fredag 6 juni 2014

Att prata med magen

I bilen:
Jag - I den där fylla-i-boken finns en fråga om hur man brukade prata med bebisen i magen när man var gravid. Vad man sa, vad man sjöng... Vad ska vi skriva där? Jag pratar inte med magen. Och sjunger absolut inte.
Jesús - Inte jag heller.
- Det känns så fånigt. Prata med någon man inte ser?
- Nä, vad ska man säga? "Nu, bebisen, ska vi se om vi hittar någon parkeringsplats!" Barnet lär inte vara medvetet om vad vi säger ändå, det lyssnar till och känner igen våra vanliga röster, det är det viktiga.
- Precis. Fast ibland pratar jag ändå. Fast bara i imperativ. Det kanske inte är bra.
- Vad säger du då?
- "Sluta, lägg av med det där!" När ungen sparkar mot urinblåsan, det är så jäkla obehagligt!

Och ibland säger jag "Du får inte komma ut än, hör du det? Du får absolut inte komma ut än, inte förrän du är färdig där inne i magen, stanna där du är och väx till dig och må bra först." Men det berättade jag inte för Jesús, jag är för vidskeplig. Ni vet, att tala om trollen...



Aprpå vidskepelse förresten, här krev jag om det en gång.

10 kommentarer:

  1. Anna-Lena i Frankrike6 juni 2014 09:09

    Haha!
    Du får skriva in det i smyg i boken sen! ;) Det är nog något roligt att läsa om några år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det ska jag göra, har inget annat att skriva på de raderna:-)

      Radera
  2. Jag tyckte också det var väldigt knepigt att prata med magen. Ibland när jag var själv berättade jag lite om vad jag gjorde och så, men fick aldrig in nåt flyt. Däremot sjöng jag i bilen. Också när jag var själv. Kände mig jättedum i början. Särskilt som jag inte kunde nåt annat än Hej tomtegubbar haha. Men sakta men säkert började jag minnas lite texter och det var bra träning för nu sjunger jag varje dag för I. Även om repertoaren inte direkt är att skryta med så är det inte bara julsånger längre i alla fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag och.. öh... magen lyssnar på en Astrid Lindgren-skiva ibland, för att öva tills barnet kommer ut. Då ska det bli sång och prat på riktigt!
      Vad tycker I om Hej tomtegubbar? :-)
      Jag tänker att sång och prat nog kommer naturligt när man ser vem man pratar med.

      Radera
  3. Hehe, det funkar säkert lika bra! :) Jag tror faktiskt inte att det är särskilt viktigt, som sagt så hör ju hen era röster när ni pratar med varandra och det är ju lika bra. I tycker Hej tomtegubbar är helt ok men har inte visat några tecken på igenkänning sedan tiden i magen. Sång och prat kommer helt klart mer naturligt när man har någon att titta på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, det hade varit roligt om tomtegubbarna varit favoritsången!

      Radera
  4. Ja, alltså, med första barnet så pratade jag inte alls. Maken insisterade på att läsa för barnet innan vi somnade på kvällen. Visserligen har vi nu en väldigt läsande dotter som älskar böcker, men jag vet nog inte om läsandet för magen hjälpte. Med andra banet blev det inget sånt och jag är heller ingen person som pratar med magar så där. Känns väldigt konstigt! Den hör ju röster i alla fall och känner igen mammans röst och språk när den kommer ut ändå har jag läst :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaså, till och med språket?
      Jag tror inte heller att ett senare läsintresse har med att göra om man läst för barnet i magen. Men det är nog lättare att läsa än att bara sätta sig ner och försöka prata med magen naturligt.

      Radera
  5. Jag pratade inte heller med magen! Kändes så himla onaturligt. Däremot kan man ju kanske sjunga, klappa, lyssna på lugn musik... Tror jag sjöng nån gång innan jag tyckte själv att jag var knäpp. Det var inte jag liksom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte jag heller, det känns bara knäppt och onaturligt!

      Radera

ny gadget

ny gadget