Mat och samboprat

Det är så roligt att vara sambo!
Vara i ett förhållande.
Nu har jag ju varit det i sex och ett halvt år så jag är van, men ändå.
I går mötte jag Jesús vid busshållsplatsen vi 22-tiden, och så tog vi en liten promenad. Hamnade utanför den där frestande pizzerian på Carretera de Carmona som ser så mysig ut, och som sprider så goda dofter. Och vi gick in, för första gången.
Det blev var sin riktigt god pizza, mysig musik, och en massa prat.
Om jag inte hade honom, vem skulle jag då berätta allt som händer för? Om saxmordet i boken jag läser, om vad som hände på droghabiliteringscentret där jag volontärjobbar lite, om minichorizokorvarna som jag äntligen fått tag i, om Shreks syster? Och vem skulle han berätta för om den skärrade munspelläraren och den gamle munspelseleven som rusade ut från lektionen, tokig av ilska, skrikandes att han aldrig mer tänker komma tillbaka, än mindre spela på konserten på torsdag?
Mat och prat hör ihop, och det är väldigt bra att ha en sambo att göra sådant med.