Räddad av en bloggare

Nu måste jag berätta om hur jag blev hjälpt av bloggaren Bosse Lidén.

Historien börjar i Sevilla.
Som diabetiker och insulinpumpanvändare behöver jag diverse grejer för att jag ska fungera. Insulin så klart, spritsuddar att tvätta stickhuden med, och infusion-set med nål och tejp och sådant så att slangen från insulinpumpen kan sitta fast i magen.
De där grejerna är väldigt, väldigt dyra, och i Spanien och Sevilla där det skärs ner på allt är det mycket få diabetiker som har pump av den anledningen, eftersom tillbehören kostar så mycket. Vi får dem genom sjukförsäkringen (än så länge, men ingen vet vad som kommer att hända i det krisande Spanien), men det är strängt kontrollerat vem som får och hur mycket, och man måste gå till en diabetesmottagning på sjukhuset för att hämta ut sakerna max en gång i månaden.
När mina nålar började ta slut gick jag dit, men fick till svar att nålarna var slut. Beställning hade gjorts, men väntades komma först veckan därpå.
En vecka senare gick jag tillbaka, och fick besked om att det fortfarande inte hade kommit några nålar, och inga nålar var på väg heller.
Herregud, hur kan det hända?!?
Nu blev jag rätt orolig, för utan de där nålarna kan jag inte använda pumpen.
Jag gjorde vad jag kunde, pratade med min diabetesläkare, ringde fabrikanten för att köpa direkt (200 euro för en ynklig ask!) och försökte lära mig igen hur man använder sprutor och vilken dos jag borde ta.
Dessutom skickade jag iväg nödrop på facebook, genom distanskursforumet, till en diabetesmottagning i Växjö (det var veckan som jag skulle tenta), samt till bloggaren Bosse Lidén.
Bosse sitter i Skåne och skriver kåserier och fina inlägg om lite av varje, humoristiska inlägg, sorgliga, roande tänkvärda, läsvärda långa inlägg. Har just gett ut sin debutroman Mina fotspår i ditt hjärta.
Och har diabetes.
Och insulinpump.

Jag var tvungen att fråga. Var det möjligt att han hade samma modell av pump som jag?
Det hade han.
Och han hade precis de nålar som jag själv använder.
Och lovade att skicka nålar i ett kuvert till vandrarhemmet där jag skulle sova.
Ni anar inte vilken lättnad det var.
Jag hade haft ganska svårt att koncentrera mig på stundande tenta, både för att jag inte hann plugga mellan alla sjukhusbesök och telefonsamtal, och för att tankarna var på andra håll.
Och där, när Bosse la paketet på lådan, åh, vilken lättnad.
Även om jag var lite orolig fortfarande. Det var helgdag på torsdagen, och på lördagen skulle jag åka. Tänk om paketet inte kom i tid?
På fredagen låg paketet på sängen och väntade på mig när jag kom tillbaka på kvällen.
Jag behövde aldrig använda sprutorna. Men det var nära, det hängde på två dagar...

Upptäck Bosses blogg HÄR, den är alltid värd ett besök.