Vi kallar honom cowboyen

Pipen är väl ingen stjärna på att öppna stängda dörrar precis, men en grej har han lärt sig, och det är att ställa sig på bakbenen och trycka med framtassarna mot dörren, vid de tillfällen som han blivit utestängd.
Trots hans ringa vikt är det ett effektivt sätt att öppna på.
Pang! låter det när dörren smäller upp, och så står han där, bredbent, och stirrar på oss.
Som i en vilda västernfilm, där någon cowboy slänger upp saloonsdörren och står med pistolen redo och blicken spänd i de närvarande.
"Där är cowboyen igen", säger jag då (ofta lite skrämt, för pipen förvarnar inte om när han kommer), vilket följs upp av ett torrt "Nu kommer Gary Cooper" eller "Här har vi Charles Bronson igen. Vad vill han?" från Jesús.
Varpå den lille cowboyen hoppar upp i sängen, för det här dörröppnandet, det är främst en kvällsaktivitet, och det är sovrumsdörren som står emellan honom och den mjuka sängplatsen vid våra fötter.