Nio månader

Det här lilla barnet som jag har fått, det allra finaste jag vet, fyllde nio månader i lördags. Vi var tvungna att fira. Vi var vid kusten och där finns ett utmärkt glasställe, där man får kex och paraplyer och grädde i glasskålen.
- Det är ju egentligen vi vuxna som firar hennes månadsdag, sa Jesús, Disa firar ju inte.
- Men så har vi något att fira också. Jag som tog mig igenom den smärtsamma graviditeten, du som... stod ut med mig.
Det blev ingen glass, glassuget försvann efter att jag ätit upp ett halvt paket vaniljglass till jordgubbarna.

Nio månader. Lika länge utanför magen som inuti. Det känns som om de senaste nio månaderna har varit mycket längre tid än gravidtiden. Kanske för att gravidtiden hade ett slutdatum, ett nedräkningsdatum. Och för att det händer så mycket med Disa att det tycks ha gått längre tid än vad det har gjort.

Det största som hänt sedan sjumånadersinlägget är nog att Disa började krypa strax efter att hon blev åtta månader. Ett par veckor senare ställde hon sig upp i spjälsängen för första gången.

Det här med krypandet är kul! I början kunde hon bara krypa i sängar och på mattor, filten på golvet gled, och att försöka krypa direkt på golvet var ännu värre. Tjejen glömde liksom bort hur man gjorde och ställde sig i brygga, på händer och tår istället för knän, och där stod hon och svajade och kom ingenstans, inte ens när hon lyfte ena foten så hon stod på tre ben istället.
Jag började öva med henne, la henne på fårskinnet i sovrummet och ställde mig i badrummet för att borsta tänderna och pratade med henne medan hon långsamt kom krypandes. Nu går det bättre, och hon undersöker de olika rummen lite försiktigt. Det sätter press på oss att tvätta golven oftare, det syns på henne när golvet är smutsigt!

Disa har lärde sig klappa i händerna för en vecka sedan, och hon tröttnar nu fortare på leksakerna och behöver få dem utbytta oftare. Favoritgrejerna är dragkedjor, knappar (fastsatta på kläderna), etiketter, plastflaskor och prassliga påsar med innehåll, som makaroner eller godis. Jag borde inte låta henne bita på knapparna, men älskar när hon lägger huvudet mot min axel som för att mysa fast hon egentligen bara biter på mina knappar.

Bland det bästa hon vet är andra barn, vilda ungar som leker, inte stillsamma.
Hon tycker mycket om böcker, och inte bara att bita i längre. Hon gillar verkligen böcker! Och lyssnar gärna på en kort saga.

När jag frågar henne om hon vill ha mat börjar hon suga på pekfingret (hunger- och sovfingret) när hon är hungrig.

Hon är pappig, blir så himla glad när pappa kommer, när hon får syn på honom, hör honom. Och spritter till och börjar krypa det fortaste hon kan för att komma nära honom.

Håret har kommit igång att växa. Det har jag trott ända sedan hon föddes," nu har nog håret växt, tror du inte", har jag sagt hundra gånger till Jesús, och nu har det verkligen det. Förutom den stora luggen som hon har haft länge har det bildats små tofsar som hänger ner över öronen, och en tjock tofs på bakhuvudet. Så sött!
Disa har börjat uppskatta badet. Fram tills nu har hon inte roats särskilt av det så hon har mest duschats, men senaste gången i badbaljan plaskade hon i vattnet, och det var skoj.

För att sova krävs Trollmors vaggsång/Vargsången/Gissa hur  mycket jag tycker om dig.
Jag är lika trött på alla tre.

När vi började natta Disa i vår säng, flera månader sedan nu, blev sövningen så väldigt, väldigt mycket smärtfriare och så mycket gråt besparades. Inte för att hon inte gråter nu när hon ska sova (av trötthet?), men hon gråter mycket mindre. Sedan hon började krypa har vi dock problemet att hon inte kan ligga kvar i stora sägnen och sova. För när hon vaknar säger hon inte till, utan vänder över på mage och börjar krypa. Första gången hon hamnade i golvet var fruktansvärd. Då visste vi inte att hon kunde ta sig iväg själv. Andra gången hade vi bullat upp med bostadens alla kuddar runt om, men hon tog sig ner till fotändan där det saknades en kudde. Tack och lov för låg säng och tjocka mattor under, men ändå. Nu lyfts hon över i spjälsängen när hon somnat, men tyvärr vaknar hon ibland då och kan inte somna om...

Det är en ganska smärtsam period för Jesús och mig också. Dessa små fingrar alltså! Allt ska undersökas. Nu undersöks saker lika mycket med fingrar och skrapande naglar som med munnen. Naglarna, det spelar ingen roll hur kortklippta de är, de rivs alltid! Det rivs och nyps, dras i håret och de små fingrarna hamnar överallt, nu senast fick jag ett litet vasst finger i ögat och i går ett i näsborren. Det går inte att skydda sig. När det är läggdags blir Disa vild, sparkar och slår med världens energi, ofta glatt, ibland irriterat och argt om hon inte vill sova fast hon är trött. De där händerna landar ofta i en förälders ansikte.

Jag har skrivit det förut, Disa är en rätt allvarlig tjej. Inget sådant där barn som många skriver om, "världens gladaste, skrattar jämt, ler åt alla...". Nej, Disa är sparsam med sina leenden, inte vem som helst får dem. Hon är allvarlig, tankfull, begrundande, funderande. Med mig och Jesús är hon för det mesta glad, och jag är den som alltid kan få henne att skratta! Jag och storkusin Pili.

Disa är så himla rolig. Hon har varit rolig sedan hon föddes med sina utrycksfulla miner, och nu med talet och allt hon gör och säger blir hon bara roligare och roligare.

Vi skratttar mycket åt och med henne (så skoj att försöka sätta henne i bilbarnstolen och hon vägrar med raka ben och utåtgående armbågar och vi tittar på varandra och skrattar), hon sträcker ut en böjd arm med knuten näve ofta, det ser ut som om hon försöker flyga som Stålmannen.

Detta lilla barn. Hon är så gränslöst fin, det finaste jag någonsin har sett, och ibland blir jag ståendes och bara tittar på henne, och några rader far igenom huvudet; ..."och jag står still och alldeles stum, inför det underbara" (Boye?).
Allt är roligare med henne, hela livet är faktiskt mycket roligare med Disa. Glädjen. Vardagsglädjen. Allt är så mycket bättre med henne.
Ungen min.
Inte visste jag att det var så här att ha barn.