När Pipen blev sjuk

Portugal då?
Vi skulle ju ha åkt till Sagres i helgen, med anledning av stundande födelsedag. Min födelsedag var så himla rolig förra året, att jag tyckte att det kunde bli tradition att fira födelsedag i Portugal. Alla anledningar till att åka till Portugal är bra.
Men det blev inget Portugal i helgen, för Pipen blev sjuk.
Han måste ha varit dålig ganska länge, men ingen av oss hade märkt något förrän i torsdags, då han gömde sig under skrivbordet i Fula Rummet. Han kom inte fram. Och på eftermiddagen såg jag något mörkt i mungipan på honom och undrade om det var blod eller olja som jag smort barnvagnshjulen med.
Han åt inget förrän vi köpte burkmat åt honom, och efter den middagen började han slå med tassarna mot munnen, gång på gång, som om han försökte få bort någonting. Jag lyckades få tag i katten, men såg inget i munnen, och så åkte jag till veterinären med honom. Vi har ett litet djursjukhus med akutmottagning alldeles i närheten, så att klockan var tio på kvällen var inga problem.
Pipens tassar var så blodiga att veterinären trodde att det var dem det var fel på, men efter att katten sövts ner konstaterade han att en mycket infekterad tand var problemet. Den var i så dåligt skick att den satt löst, och runt tanden fanns en enorm svullnad. Veterinären drog ut tanden och gav antibiotikaspruta.

Hur länge har Pipen gått med detta? Jag har inte märkt något! Pipen är skygg av sig. Han har hållit sig undan lite den senaste tiden, legat på golvet istället för på den vanliga kudden, men det antog vi berodde på ärmen, Pipen brukar flytta ner på golvet under sommarheta dagar.
Som han måste ha lidit.
Han har ju knappt kunnat äta heller, jag märker nu hur mager han har blivit.
Har inte haft så dåligt samvete sedan jag upptäckte att Disa inte fick i sig ersättningen från nappflaskan.

Vi fick åka hem, medtagna båda två. Jesús, som var vaken, blev medtagen när han fick höra hur mycket veterinären hade kostat.
Dagen efter veterinärbesöket hade Pipen så ont där tanden hade suttit att han lyckades gömma sig under skrivbordshurtsen. På kvällen hade apoteket fått hem den smärtstillande medicinen som veterinären ordinerat. Efter två personers förenade krafter samt fyra rivsår på mitt ben, som var så djupa att bara papper hindrade blodet från att rinna ner på golvet, fick katten i sig medicinen. Efter någon timme hade den börjat verka, och Pipen blev som ny! Han var som vanligt igen! Det var underbart att se. Han log med ansiktet, han strök sig mot mina ben, han ville vara med och bli klappad, rullade sig i sängen (där han annars inte får vara) fram och tillbaka, spann, och åt, åt, åt. Han var utsvulten!
Smärtstillande behöver han i ett par dagar till, och antibiotikakuren varar i en vecka.
Tur ändå att detta hände innan vi åker till Sverige!