onsdag 2 juli 2014

Barnmorskan om förlossningsrädsla

Obligatoriskt barnmorskebesök i vecka 35.För att kolla vikt, blodtryck, barnets hjärtljud och för att han vill ha prover för att se om det går att ge mig epidural.
Det måste ha varit ett par månader sedan vi sågs senast.

Jag: Jag är rädd för förlossningen.
Han: Tänk på något annat.
Jag: Det är svårt, jag kan inte.
Han: Har du inget att sysselsätta dig med?
Jag: Jo, men jag tänker i alla fall.
Han: Höhöhö, sätt din kille att göra små dockor och titta på, då får du något att skratta åt, höhöhö.
Jag: ?
Han: Tänk på Columbus, han var nog skraj han, när besättningen gjorde myteri och skulle ta livet av honom!
Jag: ...
Han: Var det något mer? Inte? Nähä, då ses vi nästa fredag då.




Vill ni som har barn dela med er av fina minnen från, eller kanske efter, förlossningen?
Vad som helst, bara som en liten påminnelse om att det är värt det.

22 kommentarer:

  1. Men store tid, vem sjutton lät den där idioten examineras som barnmorska? "Tänk på nåt annat" va? Nästa gång frågar du honom hur han skulle tänka på nåt annat om han visste att han skulle knö ut en honungsmelon genom snorren om några veckor. Då kan ha försöka referera till Columbus om det känns bra...
    I efterhand är det en ganska häftig grej, det där när kroppen bara tar över från hjärnan och ser till att ungen kommer ut. Men mitt uppe i det var det rätt läskigt. Att komma hem med bebisen o låta djuren hemma hälsa, det är ett fint minne. Fast dåvarande katten nosade lite o gick sen, hon var inte intresserad. Tror hon fattade att hennes plats i vaggan var upptagen nu, så hon blev sur. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahaha! Nu fick jag något annat att tänka på! "Honungsmelon genom snorren" :-D
      Kan inte sluta skratta:-D

      Radera
  2. Du får ingrn förlossningsberättelse av mig men det är värt det. Kroppen är ju fantastisk som kan fixa det. Och det finaste som någonsin kommer finnas i ert liv kommer ut. Kram /Hillevi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog bäst det, ingen förlossningsberättelse innan det är över:-) Jag tänker att det måste vara värt det, även om jag inte riktigt vet vad som väntar.

      Radera
  3. det är svårt att beskriva för någon hur det var eftersom den ena gången inte är den andra lik :-).
    jag har fött två barn och det var två helt olika upplevelser. helt klart värt det båda gångerna :-). tänk på att väldigt många kvinnor föder flera barn - och då har de ju varit med om det en gång...
    jag tycker inte det är konstigt att du tänker på det, det är ju nästan det enda man tänker på när det börjar närma sig. försök att tänka ljusa tankar och dela dina tankar med J och andra. lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det väl så? Hur ska man kunna tänka på något annat när det kan vara dags när som helst i princip? De flesta väljer väl att föda flera gånger, trots att de vet vad som väntar - då måste det vara värt det.

      Radera
  4. Att föda barn gör ont, men, och det kan vara bra att veta, så fort barnet kommer ut, alltså sekunden som den poppar ut så försvinner all värk, precis alltihop. Bara så att du vet att det finns en ände på det jobbiga.
    Sedan kan en ju komma ihåg att väldigt många kvinnor helt självmant väljer att föda fler än ett barn.
    Och du, det är KLART värt det!
    /Freja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska jag tänka på - att det går över så fort barnet är ute!

      Radera
  5. Herregud vilken idiot du råkade ut för. Hoppas att han inte är i tjänst när det blir så dags, då får du se till att han blir utbytt!!

    Har fått 2 barn och det där med att känna lite rädsla inför det okända tror jag är normalt. Jo, det gör ont att föda barn men det är glömt i samma ögonblick som barnet läggs på magen.

    När vi fått vårt andra barn nosade katten på honom och blängde surt på oss. Slut på friden för honom:) tyckte han förmodligen

    Lycka till

    Lotta



    SvaraRadera
    Svar
    1. Han jobbar på vårdcentralen och kommer inte i närheten av förlossningarna på sjukhuset - tack och lov.
      Ja, det är ju inte konstigt att vara rädd för något så stort, och smärtsamt. Det är nog som det ska vara.
      Undrar hur vår katt kommer att reagera:-)

      Radera
  6. Jag var också rädd innan förlossningen. Det som slagit mig i efterhand är att det ju faktiskt bara handlar om ngr timmar av ens liv, min förlossning pågick iof ett dygn men ändå, vad är ett dygn i tid egentligen? Ingenting! Och det handlar "bara" om fysisk smärta. Som tack för besväret får du ju den mest fantastiska gåvan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker tänka att det bara handlar om en begränsad tid. Det håller ju inte på så länge egentligen. Och det går ju över.
      Nu när jag skriver det här tror jag att ungen precis har fått hicka:-)

      Radera
  7. Vilken förfärlig typ alltså! Du borde spela in honom nästa gång! Vet inte riktigt vad du ska göra med det sen, men han är ju ett verkligt original! Och på helt fel plats i tillvaron.
    Allas förlossningar är unika, som du säkert hört till leda, men det kan vara bra att använda sig av för att försöka vara så mycket som möjligt ett blankt papper. Inte förvänta sig något över huvudtaget. Varken bra eller dåligt. Men just nu behöver du höra positiva saker och bli peppad! Min förlossning var äckligt nog ganska exemplarisk, på så vis att det är ett mysigt minne. Trodde faktiskt inte att en förlossning kunde vara det, men så är det. Graviditeten kommer dröja länge innan jag vill igenom igen, men förlossningen skulle jag göra om imorgon om det behövdes! Jag hade 2-3 timmar av riktigt onda värkar innan de satte epidural och det var inte roligt. Men man klarar det. Det är inte en konstant smärta, du får pauser emellan. Det är inte heller en smärta man blir rädd av, som med annan smärta. Man vet att det inte är farligt. Jag vad väldigt klar med att jag ville ha smärtlindring dock, något jag inte varit säker på innan. Sedan var det en ganska skön väntan i ett rum med skön belysning, folk som kom och såg till att allting var ok, kollade hur öppen jag var etc. Jag bad flera gånger att de skulle fylla på epiduralen och när jag skulle krysta så gjorde det mer ont i tinningen än i underlivet. Man skrattar en del. Det är en konstig situation. Man fiser barnmorskan i ansiktet och sådant. Men oavsett hur man upplever allt det här så ska man fokusera på att det är något naturligt som kroppen vet ganska väl hur den ska hantera, och JA det är värt det, så otroligt värt det. Även om man inte känner så direkt, för det är faktiskt ingen garanti. Man ska inte lyssna för mycket på mammor för känslan för barnet kan faktiskt komma långt senare. Men jag kan lova dig att någon gång under de kommande veckorna-månaderna så kommer känslan av att du är Superwoman, infinna sig. Det är ett antal timmar av ditt liv, sätt det i perspektiv, lita på din kropp och urmodern i dig (hehe).
    Jag hade en jättebra barnmorska på kursen jag gick som sa att vi fick maila och fråga vad vi ville. Du får gärna hennes mailadress om du vill! Om du bara skulle vilja bolla lite med en som vet en del och som inte talar som en neandertalare. Allt blir bra! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jesús säger att han, barnmorskan, vore kul att gå på ferian med (väldigt social och skojfrisk), men att han kanske inte riktigt passar för det här jobbet han har...
      Det är toppen att höra att du hade en sådan bra förlossning. Tänk att du hellre gör om den, än är gravid en gång till.
      Hur absurt det än låter så är jag lika rädd för nålstick och kanyler som för smärtan, Antar att det beror på nålfobin som ja har haft.
      Jag är beredd på att jag kanske inte kommer att känna så starkt för barnet med en gång, det är ju olika med det. Det måste ändå vara en väldigt märklig upplevelse att få se och hålla sitt barn för första gången.
      Snällt att du erbjuder mig barnmorskans mailadress. Jag vet inte riktigt vad jag skulle fråga om bara. Vill helst att någon berättar knepet för att inte vara rädd för förlossningen, men det är ju inte lätt, varken muntligt eller via mail:-) Om det ens går.

      Radera
    2. Att vara rädd för förlossningen är ju helt normalt, det viktiga är väl att försöka hitta mentala bilder eller avslappningsmetoder som gör att det inte övergår i panik. Ju mer avslappnad du kan vara i kroppen när det väl gäller, desto bättre. När det sätter igång är det egentligen det enda du behöver koncentrera dig på. Kan ni inte göra ett studiebesök på sjukhuset så att du har sett miljön, och kanske kan du få byta några ord med en annan barnmorska på plats? Packa din väska med saker som får dig att må bra och känna dig lugn; din egen kudde, hörlurar för att lyssna på musik, en feel good-bok, din godaste choklad, you name it.... packa en liten lyxväska som du kan längta efter att få öppna. Och tänk på något annat du varit rädd för som du tagit dig igenom. Hur gjorde du då? Har du något knep för att känna dig behagligare till mods i en jobbig situation? Finns det någon del av din kropp där du gillar att bli masserad, kliad, killad? Träna på andningen, långa djupa medvetna andetag. Koncentrerad andning kan definitivt hjälpa en att hålla paniken borta.

      Radera
    3. Fina konkreta tips. Lyxväska. Gillar det. Tack.

      Radera
  8. oj vilken fantastisk barnmorska du verkar ha stött på. Han går förhoppningsvis till historien :)

    Jag jobbar inom vården, hade varit med på många förlossningar ur den synvinkeln innan det var dags för min egen. Hade också jobbat en sommar som undersköterska på en avdelning för för tidigt födda. Så jag var väl insatt i allt som kunde gå fel. Jag var också väl insatt i att alla förlossningar är olika. För mig var det en hjälp. Jag hade läst boken att föda, som ingående beskriver förlossningens olika stadier, det var också en hjälp (dessutom var jag under utbildningen väldigt intresserad av allt som rörde gynekologi och graviditet så jag var påläst till tusen redan innan jag var barnalstrande...)

    Det viktigaste rådet jag kan ge det är att vara beredd på allt. Trots att jag arbetar inom vården hade jag lätt att slappna av och släppa kontrollen. Jag har förstått att det inte är så lätt. Men jag kände verkligen att det här kan de så mycket bättre än vad jag kan. Jag hade vissa åsikter (ej sterila kvaddlar) men var väldigt öppen för förslag. Jag hade peppad dåvarande maken genom att berätta allt som kunde hända så att han också skulle vara medveten.

    Allt gick bra. en halvtimme efter att dottern var ute sa jag att det här kan jag göra igen, och jag menade det. Och då fick jag ändå köras till operation och sys efteråt (dottern hade långa naglar och rev mig på vägen ut, men de visste inte säkert om det var det eller en ordentlig bristning).

    Jag skulle gärna föda på studs nu direkt om jag fick möjligheten. Det var en häftig upplevelse, Jag hade skitont, fick spinalbedövning, det höll på länge, på slutet orkade jag inte själv, men trots det skulle jag göra om det nu på direkten. Och det kände jag som sagt i samma sekund som hon var född. Jag blir avundsjuk på dig som har det framför dig!

    Kram och Lycka till

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, om det blir syskon i framtiden söker jag mig till en annan vårdcentral med en annan barnmorska :-)
      Otroligt att du säger så, att du skulle göra om det! Och att du kände samma sak direkt efter förlossningen. Det är uppmuntrande. Alla förlossningar är verkligen olika.
      Jag har läst på mycket om vad som kan hända och hur det kan gå till, berättar för Jesús också så han vet, och han har köpt en egen bok på spanska som han läser på i. Det känns tryggare när han vet vad det är frågan om också.

      Radera
  9. Vilken klåpare! Får de ingen utbildning i att hantera förlossningsrädsla alls? Man skulle ju kunna tro att du inte är den första som är orolig inför förlossningen... Men folk kanske inte pratar alls om sådant med sjukvårdspersonalen?

    Jag kan inte säga så mycket om förlossningen, för mig blev det kejsarsnitt, men allt är värt det! Och viktigt att komma ihåg som någon sa ovan att kärleken inte nödvändigtvis kommer på en gång, och det är inte nödvändigtvis tsunami. Den kan komma krypande också, om några dagar, veckor, månader, men den kommer.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om man brukar prata förlossningsrädsla här. Jag tror, och hoppas, att den här mannen är ett undantag, har ju inte så stor erarenhet av andra barnmorskor.

      Radera
  10. Hej, läste din kommentar på UnderbaraClara's blogg och ser att du fått en del erfarenheter och uppmuntrande ord från andra. Just det är så häftigt att tänka på: du är inte ensam- och överallt på jorden föder kvinnor barn samma stund som du. Under så olika förhållanden. Påminn dig om det och att smärtan är en signal på att din kropp arbetar med kraft för att föda. Själv har jag fött ett par barn och samtalat med många kvinnor om deras förlossningar- kom ihåg att det inte handlar om Duktighet, försök Andas och hämta kraft när du kan och ta en värk i taget. Jag visualiserade värken som en våg som rullar mot stranden- med en topp och den rullar undan. Ibland kommer de tätare, ibland mer sällan.. Det är häftigt att kroppen är så stark och ännu häftigare att få ta emot ett litet barn. Lycka till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Fler har nämnt det, att visualisera värken som en våg som rullar.

      Radera

ny gadget

ny gadget