Kalsongerna

Jag vet att det finns kvinnor som tjatar på sin manliga partner om att han behöver köpa nytt det ena eller det andra i klädväg. Eller klippa sig. Eller vad han nu behöver göra.
Jag tycker att det är jättekonstigt, och fel, att behandla en partner som ett barn på det sättet.
Både jag och Jesús är medvetna om att han borde uppdatera kalsonglådan, men han kan inte tänka sig något tråkigare att lägga pengar på (förutom bilen kanske), och varför skulle jag tjata om det? Inte mitt problem, så att säga.
(Och kom inte och säg att jag ska ge honom kalsonger i julklapp eller födelsedagspresent! Det måste vara det tråkigaste man kan ge någon!)
Vad jag vill komma till är att jag blev både förvånad och glad när Jesús, under veckohandlingen i går, grabbade tag i ett trepack kalsonger så snabbt att jag först inte förstod vad det var.
Glad, ända tills jag såg dem.
- Du, sa jag, jag tror att det här är barnstorlek...
- Barnstorlek? Nej, det är de inte!
- Men de ser rätt små ut... Titta här, 7-8 år.
Vad besviken han blev.
Han hade äntligen hittat ett par kalsonger han verkligen gillade.
- Det finns säkert spindelmannenkalsonger för vuxna också, på andra ställen, tröstade jag.