Sju månader

Disa har blivit sju och en halv månad, men här kommer sjumånadersinlägget!

Disas grej är att prata.
Herregud som hon pratar. Och jag älskar det! Dadada, tatata, bababa, papapa i långa ramsor. På sista tiden har det blivit fler vokaler, det är e och ä och o. Det är brm brm brm brom brom, brrrr med läpparna. smackande ljud med hela munnen och läpparna, gälla tjut, hej, ljud inne i munnen som hon säger när hon vaknar på morgonen, ligger och mumlar de här ljuden för sig själv och låter som en duva... och ljud jag inte ens kan beskriva. Hon experimenterar, testar, undersöker röst och ljud. Jag har gett upp att lyssna på radio när hon är vaken, för hon överröstar den alltid, särskilt om det är bra program som jag vill höra.

Hon ler ofta, skrattar mer sällan. Jag kan få henne att skratta men vet aldrig i förväg vad hon kommer att reagera på, tycka är roligt. Men när ajg hittar något, ett pruttljud, en hickning, en hostning eller en rörelse så kör jag det gång på gång tills hon tröttnar och inte orkar skratta längre. Det skrattet är det bästa som finns. Och dadada-ramsorna.
Disa är lite allvarligt lagd men för det mesta glad här hemma. Det är det ingen som tror på, för när hon är hemifrån och tillsammans med andra blir hon tyst och sluten, till och med hos farmor och farfar. De blir hänförda om de ser att hon ler någongång, och det spelar ingen roll hur många gånger vi berättar att hemma är hon helt annorlunda, för de tror inte på det.

Hos farmor och farfar finns Disas favoritleksak; kusin Elisas stora plasttåg som sjunger. Disa har upptäckt att om man bankar på skorstenen så börjar tåget tuta och sjunga en förfärlig, jobbig sång, så det gör hon, hon bankar och bankar och leker med plastdetaljer och det spelar ingen roll hur trött hon var innan tåget togs fram, när hon får se tåget blir hon glad! Vi har sagt att det är bra att hon har den där leksaken där när hon kommer på besök (ett par gånger i veckan), och jag hoppas att det aldrig kommer innanför vår dörr, för den där mekaniska sången gör mig galen den korta stund jag hör den.
Elisas stapelburkar är också roliga,

 Och alla slag av etiketter, de tycker Disa är roliga att pilla med. Snoddarna i midjan på byxorna också, de går dessutom att stoppa i munnen och suga på.
Fortfarande ska allt in i munen, tänkbara och otänkbara saker som hela mammas armar. Hon griper tag i vad det må vara, stirrar stort med ögonen, säger aaaaa och gapar när hon närmar sig föremålet, hon är som en liten haj!
Katten är ingen leksak, men en annan favorit. Disa tycker att Pipen är så intressant! Hon hejar alltid på honom när hon ser honom, när vi pratar om honom letar hon med blicken, när han ligger och sover försöker hon få tag i honom, grabbar tag i den mjuka pälsen och drar. Jag tar den lilla armen med utsträckta fingrar och visar hur man klappar, det tycker hon är så roligt att hon skrattar högt.

Till Jesús glädje har Disa fattat grejen med trumman. Hon bankar på den med sina små händer, trummar tillsammans med pappa som ropar olé när hon trummar och då skrattar hon också. Han försökte med xylofonen häromdagen men insåg att det var för tidigt, att använda vertyg för att få något att låta är för avancerat än så länge.

Jag läser för henne nästan varje dag och ibland sitter hon tyst och lyssnar och tittar på bilderna, ibland är hon mer intresserad av att ta  boken och bita i den.
Inga tänder än.
Disa avskyr att ligga ner på rygg. I famnen också, och det saknar jag, trots att hon slutade tycka om det vid tre månaders ålder. Men det var så mysigt... Hamnar hon på rygg rullar hon snabbt över på magen som hon tycker är okej nu (jobbigt vid blöjbyten och sovning, hon vill inte sova på mage). Nu försöker hon lära sig att krypa. Ställer sig på händer, drar upp knäna eller fötterna och vinglar lite innan hon faller ner igen.Hon tar sig runt i cirkel, lite bakåt och lite framåt. Ungen är aldrig stilla. Om hon är i famnen klänger och klättrar hon, hon vill inte gärna sitta, ofta måste man böja knäna på henne för att få henne att sätta sig.

Hon sitter själv, men välter alltid åt sidan efter en stund så man får vara beredd.
Disa är intresserad av och nyfiken på allt. Ser hon sladden till telefonen som pappa pratar i lutar hon sig allt hon kan för att se vart sladden leder.
Hon vill alltid ha oss inom synhåll och blir snabbt uttråkad. vilket gör det svårt att få saker gjorda när hon är vaken.
Disas avoga inställning till farmor har äntligen vänt. Nu är det tjejen i fiskaffären som får henne att gråta bara genom att visa sig. Förstå det den som kan.
Sedan hon föddes har hon haft så talande ansiktsuttryck. För det mesta är det himla roligt, ibland är det jobbigt, som i fredags när jag lämnade henne hos farmor och farfar för några timmar och hon tittade på mig med en sådan tyst förtvivlan att det var mycket svårt att gå.

Sju månader gammal, det kändes overkligt att jag skulle ha ett så stort barn. Nu känns det overkligt att hon ska bli nio månader, ett år, ett och ett halvt...