Tjugosjätte dagen i karantän - solrosfrön, förlängning och en glädjelös femåring

Utsikten från sovrumsfönstret en dimmig dag.

Sent på kvällen, när båda barnen hade somnat, pratade vi om Disa. Det var längesedan vi såg henne glad. Alltså glad på riktigt. Skrattandes av glädje. Vi har mindre och mindre energi att hitta på saker med henne, vi har varit i den här situationen så länge nu. Och hon är ingen ensamlekare. Hon är med och lagar mat, vi målar och pysslar lite, hon leker med sniglarna eller badar tyggrodan. Vi dansar lite. Spelar spel ibland. Det blir jättemycket barnprogram. Alldeles för mycket. Mest tid tillsammans tillbringar vi vid matbordet, och eftersom Disa fortfarande inte tycker om att äta, inte tycker om mat och därför är underviktig, är det sällan avslappnade situationer.

Hon har svårt att somna på kvällarna, förmodligen eftersom hon inte har gjort något på hela dagen som fått henne trött, och häromnatten vaknade hon och var vaken i flera timmar utan att kunna somna om. Hoppas att inte de där vakennätterna har börjat igen.

Jag är så sömnig på kvällen, men när barnen sover vill jag ha ensamtid. Jesús också. Fast vi har den tillsammans, på sätt och vis. Jag bloggar och han ser på någon märklig film och äter solrosfrön. Alltså, detta fröätande! Varför håller de på med det, spanjorerna?! Jag har försökt lära mig, och visst är det lilla fröet gott, när man väl får i sig det, men mest klämmer jag tungan i skalen, eftersom jag inte har fått in snitsen. Och jag avskyr ljudet när skalet knäcks. Det är fruktansvärt irriterande.


Beslutet om förlängning av karantänen i Spanien fattades efter ett tolv timmar långt möte. Det var väntat, vi visste att det skulle bli så. Den 26 april lyser i mitt huvud, jag har svårt att tänka mig att karantänen INTE ska ta slut då. Jag försöker att låta bli att ställa in mig på utsläpp, men kan inte låta bli. Jag tänker på den där dagen då karantänen är över, trots att jag vet att det kommer att fortsätta att vara hårda restriktioner, att skolorna förmodligen inte kommer att öppna, att kören och teatern inte kommer att starta på nytt och att ingenting kommer att vara som vanligt.


Runa har de senaste dagarna stått allt längre stunder utan stöd. Det är så stort att se henne stå helt lugnt utan att hålla sig i! Tänk, i sommar kommer hon säkert att gå runt här i huset!

Tjugofemte dagen i karantän - sorgligt

Som Jesús sa, att om någon för en månad sedan hade sagt vad som skulle hända, hade ingen kunnat tro det. Nästan 15 000 döda. Nu rullar siffrorna förbi, man reagerar knappt längre. Säg 20 000 döda i morgon och det är sak samma. Med all sannolikhet är det förresten långt fler än 20 000, det är så oerhört många dödsfall som inte räknas med i statistiken, att man egentligen inte har någon koll alls på hur många som faktiskt har dött på grund av viruset i Spanien.

Om man tänker för mycket blir det för tragiskt. Om man tänker på vad alla de här personerna har gått igenom innan de avlidit, vilket förfärligt sätt att dö på, i ensamhet dessutom, många gånger utan någon vård alls... Troligtvis har nästan hälften avlidit på äldreboenden. Då blir det för mycket, så det är enklast att hålla undan det från tankarna. Kasta en blick på siffrorna och fortsätta karantänen. Samtidigt som en stor del av livet sätts på paus är det ju ingen uppoffring att vara hemma och se på film och vara med barnen och ledas lite. Nu talas det förresten också om de tusentals liv som räddats, tack vare karantänen.

I radion pratas det också om jäst. Återigen försökte jag köpa jäst, men det var lönlöst. Det finns ingen jäst att få tag på här. I alla fall, man ser nu tydligt att i början bunkrade folk toapapper och basvaror. Sedan, en bit in i karantänen kom unna-sig-stadiet, då man köpte öl, vin, oliver och snacks. Och nu är det jäst. Så långt in i karantänen blir folk rastlösa, vill prova något nytt nu när tid finns. Börjar baka bröd. All jäst tar slut. Och vi som använder jäst i vanliga fall blir utan. Inga kanelbullar i det här huset, alltså. Det irriterar mig. Ivanliga fall hade jag sagt Äntligen! Äntligen börjar spanjorerna BAKA! Det är ju roligt, men som sagt, det hade varit roligare om det funnits mer jäst i affären.

Det blev en liten påskhandling, affärerna kommer ju att vara stängda i ett par dagar, skärtorsdag och långfredag är helgdagar i Spanien. Otroligt nog glömde jag att köpa bröd. så vi får äta flingor och bakpulverbröd i ett par dagar. Det går det också. Det känns mest sorgligt att vara ute. Kön ringlade sig lång på parkeringen, två meter mellan alla. En in en ut i affären. Samtidigt sprutade någon desinfektionsmedel på marken vid ingången med en gul slang, vilket skvätte på alla oss som köade. Den sociala distansieringen är sorglig, alla stängda restauranger och butiker är sorgligt, de tomma gatorna, avståndet till alla. Det känns bättre att vara hemma och inte se hur stan och människorna i den har påverkats.

I mataffären säljs just nu både hallon- vinbär- och krusbärsbuskar. Jag är bra sugen på att köpa mer hallon och göra ett nytt försök med krusbär, men har ingen stor kruka hemma, och järnaffären som säljer krukor kommer inte att öppna förrän om tre veckor. Ska tänka på saken.


Har ni sett pingvin-videon, om pingvinen som håller på att bli galen av karantänen? Den är nog bara kul om man kan spanska, i och för sig. Den kanske inte är särskilt rolig egentligen. Bara lite tröstande att fler känner som man själv.

Amningen

Det här inlägget skrev jag när Runa var två månader. Det är på tiden att det publiceras.



Trots alla problem med Disas mat; reflux, sjukhusvistelse, mediciner, flaskmatning i sömnen, oändliga läkarkontroller.... Så kände jag mig lugn innan Runa föddes. Tänkte att det kan inte bli så illa en gång till. Och flaskmatning är ett jättebra alternativ. Men jag ska testa att amma och ser om det funkar.

Precis som när Disa föddes är de väldigt snabba med att ge flaska så fort barnet föds på Macarenasjukhuset i Sevilla. Hur bestämd jag än var med att ingen flaska skulle ges medan jag låg på uppvaket, så hade jag inte räknat med att bebisen skulle tas ifrån mig. Under de 26 timmar som hon var ifrån mig matades hon var tredje timme av damen som satt i rummet med kuvöserna.


Eftersom jag inte hade lyckats amma Disa visste jag inte hur jag skulle göra. Fick inte mycket hjälp på sjukhuset heller, så jag googlade, och testade. Det är minst sagt svårt att amma med ett smärtande operationssår, men jag gjorde så gott det gick och vi varvade amning med flaskmatning. Det tog fyra dagar innan mjölken rann till (ajajaj…).

Att amma måste man lära sig, och det var inte helt lätt att hitta en ställning som funkade för både barnet och mig. Men det svåraste var att Runa sov hela tiden. Hur ammar man ett barn som sover? Som inte går att väcka? Jag googlade igen, sömn för bebisar, och det stod att nyfödda kan sova 18 timmar om dygnet, men den här, var hon vaken ens en timme sammanlagt? Ska inte bebisar vakna och skrika när de blir hungriga?

Vi ringde den fantastiske belgiske barnmorskan, som kom dagen därpå, vilket var tio dagar efter förlossningen. Han var så arg för att Runa togs ifrån oss när hon föddes. I Sverige lägger man stor vikt vid anknytningen när ett barn föds, men inte här. På Macarenasjukhuset finns inget sådant tänk överhuvudtaget. Om barnet har haft något problem med andningen vid födseln spelar det ingen roll om det andas som vanligt igen efter en timme, reglerna säger att om barnet en gång läggs i kuvös ska det ligga kvar där i minst ett dygn. Belgiske barnmorskan jobbar så mycket för anknytning, naturligare förlossningar och humanare behandling av barn och födande mammor att jag tror att han fick sluta av den anledningen där i Sevilla, där allt är tvärtemot vad han jobbar för. I alla fall. Han menade att problemet med att hon bara sov och sov och inte brydde sig om att äta eller skrika berodde på de där 26 timmarna som Runa låg ensam i kuvös. Att vi inte hade fått någon hud-mot-hudkontakt i början, och att ingen svarade till hennes behov det första dygnet.
"Din bebis är på stand-by. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att skrika eller protestera. Du måste omprogrammera henne."

Barnmorskan satte mig i soffan, drog fram en fotpall och bullade upp kuddar runt mig tills jag satt så bekvämt att jag inte ville resa mig mer. Sedan la han lilla Runa på mig och en filt över oss, båda utan kläder, och så beordrades vi att sitta några dagar, hud mot hud. Han visade hur hon kunde ligga på mig för att suga, och hur jag kunde byta ställning för att förhindra mjölkstockning, som var på väg. Min uppgift enda uppgift var att sitta och ha det gott, hålla om Runa som sov mellan mina bröst, och låta henne amma vid minsta intresse, och jag kände att den vilan var bra för mig, jag önskade att någon tagit hand om mig på det sättet tidigare. Och hur det nu var, men efter ett par dagar med Runa där i soffan, hud mot hud, så vaknade hon faktiskt till. Hon vaknade ibland och bad om mat!


Jag hade fått veta att det tar ungefär en månad innan amningen funkar bra, och det stämde. Den första månaden var tuff. Det gjorde ont, speciellt i ena bröstet, det kändes som om Runa bet hårt i det varje gång hon skulle suga. Det var svårt att hitta en ställning som funkade, och att vara så bunden till hemmet och till Runa, att studera henne och svara på minsta signal. Ibland orkade jag inte det utan lät henne fortsätta sova. Och framför allt nätterna var tuffa. Hon vaknade varannan timme för att äta, och det höll på att ta knäcken på mig. Att aldrig få någon djupsöm! De gånger som jag var på gränsen att gråta av trötthet, omkring fyratiden på natten, fick Jesús ta över. Han försökte med flaska ända tills Runa totalvägrade flaskan. Jag undrade hur någon alls kan välja att amma istället för att ge flaska (trots att jag själv gjorde det), med sådan smärta, sömnbrist, bundenhet till barnet och hemmet...

Samtidigt var det fint också (utom när jag var som tröttast på nätterna). Att hålla om henne, sitta och titta på henne när hon låg vid bröstet och sög. Jag studerade hennes ögon, kände hennes lilla hand mot mig, smekte armarna och huvudet, lyssnade till hennes ljud, smackanden, gnyenden, såg henne sluta ögonen av trötthet, hur hon släppte bröstet och la sig på rygg i min famn när hon somnade, med ögonen stängda och munnen öppen, utslagen av mättnad och trötthet. När hon blev hungrig spände hon ögonen och högg som en haj, gång på gång, tills hon fick ordentligt tag.


Nu är Runa två och en halv månad, och det går bra! Hon skriker när hon är hungrig, hittar tag direkt. Hon är så otroligt fin där hon ligger och tittar med sina blå ögon. Ibland tittar hon på mig. En gång när hon gjorde det började hon le, och hon log så stort att hon inte kunde fortsätta suga utan var tvungen att säppa taget, för att hon var så glad! Nätterna är lättare, hon sover mellan två och sex timmar åt gången och jag är inte så förfärligt trött på dagen längre.. Det gör inte alls ont att amma.

Det är fint att ha henne där i famnen. Jag tänker på hur det måste vara för henne. Ligga där mot det varma bröstet, varma magen, vara omhållen, känna mammadoften, få mat och närhet, och sedan somna där i famnen. Flaskmatning är ett bra alternativ, men jag är glad att ha fått testa amning också.




Nu när jag publicerar inlägget är Runa drygt ett år. Jag ammar henne på natten. Eller rättare sagt, hon använder mig som napp. Om inte jag finns där intill när hon vaknar somnar hon inte om. Det är frustrerande. Jag sover så illa, vaknar så många gånger. Jag har velat upphöra helt med amningen i ett halvår, men det har ännu inte blivit. Tips, någon?

Om jag kunde börja från början, göra om, hade jag valt flaskmatning. Det må finnas fördelar med modersmjölken, men flaska med ersättning är ett utmärkt alternativ. Och man behöver se till vad som är bäst för hela familjen. Jag hade till och med varit annorlunda mot Runa, mer tålmodig, njutit av henne mer de första månaderna, om jag inte hade ammat. Disa hade inte påverkats lika mycket som hon gjorde. Inte jag heller.

Tjugofjärde dagen i karantän - getost, ångestmejl och drömhus

Dagarna går in i varandra. Vissa är mer händelselösa än andra. Min tjugofjärde dag var en särskilt händelselös dag. Det enda viktiga som hände var att jag skickade ett mejl. Det var väldigt viktigt. Det var så viktigt att jag skjutit och skjutit på det, och ju mer jag skjutit på det desto mer ångestladdat blev det. Till slut var det så jobbigt att det var nästan omöjligt att skicka det, det hade gått så lång tid dessutom, och jag tänkte på det varje kväll innan jag skulle sova. Sådan är jag.

Det andra som hände, värt att notera, var att jag såg film med Jesús på kvällen när barnen hade somnat. Vi började med en som visade sig vara urtråkig, och satte sedan på en gammal favorit, som det är år sedan vi såg senast. Jag är en dålig film- och tv-tittare. Att sätta mig och se på något känns alltid som slöseri med tid, att jag borde göra något annat istället. I alla fall sedan barnen kom. Jag har så lite tid utan dem att det känns som att slösa bort den framför tv:n. Så det behöver vara något bra. Najwa Nimri är en av de skickligaste skådespelare jag vet.

Jesús hämtade grönsakskorgen. Den här gången kom det med en hemgjord getost med rosmarin också. Aracenabergens sista getosttillverkare håller på att gå i konkurs på grund av den långa nedstängningen, så för att rädda henne kan man beställa en ost tillsammans med veckans grönsaker. Damen i eko-affären, som är utdelningsstället av grönsakerna sedan honungsmuséet stängde, höll på att bli tokig av ostdoften i från korgarna. Hon älskar ost men fastar den här veckan.

Nästan 14 000 döda. Samtidigt läser vi att den verkliga siffran är mycket, mycket högre. Många som dör i sina hem eller på äldreboenden testats inte för covid-19 de avlider, och då räknas de inte med i statistiken, till exempel. Under en vanlig influensaepidemi dör omkring 6 300, utspritt över hela året.

Innan jag la mig kunde jag inte låta bli att titta på hus till försäljning. Det är ett litet nöje jag har, även om det inte är aktuellt med husköp än (på länge, mycket länge). Jag hittade ett drömhus! Jag tänkte visa lite bilder på det, och andra intressanta hus, men jag kan inte kopiera bilderna från sidan. Är det någon av er som klarar det? Sidan är idealista.com. Jag akn inte högerklicka på bilderna och spara, det går inte att kopiera den. Hjälp!

Tjugotredje dagen i karantän - post, finsk familj och en åsna till Jesús

Åh neeej, måndag nu igen. Ännu en monotom karantänvecka. Jag hade ingen lust att gå upp, och hela natten hade allt jag drömt varit coronarealterat. Måste sluta blogga på kvällen innan jag ska somna.

Så klart tog jag mig upp ändå. Man måste ju, när man har ungar. Tog på vanliga kläder, tvättade ansiktet, borstade håret, satte upp luggen i en liten ful tofs, strök i lite hårgelé från den orangea burken, det där som luktar så gott, och kände mig... Ja, klar. Redo att möta dagen. Man ska inte fastna i pyjamas-tillståndet, man får försöka hålla fast i vissa rutiner. Och jag var glad att jag hade gjort det här lilla fixet en stund senare, för just den här dagen träffade jag två personer förutom familjen!

Först var det Santos, som knackade på rutan. Hon kom från affären och såg att vi var i vardagsrummet. Jag drog upp fönstret och hon stod ett par meter bort, ute i gatan, med shoppingvagn och munskydd. Jag stod böjd bakom inbrottsgallret med Runa i famnen, och det var så roligt att se liv utifrån, höra en välbekant röst. Jag fick veta att Cristina och bebisen bor hemma hos Santos nu de här veckorna. Santos berättade att grannarna i hennes hus går samman och handlar jäst och andra förnödenheter åt varandra, och att om hon får tag i jäst ska hon komma förbi i slutet av veckan och lämna genom fönstret.

Hon hade precis gått när det ringde på dörren. Jag såg någon snabbt flytta sig från dörren, och när jag öppnade, fortfarande med Ruan i famnen, såg jag brevbärarens motorcykel puttra på gatan. Hon hade parkerat och ringt på hos flera familjer samtidigt för att effektivisera tiden och inte behöva stå och vänta medan varje familj tog sig till dörren för att öppna. Jag blev verkligen överraskad. Visserligen visste jag att det skulle komma post, men inte den här posten! Det var ett paket samt ett tjockt, stort kuvert.

Brevbäraren ställde posten på trappan, backade undan och förmanade mig att tvätta händerna noga efter att jag hade tagit i posten, och att jag dessutom behövde desinficera den. Sedan drog hon iväg på motorcykeln och Jesús undrade hur man desinficerar ett brev. Ja, det blev knepigt. Jag tog in posten och försökte öppna den utan att ta i den, vilket inte gick. Bröt mig in i paketet med sax och lät Disa ta ut innehållet utan att ta på kartongen. Samma sak med brevet. Sedan tvättade jag mig om händerna och kollade vad det var.


Vad det var för post? Jo! Det stora, tjocka kuvertet var från moster som brukar spara tidningsurklipp från lokaltidningen till mig. Här skickade hon en hög, och jag har bland annat fått läsa att det i februari öppnade en stor godisbutik i stan, det visade jag för Disa. En ny second handbutik har det blivit också, och en affär som säljer barnkläder från Turkiet. Spännande! Jag såg hur julgranen lyftes på plats på torget (gamla klipp) och läste om politiska debatter och jobbannonser. Sidan med lunchmenyer läser jag alltid noga. Gamla och nya restauranger. Husmanskost. Allt låter så gott, och jag tänker jämt att jag ska äta husmanskost på något ställe när vi åker till Sverige. Sedan blir det aldrig av, det är så mycket som ska hinnas med på kort tid. I brevet låg också en påse saltlakrits till mig och en tablettask till Disa!

Paketet visade sig vara från min bror och hans fru, som för övrigt är den bästa presentfixaren jag vet. Så fina, roliga presenter hon (och gissningsvis även min bror) ordnar! Vad konstigt det känns att skriva fru, förresten. Fru? Säger man så nu för tiden? De gifte sig förra sommaren, och den här sommaren ska bröllopsfesten hållas och jag har sett fram emot den, äntligen ska jag få träffa den "nya" finska familjen. Vad spännande! Min brors svärmor har skickat två jättefina paket till barnen, och stickat till dem, trots att hon varken har träffat barnen eller mig. Och jag vill gärna träffa henne. Har äntligen en anledning att lära mig lite finska också! Men vi får se hur det går med resor i sommar... Det ser mörkt ut... Men paketet var det! Det var så fint! Det var en ettårspresent till Runa, en bankbräda (de kunde omöjligt veta hur mycket Runi gillar att banka med saker), det fanns Bamsetidning till Disa, saltlakrits till mig, sötlakrits till Jesús och lite annat gott.

Ja, det var en lång utläggning, men detta gjorde vår dag :-)

Vid lunchen pratade vi om studsmatta. Jag är för, Jesús är tveksam på grund av att en sådan skulle uppta halva pation. Jag menar att vi ändå inte använder hela pation, halva upptas redan av skräp och förvaring. Disa blandade sig i samtalet och förkunnade att hon hellre vill ha ett litet djur än en studsmatta. Hon försöker med allt. Fiskar, ödla, hamster, kattunge, papegoja. Hon vill så gärna ha ett litet djur att ta hand om! Vargen är inte någon särskilt trevlig katt, ärligt talat, jag förstår Disa, det gör jag. Det gör inte Jesús. Han förstår inte varför det inte räcker med att ta hand om sniglarna i pation. Återigen blir svaret till Disa nej. Men kanske om ett antal år, om vi kan köpa hus, skulle så gärna vilja... Vi drömde fritt. Disa får en go hund, det skulle passa henne perfekt. Jag får mina efterlängtade höns som värper ägg åt oss, och Jesús… Ja, det enda djur han vill ha är en åsna, av någon anledning.

Tjugoandra dagen i karantän - dålig förlorare, spansk kontroll och färre döda

Här kommer ett rörigt inlägg! Men datorn låter mig inte klippa och klistra i texten, så det får bli så här idag!

Dödskurvan är på väg ner! Efter dagar med över 900 döda varje dag har dödstalen sjunkit i tre dagar, senaste siffran var nere på 674 döda! Det är en positiv nyhet!

En annan nyhet är att det redan har beslutats om en förlängning av karantänen. Möjligtvis tar den slut den 26 april. Då har vi varit instängda i sex veckor. Halva tiden kvar, alltså.

På söndagen sov jag siesta. Det var så ovanligt att Jesús väckte mig för att han trodde att jag var sjuk. Jag sover aldrig mitt på dagen Är personligen emot sömn mitt på dagen. Men Jesús sov med Runa, och jag hade under tiden spelat spel med Disa. Eller försökt, hon blir så fruktansvärt arg när det går dåligt för henne att hon dänger korten i golvet och slänger iväg spelpjäserna. Efter tredje spelet satt hon i garderoben och grät, och jag lyfte ut henne och så tog vi med oss tre Filippa och morfar-böcker och så Farbror Elände och satte oss i gästrummet och läste. Och jag blev tröttare och tröttare. Fjärde boken gick mycket långsamt att ta sig igenom eftersom jag nickade till mellan meningarna, och sedan la jag mig ner och somnade, kunde inte stå emot, det var som om jag tagit sömnmedel, och jag tror att Disa gick och väckte sin pappa och Runa, och jag sov vidare ända tills Jesús alltså kontrollerade om jag var sjuk. När jag kom ner satt de andra och åt chokladkex och drack mjölk som ett (mycket) sent mellanmål och jag försökte smita iväg för att publicera gårdagens blogginlägg, men det gick inte nu heller, först måste jag vara med på ett parti Oca… Som Disa förlorade...


Igår inleddes påskveckan. Allt är ju inställt i år på grund av corona-viruset, men om ni vill kan ni läsa ett gammalt inlägg om när vi var ute just på palmsöndagen. Då låg Disa i magen.


Det här med alla madonnor i Spanien tycker jag år så svårt. Jag fattar fortfarande inte varför folk ber till olika madonnafigurer. En av de mest populära är Virgen del Rocio, som förvaras i byn El Rocio vid kusten. I maj brukar folk från hela Spanien vallfärda dit, men det lär ju ställas in i år. I alla fall, Almonte kommun har tvingats be om militär styrka för att hejda alla som trotsar karantänen för att komma och be till Rocio-madonnan på plats, lokalpolisen räcker inte till.

Disa älskar Cirque du Soleil, som vi såg i Sevilla tillsammans med hennes skolkamrater, och de har nu släppt en entimmesvideo med blandat material från olika föreställningar, så passa på att titta, ni som sitter i karantän. Min favorit är annars föreställningen Kooza som vi såg, man kan se den på yooutube. Tips!

Och häromkvällen ramlade jag på Chris Martins hemmavideo. Även om jag tycker om Coldplay har jag aldrig ägnat medlemmarna någon tanke, jag hade nog inte kunnat svara på frågan vem som är sångare i bandet, men det glömmer jag aldrig mer! Under drygt 20 minuter spelar och sjunger han hemifrån, under sin karantän, för alla andra som är i samma situation, och man bara smälter! Chris Martin, om jag vore yngre hade jag förmodligen satt upp ditt foto på väggen!


Jag läste en artikel om hur det kan upplevas att vara sjuk i covid-19, och om intensivvårdspersonalens jobb med covid-patienter, och det var så obehagligt att jag blev svimfärdig, började må illa och kände hur det svartnade. Det var exakt likadant som när jag blev gravid igen och läste om ischias, och all smärta från graviditeten med Disa kom tillbaka i minnet. Jag behöver definitiv sovra i vad jag läser. Man behöver inte veta allt. Det är bättre att lyssna på Chris Martin. Händer det så händer det.



Det är tal om ifall staten ska få tillgång till data om var folk befinner sig, om de verkligen är där de utgör sig för att vara. detta genom mobilerna. Jesús ser svart och funderar på att helt avskaffa mobilen efter detta, och bara använda fast telefon. "Det kan verka överdrivet", säger han, "men tänk om det blir en statskupp i Spanien igen? Vad händer då? De kan kontrollera vilka som var på Helders kalas innan karantänen, eller tänk dig i fredags, de kollar hur lätt som helst vilka som var och köpte bröd på parkeringen." Kanske är det lättare att tänka så här i ett land där minnen efter inbördeskriget fortfarande är närvarande.

Regeringschef Pedro Sanchez planerar att masstesta befolkningen, och att isolera alla som är smittade på hotell, vandrarhem, mässhallar och sportarenor, även de som är symtomfria. Något liknande det som görs i Sydkorea. Kommunerna ska lämna listor över möjliga isoleringsanläggningar senast den tionde april. Jag undrar om detta är möjligt, det skulle bli en enorm apparat. Men det känns som om allt är möjligt just nu.

Regeringen har tagit emot hård kritik från journalistkåren på grund av att man inte har kunnat ställa frågor under presskonferenserna. Reportrarna har varit tvungna att skicka alla frågor i förväg, vilket innebär att frågorna har filtrerats och svaren har bestämts i förväg. Till slut gick flera mediehus ihop och vägrade ställa frågor tills detta ändrades, och nu ska reportrarna få delta och ställa frågor i direktsända videokonferenser.


Ja, milde tid. Det finns så mycket att skriva om! Men vi sätter punkt här för den här gången!

Har ni några kulturtips, eller märkliga nyheter att dela med er av?

Tjugoförsta dagen i karantän - grannar, chokladgömma och hemmaspa med Disa

Innan jag berättar om "grannsämjan" måste jag bara få kommentera kommentarerna. Ni är många som kikar in här och läser, och en del av er lämnar en kommentar också. Det behöver man naturligtvis inte göra, ni är välkomna att bara läsa. Men på sista tiden är ni flera som har kommenterat som inte brukar göra det, och jag blir så glad! Vissa tar sig tid att skriva långa kommentarer, ni berättar hur ni har det, ni kommenterar det ni har läst, situationen i Spanien eller där ni befinner er, eller mina texter, andra lämnar en kort hälsning eller ger tips, och allt, vartenda ord, är roligt att läsa ska ni veta! Det är roligt att faktiskt se att någon har läst det jag skrivit, någon reagerar och delar sina tankar. Det roligaste med att blogga är den här responsen! Ja, jag ville bara rikta ett litet tack till alla er som kommenterar, och ni andra - det finns inga krav på att skriva en kommentar, fortsätt att läsa när ni har lust!

Jo, det här med grannarna. Vi har tur med våra grannar. Nästan alla i de här radhusen är hänsynsfulla. Vi har radhusgrannar till höger och vänster och mittemot. På eftermiddagarna hör man barn som ropar till varandra mellan husen, någon gång är det en granne som spelar flamenco på gitarr, nästan varje dag skriker skrikgrannen på barnen, eller förresten, alla i familjen skriker på varandra utom den lille tvååringen som alltid låter glad. Sedan är det deras mittemotgrannar, de är de enda som stör. Varje dag spelar de mycket hög, dålig musik vid lunchtid och gör det omöjligt att äta ute i pation, ibland ropar någon åt dem att stänga av musiken för att ett litet barn ska sova siesta, och så var det kriget igår, när de kastade skräp ner i skrikfamiljens patio och skrikgrannarna hotade med polisen.

Det var en lång inledning. Jag ville bara komma till att vi överlag har lugna, respektfulla grannar, det är för det mesta rätt tyst, lite småprat från insynsskyddade patior, annars inget. Annat är det i höghusen i Sevilla. Jag har hört om en del som har balkongbingo i Sevilla, det låter kul. Balkongbingo körs dock inte på José Albertos gata. Han håller på att bli fullständigt galen på sina grannar!

Det är en gata med tiovåningshus på rad. Precis nedanför José Albertos hus finns en liten madonnafigur innanför glas, ett utrymme som dekorerats med guld och blommor, något som är vanligt i bostadsområden i Sevilla. Nå, under den här isoleringen har grannarna blivit som tokiga i madonnan. De har megafoner i vilka de vrålar ut böner, hejarop och lovsånger till madonnan hela dagarna, det hörs i hela bostadsområdet! De spelar påskprocession-musik så det dånar, och varvar det med Spaniens nationalsång i högtalarna. Varken José Alberto eller Loren är troende och de vill ha det tyst hemma, kunna läsa, leka med fyraåringen, sova elelr se på film, vilket omöjliggörs av grannarna. Nu är det dessutom palmsöndagen, då Sevillaborna i vanliga fall går ut finklädda för att se påskprocessionerna. Påskvecka är förmodligen det viktigaste som händer i Sevilla under året, så många ser fram mot detta, att se processionerna eller delta i dem, de har sett fram emot det sedan förra påsken. Nu är allt inställt och Sevillaborna måste hålla sig inomhus. Men vi förstår ju, att även om de inte kan gå ut kommer påsken att märkas på andra sätt...



Min kompis Carin har skrivit en artikel om vad spanjorerna handlar mest under karantäntillvaron. Det var rolig läsning! När larmtillståndet inleddes bunkrade många basvaror. Nu, när vi är inne på tredje veckan köper folk öl och vin, oliver, choklad, snacks och... Mjöl. (Det är alltså inte inbillning att jästen är slut, folk har börjat baka!) Spanjorer vill ha något gott nu när de ändå bara sitter instängda. Själv köper jag med en massa choklad när jag är ute. Den gömmer jag mellan servetterna och ugnsformen i min hemliga chokladlåda...


Det blev en lugn lördag. Jag var ute igen, gick till apoteket, och passade på att ta en extra lång promenad. Man måste passa på! Det var fullkomligt folktomt, utom på apoteket där vi var sex personer som stod utanför och väntade på vår tur, tre på ena sidan gatan och tre på andra, långt ifrån varandra. Jag behövde köpa lusmedel. Det här med lössen som jag tyckte var så äckligt i början - jag har vant mig. Nu var jag boven, lusspridaren. Vi ägnade oss alltså åt avlusning på eftermiddagen, givetvis lyssnandes på Disas favoritsånger, det gör vi alltid under luskamning för att det ska bli något trevligt av det, och sedan... Det efterlängtade badet! Disa-och-mamma-tid! När vi hade tvättat ur det äckliga medlet ur våra hår tappade vi upp ett varmt bad, tände tre tomteljus, släckte taklampan, släppte i den rosa badbomben... Och när kranen var avstängd, karet fyllt, ropade vi på Jesús, som hade i uppgift att komma upp med varsitt glas kall läsk åt oss, som vi låg och smuttade på. Som Disa hade sett fram emot detta! Vi ska ha badbombsbad varje vecka!

Tjugonde dagen i karantän - sniglar, skattjakt och brödhemligheter

- Pappa kom! Jag har en liten snigel! Men du får inte äta upp den! ropar Disa inifrån garderoben.

Jesús hade precis kommit hem från sin första tur utomhus på sju dagar. Disa hade en ny snigel i en glasburk. Hon samlar dem i pation, tar hand om dem, ger dem mat och visar dem hur vi bor. Den här snigeln bar hon runt i sin kjol medan hon pratade med den och visade den alla rum. Tyvärr hade jag rensat ogräs, så det fanns ingen mat till snigeln i pation, men jag föreslog att Disa skulle ge den ett salladsblad istället. Hon ville släppa snigeln lös i sitt rum, för att den inte skulle vara instängd, men jag menade att det nog inte var en så bra idé, för det är lätt att råka trampa på en snigel som kryper på golvet, och om Jesús hittar den kanske han lägger den i en kastrull.

Det sista var förstås på skämt, fast inte helt och hållet. Alla Sevillabor (nästan) älskar sniglar. Nu är snigelsäsongen på ingång, då det i vanliga fall skulle skrivas CARACOLES med vit krita utanför tapasbarerna. Folk sätter sig på uteserveringarna ljumma kvällar med en skål sniglar i het, stark buljong. Även Jesús älskar den här rätten, och Disa, liksom alla barn, tycker om att dra sniglarna ur skalen med tänderna. Som jag har skrivit förut smakar det helt okej, och jag brukar äta en del av Jesús eller Disas sniglar, även om det inte är en favoriträtt.

Nu är alla tapasbarer stängda. Och i pation har vi långt ifrån tillräckligt många sniglar för att plocka och koka. Jag tror inte att Jesús skulle göra det ens om vi kunde få ihop ett kilo, eftersom Disa har sniglarna att leka med. Nyss satte hon en på ytterdörren, den gick perfekt ihop med den bruna färgen.

Fyra gamla snigelinlägg:
När jag inte fick lära Disa ordet snigel.
Sniglar hemma hos svärföräldrarna.
Köpa sniglar.
Snigeltapas en sen kväll.

Jesús var precis lika glad som jag hade väntat mig, så där som man blir efter att ha kommit ut för första gången på en vecka, och dessutom träffat bekanta. Vi hade tvekat om vi skulle göra någon beställning av bagarpoeten, man får ju inte träffas. Å andra sidan är bagarna beroende av varenda en som kan köpa ett bröd, för någon annan inkomst har de inte.

De skulle stanna på flera platser i bergen. Under veckan kom meddelande om att mötesplatsen i Galaroza måste ändras, eftersom de misstänkte att en granne skulle skvallra för polisen. I Aracena blev platsen på en parkering vid en mataffär. Jesús tog bilen dit, trots att det är gångavstånd, för att det inte skulle verka onaturligt att han befann sig på parkeringen. Där väntade brödpoeten, Gorettis syster och ett gäng andra som bor i Aracena. Alla höll avstånd, flera bar ansiktsmask, tyst och snabbt gick de fram och betalade och fick sina papperspåsar. Jesús gick in för att handla när han lagt brödet i bilen, och därinne såg han genast alla de andra brödköparna också, utspridda mellan hyllorna. Han mötte blickar, och så kom bagaren själv in, även han såg alla sina kunder i affären som försökte undvika kontakt och låtsas som ingenting, och skrattade till över den konstiga situationen, och det smittade, Jesús började skratta högt och skrattet spred sig mellan de hemliga brödköparna runt om i affären. Det verkade som om de handlade med droger, inte bröd!

Nästa gång kommer de att behöva byta mötesplats, för en av de sura som jobbar i affären såg dem på parkeringen...

10 900 döda. nu talas det om att det nationella nödläget ska förlängas med två veckor. Jag försöker tänka att det inte behöver betyda att karantänen förlängs. Vi får se.

På kvällen hade Disa ordnat skattjakt för mig och Jesús. Sedan gjorde Jesús skattjakt för henne. Han ritade en lapp, som ledde till en annan lapp, som ledde till en annan, och till slut hittade Disa en påse favoritchokladägg i cykelkorgen i pation.

Jag var tyvärr inte med, jag var helt satt ur spel av nackvärk som blev värre och värre, som strålade ut i axeln, armen och ryggen och kunde till slut knappt röra mig alls. Jesús fixade mat, la barnen, satte på fredagsfilm till Disa, själv hade jag svårt att lyfta huvudet för att se. Jag tog värktabletter, vid midnatt var jag tillräckligt rörlig för att byta insulin i insulinpumpen och då upptäckte jag att den satt fel, att blodsockret var skyhögt eftersom jag inte fått i mig insulin på länge. Jesús hade flera gånger sagt att jag såg så vit ut. Jaja, jag stannade uppe till klockan två, när blodsockret var bättre.

Det var vår tjugonde dag i karantän, det!


Dagens länktips: Jennifer Wegerup har skrivit en krönika om barnen som inte har varit utomhus på en månad.

Katrine Marcal har skrivit en krönika om hur livet i Sverige puttrar på, medan man i Storbritannien har undantagstillstånd, och hur det på BBC visas misslyckade hemmaklippningar när ingen längre kan gå till frisören.

Nittonde dagen i karantän - gympapass, depp och Disa reagerar

Vi har det bra och allt det där, det har vi. Men nu börjar den här instängdheten bli kämpig. Det är inte roligt att pyssla, måla, spela leka varje dag. Jag avskyr att leka rollekar, förresten. Igår var jag med på Disas lek i en evighet, en lek som aldrig tog slut. Den handlade om att jag var barn och hon mamma, och hon hade en bebis, och vi skulle bo på hotell med pool. Lilla Disa, jag är sämsta lekmamman. När jag inte stod ut längre satte jag på ett barnprogram. Ändå är jag bättre på lek än Jesús, som avskyr rollekar så mycket att han inte kan låtsas vara med ens.

Jag känner mig tom i huvudet. Har inte lust med något alls. Vi gick över till sommartid förra helgen, vi missade det. Tiden har ingen betydelse. Jag funderar på att baka med Disa. Göra en bok om hennes historia om mamman i himlen och deras flygande hus. Göra skoluppgifter med henne. Göra påskkort. Öva bokstäver på bokstavsspelet. Måla hennes naglar. Har ingen lust med något. Är helt energilös.

Jag läste att Tjeckien ska förlänga sitt nationella nödläge till mitten av maj. I ett ögonblick föreställde jag mig om Spanien skulle utöka karantänen till mitten av maj. Jag skulle bli knäckt.

Jag ångrar att jag har skjutit på saker, saker som jag bestämt att jag ska göra, men längre fram. Åka till Sverige med Disa. Köpa sandlåda och trädgårdsbord. Vad vi skulle kunna utnyttja pation då! Det blir det första att införskaffa när karantänen är över, för jag misstänker att det kommer att bli mycket, mycket hemmavistelse även då. Vi funderar på studsmatta också. Pation är liten, men en mindre modell skulle väl gå? Kanske en rektangulär?

Det gamla påskägget som vi brukar gömma är försvunnet. Hur ska jag lösa detta? Ska vi göra påskäggletning och lägga godiset i en plastburk? Vi får inte träffa Pau och köpa ägg av henne och Nan längre, jag som trodde att vi äntligen skulle kunna måla ägg i år. I affärerna säljs inga vita ägg.

Jag blir galen på detta! Må karantänen vara över till den 11/4, som det är sagt! Låt oss gå ut igen!

Nu märks situationen på Disa också, det är olyckligt. Hon var uppe på sitt rum, rev sönder fotot hon har på väggen som föreställer henne, Jesús och mig, och slängde ut bitarna genom fönstret. En fastnade på taket. Till Jesús, som kom upp just då, sa hon att hon skulle rymma. Alltså, ungen. Hon är ingen dumbom. Hon är en observant person, och tyst om vad hon tänker och känner, och här gissar jag att hon går och samlar pusselbitar och lägger på hög. Även om vi inte pratar döda framför henne, så klart, så märker hon ju att vi är bekymrade, att hela situationen är fel och konstig. Vi har förklarat det viktigaste, att det finns ett virus som man kan bli sjuk av. Att det inte är farligt för oss (det är ju det man hoppas, trots att jag är i riskgrupp), men att vi behöver vara inne så att det inte sprider sig så mycket. Ungefär så. Colombia-Annika skickade en länk till mig, en barnbok som PDF-fil, som handlar om den här situationen. Jag har funderat på om den är för informativ för en femåring, men den skulle nog vara bra att läsa nu.

950 döda på ett dygn, vilket gör att vi har över 10 000 dödsfall nu. Så deppigt.


Jag hade gympapass med Disa på kvällen, det var så jäkla jobbigt, och sedan dansade vi järnet, till YMCA och andra låtar med färdiga rörelser! Disa och jag svettades liter och sprang till köket och drack vatten stup i ett, det märks att vi inte har rört på oss på länge! Men roligt var det, och en massa energi kom tillbaka! Jag tänkte på våra vänner i Disas skola. Nästa gång vi ses och tänder discolampan ska jag också hoppa in i dansen, trots att jag är så fruktansvärt dålig på att dansa. Men vem bryr sig?! Jag bjuder på det! Det är ju roligt!

Önskeinlägg och frågor?

Hej gänget!

Inlägget om gårdagen blev lite deppigt, tycker jag, så jag publicerade det inte. Fast det lär komma i eftermiddag istället :-) Jag skriver ju som det är, och då blir det lite deppigt ibland, men den här bloggen ska ju inte förvandlas till en coronablogg heller! Måste sticka in med lite vanliga inlägg också! Jag har ju ett gäng på lager; Runa 1 år, önskehus, Vargen och gänget, ett fantastiskt ställe som jag just nu inte hittar bilderna till,... Ja, jag har för mig att jag har många fler på lager, jag får kika i arkivet med alla opublicerade inlägg, där finns en 200 att välja bland :-) Ett av dem hör förresten till bilden ovan, om när vi reste till Pyrenéerna.

Men hörrni, kom gärna med förslag! Önskeinlägg! Frågor! Skriv i kommentarsfältet, så kanske det blir ett inlägg inom en snar framtid!

Idag är det fredag, solen skiner och vi ska göra köttbullar och möjligtvis skruva ihop en trädgårdsstol i pation. (Vet inte om det är en bra idé, det ska regna i åtta dagar efter denna, enligt väderprognosen.) Och så ska Jesús åka till en hemlig plats för att ta emot en hemlig brödleverans från bagarpoeten....


Ha en härlig fredag! Och kika inte in senare, om ni vill undvika deppinlägget :-)

Artonde dagen i karantän - folktomma begravningar, oväder och släckta gatlampor

Vilken kall och regnig dag det har varit! Jag tände säsongens sista brasa, nu är det bara ett stort vedträ kvar, för tjockt för att tändas.

Alla katterna ville in, Vargen och de tre grannkatterna. Vargen kom först, sedan såg jag honom sitta och titta upp mot fönstret, han hoppade upp och skrapade på rutan med tassen och jag förstod att bästa kompisen Leo satt där ute, och när jag öppnade för att släppa in honom kom även den lille vite inrusandes, dyblöt var han, och till slut, när jag skulle hämta ett glas mjölk i köket och tände lampan, satt Disco därute i regnet och bad om att bli insläppt. Klart att de får komma in, en katt ska ligga inne vid brasan när det regnar.

Varje gång jag öppnade för en katt rös jag, för kommunen har släckt ner gatubelysningen. Klokt egentligen, det sparar energi, och det ska väl ytterligare avskräcka folk från att trotsa utegångsförbudet och gå ut. Jag ville definitivt inte gå ut med soporna i mörkret, påsarna får stå tills imorgon. Men obehagligt är det, när det är helt mörkt utanför dörren, tänk om det skulle stå någon där... Ja, jag är lättpåverkad av otäcka filmer :-)

Varje förmiddag åker kommunens besprutningsbil förbi. Alla gator i staden desinficeras. Jag har läst att ibland används en klorinlösning som tydligen är så starkt att hundar kan få frätskador på tassarna, men om Aracenas lösning är stark eller inte vet jag inte.

Drygt 9 000 döda i Spanien idag, och nästan 240 i Sverige. Det har börjat ta fart i Sverige också. Dödssiffran i Spanien har varit uppe i över 800 personer per dygn, fem dagar i rad, men det verkar som om smittkurvan börjar plana ut något.


Idag läste jag om en man i Sverige som har avlidit till följd av Corona-viruset. Hans släktingar hindrades av bostadsrättsföreningen att vara hon mannens ensamma fru, eftersom de boende i området är rädda för att släktingarna ska bära med sig smittan. Det får mig att tänka på döden i Spanien.

När någon dör i Spanien går alla larmklockor. Eller telefoner, snarare. Det bildas telefonkedjor så att alla släktingar och vänner till de närstående aviseras, och dessa ringer och skickar meddelanden och kommer och håller sällskap, ingen ska lämnas ensam. Dagen efter dödsfallet samlas alla på ett tanatorium. Där är de närstående till den avlidna personen, och alla släktingar och vänner som kan kommer förbi och håller dem sällskap hela dagen tills det är dags för kremering, och nästa dag jordfästning. Eller jord och jord, här brukar man låsa in urnan med askan i ett gravskåp på kyrkogården. I alla fall, den här ritualen har helt stoppats nu, av förståeliga skäl. Karantänen. Smittspridningen. Men det är grymt. Dels dör man ensam, på grund av smittorisken, dels lämnas de närstående helt ensamma, också på grund av smittorisken. Det enda som tillåts är tre personer närvarande vid den så kallade jordfästningen. Det här strider mot allt vad spansk kultur heter.

Här skrev jag om när Jesús mamma gick bort och vi var på tanatoriet.

Grannkatten Leo är Vargens bästa kompis. De är jämt tillsammans.

Sjuttonde dagen i karantän - obekvämt i mataffären och döda i Aracena

Storhandlingen blev igår istället för i lördags. Jag åkte. Först skulle veckans grönsakskorg från ekoodlingen hämtas. jag körde genom stan, och jag har aldrig sett den så öde tidigare. Allting var stängt och jag såg bara två personer ute. Den ena var Santos, som skyndade fram med munskydd på, och den andre var en kille som stod och rökte i porten.

I butiken där grönsakerna hämtas stod det tre damer och pratade med kassörskan. Två bar munskydd, visst avstånd hölls, men oj, vad de pratade! Så klart, enda möjligheten att träffa folk. Jag fick till slut säga att jag hade parkerat på ett förbjudet ställe, vilket var sant,  för att kunna gå före de pratande damerna och betala.

På Mercadona fick jag ta på mig plasthandskar och desinficera kundvagnen innan jag gick in. I affären var det glest med folk, men det mesta såg ut som vanligt. Färsk mjölk finns igen, däremot såldes inga skaldjur i fiskdisken, det såg märkligt ut. Det som brukar finnas så mycket musslor och räkor av olika slag... Någon skaldjurslunch blir det alltså inte, men jag köpte fisk; ansjovis som vi stekte till middagen, och en regnbåge.

Jag träffade damen på Disas ridskola, Leos häftiga mamma, och Miguel med grönsakerna. Det var konstiga situationer. Att ta ett steg tillbaka, försöka hålla ett onaturligt långt avstånd när man pratar med varandra, samtidigt som man blir så väldigt glad över att träffa någon man känner efter så lång tids isolering. Svårt att förklara. Jag stod för nära Chris, jag vet det, och Miguel kom fram till mig och gav mig sin plastpåse, eftersom jag inte lyckades öppna min med plasthandskarna på. Det där fick mig att grubbla hela dagen. Tänk om någon av dem är smittad? Varför utsatte jag mig för den risken? Varför åkte jag? I övrigt gick många (eller var det bara jag?) och tittade i golvet för att inte andas rakt fram och, tja, låta andras utandningsluft ta en omväg innan den andas in. Så knäppt det låter!

Nu behöver vi inte handla på ett tag, allt fanns utom jäst. Jag ska be de andra föräldrarna i Disas skola att hålla utkik när jästen kommer in, jag kan ju inte åka till affären bara för att se om de möjligtvis har fått hem jäst. Jag som trodde att knappt ingen använder färsk jäst här, men där ser man...

Typiskt nog började det killa i halsen när jag stod vid kassan. Jag som sällan hostar! Varför just nu?! Jag gjorde allt för att kväva den hotande hostningen, det kom tårar i ögonen, men till slut var jag tvungen att hosta. Jag kände mig skyldig och tänkte att kassörskan trodde att jag är smittad.


Dödssiffran är över 8 000 personer. Nästan 100 000 smittade. En fjärdedel av de som har avlidit av coronaviruset är gamla som har smittats på ålderdomshem. De har befunnit sig i ett fruktansvärt utsatt läge. Nu har vi fått veta att tre äldre har avlidit på ålderdomshemmet här i Aracena också, och 17 personer har registrerats smittade. Smittan kommer sannolikt från ålderdomshemmet i Nerva. Där har den funnits ett tag på ålderdomshemmet där, och personalen, som arbetar på båda ställena och måste åka mellan dem, råkade få med sig viruset till Aracenas gamla. Dessa har nu flyttats från ålderdomshemmet till spökhotellet här uppe vid feriaområdet, där det finns större möjlighet till avskildhet för de boende.

Det finns så många som ställer upp, som handlar och hjälper till på olika sätt, rektorn på Jesús skola sitter hemma och gör en slags ansiktsskydd på sin 3D-skrivare som han ger till personalen på ålderdomshemmet. Sedan finns det andra som istället utnyttjar situationen. Det har precis antagits en ny lag som förbjuder höjda priser på begravningstjänster! Har ni hört! Att det ska behövas?! Tydligen är det många som har höjt priserna nu när så många dör, men de måste återgå till de priser som var den 14 mars. Och de där, som man läser om, som köper på sig ansiktsmasker och handsprit och säljer det dyrt... Distributörer som höjer priserna på skyddsutrustning för vårdpersonal... Men vem är funtad så?!