Monsterödlan i Jaén

Med på en av de första av Columbus resor till den nya världen, var en snickare från staden Jaén. Där borta på främmande strand hittade han en spännande ödla, som han tog med sig hem. Men ödlan växte och växte och blev allt hungrigare. Den var så hungrig att den blev farlig, så snickare släppte ut ödlan, han ville inte ha den längre. Inte visste han att det var en kajman som han hade haft som husdjur!

Ödlan bosatte sig i en grotta intill en källa i Magdalena-området i staden. Där gömde den sig, men drevs av hunger ut och tog getter, barn och folk som hämtade vatten i källan. Folk vågade inte längre gå till källan och alla som bodde i närheten var fyllda av skräck för monstret.

En ung herde bestämde sig för att göra slut på den fruktansvärda ödlan. Han slaktade en av sina getter, gröpte ut en del av köttet och fyllde sedan djuret med dynamit. Den slaktade, dynamitfyllda geten gav han till ödlan som slukade den, varpå ödlan sprängdes i luften.


Det var i början av mars som vi var i Jaén, och Disa blev förtrollad av historien om den blodtörstiga ödlan. Vi frågade på turistinformationen var man kunde se statyn av ödlan, och fick en enkel vägbeskrivning; följ gatan bort till trafikljuset. Det måste ha varit världens längsta gatsträcka utan trafikljus, men Disa ville så gärna se statyn och stretade vidare med oss efter. Jesús underhöll henne med spökhistorier från borgen ovanför oss, det uppe på berget, och om kungen som stod staty på katedralen, Fernando III, den fruktansvärda människan, som blev helgonförklarad och nu kan ses som mumie i katedralen i Sevilla. Jag lovade Disa att ta med henne dit nästa år på San Fernando-dagen, då han visas upp. Den 30 maj, för den som är intresserad.

Vi hittade statyn till slut. Den hemska ödlan såg inte jättehemsk ut, så vi nöjde oss inte här, utan ville också se källan där den hade härjat. Och strax intill fanns en skylt som visade var den hade bott.

Vi hade åkt till Jaén för att fira Jesús 45-årsdag. Eller inte till Jaén egentligen, utan till Mengíbar där vårt, numera även Disas, favorithotell ligger. Ett otroligt fint hotell, inrett i ett gammalt palats, med ett litet spa i källarvalven. Det var det sistnämnda som avgjorde om vi skulle förta den långa resan eller inte. Disa älskar att bada, men i Spanien finns bara motionsbassänger att simma i, inga badhus dit man kan gå för att leka eller slappna av. Vi åt lunch på ett trevligt ställe, barnen höll på att göra mig tokig, Jesús badade i spa-poolen med Disa på kvällen, och jag gick dit med henne nästa dag. Man får ju gå i skift, när man har en liten unge också.

När vi lämnade hotellet dagen därpå åkte vi alltså till Jaén, för att äta lunch och för att strosa omkring. Det var längesedan vi var där. Sist var när jag var hemligt gravid med Disa, hon var inte ens två månader gammal. Blodsockret sjönk hela tiden, och jag var overkligt, fysiskt trött hela tiden. Orkade ingenting alls. Samtidigt var jag bubblande glad, utan att någon visste varför... Så jag har goda minnen från staden, trots att resan fick ett oväntat snabbt slut på grund av bilhaveri.

Vi hittade  ett mysigt ställe att äta lunch på. Vilket var en bedrift, eftersom nästan allt var stängt! Vi trodde först att det var helgdag i Jaén.

Så mycket gott på menyn! Och i det här området av Spanien får man en tapa med varje dryck man beställer, det är roligt. Vi fick bland annat väldigt goda migas. Jag beställde friterad aubergine med honung, Disa räkor och Jesús en stor tallrik med pommes frites, ägg och skinka. Disa skalade räkor själv för första gången!

Jaén är en rätt fin stad att gå runt i. Inte jättemysig, det är ingen stad som det är värt att åka långt för att uppleva, tycker jag. Men kul att komma dit ändå.

Den långa promenaden till ödlestatyn och tillbaka avslutades med födelsedagsfika på ett kafé, där bara Disa fick det hon faktiskt hade beställt, och där hon i största hemlighet ville köpa ett bakverk till sin pappa. Han fick gå in på toa medan vi grejade med det, ett bakverk att ta med, och det var ju typiskt att jag inte hade tillräckligt med pengar med mig, jag fick be Jesús om lite mynt öf ratt kunna lösa ut hans present :-)

Trettiosjätte dagen i karantän - vakuum

Den här situationen är så konstig. Vi befinner oss i ett slags vakuum. Dagarna är i princip likadana, har varit det länge, och kommer att vara det länge än. I ett meddelande jag fick från en kompis fanns en lista på när saker och ting ska öppna. Småbutiker 12 maj, offentliga parker 23 maj, restauranger och barer 1 juni, hotell 7 juni... Jag tror inte på listan, ingen källhänvisning följde med. Men jag nämner den ändå, för att när jag såg 12 maj - småbutiker öppnar, så kändes det så overkligt. Öppna butiker? Att gå in i? Kommer det att hända igen? Den här tillvaron känns som om den kommer att pågå i evighet.

Man har inte längre något att se fram emot. Ingenting alls. Före detta hände var det alltid saker på gång. Jag planerade picknick för Disa och Jesús efter skolan, gå en vandringsled, födelsedagsfest till helgen, eller kanske ett restaurangbesök eller en utflykt. Kompisar på besök, eller den alternativa marknaden i slutet av varje månad. En resa till Sverige i sommar med allt vad det innebär, badhusbad med Disa till exempel, ett nytt reseguidejobb, gravidfotograferingar av kompisar, en illustrationskurs...

Vad finns det nu att se fram emot, längta efter? Ingenting. Eller kanske... Helgerna. Inte för att de är så annorlunda mot vardagarna, men vi försöker göra dem festligare. Roligare mat. Jesús som inte jobbar. Och så ser man kanske på vädret att det ska bli soligt i slutet av veckan. Då går man och ser fram emot det. Soligt ute - då kan barnen leka i pation, jag kan så och plantera krusbärsbusken kanske.

Nu ser jag också fram emot den 27 april, då barnen ska få komma ut, om allt går som det är sagt. Och eftersom Disa inte kan gå ut själv måste jag (eller Jesús, vi lär inte få gå ut tillsammans, gissar jag) följa med. Utevistelse! Ja, det ser jag fram emot.

Milde tid. Jag har en känsla av att vi bara befinner oss i början av den här härvan.

Trettiofemte dagen i karantän - snart får barnen gå ut!

Lördagens viktigaste nyhet? Att barnen snart får komma ut! Karantänen lättar! Regeringschef Pedro Sanchez säger att allt lutar åt att karantänen kommer att fortsätta minst två veckor till, efter den 26 april, MEN de ska börja lätta lite på den för att barnen ska få komma ut! Han menar att det gäller barn upp till tolv år, och att det handlar om en stund varje dag. Reglerna kommer att se olika ut, beroende på var man bor, om det är ett område med mycket smitta eller inte.

Den 26 april har barnen varit instängda i sex veckor. Som det står i en artikel i El Pais "Barnen är de enda som verkligen har varit i karantän sedan en månad tillbaka, de har inte varit utanför huset medan de vuxna och till och med husdjuren har det". Det stämmer ju, vi vuxna går ut med sopor, går till mataffären, träffar kanske någon bekant där, en del har till och med jobbat. Men barnen? Instängda.

Ännu en nyhet står i artikeln, och det fick Jesús att utbrista, ännu en gång, att tack och lov att det är socialisterna tillsammans med vänsterpartiet Unidas Podemos som sitter i regeringen! För det meddelas också att man har satt ett pristak på ansiktsmasker, handskar och alkogel för kosta, eftersom många har utnyttjat krisen och höjt proserna på just dessa varor.

Men detta med barnen, vilken glädje! Jesús, som har elever äldre än tolv år, märker att det framför allt är de äldre som påverkas starkt just nu, och tycker att äldre ungar också måste få komma ut. Men alla påverkas. Disa vaknar varje natt nu, och ligger vaken i timmar, flera gånger är det mardrömmar som har väckt henne.

Humöret pendlar verkligen upp och ner nu. Eftersom fredagen var piss så var den här dagen mycket bättre! Dagen började härligt med ett välkommet solsken och förväntan, för på förmiddagen behövde jag nämligen gå till apoteket och köpa insulin! Och att gå till apoteket är ju, osm ni vet, ingen uppoffring!

Väl där fick jag inte köpa något insulin, eftersom receptet har gått ut, men det oroade mig inte, jag har lite kvar så det ska räcka. Jag var ju ute på promenad, och njöööt. Men det kändes konstigt också, jag märkte att jag har varit i stillhet så länge, tre gånger blev jag yr av ansträngningen att gå upp för backen till apoteket. Det har aldrig hänt mig förut.

Eftersom jag tömde chokladförrådet häromdagen passade jag på att fylla på det i mataffären som ligger närmast apoteket. Det har ett rätt bra sortiment, och det blev en rejäl påfyllnad, ifall jag tycker att Jesús är dum eller barnen jobbiga eller tristessen outhärdlig kommande dagar :-) I affären var fiskdisken öppen, och när jag såg att killen hade alméjas, en slags liten mussla, bestämde jag mig för att köpa ett kvarts kilo och göra skaldjurspaella. Räkor har vi redan i frysen. Ett halvt kilo sardiner blev det också, Jesús älskar grillade sardiner! Sedan gick jag vidare i butiken, men blev upphunnen av fiskkillen, eftersom jag inte hade betalat. Betalat? Varför skulle jag göra det nu? Skulle jag inte betala i kassan? Nej, fisken betalas direkt till fiskkillen. Fem euro. Jag hade inte fem euro i kontanter. och han tog inte kort. Åh, vad jobbigt det är när sådant händer. Men inga problem, tyckte fiskkillen, jag kan komma tillbaka och betala någon dag nästa vecka istället.


Jag hade tänkt att gå en härlig omväg hem, men ryggsäcken med matvarorna var så tung att jag lät bli, stannade istället vid ett fint ställe på vägen, och vilade.

Det ät en liten grön viloplats alldeles ovanför en picknickplats, och därifrån kan man se ner på den här fina gården.

Jesús blev, som väntat, väldigt glad över sardinerna. Vi fick igång Disa och strax var vi allihop i pation. Disa lekte och for runt, hon och Runa hade fruktpickning i pation, jag grejade med couscousen, Disa och Jesús gjorde grillspett, och så grillade vi (nästan) hemlagad korv och kött också. Det var härligt att sitta ute! Och påfrestande, eftersom man hela tiden måste hindra Runa att ramla ner från barnstolen, och att försöka få Disa att stanna till fem sekunder och stoppa mat i munnen. Hon var så glad, alla kläder for av i värmen, hon sprang runt, letade sniglar, klättrade på stolar, tillverkade gift till inbrottstjuvarna och pratade, lekte, gjorde allt utom att äta :-)

Lite senare började granntjejerna att prata. Vi har en åt höger och en åt vänster, i båda fallen står ett obebott hus emellan. Tjejerna är några år äldre än Disa och stod på varsin stege för att se varandra över det höga staketet. Esperanza ropade på Disa, som också fick en stege att stå på. Jag tyckte att det var rätt kul att de stod där och pratade (ropade) med varandra, men Jesús, som är den mest positiva av oss i karantänen, är även han obalanserad de här dagarna och rätt som det är får han oväntade känsloutbrott. Nu gick in på toan och grät, för att det var så helt igenom fel och sorgligt  att den enda kontakten som ungarna har av andra ungar, är att stå på en stege och ropa till varandra.

Disa bad sedan att Esperanza skulle komma och leka, och jag fick säga nej, tyvärr, det går inte. Och sedan sådde vi basilika och ärter och satte en plommonkärna. Och så började den här härliga lördagen att ta slut. Tack för den!

Trettiofjärde dagen i karantän - familjeliv och kvinnovåld

Får man bli trött på sin familj?

Jag har den bästa lilla familj jag kan tänka mig och vill inte byta ut den mot något i världen. Men. Ibland behöver man komma ifrån varandra en liten stund. Det ÄR påfrestande att vara tillsammans dygnet runt. I fem veckor.

Jag blev så oerhört trött på gnäll, skrik, att inte få äta middag i tystnad och stillhet och hinna känna smaken på maten, att någon får arga utbrott hela tiden, att en annan blir irriterad för att jag skrattar, vilket sannerligen inte händer ofta de här dagarna... Jag blev så less. Jag hade velat stänga dörren efter mig och gå iväg och fysiskt vara ifrån min familj ett par timmar. Men det gick ju inte. När tar den här karantänen slut egentligen?! Jag tror att det kommer att bli mycket parterapi och skilsmässor framöver.

Nu har jag en fin familj och vi trivs ihop, för det mesta, men jag har vänner som inte befinner sig i samma situation. Och det går inte att tänka bort de fall där fysisk och psykisk misshandel är vardag. Så utsatta de kvinnorna och barnen är nu!

Här i Andalusien kan utsatta kvinnor säga ett kodord när de handlar på apoteket för att personalen ska tillkalla polis. Jag har läst att samtalen till kvinnojourerna har ökat med drygt 47 procent i april, jämfört med förra året, men jag har ännu ingen tidningsartikel att länka till, ska söka vidare för att få det bekräftat.

Trettiotredje dagen i karantän - energi, jobb och pratstund i köket

En dag av det sämre slaget följs ofta av en bättre, och mycket riktigt. Det här var en bättre dag. Medan Jesús jobbade på torsdagsförmiddagen kände jag att energin var tillbaka. Saker som är så svåra att göra när energin är borta, som att laga gröt till Runa, fixa frukost till Disa, fylla diskmaskinen, gick nu snabbt och lätt, och dessutom drog jag fram en matta som jag la i lekaffären, där Runa jämt är. Stengolv är så kalla. Disa plockade iordning i affären, jag sorterade leksaker, sedan la jag Runa och ungefär då hade Jesús jobbat klart.

Det blev något så ovanligt som en timme själva i köket. En timme själva! Jesús och jag. Mitt på dagen. Vi lagade mat ihop (friterade köttstrimlor med morot och rödlök i woksås med bland annat ingefära, vitlök och apelsin) och pratade. Vi kunde prata om vad vi ville. Så sällsynt det är, en pratstund utan barn som avbryter eller som kryper i trappan eller äter kattmat. Inte för att vi inte pratade om barnen också, det är svårt att glömma dem när man hittar en snigel som rymt från djurälskarungens burk och kryper omkring på ugnen.

Jag ska börja jobba halvtid på måndag, och det ser jag fram emot! Jag tror att jag hade fått göra fler timmar, men när skolor och förskolor är stängda är det omöjligt, Jesús måste ju också göra sina timmar. Vi får turas om, han har förmiddagarna och jag eftermiddagarna. I alla fall, det ska bli underbart att sitta ensam uppe på rummet, med elementet, och jobba. Uppta tankarna med annat. Börja spara till drömhuset:-)

Trettioandra dagen i karantän - småätandet

En av alla gånger som jag vaknade under natten regnade det. Det spöregnade! Det dånade av vattenmassorna! Jag låg klämd mellan barnen och vågade inte röra mig för att inte väcka den lilla, men jag lyckades ändå kommunicera med Jesús.
- Du måste rädda sniglarna!
Han gick genast upp och det drog in kall luft in i sovrummet, där vi sover med elementet på, när han öppnade dörren.

Sniglarna ja. Disas sniglar. Efter att hon hade haft tre bamsestora sniglar i ett litet träskrin hela natten i sitt rum, hjälpte jag henne att bygga ett snigelhus i en kruka i pation. Vi täckte huset med plast med lufthål och kunde på nära håll studera hur en snigel ser ut underifrån, när den drar sig fram uppochner på plasten. Den där krukan stod kvar i pation, och jag var rädd att det skulle regna in, att krukan skulle vattenfyllas och dränka sniglarna.

Jag pratade med en kompis i Sevilla, som känner precis som jag. Det är ju lite tröstande ändå, på något sätt, att även vänner och deras barn sover illa, att de också känner sig nedstämda och håglösa.... Eller nej, det önskar man ju ingen, men ändå, man är inte ensam.

Det här håglösheten alltså! Det är inte konstigt att det far runt så många skämt om mat under corona-karantänen. Vad gör man när tristessen, håglösheten och uppgivenheten sätter in? Äter förstås! Igår smååt jag så mycket att jag undrar om det ens kan kallas att småäta eller om det krävs ett nytt ord för detta beteende. Chokladförrådet har krympt avsevärt. Undrar vad karantäntiden gör med folkhälsan. Hur mycket kommer folk att gå upp i vikt under den här tiden?

Drömhus i mitt spanska hörn

Jadå, jag fortsätter att drömma om hus! Och jag ska börja visa här i bloggen vad jag kikar på! Inte för att det är på gång, inte än på många år, utan för att det är roligt!

Lustigt, innan barnen kom var det inte viktigt alls att ha ett eget hus. Tvärtom var det en slags trygghet att hyra, vi såg på nära håll vad som hände med människor som hade bostadslån och förlorade jobbet under den ekonomiska krisen... Hellre förlora ett hem om allt skiter sig, än att både förlora hem och förbli skuldsatt resten av livet. Men så kom barnen.

I Spanien är det lätt att hyra bostad! Man hyr av provatpersoner, här finns inga kommunala hyresbostäder. Det finns många bostäder att välja bland, beroende på var man vill bo kan det vara mycket billigt. I byarna häromkring går det att hitta skruttlägenheter för mindre än 300 €. Å andra sidan är de flesta hyresbostäder i dåligt skick, många gånger (här där jag bor) tillhör bostaden en familj som har fått en bostad i arv efter en avliden släkting, och bestämmer sig för att få in lite pengar genom att hyra ut den. Utan att ta hand om bostaden först. Eller hyr ut en semesterstuga på långtidskontrakt, där köket är så undermåligt att det knappt går att använda.

Vi hade tur med "vårt hus". Det är knappast ett drömhus, men det är relativt nytt och fräscht, vi har bredband (svårt att få internet att funka här i bergen annars) och ägarna tog med sig de flesta av sina egna möbler när vi bad dem. Men att hyra här är ganska otryggt eftersom bostäder är privatbostäder, ägarna kan när som helst vilja ha tillbaka sin bostad och flytta in själva, eller hyra till andra och samtidigt höja priset, eller sälja.

Att jag önskar hus så mycket nu är att jag inte vill flytta med barnen, jag vill att de ska ha en fast punkt. Jag skulle vilja ha ett hus som vi kan möblera som vi själva önskar, sätta upp bokhyllor på väggarna och plantera vindruvor, jasmin och granatäpple. Ha trädgårdsland där vi sätter potatis och hänga upp gungor i träden. Ett hus med trädgård är med andra ord vad jag önskar! Ett ställe att känna sig hemma på, där jag vet att vi kommer att stanna. Ett Hemma.

Nu ska jag visa ett alldeles underbart hus som jag skulle köpa om jag hade 700 000 kronor på sparkontot, så att jag kunde be om banklån :-) (Man behöver ha 30 % av summan för att kunna ta banklån).


Titta, så härligt!

Huset ligger strax utanför Alájar, som definitivt är ett ställe jag kan tänka mig att bo på!

Det finns en stor vinstock utanför entrén, där kan man sitta och dricka saft i skuggan.

Inne är det trätak och trägolv.

Vissa rum har det klassiska stengolvet förstås.

Köket är en trist historia, som i princip alla kök är här. Det spelar ingen roll om man lägger över två miljoner på ett hus, köket är som det är ändå.

Men allt vägs upp av hur det ser ut utomhus. Det finns fruktträd, plats att sätta nya träd på (ett kiwiträd vore roligt!), och en odlingsplats är redan i bruk, där är det bara att sätta sina potatisar, jordgubbsplantor, majs och aubergine!

Ett litet extrahus kan användas som vedbod, hönshus eller byggas om till gäststuga.

 Från sovrumsfönstret har man en härlig utsikt!

Vad tycker ni om detta drömhus? Visst verkar det härligt?!


Det är förstås inte jag som har tagit bilderna, utan jag har lånat dem från Idealista.

Trettioförsta dagen i karantän - nyheter om skolan, arbetsförmedlingen och smittade sjuksköterskor

Tänk att vi har suttit i karantän i en månad! Sedan det här startade har läget förändrats. Vi trodde nog att det bara skulle vara ett par veckor, som de sa, nu vet vi att karantänen kan pågå länge till. Vi vet att trots att de flesta sitter i karantän fortsätter viruset att spridas och dödssiffrorna är fortfarande mycket höga. Senast i helgen kommer Spanien vara uppe i 20 000 döda, och det är bara den officiella statistiken, det är många tusen som inte räknas med där. Det är inte greppbart. Jag undrar hur allt detta kommer att sluta. Hur kommer den här isoleringen påverka människor? Hur kommer samhället att påverkas?

Över tusen döda i Sverige nu. Smittan sprider sig på äldreboenden. Det känns lite som att man i Sverige kanske inte riktigt väntat sig detta. Liksom att i Sverige är vi ansvarfulla och kontrollerade, inte som sydeuropéerna, det kan inte bli som i Sydeuropa. Det är skolplikt, naturligtvis ska barnen gå till skolan även om deras familjemedlemmar är sjuka i covid-19, klart att du kan gå till jobbet så länge du inte har symptom, även om din fru har viruset... Ja, nej, jag är sannerligen ingen expert. Det ligger nog långt fram i tiden innan vi vet vad som är rätt att göra.

I Spanien har oväntat många dött av andra orsaker är coronaviruset. Eftersom man har uppmanats att undvika sjukhusen är det många som har väntat alldeles för länge med att söka vård, och därmed avlidit.

En lite oväntad nyhet är att många har behövt läkarvård efter att de har andats in frätande syror. De har försökt tillverka egna desinfektionsmedel av exempelvis olika sorters rengöringsmedel för att desinfektera sina hem. Det kan man läsa både i Diario de Sevilla och Sydkusten.

Så mycket som en tredjedel av Spaniens sjuksköterskor kan vara smittade av viruset, det vill säga nära 70 000 personer. 35 % av de tillfrågade i undersökningen menar att det beror på brist på skyddsmaterial och utrustning, 40 % säger att de har smittats efter att ha behandlat personer som inte hade diagnostiserats.

Det diskuteras mycket vad som händer med skolbarnen. Här betygsätts ju alla, från motsvarande förskolan. Ska man helt enkelt ge alla godkänt betyg? Ska lärarna bli hårdare med inlämningsuppgifterna för att de ska ha mer att gå på vid betygssättningen den tredje trimestern? Ska vi strunta i sommarlovet och låta barnen gå i skolan då istället? Ingen vet just nu.

Den spanska arbetsförmedlingen är nära en kollaps när många har permitterats från sina arbeten. Just nu finns det dubbelt så många permitteringar är det var sammanlagt under de tio åren 2009-2019, under och efter den ekonomiska krisen, och många, många kommer att få vänta på sina utbetalningar. Det finns inte personal till att hantera så många ärenden. 3,5 miljoner ansökningar har kommit in.


Ja, det var lite från den trettioförsta dagen i karantän. Undrar hur många det är kvar.

Trettionde dagen i karantän - post från proffspysslare

Den enda som var på dåligt humör igår var Runis. Hon vaknade upp ur siestan som alltid, med runda, varma, röda kinder och rufsigt hår, det sötaste man kan tänka sig, och var inte glad alls. Men vi andra hade en helt okej dag! Jag gjorde lasagne, och det är jag duktig på, ska ni veta! Regnet hotade hela dagen, men kom inte förrän på natten. Alla handdukar är tvättade.

Runa älskar att vara i pation. Hon ställer sig helst vid de stora krukorna och gräver i jorden. Gång på gång har hon krupit ut, så fort hon lämnats obevakad.

Jag har tittat till våra frösådder, den nya rosenbusken och de andra växterna, och det är så roligt att se hur det växer! Jordgubbarna har haft det tufft, den krukan har jag ställt på en soligare plats. Det är viktigt att de klarar sig, jag tog hit ett gäng plantor från Sverige, och bara två ynkligare stackare är fortfarande vid liv. Jag har beställt frön: smultron, jordgubbar, djungelgurka, fläder och rabarber, bland annat. Sådana plantor har jag inte lyckats få tag i här. Hoppas att några av fröerna tar sig! Förresten - är det någon av er som läser som har pioner? Skulle man kunna be om frön...? Pionen är en av mina favoritblommor.

Nu ska jag inte hålla på och redovisa varje gång jag får post, men jag måste berätta om det här, det var ju ändå det största som hände under dagen! Dagarna blir lätt lite enformiga i karantänen :-)
Jo, brevbäraren ringde på dörren och lämnade tre saker på trappan:

Ett stort kuvert med tidningsurklipp och saltlakrits från moster, och två paket. Det ena paketet var från en tidigare kollega som postat godsaker och block och penna i ett paket. Runa tog pingvinstängerna med en gång och hade dem i händerna när hon grävde i chiliplantans kruka. Sedan fick hon smaka lite, jag gav henne små bitar röd pingvinstång som hon tog ur min hand, och varenda gång hon gjorde det fnissade hon till och log så lurigt mot mig!

Så var det andra paketet. Det var från min kompis Chatrin. Chatrin är en proffspysslare och har tagit fram alla sina stansar och suttit hemma och gjort MÄNGDER av små pappersfigurer i olika papper, som vi (eventuellt var det tänkt till Disa) kan klistra med! En hel kartong med pappersfigurer! Både Disa och jag fick tillbaka pyssellusten när vi såg allt detta. Man kan sitta hur länge som helst och bara titta på pappersfigurerna. Det finns allt från blixtlås och skor till fjärilar och papperslyktor att vika ihop själv. Runda former, blommor, pumpor och löv, staket, hjärtan på rad, kugghjul, ramar och filmremsor...

Chatrin själv är otrolig. Att pyssla med henne är som att sitta och fingervirka bredvid någon som... Ja, jag vet inte, som stickar en lusekofta, till exempel. Hon är inte bara skicklig, hon har fantasi och fantastiska idéer också. Hon gör verklighetstrogna, stora drakhuvuden att sätta på väggen, och de finaste julkort jag sett. Sådana som hängs upp och är framme året runt. Och hon har en samling stansar som jag inte kunde föreställa mig att de finns :-) Hon formar och färgar effektfullt papper med tekniker som jag inte kan namnet på, stämplar, kombinerar färger och material, bygger upp i olika nivåer med små klisterkuddar...

Det blev lite sent pyssel på kvällen efter middagen, och kartongen får stå framme, här ska pysslas!

Tjugonionde dagen i karantän - en härlig dag!

Åh, om alla karantändagar vore så här härliga skulle jag gärna sitta i karantän året ut! Eller till sommaren i alla fall :-)

Visserligen började dagen olyckligt. Jesús var på dåligt humör, och sedan, medan jag försökte söva Runa, låste Disa honom ute. Det finns inget handtag utifrån på dörren mellan köket och matsalen/pation. De där två behövde hållas åtskilda, så Jesús fick söva Runa, jag tog mig an Disa och lagade mat med henne. Vi gjorde couscous med hackad tomat, gurka, lök och salt, vinäger och olivolja. Sedan blev det chokladmousse också.

Dagen innan hade jag bestämt att vi skulle grilla, och tog ut kött och korv ur frysen, där behövde tömmas. Det som händer under den långa karantänen är att lusten för allt försvinner. Grilla? Varför då? Det känns bara jobbigt och onödigt, precis som allt annat, men de tankarna behöver man komma över.

När Runa och Jesús vaknade var alla på bättre humör och vi tände grillen. Sedan bar vi ut det rangliga campingbordet, fällde upp parasollet och åt lunchen ute. Solen sken äntligen, det var riktigt varmt i luften och det var härligt! Runa fick hälften av tomaterna i couscousen, hon älskar tomater, och hade sedan couscous både i håret och i öronen. Vi pratade trädgårdsbord, jag fick äntligen Jesús att inse hur bra det vore om vi hade ett bord i pation, och jag förstod äntligen hur pessimistiskt pessimisten Jesús ser på hela situationen. Ungefär att det är dumt att köpa trädgårsbord innan allt det här är över, ifall någon av oss dör.

Det blev en riktig långlunch, där allt smakade bra (även om köttet blev lite bränt), och när alla var mätta tog jag ut chokladmoussen i kylen.

Runa kröp omkring i bara blöjan, vi sopade och tog hand om växter, Jesús spelade fotboll med Disa (jag har under våra 13 år aldrig sett honom spela fotboll förut!) och sedan spelade vi Danza del huevo med Disa. Hon var så underbart glad hela eftermiddagen, grillade korv och dansade, och äggleken blev kulmen på alltihop, då hon skrattade! Hon skrattade så hon kiknade! Äntligen!

Vilken härlig eftermiddag!

Allt avslutades med badkarsbad för barnen, stuvade makaroner till middag och kissen Disco som satt i köksfönstret och pratade med oss. Runa somnade tidigt, och Disa somnade snabbare än hon gjort på flera veckor.

Solen gjorde sitt, så klart, märkligt vad den påverkar en ändå. Sedan vi sattes i karantän för drygt tre veckor sedan har det varit soligt... Kanske tre dagar sammanlagt? Har det någonsin varit en sådan regnig och grå vår förut? Och nu ska det regna i tio dagar till, enligt prognosen. Jaja. Fin dag var det!

Tjugoåttonde dagen i karantän - påskafton och brända ögon

Lördag - påskafton - brödhämtardag. Idag var det inte poeten som lämnade ut brödet, utan hans kompanjon; Jesus. Egentligen heter han Ernesto, tror jag, men det passar honom inte alls. Han kallas istället Jesus (i alla fall av oss) eftersom han är så lik karaktären Jesus i serien Walking dead, fast väldigt mycket snyggare. Alltså wow! Huj! Ja, det var alltså hans tur att lämna bröd, men han kunde inte alls se något lustigt i situationen, som poeten hade gjort veckan innan. Nej, han var nervös som sjutton, betedde sig som om han sålde vapen istället för brödlimpor och ville iväg så fort som möjligt innan polisen fick syn på honom och hans kunder.

När Jesús kom hem behövde Runa sova och jag fixa påsklunch, så han och Runa försvann upp till sovrummet. Disa lekte i pation, kom in och visade mig den nästan mogna chilifrukt som nyss hade växt på ají-plantan från Bolivia. Sedan försvann hon ut igen, blandade gift för eventuella inbrottstjuvar, och att hon använde mosad chilifrukt till det förstod jag inte förrän jag hörde henne skrika inifrån badrummet. Hon hade gått in för att skölja av händerna, men först gnuggat sig i ögonen...

Stackars barn. Paniken som inträdde! Det sved som tusan. Jag sköljde och sköljde hennes ögon med vatten, hon tryckte gråtandes en handduk mot dem, stampade i golvet, grät och skrek och andades hastigt, vi sköljde med mer vatten, jag höll om henne, vi blötte ner både hennes tröja och golvet av allt vatten som vi sköljde ögonen med. Ett ögonblick sprang jag upp för trappan för att fråga Jesús om han visste något annat knep än att skölja med vatten. Han satt i sängen med en sovande Runa i famnen. Viskande förklarade jag vad som hade hänt. "Ring Helder", viskade han tillbaka. Jag fattade inte, vi behövde väl inte psykologhjälp nu! Men sedan kom jag på att Helder inte bara är psykolog utan även mexikan, han älskar stark mat, klart han måste veta vad man ska göra när någon får chili i ögonen! Helder svarade nästan genast, men det finns tyvärr inget annat att göra än att skölja med vatten... Däremot gav han tipset att ge Disa, när hon lugnat sig lite, något hårt att tugga på, en morot eller ett hårt bröd, eftersom det skulle få henne ännu lugnare att sysselsätta käkarna med något. Så det gjorde jag. Jag satte mig med henne i soffan, blåste på henne för att hon skulle andas långsammare, fläktade hennes ögon med ett skokartonglock och pratade om havet, och snart kunde jag ge henne både bröd och vatten att dricka, och sedan blev det bättre.

Det korta samtalet med Helder fick mig att sakna både honom och de andra i Disas skola, en lite för skarp påminnelse om vad vi hade i den vanliga världen, innan detta började...


Maten blev klar.

Påsklunch med lax- och spenatpaj, kokta, målade ägg, poetbröd, rökt lax, jamón serrano och morcón. Vi lekte äggknäckarleken, vilket motiverade Disa att äta ett helt ägg, och efter långlunchen gjorde jag iordning påskgodis i en grön tygpåse (eftersom vi inte hittade det gamla påskägget), och Jesús lade ut små lappar i hela huset och skickade Disa på påskgodisjakt!

Därefter lyckades han hyra en film i tv:n, det var Frost 2 som Disa längtat så efter att se, ända sedan hon och jag såg filmen på bio. Bilderna tog vi i en fotoautomat innan bion.

Den där locksången som Elsas mamma sjunger i filmen, det har ända sedan dess varit Disas och min signalsång, som vi sjungit ibland. Vid något tillfälle för ett par månader sedan verkade det som att Runa härmade oss, och igår vid middagen visade det sig stämma. Det stod fullständigt klart att Runa sjöng efter Disa och mig, hon prickade ganska rätt på tonerna, man förstod vad hon sjöng. Jesús häpnade, kunde knappt tro det :-)

Hur var er påskafton?

Tjugosjunde dagen i karantän - långfredag, recept och en rymning genom fönstret

När jag vaknade på långfredagens morgon hade jag sovit sämre än uselt, sämre än de värsta nätterna med Runa, och det var inget nytt, de flesta nätterna den sista tiden har varit dåliga. Jag vaknar ofta, oftare än Runa, drömmer jobbiga drömmar, har ont i kroppen. Jesús gick ner med båda barnen och jag somnade om och sov till klockan tolv, då Disa kom och väckte mig. Jag funderade på varför jag sover så dåligt, om det är för tankarna på viruset och världen, för att Runa vaknar (men hon vaknar inte så många gånger), om det är sängen... Det är ju inte optimalt att ligga mellan två barn, varav det ena kräver bröstet varje gång hon vaknar, i en säng som inte är längre än 135 centimeter, med ett mellanrum på tio centimeter och  sedan lägga upp fötterna på nästa säng som är sex centimeter högre. Jesús hade just lyssnat på radion och meddelade att dålig nattsömn är en av de effekter som psykologerna ser just nu. Folk sover dåligt. Något annat som märks är att nu efter de här veckorna börjar folk tappa hoppet, börjar se mörkt på framtiden och förlorar drömmar som de haft. Det har också startats terapigrupper för personer som har mist anhöriga, ofta gamla, i covid-19 utan att ha kunnat vara med på slutet eller ta avsked.

Långfredag minsann. När Disa och Runa blir äldre ska jag ta med dem ut på skärtorsdagsnatten och se de fantastiska processionerna i Sevilla. Just natten mellan skärtorsdag och långfredag avgår de allra största processionerna, och det är en speciell känsla att vara ute och se dem. Även om det är skönt att stanna i Aracena också, då räcker det med att se den som avgår från kyrkan uppe på berget. Men Sevilla-påsken måste upplevas!

Det här året skulle jag ha varit med och sjungit i långfredagskonserten i en av kyrkorna här i Aracena, min kör ger alltid en konsert då. Vi skulle bland annat ha sjungit Eliza Gilkysons nyskrivna Requiem och Cantique de Jean Racine op.11 av Gabriel Fauré. Så vackra, och roliga att sjunga! Men påsken är inställd i Spanien det här året. Den spanska påsken är ju inte påskpyssel, påskris, påskmat, ägglekar eller gömma godisägg. Den spanska påsken handlar om att vara ute och se påskprocessioner, träffa familj och kanske äta torsk, som är traditionell fastemat.

Jesús har definitivt bestämt sig att sluta använda mobilen, om det går (med jobbet). Som ett led i det har han kopplat i den fasta telefonen, och Disa fick premiärringa från den. Hon ringde en gång till sin farfar när vi var med, sedan en gång på eftermiddagen när hon smet upp själv och slog numret som jag hade skrivit på en lapp. Sedan ringde hon två kusiner också. Hon gillar telefonen.

Den djurlängtande Disa berättade uppspelt att vi hade grodyngel i pation, att vi snart skulle ha fullt med grodor därute. Jag följde med henne ut och tittade ner i den stora, vattenfyllda krukan, och konstaterade att det tyvärr inte var grodyngel utan mygglarver.

På eftermiddagen klättrade hon ut genom sitt fönster på andra våningen och gick ut på taket. Jag pratade i telefon med Nikki, Jesús gav Runa mat, det var en granntant som såg Disa och försökte få henne att gå in genom fönstret igen. När det inte gick kom hon och ringde på dörren för att meddela att vår unge gick omkring uppe på hustaket i regnet. Jesús var skakad efteråt.

Annat då? Jag kikade lite i kameran, jag trodde att jag hade samlat en massa matbilder där, eftersom vi har så mycket tid för att laga mat. Men det verkar som om jag har ätit utan att fota maten först :-)

I alla fall, Jesús lagade kronärtskocka till långfredagslunch. Det luktade som hemma hos hans pappa i huset - det vill säga, en god doft av traditionell, nylagad mat.

Kronärtskocka, säger ni, vad gör man med den? Eller det kanske ni inte gör, men jag själv hade aldrig ätit kronärtskocka innan jag kom till Jesús familj, där det är en vanlig rätt. Nåväl.
1. Man delar kronärtskockorna på mitten och kokar dem i ungefär 15 minuter i saltat vatten.
2. Därefter steker man hackad vitlök i olivolja, lägger ner kronärtskockorna med den platta sidan nedåt, häller på lite vatten och vitt vin och låter koka tills det bildats en god sås. Klart!
3. Vill man ha mer mat kan man, som Jesús gjorde den här gången, dela potatis i bitar och låta koka med. Då steker man både vitlök och lök i olivolja, delar potatis i bitar, lägger i pannan, häller på vatten (gärna vattnet som kronärtskockorna kokat i) och vitt vin och låter koka tills potatisen är mjuk och vattnet försvunnit. Lägg till sist på kronärtskockorna och låt dem bli genomvarma innan servering. Vi åt korv till det.


Jag provade en annan god rätt också, som vi har haft till enkel middag, med bröd och tapas till. Maast o khiar.

1. Riv en gurka på rivjärn och låt saften rinna ur. Blanda med 4-5 dj naturell, fet yoghurt. Blanda i en näve sultanrussin, mynta, salt och peppar. När det är dags för servering: Lägg hackade valnötter och mynta ovanpå och ringla över lite olivolja. Gott blir det!

(Det är inte jag som har kommit på receptet, utan jag har läst mig till det från boken Persiana, Sabrina Ghayour), enda skillnaden är att jag har färsk mynta istället för torkad i yoghurtröran, och att jag inte hade några rosenblad att strö över.)

Jag avslutar med en bonusbild på Jesús getost, för den som gillar sådant!