffären eller i skogen?! Vem var så dum att kläcka den idén? Vilka var så dumma att de röstade igenom den??!

Jag var så arg! Det talas en del om att den Madridbaserade regeringen enbart fattar beslut efter situationen i Madrid, staden som har drabbats så förfärligt hårt. Men det går inte att jämföra Madrid med en by omgärdad av skog och natur, där smittan knappt fått fäste. Det går inte!


Det var inte bara jag som var förbannad. Hela Spanien reste sig! Oppositionspartierna. Barnläkare, psykologer, föräldrar. På sociala medier skickades det runt uppmaningar om att slamra på kastruller och göra oväsen från balkongerna klockan sju på kvällen, som protest mot de nya reglerna, och digitala namnlistor fylldes med tusentals namn i rekordfart. Regeringen fick ge sig. På tisdagskvällen meddelade hälsovårdsminister Salvador Illa att barn upp till 14 får komma ut och gå tillsammans med en vårdnadshavare, utan att besöka affären. Han vägrade dock erkänna att man hade gjort ett misstag, utan påstod att detta var ett tillägg till vad som redan hade beslutats tidigare.


Nu får vi se vad som händer. Enligt Illa ska barnen få gå ut redan på söndag. Hur det ska gå till, tider, avstånd till hemmet och andra bestämmelser, det får vi besked om de närmaste dagarna. Ungdomar över 14 får gå ut och göra ärenden oavsett vilket.

Trettiosjunde dagen i karantän - diabetes ingen anledning att gå ut

Lite jobb på eftermiddagen, och vad det gjorde gott att ha något att göra!

Annat som hände under dagen: jag hade beställt tid hos min allmänläkare och blev uppringd. Jag fick receptet på insulin förlängt med ett år, och passade på att fråga om inte diabetiker har tillstånd att av hälsoskäl ta en daglig promenad, motion är ju ändå en stor del av behandlingen och mitt blodsocker har varit läskigt högt de här veckorna. Men nej. Diabetes ger inte rätt att gå ut och promenera.

Jag har också beställt saft, tacokrydda och andra förnödenheter (jäst fanns naturligtvis inte!), samt våffeltyg, magnetfärg och marmoreringsfärger, med mera. De ätbara varorna ska tas fram till den stora invigningsfesten för vårt efterlängtade trädgårdsbord!



Det är nu ett par dagar sedan vi passerade 20 000 döda i Spanien, och 1 500 i Sverige.

Jag skulle vilja tipsa om en riktigt bra artikel. Det är Carin Osvaldsson som har skrivit den (Sydkusten, 20/4 2020). Den handlar om hur karantänen är ett hot mot folkhälsan. In och läs!