Åttonde dagen i karantän - ettårskalas!

Läget i Spanien? 28 500 smittade och mer än 1700 döda. Med all sannolikhet blir karantänen förlängd till den 11 april. Staten ska ta över privata ålderdomshem.

Här hemma har vi firat Runas ettårsdag!

Det kunde ju inte bli den picknick med familj och vänner som vi hade tänkt...

Men det blev bra ändå. Disa och jag gjorde en massa blommor i kräppapper och satte upp på tråd, som en härlig, färggrann girlang. Jesús hatar pyssel och blev på dåligt humör, men det gick över till pizzabaket.

Det pågår en inofficiell tävling om vem som gör den snyggaste pizzan. Det brukar bli Jesús, som dekorerar sina pizzor med sardeller och oliver, men den här gången var Disa uppfinningsrik och räddade i sista stund sin trista ostpizza med ananasbitar och chips.

Jag hittade en påse bearnaisesås i skåpet och hade sås på min så den blev tveklöst godast, även om Jesús påstod att hans pizza var den godaste han någonsin gjort. Efter en förvirrad monolog förstod jag att han hade öst på så mycket olivolja så att pizzan friterades i olja ovanifrån, och det var hemligheten, borde han bli pizzabagare månntro?

Pizzabaket var med anledning av Disa, som tycker om att göra pizza. Vi också, förstås, men den här kalasdagen var med tanke på henne, som inte har träffat kompisarna på en vecka utan bara varit hemma i huset. Det roliga var, att pizza visade sig vara Runas nya favoritmat! Vad hon åt! Jag har inte sett henne så lycklig sedan hon oövervakad kom åt en öppen chokladask i julas! Jag gav henne en liten, liten pizzabit att smaka på, och hon älskade den! Hon drog mig i armen för att få mer. Och mer. Och mer! Jesús gav henne och hon satt med en bit i varje hand och åt. Disa, som inte tycker om att äta, lämnade sin pizza ganska snabbt, och den åt Runa upp! Makalöst!

Sedan blev det tårtbak. Jag misstänker att bakpulvret är för gammalt, för varken tårtbottnen eller drömtårtan dagen innan jäste upp. Jag tog den platta sockerkakan, delade den tvärsöver, strök hallonmarmelad mellan de två halvcirklarna och grädde ovanpå. Disa skar jordgubbar och dekorerade tårtan.

Presenter blev det också. Två böcker till Runi, som jag hade beställt från Sverige några veckor tidigare. Nu är ju leksaksaffärerna stängda, så det hade inte heller gått att köpa något mer.

Disa fick också present, eftersom storasystrar får det när deras småsyskon fyller ett. En sak som jag hade sett i en butik innan karantänen, förmodligen den roligaste grej som Disa kan föreställa sig: gör-det-själv-läppstift :-) Jag måste le när jag skriver det, men Disa älskar att måla sig och högsta lyckan för henne kan vara ett läppstift. Så nu ska vi blanda pulver och parfym och röra till tre askar med läppstift till henne!

Jesús fick en liten present också, en ny fickkniv efter att den gamla gått sönder, en försenad födelsedagspresent. Han blev lovad besök på hammam med mig också, men dels har utegångsförbudet kommit i vägen, dels har vi en vana att aldrig ge varandra lovade presenter (jag har två födelsedagar blivit lovad en hängmatta, men ännu inte fått någon).


Det var vår söndag, det!
Hur har er söndag varit?

Sjunde dagen i karantän - sagor, drömtårta och slut på mjölken

Igår kväll skrev jag ingenting. Jag var så trött, somnade när jag läste för Disa. Vaknade ungefär varje halvtimme hela natten, av Runa bredvid mig eller av mig själv, och varenda gång hade jag drömt om viruset, utom den sista drömmen då jag hade lämnat en sovandes Runa i bilen och gått iväg för flera timmar.

Lördag, en hel vecka hade gått av karantänen. Hs oss var det en lugn dag. Jesús åkte iväg för att handla på Mercadona, den stora mataffären, och rapporterade att en vakt stod utanför och tillät en bara att komma in när en annan gick ut ur affären. Han fick tvätta sig med handpsrit innan handling. Den färska mjölken var fortfarande borta, liksom min favoritchoklad (Disas också), gissningsvis tar de inte hem de varorna just nu. Fiskdisken var ganska tom på skaldjur och det var en del ovanliga fisksorter som såldes istället för de vanliga, annars var det ungefär som vanligt. Ingen katastrof med mjölken så klart. Det finns gott om den äckliga UHT-mjölken på hyllorna.

Disa och jag bakade drömtårta medan Jesús sov siesta med Runa, och när de vaknade satte Jesús igång diskolampan och spelade musik i vardagsrummet och drog in Disa i dansen. Själv hade jag huvudet fullt av Disas prat, orkade inte mer, så jag flydde... upp på toa, där det är störst chans att få vara ifred en stund. Oj, vad hon pratade! Hon berättade om sin andra mamma. De bodde i himlen och hennes mamma var en drottning. När drottningmamman dog förlorade Disa sina vingar och föll ner och kom in i min mage genom armen, och så fick vi henne. Hennes magiska krafter är borta och hon saknar sina vänner i himlen, men hon har kvar en magisk sten som hon fick av sin drottningmamma...

Disas huvud är fullt av sagor och magi. Och det ÄR fint att lyssna på henne! Men ibland önskar man bara några minuters tystnad, en liten, liten stund bara.

Idag har vi kalas här hemma, för vi har fått en ettåring i huset! Inlägg kommer om det förstås, men inte nu, nu ska vi dekorera matsalen och sedan sätta en pizzadeg!

Här är förlossningsberättelsen från när Runa föddes.

Sjätte dagen i karantän - barnmatte, recept och döden på ålderdomshemmen

Idag hade Jesús online-möte med sina kollegor för första gången. En lärare försökte liva upp mötet med peruk på, sjungandes en sång som sonen ackompanjerade på gitarr, en annan lärare grät av rädsla för vad som håller på att hända, och Disas lärares rädsla tog sig i uttryck av att hon skällde på alla.

Jesús konstaterade efteråt, när han hört hur det är på andra ställen i Spanien, att vi lever otroligt skyddat här i Aracena. På många platser patrullerar poliser på gatorna för att hindra folk från att gå ut i onödan, de ropar i megafoner, det är nära slagsmål i butikerna efter mat. Här hos oss, i Aracena, är det som en vanlig söndag, tycker Jesús. Allt är stängt, och inte många är ute. Fast en vanlig söndag går folk ut och äter, förstås. Går söndagspromenad. Men i matbutiken ser det ut som vanligt. Det skulle nog inte funka att börja bråka om matvaror här, ifall det vore brist på dem, eftersom alla känner alla, typ.

Idag är dödssiffran över tusen personer i Spanien. Det känns overkligt, det var ju inte länge sedan det var lika få som det är i Sverige nu. 17. Det går så fort! Prognosen är sämre än för Italien. Vid samma tidpunkt in i krisen hade Italien cirka 6 000 färre smittade än vad Spanien har nu.

Trafikreglerna har skärpts, om man måste åka bil någonstans måste man åka ensam. 30 000 trafikkontroller i landet ska förhindra att folk reser, till exempel till sina semesterbostäder. Man ska hålla sig hemma under karantänen.

Jag läser förfärliga historier, där viruset har kommit in på ålderdomshem och dödat 10-20 personer åt gången.

Riktlinjer finns för hur vårdpersonalen ska prioritera när de måste välja vem de ska rädda. Prioritera den som väntas leva längst...

Kanske var det det sistnämnda, tillsammans med tankar på hur det här ska sluta, som gjorde detta till en sådan konstig dag, oron låg precis under ytan hela tiden. Den ekonomiska smällen. Jesús och jag har sådan tur med våra jobb att vi nästan skäms. Jag gick igenom våra vänner och bekanta och funderade över hur många som var i samma situation som vi, som kunde känna sig lugna, och jag kom inte på mer än några stycken. Ana som ibland vikarierar på posten. Svågern som säljer dödsförsäkringar. Jesús pappa som får pension. Just den kommande arbetslösheten är det som oroar spanjorerna allra värst just nu, enligt undersökningar. Många tusen har redan mist sina jobb, och flera veckors nedstängning av samhället måste få stora konsekvenser. Nödpaketen måste få konsekvenser. Var ska det här sluta?


Hemma då? Jo, fredagen var efterlängtad av både mig och Jesús. Äntligen helg! Här ska planteras citronträd, jag och Disa ska bada badkar med badbomb, vi ska förbereda Runas ettårskalas på söndag (har någon tips på någon kalasfin pysseldekoration man kan göra av kräppapper i olika färger?). Vi ska baka och göra lemonad och grönkålspaj. Men först var det fredagen.

Antal brända brödskivor idag: fyra, men fördelat hälften på morgonen och hälften på kvällen. Jag avskyr brödrosten. AVSKYR. Det är den sämsta brödrost jag sett i mitt liv. Jesús köpte den efter att vår förra gått sönder och han blev förtjust i brödrosten de hade i lärarrummet. Den är inte barnvänlig, inte vänlig alls. Livsfarlig och kräver dubbel mängd bröd eftersom hälften av skivorna bränns svarta. Hela apparaten bränns, till och med av/på-knappen! Sa jag att jag avskyr den?

Disa och jag gjorde filetes empanados till lunch. Kvällen innan hade jag pressat ett par citroner, mortlat vitlök grovt, lagt detta i en skål och sedan lagt i tunna kycklingfileer. Jag spädde med lite vatten tills kycklingen var täckt av vätska och ställde i kylen över natten. När det var dags att steka dem vände vi filéerna i vetemjöl, därefter i uppvispat ägg, och till slut i ströbröd. Sedan stektes de och vitlöksbitarna i olivolja och jag saltade och pepprade. Klart! Den perfekta utflyktsmaten! Men det regnade ute (och vi får inte ta oss utanför huset, som sagt, så vi åt dem inne med ris.

Klockan 19 stängde jag av jobbdatorn och gick ner till vardagsrummet där de andra var. Brasan brann och spred värme, Runa kröp snabbt emot mig när jag kom och Disa satt vid bordet och gjorde skolarbete. Hon ville så gärna visa mig vad hon höll på med. Det var matte. Hon lär sig att räkna med tandpetare. Man skulle färglägga en bild, men för att veta vilka färger de numrerade rutorna skulle ha, måste man räkna ett enkelt mattetal först. Så smart! Vilken kul idé!

Vi skulle fredagsmysa allihop, det kändes viktigare än någonsin, så jag gick till snabbköpet. Jesús tyckte inte att det var en bra idé eftersom jag tillhör en riskgrupp, och som sådan ska jag inte gå ut, men jag behövde komma ut och andas!

Jag fixade laxsmörgåsar och dansade till Nina Simone i köket, efter smörgåsmiddagen dukade vi fram läsk, salta pinnar, vindruvor, lakritsstänger (till Jesús, jag gillar saltlakrits bättre men det finns inte här), choklad (jag) och små goda chokladägg blev det till Disa. Det är fredagstradition, att köpa en påse chokladägg till henne. Det började när hon hade valt godis till fredagsmyset och de vackra chokladäggen hon ville ha var uräckliga. Ingen kunde äta de vidriga äggen så de slängdes. Men Jesús tog så illa vid sig av Disas besvikelse att han nästa morgon, innan han åkte iväg på festival, gick till affären och köpte en slags små kinderägg, som hon älskat sedan dess. Runi ville ta Disas chokladägg, hon har lyckats tidigare och vet hur goda de är, men jag proppade hennes små händer fulla av majskrokar tills hon glömde chokladen, och så såg vi den irländska animerade filmen Songs of the sea. Den är mycket, mycket bra, både för stora och små. Jag rekommenderar den!

Runa var så lycklig över att ha oss alla fyra i soffan att hon vred sig, slängde sig, skrattade, kunde inte vara stilla en sekund! Trött var hon också, så Jesús tog med henne upp för att sova, medan Disa och jag såg klart filmen. Disa försvann sedan in i sin värld, som hon ofta gör när hon har sett något magiskt, vackert med en bra historia, och jag lät henne vara ifred där ett tag, innan jag tog med henne upp för att läsa den nya Piraterna och spökvraket tills hon somnade, tätt intill mig.


Ja, det blev en lång text den här gången! Är det någon som har tagit sig igenom 
hela? :-)   Eller har dekorationstips för kräppapper?

Femte dagen i karantän - hjälpinsatser, stängda hotell och snigelbadhus

Det blir ett kort inlägg, jag är trött.

Disa och jag hade gjort slut på alla citroner på lemonad igen, så Jesús gick och köpte en stor påse strax innan stängningsdags. När han gick in i affären satt någon på balkongen ovanför och spelade klarinett, och när han gick ut applåderade alla från sina balkonger, inte för klarinettkillen, utan för vårdpersonalen. I hela Spanien applåderas det klockan 20 varje kväll.

En timme senare, kvällen innan, slog folk i sina kastruller där på balkongerna, som en högljudd protest mot det det korrumperade kungahuset. många anser att de där pengarna från Saudiarabien borde skänkas till Spaniens sjukhus. Allt finns så klart inte kvar, en stor det av pengarna gavs till kungens danska älskarinna när förhållandet tog slut, för att hon skulle hålla tyst om vad de hade haft för sig,

Nytt i Spanien: Alla hotell och campingar ska stängas, utom de hotell i bland annat Madrid som ska användas för att vårda Corona-smittade.

En av landets rikaste män - textiljätten Amancio Omega, ägare till bland annat klädbutiken Zara, har lovat att inte sparka personal och att han har ställt om produktionen för att tillverka bland annat skyddskläder.

Oväntat nog, tycker jag, så ska även egenföretagare få ekonomisk hjälp i den här krisens spår. Den som förlorar 75 % av sin inkomst ska kunna få ungefär 660 € i månaden, och slipper dessutom att betala skatt! Här är skatten fast, så varje månad MÅSTE man jobba tillräckligt förr att kunna betala skatten, och dessutom få pengar över.


På hemmaplan har jag gjort köttgryta, bränt en kastrull och två brödskivor, gjort en spännande rätt med riven gurka, yoghurt, russin, valnötter och mynta samt förberett en skål kycklingfiléer för att göra filetes empanado. Under tiden var barnen i pation. Disa gjorde ett badhus åt sina sniglar, satt sedan och matade Runa och sig själv med yoghurt, och Runa lekte med katternas saker, hon hällde vatten över sig och spred ut kattmat över hela pation och lekte med den som om den vore sand. Typiskt att vi inte hann köpa sandlåda innan det här började, det skulle ha blivit hennes ettårspresent...

Fjärde dagen i karantän - irritation, gummihandskar och 30 000 brev

En läkare i Madrid uppmanade folk att skriva brev till alla de som sitter isolerade på olika sjukhus på grund av corona-viruset. De får inte träffa någon över huvud taget, förutom läkare och sköterska i heltäckande skyddsmundering någon gång per dag. Nu ikväll hade det kommit in 30 000 brev till de isolerade patienterna.

Jag kom äntligen ut! En kort promenad till närmsta snabbköp, behövde maizena till en slags trolldeg som Disa hade recept på, våtservetter, bröd och... choklad.

Gatorna var folktomma, och när jag kom fram till butiken möttes jag av en lapp på dörren som berättade att de stänger tidigare. Innanför dörrarna stod fyra kartonger med plasthandskar och gummihandskar, och en uppmaning om att alla som ska handla måste ta på sig handskar. Flera lappar med stora svarta bokstäver uppmanade kunderna att hålla avstånd, minst en meter från varandra.

Inne i affären bar en del kunder munskydd, andra inte. Annars såg det ut som vanligt. Ett par pastasorter var slut, liksom vårt favorithushållspapper, inget annat.

För att få betala behövde jag vänta en meter från kassan, och när föregående kund var klar att gå ut, vinkades jag fram. Kassörskan som brukar le och prata vände bort huvudet, och det gjorde jag också, för att inte, tja, vad då? Stänka saliv på henne när jag andades? Hon bar ett heltäckande munskydd av en sort som jag inte sett förut. Det såg avancerat ut.

Disa har börjat få konstiga vredesutbrott. Efter ett av utbrotten gick hon ut på gatan och slängde igen dörren. Själv har jag varit irriterad på Jesús, för jag har noll förståelse för att han sover siesta samtidigt som jag måste jobba. Jag har ingen lust att sitta sent på kvällen och jobba! Visst, jag kunde ha satt på ett barnprogram och lämnat Disa i vardagsrummet själv, men det har vi redan gjort så mycket. Varenda dag. Hon behöver tid med oss. Så jag sköt fram jobbet, gjorde isbitar, lemonad och spansk trolldeg med henne, och jag vet inte om det var därför, men vid läggningen blev hon inte så där arg som de andra kvällarna.

Vårdcentralen håller stängt. Man kan beställa läkartid som vanligt, och då blir man uppringd av sin husläkare. Jesús pratade med Runas barnläkare, tillika mamma till Disas kompis Lola, som berättade att det inte finns några fall av covid-19 i Aracena än, och att om någon av oss skulle bli smittad måste personen i fråga hållas helt isolerad i eget rum för att minska risken för att hela familjen ska smittas. Det låter som en mardröm, framför allt om det är ett barn som är smittat om man ska hållas isolerad tillsammans med det...

Tredje dagen i karantän - räddningspaket, premiär och frukost i Alameda

-

 Vi är priviligierade, sa Jesús strax innan han somnade.
- Ja, det är vi, sa jag.

Och det är vi. Med Jesús lärarjobb och mina lärarvikariat är vi ganska trygga, ekonomiskt. Jag kan inte komma på någon i vänskapskretsen som har samma tur som vi, just nu. Jag, som är riskgruppsperson, oroar mig för viruset, naturligtvis gör jag det, men i övrigt har vi tur. Vi bor i ett hus med en liten patio, tänk om vi hade bott i lägenhet! Vi har hyllorna fulla med böcker, musik, spel och pyssel, fröpåsar och växter i pation. Vi bor i en småstad, där läget i mataffären är lugnt och inga poliser har vi sett till. Fast Jesús var noga med att ha kvittot tillgängligt när han hade handlat, ifall han skulle bli stoppad, man måste kunna bevisa att man har giltigt skäl att gå ut. Jag planerar att gå till apoteket imorgon. Det är en bit, tack och lov, jag har inte varit ute ur huset sedan i lördags.

Jesús och jag har en daglig genomgång om läget, vad vi läst och hört i olika medier, efter att barnen somnat. Vad har hänt idag? Det har rapporterats om kaos i matbutikerna i Madrid, där poliser ser till att ingen köper på sig för mycket och där folk slåss om matvarorna. Långt ifrån lugnet här i Aracena, där hyllorna är påfyllda, alla utom den med färsk mjölk, och den med min favoritchoklad...

Regeringen har lovat att sätta upp militära förläggningar för de hemlösa i Madrid. Regeringen har gått ut med ett paket om 200 miljarder euro, för att rädda företag och privatpersoner. Ekonomin. De som har blivit arbetslösa har blivit lovade arbetslösersättning oavsett om de uppfyller alla krav för det eller ej. Man får hjälp med låneamorteringar, ska kunna vara tjänstledig vid vård av sjuk anhörig utan att riskera sparken, och staten garanterar att ingen ska få elen eller vattnet avstängt även om betalning för tjänsterna dröjer. Kurvan över antalet smittade och döda fortsätter att peka spikrakt uppåt.


Men hörrni, vi ska inte bara prata virus här!

Låt mig berätta om förra söndagen i Sevilla istället.

Det var premiär för konserten som Jesús kör hade jobbat med. Tre verk av moderna kompositörer och efter pausen en perfomance gjort av ett konstnärskollektiv i Madrid.

Medan Jesús förberedde konserten med de andra, tog jag med båda barnen till Alameda, konserten skulle hållas strax intill. Vi satte oss vid en servering och åt frukost ute  solen. Omelett med svamp och grönsaker samt crossiant. Sedan blev femåriga Disa och jag oense om vart konsertlokalen låg någonstans, men eftersom jag är äldst och störst bestämde jag att vi skulle ta min väg, och på grund av det gick vi fel och kom tio minuter försent.

Stället för konserten är så vackert, det ligger i en gammal klosterbyggnad.

Jag insåg mycket snabbt att det inte var läge att ens försöka få sittplats, inte med lilla Runa, så vi höll till utanför lokalen istället. Bra hördes det, och Disa gick in och ut för att lyssna eller leka med en ny kompis.

Andra akten var det performance, kören gick in i ett litet utrymme där publiken satt och väntade, det var musik och ljud och märkliga dräkter. Disa såg allt, jag lyssnade från pation, där jag försökte hindra Runa från att stoppa i sig mosade, nedfallna apelsiner från träden.

När det var slut ville alla fotografera, och Jesús kände sig obekväm, men var glad att han hade fått en av de mindre fåniga dräkterna, som han sa.

När allt var undanplockat gick vi med ett gäng från kören för att äta lunch i Alameda. Det var 8 mars - strejk, soligt och varmt, och en massa folk i rörelse! En marknad, vattenleken var igång och på alla uteserveringar i hela Alameda verkade vara fulla.

Vi gick till ett litet ställe där maten dröjde, sedan var det lekplats för barnen ända tills mammorna blev vansinnessugna på glass. Vi gick till det bästa glassstället i Sevilla som jag har provat! Gud, så god glassen var! Jag testade vanilj och hasselnöt, och båda smakerna var perfekta. Perfekta!

Det var en sådan där barhoppande dag, när det ena leder till det andra, man träffar någon, sedan någon ny, pratar, och utan att ha planerat något alls har plötsligt hela dagen gått och det är mörkt och dagen har varit så trevlig!

Andra dagen i karantän - lärarjobb, oro, stängda gränser och lemonad

Från och med idag (måndag) sker all skolundervisning på distans. Andalusiens lärplattform kraschade redan på morgonen. Inte för att Jesús hade tänkt använda den ändå, han vet inte hur den fungerar. Han satt istället med böckerna och planerade skolarbetet för sin klass. Mellan klockan nio och två varje vardag måste han vara tillgänglig så att elever och deras familjer kan nå honom.

Han åkte till skolan en sväng, det var något med böckerna, och träffade en stressad rektor som försökte ta hand om allt, alla lärarnas frågor, familjernas, kommunens direktiv, statens... Åkte sedan vidare till Disas skola och hämtade material som vi ska jobba med här hemma med henne. Det var inga problem med att köra (man måste åka ensam i bilen om man absolut ska ge sig ut), men tydligen hade den spansk-brasilianska familjen i Disas skola inte samma tur, de bor i Alájar och där hindras de av polisen att ta sig ut ur byn.

Kvällen innan höll Spaniens krisgrupp presskonferens och deklarerade att all vårdpersonal kallas in, de kallas tillbaka från semestrar, tillfälliga vikariat förlängs, och till och med läkarstudenten ska in och jobba. Staten har tagit sig rätten att använda privata vårdinrättningar vid behov, och meddelar att tvåveckorskarantänen med största sannolikhet kommer att bli längre. Idag har landsgränserna stängts. Stora varsel är igång, Burger King stänger alla sina matställen, vilket medför att 14 000 personer står utan jobb.

Varje kväll klockan 22 applåderas det för vårdpersonalen. En av Jesús kompisar i kören, som är sjuksköterska, berättade att hon blev rörd till tårar av gesten.

Det tas krafttag i kampen mot viruset, och det känns både tryggt och skrämmande. Jag vet inte vad som borde göras. Men jag vet att Spanien är det land där viruset sprids snabbast i världen, näst efter Italien. Över 9 000 smittade, mer än 300 döda. Jag vet eftersom jag knarkar nyheter, söker dem, uppdaterar mig i de fyra tidningar jag läser. Att jobba via datorn, med fri tillgång till internet, kräver självkontroll för att inte sitta och läsa nyheter när detta händer. Jag får lägga av. En uppdatering om dagen räcker. Jag skrämmer upp mig själv. Men kontrasten är så stor. För fem dagar sedan var vi på skolutflykt, åt sockerkaka och tittade på fornlämningar, nu är vi instängda på obestämd tid, militär och polis ser till att vi inte går ut utan giltiga skäl, och här sitter vi och väntar på att viruset ska komma. Jag har INTE tagit reda på varför jag som diabetiker tillhör riskgruppen, men jag tillhör den ju, och trots att risken är liten att det ska gå illa snuddar tanken, alltså, jag vill ju vara kvar här länge till med mina ungar... Jag vill inte tillhöra någon riskgrupp.

Se där. Ska verkligen lägga av med denna nyhetsläsning. Nu räcker det. Från och med imorgon. En gång om dagen var det. Detta är inte sunt.


En av papporna i klassen skickade en svängig coronalåt som man inte kan låta bli att le av, och en mamma skickade en länk till Unescos digitala världsbibliotek. Musiker vars konserter har blivit inställda spelar gratis hemifrån, vilket man kan se digitalt, och flera operahus förbereder operor som man kan se gratis. Tidningarna tipsar om museer i världen som man kan göra en virtuell rundtur i, och jag har, till min glädje, fått bokpaketet som jag beställde från Sverige. Kokböcker, deckare, feel good, fakta och barnböcker. Härligt!

Idag har vi, förutom att jobba, gjort lemonad av citronerna som vi fick när vi köpte citronträdet i lördags. Vi fick en stor påse citroner från plantskolans citronträd. Disa kom upp när jag jobbade och sa "Mamma, cierra los ojos" och la handen för mina ögon för att jag skulle blunda, gick sedan och hämtade ett stort glas kall, härlig lemonad som hon och Jesús hade gjort färdig medan jag satt vid datorn.

Imorgon ska det regna. Planen är, förutom att jobba, att tända brasan, få veckans grönsakskorg hemkörd och planera maten efter den, baka kakor och bada badkar.

Första dagen i karantän - skattjakt, postgång och kung i blåsväder

Under dagen har jag fått meddelanden skickade till mig. "Hur går det?" "Hur är det med er?" Och det är ju alltid trevligt med livstecken från omvärlden, speciellt nu, när man inte får gå ut och träffa den. Undrar om postgången hålls igång? Jag skulle vilja beställa ett trädgårdsbord och några flaskor med saft :-) Och skicka kanelbullar till Milagros i norr. Går det, tro?

Det sades att karantänen inte skulle börja förrän måndag klockan 8, så jag planerade att sticka ut tidigt och gå till grannbyn Linares och tillbaka, sista chansen att gå ut och bli trött i musklerna, men karantänen hade redan börjat natten innan.

Jag har bara jobbat idag, så jag hade varit instängd i vilket fall. Jesús har varit med barnen, städat och gjort så fint, dessutom spelat spel med Disa och ordnat skattjakt för henne. Jag kom ner i en paus just som hon hade hittat en ny lapp med en bild i köket och strax förstod hon att skatten (en garnboll) var ute på bilen :-) Sedan skulle jag rita skattjaktslappar och jag hann tänka, att vad bra jag är på att rita egentligen, man ser ju precis vad det föreställer, sedan protesterade Runa, jag behövde söva henne, gå tillbaka och jobba, så skattjakten blev inte klar.

Vi grillade sardiner, kött, majskolvar och champinjoner till lunch, och Jesús gjorde couscous-sallad till det.

Vid läggdags lekte Runa med en rosa kudde, försökte ta den från Disa, och båda skrattade så mycket, och det var så roligt att se att hon faktiskt medvetet leker och skojar med oss. Lillan, som fyller ett år om en vecka! Disa ville somna i sängen här i arbetsrummet eftersom jag skulle stanna här och jobba ett tag till, så jag läste Saga-sagor, hennes första kapitelbok, och nu sover hon här bakom mig, jag ska bära in henne till stora sängen när jag går och lägger mig.

Jesús ringde till sin pappa, som var hellugn. Han hade varit ute på promenad med sin vän, och fått höra från folk på balkongerna att de borde gå hem. Jesús brors jobb är inställda, han jobbar ju som trollkarl. José Albertos restaurang är stängd, liksom Gorettis butik. Loren som är höggravid är orolig och vi alla oroar oss över Jesús brorsdotter, som ligger inlagd på sjukhuset i vecka 28 för att försöka förhindra att tvillingarna föds så här tidigt.

På nyheterna har folk uppmanats att lämna tillbaka handsprit och munskydd, de som har köpt slut på lagren alltså, inom 48 timmar.

En lite märklig nyhet, som inte har med Corona-viruset att göra, är att kungen, Felipe VI, avsäger sig sitt framtida arv från sin pappa. Den gamle kungen, Juan Carlos, har varit i blåsväder så många gånger att han till slut, det var väl efter den upptäckta elefantjakten, fick abdikera och låta sonen ta över. Men skandalerna fortsatte, nu det senaste upptäcktes det att gamle kungen har ett hemligt konto i Schweiz med hundratals miljoner dollar i mutpengar från Saudiarabien, och det var det som fick den yngre kungen att avsäga sig det framtida arvet. Dessutom, meddelade han, blir det inte längre några statliga anslag till den gamle kungen, som har varit nästan 200 000 euro om året.

Ja, det var vår första dag i karantän!

Corona i Spanien

Klockan närmade sig tio på fredagskvällen, Runa sov i min famn, månen lyste på himlen, grillen värmde min rygg och vart jag än vände blicken såg jag in glada, snälla ansikten. Ännu en födelsedagsfest, vi firar födelsedagar för både barn och föräldrar i Disas skola, bara för att det är så roligt att träffas. Nu var det Leos pappa, som förstås hade lagat en massa stark, mexikansk mat (mexikan), nästa dag skulle en mamma ha kalas, men under kvällen kom ett meddelande om att hon ställde in festen. Jag tänkte, lite ledset, att det här är nog sista gången som vi ses på ett tag. Och det fick jag rätt i. Ett dygn senare kom beskedet från premiärminister Pedro Sanchez att vi alla, i hela Spanien, är satta i karantän i minst 15 dagar.

Jag gick och la mig med känslan av att vilja hålla de båda sovande barnen hårt intill mig, och i samma stund åkte Jesús hem från Sevilla på nästan öde vägar. De elektriska skyltarna vid motorvägen blinkade i rött: Stanna hemma! Han körde som vanligt in vid Venta del Alto för att vakna till, men fick rysningar av den stängda bensinstationen, det stängda hotellet och den stängda restaurangen, allt låg i kolmörker, vinden ven och en bit bort blinkade trafikskylten olycksbådande: Stanna hemma! Stanna hemma! Stanna hemma!

Varken Jesús eller jag har varit särskilt oroliga. När det började ryktas att skolorna skulle stänga var han upprymd, ett plötsligt, oväntat skollov! Jag tyckte att det lät fint, då kunde vi sätta upp bokhyllor, gå vandringsleder, lära Disa att cykla, tänkte jag optimistiskt. Men det var det beskedet, som kom på torsdagen, som gjorde folk panikslagna. De rusade till matbutikerna och köpte upp allt de kunde. På fredagen fortsatte de att bunkra, och ungarna i skolan var oroliga, berättade Jesús. De fick ta hem alla sina läroböcker och jobba på distans, med lärarkontakt. Borgmästaren skickade meddelande om att gym, museet, grottan, biblioteket och så vidare stängs tills vidare.

På lördagen behövde jag åka iväg och handla, ni vet, den vanliga helghandlingen; sardiner att grilla, mjölk, små chokladägg till Disa, kattsand, kycklingklubbor att koka barnmat av... Och blev förvånad redan innan jag kom fram. Ingen kö in till parkeringen? Lediga platser, en lördagsförmiddag? Och inne i affären... Var det verkligen tomt på många hyllor! Butikspersonalen försökte sprida ut varor f ratt det skulle se mindre tomt ut, men en lång rad med ostar döljer inte det faktum att nästan allt kött var slut. I frysdisken med halvfabrikat var det mesta borta, i mejerikylarna fanns det bara några sorters yoghurt och smör kvar, det mesta av frukt- och grönsaker var borta... Jag var irriterad, det var jag, över det här egoistiska tankesättet att handla upp allt för eget bruk, när ingenting alls tydde på att man inte skulle kunna gå in i en mataffär och köpa mat mer.

Vi åkte till en liten plantskola i Cortelazor, köpte plättar i luften samt ett citronträd, som jag har drömt om i lfera år (ett eget citronträd!), sedan tänkte vi äta, ute, men såg att inte bara vägarna var tomma på bilar, hela stan var nästan öde. Klockan var lunchdags och flera restauranger hade stängt, en annan höll på att stänga, så vi åkte hem och stekte fisk.

Senare kom beskedet om att nationellt nödläge har utlyst. Karantän i minst 15 dagar. Jag stack ut igen. Behövde köpa gas och ett par saker till, och passade på att köpa lite nya pysselsaker inför isoleringen, så nu har vi påsk-papper, klistermärken, tyg och broderitråd, en ask akvarellpennor, block och grejer så vi klarar oss, dessutom en liten rosenbuske och nya fröpåsar som ska tas om hand. Vi kommer inte att få tråkigt. Jag ska dessutom jobba veckan som kommer. Men det känns inget vidare att inte kunna gå ut. Jag har jobbat så mycket vid datorn senaste tiden, det känns som om jag är instängd i en låda och måste sträcka på benen innan jag blir tokig! Jag vill ut och gå, långt, bli fysiskt trött, men det kommer att få vänta ännu längre.

Kassörskorna var trötta och oroliga. De har fått jobba både dag- och kvällspass och måste nu fortsätta och jobba och möta alla potentiella smittbärare.

Man kommer att få gå ut för att köpa mat, gå till apoteket, vårdcentralen och göra nödvändiga resor till och från jobbet. Militären kallas in om det krävs. På lördagskvällen gick de ute på gatorna i Villaverde och uppmanade via megafoner folk att hålla sig inomhus, enligt en av Jesús kollegor som bor där. I Villaverde har en person bekräftats smittad.


Är jag orolig? Ja. Mindre för viruset kanske, även om jag tillhör en riskgrupp och, liksom övriga, med största sannolikhet kommer att bli smittad (jag önskar att det var gjort redan, så man slapp ha det framför sig). Omkring 6 000 personer i Spanien (främst i Madrid), nästan 200 har avlidit. Det sägs att Spanien är värst drabbat i Europa, efter Italien. Men jag oroar mig nog mer över folks panik och ekonomin. Många av våra vänner lever på musik eller på att åka runt på marknader och byfester med teater och produkter att sälja. Nu ställs alla marknader och evenemang in på obestämd tid. Vad ska de leva av då?! Alla som arbetar i butiker, restauranger, på hotell, hur ska det gå för dem? I Spanien finns inte samma skyddsnät som i Sverige. Både Jesús och jag har tur när det gäller jobb, vi har både kunnat spara ihop reservpengar och kommer att ha inkomsten mer eller mindre trygg nu också, men de andra? Hur ska det sluta, det här?

Alla hjärtans dag och nya framtidsplaner

När Jesús kom till jobbet på fredagsmorgonen möttes han av en stor blombukett och ett Alla hjärtans dag-kort. Det var inte från mig, om någon trodde det, nej, det var skolans rektor som hade varit ute och plockat blommor till alla lärare och skrivit Alla hjärtans dag-hälsningar till var och en. Alla barnen fick "presenter"; varsin lånebok från skolbiblioteket inslagen i papper :-)

Det är en sådan roligt skola, där rektorns mål är att alla ska trivas och ha roligt i skolan, både barn och lärare. Det får mig att tänka på första skoldagen i september, då lärarna ägnade flera timmar åt att göra i ordning en enorm frukstbuffé på skolgåren för alla skolbarn och ders föräldrar, och i största hemlighet hade rektorn tagit dit Aracena-kören som gjorde en flash mob! Vilken grej!


I dag var min sist arbetsdag. Det är synd, jag har verkligen tyckt om det här jobbet, men när man inte har lärarleg går lärare med legitimation före.

Framför allt har jag älskat tryggheten i att ha en inkomst varje månad. Jag gillar det enormt. Fasta arbetstider, när det har fungerat. Den här hösten och vintern har varit fruktansvärda, det var ett stort misstag att försöka jobba utan att låta Runa börja på förskolan först. Jaja. Jobbet har gett oss en diskmaskin, en tv, ett bilbyte och en ekonomiskt lugn som jag aldrig vill vara utan.

Vad händer nu då? Förhoppningsvis kan jag vikariera på skolan som jag jobbat för. Jag ska göra en del skrivjobb, är tanken. Troligtvis börja som rundreseguide framöver för ett svenskt resebolag. Jag hoppas det, det verkar vara ett otroligt roligt jobb, men samtidigt känns det sådär att vara ifrån barnen nio dagar i sträck. Å andra sidan, när jag är hemma kan jag vara helt och hållet ledig och vara tillsammans med dem, och inte som det har varit nu, att jag har suttit uppe vid datorn varje stund som Disa har varit hemma, fram tills middag och läggdags. Vi har varit i samma hus men aldrig träffats, typ. Jag går hemma och saknar henne.

Jag började en distanskurs, men avbröt den ganska snart, jag ska läsa efter sommaren istället. Den här hösten, och vintern, har varit för tuff. Jag är så trött. En dag drog en tanke genom huvudet - Vad skulle jag egentligen vilja göra just nu? Ingenting. Absolut ingenting, förutom att fortsätta fotomedlemsskapet och bli bättre på att fotografera.

Så. Planer för våren:

• Lära mig jonglera, först med tre bollar, sedan käglor och helst knivar också (en i jongleringsgruppen som jag gått med i men inte hunnit träffa jonglerar med knivar)

• Lära Disa cykla. Ingen av oss har haft tid för det.

• Lära Disa att läsa. På svenska förstås.

• Prioritera Disa-tid, hon behöver det. Jag med.

• Gå en massa vandringsleder. När jag var gravid bestämde jag mig för att aldrig bli så svag igen som jag var då. Nu är det dags att bli stark.

• Eventuellt lära mig lite finska inför min brors bröllop i sommar

• Läsa på inför eventuella guidejobb

• Bli duktig på bildredigering och porträttfotografi

• Äta mindre choklad. Svårt, för närbutiken har börjat sälja min favoritchoklad

• Åka till Sverige en långhelg med Disa

• Fortsätta i familjeterapi. Jesús och jag behöver hantera vår frustration över att Disa fortfarande inte äter, och inte göra problemet värre. Sist satt terapeuten och gapskrattade när vi beskrev hur våra vardagar ser ut. Det är en omöjlig ekvation. Att jag förlorar jobbet nu är på sätt och vis väldigt bra, vi behöver eftermiddagstiden.

Ikväll var alla fyra dödströtta. Ändå började Jesús och jag titta på ett avsnitt av Sherlock Holmes, och som alltidalltidalltidalltid när det händer något otäckt på film/i tv-serie... Så somnade Jesús. Och var omölig att hålla vaken. Och jag vill inte se det otäcka själv, han behöver berätta vad som händer när jag håller för ögonen.

Läggningarna har börjat bli lite komplicerade. Båda barnen vill att jag lägger dem. Disa vill alltid att jag läser för henne tills hon somnar, och det gör jag så gärna eftersom vi knappt ses annars. Och Runa har blivit mammig. Hon gallskriker när jag lämnar henne med Jesús, och medan jag läser för Disa hör jag hur hon skriker och skriker i storarummet och tystnar inte förrän hon till slut somnar, och det skär i hjärtat! Samtidigt... Så känns det som att NÅGOT måste jag göra bra, när båda barnen vill vara med mig.

Annat? Jag tänker mycket på när Runa föddes. Efter varje terapisamtal, oavsett vad vi pratat om, och när jag har pratat med barnpsykologpappan i Disas klass om Disa, tänker jag i timmar på när Runa föddes. Det känns bara sorgligt att tänka på. Och de där dagarna påverkade Disa starkt, det var då hon började försvinna för oss.


Rörigt inlägg? Ja, lite av allt som rör sig i huvudet nu bara. Nu ska jag roa mig med att titta på böcker på bokrean istället, fundera på hur jag kan få tag i gamla versionen av musikalen Annie (Disa älskar den nya), och sedan lägga mig. I morgon, lördag, ska vi allihop till Sevilla, Disa och jag ska äta daimtårta på Ikea, köpa bokställ och kaviar, bebisgrindar till trappan och sedan ska vi åka på grillfest hos kusin Pili som fyller elva. Förhoppningsvis åker vi hemåt tidigt, för de andra i Disas klass ska samlas för karnevalen i Fuenteheridos, och jag har inte träffat dem på en vecka och saknar dem?! De håller säkert igång till midnatt åtminstone, så bara vi själva inte är för trötta... :-)

Ha en fin helg, alla!

Cirkus, Portugal och jubileum!

Jesús har åkt norrut och spelat, jag är ensam med båda barnen. Det är enklare än när Runa var pytteliten, men innebär ändå att jag är fullt upptagen med att hindra Runa från att ta livet av sig genom att krypa i trappan och svälja allt hon hittar på golven, och att Disa sitter bortglömd och tyst och ser på cirkus på tv. Låt mig istället berätta om superveckan som var för ett litet tag sedan!

Det började på söndagen då vi åkte från varsitt håll och möttes i Portugal. Jag och barnen åkte från Aracena, Jesús, José Alberto, Loren och lille Gael från Sevilla, och så träffades vi på restaurangen O Infante i Castro Marim. Deras musslor i champagnesås är något alldeles extra, och jag hade länge längtat efter att åka dit och äta. Ett stort fat med musslor att dela på beställde vi alltså, och ett med bacalao dorado, och så en underbar skaldjursgryta med ris, och det var så mycket skaldjur att vi omöjligt kunde äta upp allt.

Runa tyckte också att det var gott!

Efter maten åkte vi till närmsta strand, där barnen sprang ner till vattnet och doppade fötterna (Disa med strumpbyxor) och sedan lekte i sanden tills det mörknade och vi frös allihop och åkte hem till Spanien igen.

Nästa rolighet skedde på Runas tiomånadersdag, onsdagen samma vecka. Då åkte vi på Cirque du Soleil som har satt upp sin föreställning Kooza i Sevilla (se den här länken!). Vi hade köpt biljetter redan i november till billigt pris genom Disas skola. Det är så att de äldre barnen sätter upp en cirkusföreställning i slutet av varje termin. De ägnar hela årets gymnastiklektioner åt att förbereda föreställningen, och det är nog av den anledningen som skolan brukar försöka få rabatterat pris för de elever och föräldrar som vill gå.

Vi åkte inte med den gemensamma bussen från skolan, utan tog bilen till Sevilla och lämnade av Runa hos José Alberto och Loren först. Sedan räknade vi med att båda barnen skulle somna i bilen på väg hem till Aracena, och att det bara var att bära upp dem. (Så blev det också.)

Det var roligt att vara där, hela tiden stötte vi på vänner från skolan, och dessutom var föreställningen helt otrolig, mycket bättre än den som Jesús och jag gick på i början av vårt förhållande. Allt satt; musik, ljus, dans, nummer. Disa kommenterade allt som hände, älskade clownerna (som jag tyckte var tråkiga) och var helt förtrollad av föreställningen. I pausen försvann hon direkt in i sin egen värld och var inte kontaktbar, gick bara runt i cirklar med ett leende. Efter att ha kommenterat precis allt i andra akten också försvann hon mentalt för oss igen när circusen var slut, och vi tog henne i händerna mellan oss och ledde henne hem till våra vänners hus för att hämta Runa, och hon följde tyst med och log hela vägen och var inte närvarande igen förrän vi satt i bilen och hon bad om en påse rostad majs, strax innan hon somnade.


Sista roligheten var på lördagen samma vecka. Vi bjöd hem Disas klasskamrater och deras föräldrar, bara för att ses, och som mest var vi nio vuxna och elva barn. Efter ett tag gick två vuxna och två barn, men fortfarande var huset fullt av folk. Barn sprang upp och ner för trappan, lekte kurragömma i alla rum, spelade dart i matsalen, åt bröd och drömmar som jag bakat och sa att det var de godaste kakor de ätit i livet. Varenda en av de här ungarna är så fina, och de har så roligt tillsammans, trots skilda åldrar! De lekte ihop, spridde ut sig i mindre grupper, Disa satt med Uma i vår stora säng och pratade om livet och åt snacks (hittade spår när jag skulle lägga Runa)… Vi vuxna rörde oss mellan köket och vardagsrummet, Umas pappa jonglerade, en pappa gav Runa mat, Jesús stod för musiken och till sin lycka hade de andra samma musiksmak som han själv. Sedan satte diskoteket igång, matbordet bars bort, diskolampan blinkade i takt med musiken och vuxna och barn dansade. Då och då satte sig någon svettig dansare i köket och svalkade sig, barnen åt karameller och jag lagade en jättegryta med kycklingbuljong till hela högen. Fast vi var så många att den bara räckte till barnen och ett par vuxna.

Till slut satt ett gäng med olika instrument och improviserade i vardagsrummet och när de skulle åka hem vid midnatt hade vi trivts så bra allihop att vi gick igenom kommande födelsedagar när vi har anledning att ses såhär igen. Kommande födelsedagar är två pappor nu i februari, sedan Jesús och Runa i mars. Det blir skoj!


Det här inlägget påbörjade jag för någon vecka sedan, och just när jag hade skrivit färdigt kom Jesús hem. Han har köpt med thaimat från Sevilla, för han kom på, i bilen till körövningen, att vi samma dag firade 13 år som par! Lång tid!

Mysig hemmalördag - eller Dagen då Disa fick lära sig om helvetet

Åh, så här borde alla lördagar vara!

Det började med att jag lämnade över Runa till Jesús när hon vaknade, och sov ostörd i mörkt rum en och en halv timme till. Lyxen! Lyxen!!!

Disa och jag åkte och lördagshandlade, en typisk jag-har-inte-ätit-frukost-innan-handling. Vi blev så sena från affären att vi fick äta snabbalternativet korv med bröd till lunch. Jesús och jag hann prata en stund själva i köket medan korven kokade och barnen var själva i vardagsrummet. Lyxen igen!

Efter maten sov han siesta och Disa och jag spelade spel. Runa satt i barnstolen och var missnöjd eftersom hon var trött, men inte kunde somna (vi hade försökt) så jag stoppade åt henne brödbitar, riskakor och annat så hon skulle vara mindre missnöjd, hon älskar att äta. Disa och jag åt choklad och sjöng Adiemus, som jag sjunger med kören, och jag tänkte, att vilken konstig sång att sjunga med sin femåring, borde vi inte sjunga Klas Klättermus och sådant. Fast det gör vi ju också.

Så var det dags för lördagens stora pizzabak. Vi höll till i vår märkliga lilla matsal, där kylskåpet samsas med en stor blå byrå, träkista, darttavla och spegel. Jesús försökte återigen söva Runa och under tiden gjorde Disa och jag pizzor. Hon hade jordnötter, majs och ost på sin. Så klart lyssnade vi på lördagsmusik också, sådan som passar när man bakar pizza i en konstig matsal med mysbelysning. It is a mans world, It´s raining men, Stand by me och en massa av Nina Simone, och via henne kom vi till Jerry Williams version av Sinnerman, och Disa frågade vad han sjöng... Och jag översatte, och det är ju en ganska otäck text, och hon frågade vad djävulen är, och jag berättade om djävul och helvete och visade bilder... Och där, just när det dök upp en bild av människor i skärselden, kom jag på att det kanske var dumt detta, nu när denna femåring har en period av mardrömmar... Sinnerman hade gjort intryck på henne, det stod klart när hon strax därefter försvann in i sin egen värld, och hon var inte kontaktbar på en bra stund.

Jag försökte kompensera med bröllopsscenen från Love Actually, Grease och Sound of Music.

I alla fall var den en toppenfin lördag, alla lördagar borde vara precis så, med massa tid med Disa, och i morgon, söndag ska vi ha picknick. Det ska bil 20 grader och sol, efter veckor av regn och kyla, och fyra familjer till från Disas skola, samt Goretti och hennes barn, följer med, så det verkar bli en toppensöndag också :-)

Hoppas ni har en härlig helg, allihop!

(Jag får nästan be om ursäkt för den urtråkiga bilden, men här är vårt matbord efter pizzabak och spelande...)