Sevillas vackraste biograf

Jag är så hjärtinnerligt trött på att stanna inne lediga dagar och plugga, så i dag, när vi båda är lediga, ska vi åka till Aracena och vandra.
Så fort Jesús kommer hem från repet med gruppen.
Vi har gjort filetes empanados, jag har köpt bröd och bullar med chokladprickar och kex, som jag visst har råkat öppna i förtid och visst råkat äta upp en tredjedel av redan.

I går blev en kul kväll. Vi skulle ha gått på någon slags jazzkonsert, en kompis till Jesús spelade, men det var fullt, så vi vandrade vidare och hamnade i La Alameda. Där i parken/torget(?)var fullt av folk. Det pågick en liten festlighet som ett anarkistförbund arrangerade, det serverades öl och förbereddes för kvällens konserter. Vi gick och åt middag på El Egipcio, hemmagjord falafel för mig, mousaka för Jesús, köpte sedan godis i en kiosk och gick på bio.
Vi gick på Cervantes-biografen, Sevillas finaste biograf, en befrielse för den som blir deprimerad av moderna biosalonger inuti köpcentrum, med en massa snabbmatskedjor utanför.
Cervantes var tidigare en teater, och det syns, för den är inte särskilt omgjord. Hela bion känns gammal, men vackert gammal, en mängd små dörrar i en rundad gång leder in till salongen. Jag tror att man kan gå upp och sätta sig på balkongerna, men vi satt där nere, i mjuka stolar. Golvet är av trä och under de röda mattorna knarrar och gungar det under fötterna. I entrén hänger kristallkronor, och högt i taket ovanför stolsraderna hänger en jättelik kristallkrona, som känns lite läskig när man kommer att tänka på Fantomen på operan.

Det tråkiga med bion är filmutbudet. Det visas, av naturliga skäl (det finns ju bara en salong) en film i taket, och det brukar vara någon riktigt dålig, kommersiell film som lockar folk. Av typen Iron Man 3.
Det var den vi såg.
Jag har sagt det förut, superhjältefilmer är inte min grej. Men blir man bjuden så blir man, och bio är alltid kul.
Jag vet inte vad Jesús tyckte efteråt, men... Nä. Den var gräsligt dålig.
Jaja. Enligt min uppfattning så klart.

När vi kom ut vid halv ett var konserterna slut, det var massor med folk ute, men vi gick hemåt. Som vanligt förlorar jag mig helt i den här stadsdelen. J ledde mig i handen genom smala gator och förbi skojiga barer, som vanligt kände jag igen mig när vi kom till en särskild kyrka på vägen (i korsningen där J själv alltid går fel), och vi kom förbi vackra Plaza Santa Isabel, som är ännu vackrare på natten.