lördag 19 september 2020

Skolan redan stängd på grund av corona-virus

 Jag vaknade skräckslagen av åskbullret! Vilket fruktansvärt ljud! Det lät som om åskan befann sig precis ovanför våra huvuden, det dånade och verkade aldrig ta slut. Hur länge kan ett enda åskmuller pågå? Under tiden låg jag spänd och lyssnade efter barnen, ifall de vakade, men till och med Runa sov vidare. Obegripligt. Sedan kom regnet. det första på många månader. Det vräkte ner! Jesús gick upp och stängde alla fönster och dörrar.


Det blev inga fler åskmuller under natten, bara det där enda. Om jag vore lagd åt det håller hade jag tagit det som ett omen, ett förebådande om olycka, men det kanske vore att dra det långt. Sant är i alla fall att på fredagseftermiddagen, efter åsknatten, ringde skolsköterskan och sa att det finns en smittad person på Disas skola och att skolan därför stänger i två veckor.

En timme senare befann sig alla i Disas klass isolerade i varsin bil på vårdcentralens parkering, i väntan på rymdmännen som skulle komma ut och ta näs- och munprov. På eftermiddagen skrev den ledsna mamman till det smittade barnet i Whatsapp-gruppen och bad skamfullt om ursäkt för att de hade fört in smittan i skolan, och vi andra försökte lugna henne, det är ju inte någons fel!

Senare skickade Disas ledsna lärare meddelanden till Jesús, de var ju kollegor förra läsåret, och undrade ångerfullt vad hon hade gjort för fel som inte hade kunnat skydda barnen. Hon erkände att hon inte hade haft alla papper i karantän, och Jesús försökte lugna, det går inte att skydda sig mot allt, det går inte att göra allt, och förresten har inte han heller sina papper i karantän.

Det här fattade inte jag, så jag fick fråga. Papper i karantän? Jo, tydligen är det en av alla tusen bestämmelser i skolan, att alla papper som någon har tagit i ska ligga i två dagar innan någon annan får röra vid dem. De papper som Jesús fyller i för att lämna till administrationen, måste ligga orörda på rektorns skrivbord i två dagar innan hon får ta upp dem. De teckningar som barnen ritar i Disas skola, till läraren till exempel, eller ifyllda stenciler, måste läggas på hennes pulpet och ligga där i två dagar innan hon får röra vid dem. Den regeln har hon inte hållit. Förståeligt nog.


Nåja. Testresultaten har redan kommit. Både lärare och alla klasskamrater till det smittade barnet (som var symptomfri efter två dagar) har testats negativt. De ska ändå hållas isolerade i tio dagar, ifall symptom uppkommer senare. Vi andra i familjerna har tillåtelse att gå ut.

onsdag 16 september 2020

Bara rektorn och fem lärare fick jobba kvar på skolan

 Inatt när jag hade varit uppe och gjort iordning nappflaska åt Runi blev jag liggande vaken. Det händer sällan att jag inte kan somna om, men jag hade kommit att tänka på Disas nya gymnastiklärare. De hade haft gympa med henne för första gången samma dag, och hon hade blivit så arg på Disas sexåriga kompis och skällt på henne för att det var något hon inte ville göra. Jag tänkte på snälle Rafa som barnen hade haft förra året, han fick inte stanna kvar det här skolåret. Jag tänkte på goa Belén, engelskläraren, hon fick inte heller jobba kvar. Jag tänkte vidare på Jesús som skulle ha haft Disas klass i musik i år, men han var också tvungen att byta skola. Av de omkring 20 lärarna är bara fem stycken plus rektorn kvar det här läsåret, alla andra har skickats till nya skolor.

Jag blir så frustrerad över det här värdelösa skolsystemet som finns i Spanien! Hur kan någon tänka ut något så dåligt? Jag låg och funderade på om det är möjligt att anmäla det till Europadomstolen (!) för att tvinga Spanien att skärpa sig.

Både lärare och barn är som spelpjäser i den kommunala skolan. Ingen hänsyn överhuvudtaget tas till lärarna, som förmodligen vill stanna kvar på sin arbetsplats, bo kvar med sin familj på en ort där de har rotat sig, och inte tvingas byta skola och ort varje år. Rätt som det är skickas de bara iväg. Ingen hänsyn tas heller till eleverna för att de ska slippa många lärarbyten.

Mest injobbade poäng och högst poäng på lärarproven som måste göras vartannat år gäller, de som har högst poäng totalt tilldelas skola först, och om den lärare som redan jobbar där har lägre poäng måste den byta arbetsplats.

Att så många fick lämna skolan i Fuenteheridos nu beror troligtvis på pandemin. Många storstadslärare söker sig till byar och landsbygd istället, av risken att det blir en ny karantän. Av samma anledning hyrs alla lediga bostäder i Fuenteheridos upp av storstadsbor (Sevillabor) med mycket pengar, som vill ha en alternativ bostad ifall det blir en ny karantän, och det har lett till att de bostäder som finns kvar till uthyrning har fått sådana överpriser att vanligt folk inte kan hyra dem.

Jag tänkte på rektorn, som under flera år har byggt upp skolan i Fuenteheridos till vad den är. En liten trivsam skola där fokus ligger på att både barnen och lärarna ska ha roligt i skolan och må bra, att de ska se fram emot att komma dit varje dag. Att de ska komma för att de tycker att det är roligt att vara där! Ett stort miljötänk och alternativa undervisningsmetoder, många roliga projekt vid sidan av. Alla lärare som har jobbat där har valt skolan just därför, de trivs med undervisningssättet och den annorlunda, icketraditionella skolformen, trots att det kräver mycket extra arbete. Straff tillämpas inte. Och så byts hela lärarskaran ut, och in kommer traditionella lärare som undervisar efter läroböcker, som skäller och straffar och som inte har där att göra. Det känns så tråkigt. Inte ens rektorn sitter säkert. Det var meningen att hans nyblivna lärarfru skulle skickas iväg till en skola vid kusten det här året, och att de skulle levda skilda åt verkade otänkbart. Jag vet inte hur det gick till, men båda verkar bli kvar ett år till.

Man kan ju hoppas att den nya gymnastikläraren ändrar arbetssätt. Hon råkar dessutom vara Disas förre klasskamrat Martíns huvudlärare i Fuenteheridos. Hans mamma var orolig igår, för pojken trivs inte alls lika bra i skolan efter den här första veckan på nya terminen...

lördag 12 september 2020

Jesús första skoldag i vanlig auktoritär skola

Jesús har ju också haft sin första skoldag, som lärare. Han var helt slut efteråt. Många nya regler att hålla reda på; vilken skolport som får användas, att elever inte få ha sin frukostrastsmörgås inlindad i folie, papper eller annat som kan slängas, handtvättarna, att eleverna måste gå på led in med en och en halv meters mellanrum, att de alltid måste gå ensamma på toaletten...

Och de  hade stora problem med att höra varandra. "Jag har en elev som har varit i Sverige i sommar och jag ville verkligen höra vad han hade att berätta, men jag kunde inte!" sa Jesús frustrerat när han kom hem. Dels beror det på ekot. Allt som går att plockas ut från klassrummen har plockats ut som en covidförhindrande åtgärd, allt från böcker och dekorationer till möbler, så det bildas ett ekande ljud i det tomma klassrummet. Samtidigt ska dörren och fönstren vara öppna för att rummet ständigt ska ventileras, så trafikbuller samt röster från andra klassrum väller in. Dessutom blir talljudet kvävt bakom ansiktsmaskerna, så varken lärare eller elever lyckades göra sig hörda i det ekande, trafikbullrande klassrummet.

Jesús har Disas gamla skolkamrater från småskolan (3-6 år) i musik, och är huvudlärare för en sjätteklass. Kontrasten att jobba med en helt vanlig sjätteklass i en helt vanlig spansk skola blev tydligen större än Jesús hade räknat med, efter de senaste åren i de små byskolorna runt omkring. De här ungarna är vana vid ett auktoritärt styre, regler som ska följas och straff när någon bryter mot reglerna som läraren satt upp. Demokrati - vad är det? En sådan enkel övning som de hade första dagen med Jesús blev oväntat komplicerad. Eleverna skulle få bestämma klassreglerna själva, tillsammans, genom omröstning. Diskutera dem, säga sin åsikt om dem. Rösta om dem, vilka som skulle gälla och inte. Vissa regler var de alla överens om, andra inte. Jesús röstade nej för att man skulle ange klasskompisar som inte satt tysta mellan lärarbyten och skriva upp dessa på ett papper, men majoriteten av eleverna röstade för det, så då blev det så.

Jag är så enormt tacksam över att vi bytte skola för Disa. Hade vi inte gjort det skulle hon nu ha börjat första klass i storskolan med 600 elever, i en klass med 25 andra barn, en naturlig övergång från småskolan hon gick i tidigare. En typisk klass där de som hörs mest får uppmärksamhet och de andra blir osynliga och anpassar sig. Istället går hon i en klass tillsammans med fem andra barn i en skola med ett helt annat tänk, lär sig att uttrycka sin åsikt och sin personlighet, lär sig att hon är värd att synas och lyssnas på, lär sig respekt för de andra eftersom alla är värda respekt, lär sig att ta sin självklara plats. Redan efter någon månad i den nya skolan förra året märkte vi hur hon började blomma och blev en person som vi inte hade känt till tidigare. Så glad att det finns alternativ till den vanliga spanska skolan.

(Obs att jag drar alla spanska skolor över en kam. Det går ju inte. Både skolor och klassföreståndare är olika. Men generellt sett är spanska skolor mer auktoritärt styrda än svenska, på gott och ont. Enligt min mening. Kommentera gärna.)

fredag 11 september 2020

Skolstart och covid-test

Nu har skolan börjat igen! Sist Disa var i skolan var den 13 mars, och igår, den 10 september, sex månader senare, fick hon komma tillbaka! Det var en så stor händelse att jag bestämde mig för att gå upp tidigt väcka henne med nybakad drömtårta (favoritbakverket) och tomtebloss på sängen, detta firande av hennes födelsedag gjorde djupt intryck på henne. Men drömtårtefrukosten blev idag, andra dagen i skolan, för det var nära att hon missade första dagen och jag skjutsade iväg henne i all hast.

Anledningen den nästan missade skolstarten var att Jesús blev förkyld. Disa, Runa och jag hade haft helt vanliga förkylningar med snor och nysningar, och var redan friska från dem. Men Jesús skaffade en alldeles egen variant av förkylningen och fick feber. Och hosta. Och andnöd. Han hade gjort ett antikroppstest några dagar tidigare, vid lärarnas skolstart, men kanske var det bäst att ta ett covid-test nu i alla fall? Innan han träffade skolbarnen? Testet dröjde. Jesús fick order om att hålla sig helt isolerad i ett rum i hemmet tills vidare. Det sket vi i, det är orimligt. Om han hade fått corona-viruset nu hade vi ändå levt så nära att vi skulle haft det allihop.

På tisdagen fick han åka till vårdcentralen. På en grusplan bakom byggnaden väntade två rymdmän med varsitt test, snabbt och diskret, och sedan var det bara att vänta på resultatet. Hela familjen skulle hållas isolerad. Nästa dag kom inget resultat, bara ett besked om att vi allihop skulle vara isolerade i hemmet i sex dagar, även om resultatet var negativt, för det finns en liten, liten risk att testet visar fel resultat... Alltså ingen förskola för Runa, som redan hade missat hela första inskolningsveckan, ingen skolstart för Disa, och Jesús drabbades av någon slags cellskräck över att inte få komma ut.

Nåväl. På torsdagen kom det väntade, negativa beskedet. Inget corona-virus. Och en ny läkare gav oss allihop tillåtelse att gå ut! En halvtimme efter telefonsamtalet hade Jesús lämnat Runa i förskolan, så hon skulle hinna få någon slags mjukstart innan heldagarna börjar, och jag gjorde i ordning Disa och skjutsade henne till skolan.

Två timmar skulle första skoldagen vara. Jag lämnade Disa med både glädje och en sorgetagg i hjärtat. Över alla förändringar. Över de nya reglerna, att barnen inte längre får jobba med lera, leka på lekplatsen, de får inte fylla på sina vattenflaskor i kranarna i skolan, inte få låna penna av någon när penna glömts, aldrig få smaka på någon annans matsäck... Ständigt ansiktsmask på. Jag hittade inte Disas mask innan vi åkte så jag rotade fram en liten engångsmask för barn i röda plåtburken, och snodde ihop gummibanden med mitt hårspänne bakom hennes huvud, eftersom gummibanden var för stora. Det kändes sorgligt att stå och sätta ansiktsmasken tillrätta på sin lilla sexåring.

Och så var det ledsamheten över hur det förra skolåret slutade. Lyckligaste möjliga skolår, där Disa stortrivdes, och vi med, eftersom de få eleverna och deras föräldrar utgjorde en helt egen värld. Varje dag som vi hämtade barnen stannade vi kvar och pratade, en kort stund eller en halvtimme, en timme, medan ungarna lekte på lekplatsen utanför skolhuset. Nu har halva föräldragruppen försvunnit, och deras barn, och det blev så tomt. Den chilenska familjens stora barn har börjat i storskolan (80 elever) i Fuenteheridos, och de andra två stora barnen ville följa med kompisarna dit, så varken den chilenska familjen, mexikanske pappan eller brevbärar- och pizzabagarfamiljen finns kvar, de heller. Och den brasilianska familjen väljer att ha dottern hemma tills det blir färre restriktioner i skolan.

Men fyra andra barn är kvar, och en ny liten pojke har tillkommit, det kommer väl att bli bra det också.

Disa tog med ett av äpplena som hon dekorerat med diamanter, ögon och andra klistermärken, till läraren. Var lite blyg först, men läraren kom och hämtade henne vid grinden. Jag hade tänkt sätta mig och läsa religion medan Disa var i skolan (har tenta på tisdag) men följde istället med pappan Alex och nye pojkens mamma till chilenska familjens alldeles nyöppnade bar och drack fruktdrink med frön och åt melon i två timmar med dem.

När skolan var slut undrade Disa varför jag kom så tidigt, hon ville stanna längre. Ungarna slet av sig ansiktsmaskerna och lekte på trottoaren, nu när de inte fick vara på lekplatsen.

Idag var första heldagen i skolan, och så klart fick Disa drömtårta på sängen! Direkt efter skolan följde hon med ett par kompisar hem och jag ska hämta henne ikväll.


Med Runa var det värre. Hon har missat hela inskolningen, först för att hon var förkyld, sedan för att Jesús väntade på provsvar från covid-testet. Hon var ledsen när hon kom till förskolan (man får inte komma in, bara lämna barnet i dörren), och när jag hämtade henne fick jag själv lust att gråta när jag såg henne genom fönstret. Hon var inte glad. Jag är säker på att det är sant, att hon hade lekt och varit lugn under förmiddagen, men jag såg ju i hennes ansikte att det inte var bra. Hon har inget behov av att vara med andra barn fem-sex timmar på förskolan varje dag, hon skulle ha det bättre hemma. Det här är lösningen för att jag ska kunna jobba och studera.

onsdag 9 september 2020

Första resdagen - hotellet i Mengíbar



Nu kör vi reseberättelse, tycker jag! Här kommer fler detaljer än ni önskar, eftersom det samtidigt är min egen resedagbok!

När vi till slut om iväg, tre timmar senare än tänkt, stannade vi efter bara drygt en timmes bilresa. Vi var nämligen tvungna att köpa en ny bilbarnstol till Runa. Den gamla är livsfarlig, så fort hon somnar hänger huvudet framåt. Vi kan inte låta Runa åka på långresa i bil i farlig barnstol. Vi slog till på ett skylt-ex, tur!

När det var klart borde vi ha varit en bra bit på väg och stannat på rastplats för picknicklunch(jo tjena, i Sydspanien?). Men vid lunchtid befann vi oss fortfarande i Sevilla, så vi åkte hem till Jesús pappa där vi bjöds på himmelsk bläckfiskgryta med potatis, barnen lekte och sedan kom vi äntligen iväg!

Det är ungefär nio timmars bilresa mellan Aracena och Valencia, om man inte räknar alla stopp på vägen, så vi skulle övernatta i Mengíbar. Minns ni favorithotellet? Palacio de Mengíbar, jag rekommenderar det verkligen! Varje gång vi sover där och jag öppnar dörren till ett rum drar jag efter andan för att det är så vackert! Rummen på det hotellet är de lugnaste jag har upplevt. De är målade i en så mild, behaglig grå väggfärg, den ljusgröna skrivbordsstolen är i exakt rätt ton, och både vita lakan och mörka trädetaljer förstärks mot den sköna grå färgen.

Vi fick en stor himmelsäng att dela på, vi fyra, och efter att ha njutit en stund av rummet och hoppas i sängen gick vi ner till hotellets lilla spa, som vi hade bokat tid för. Sedan gick vi upp och åt maten som vi skulle haft till lunch, sushi till barnen, hemgjord empanada med pisto till Jesús och mig.




Disa, som sovit i bilen, somnade mycket sent, som jag befarat. Hon fick sluta med siesta när hon var två och ett halv-tre år eftersom hon somnade så sent. Den lilla stackarn låg vaken till någonstans mellan tre och fyra på natten, utan att kunna somna.

måndag 7 september 2020

Ett år i Sverige?

"Nu är det tillbaka igen, Flashback-fenomenet. Under sommaren höll det på i säkert en och en halv månad. Hela tiden, antingen jag jobbar, är med barnen, handlar eller gör vad som helst annat, drabbas jag av Sverige-flashbacks. I en sekund är jag där, känner doften från bokhandeln, hör mannen i baguetteaffären, går in på en loppis, har sus av björkar i öronen, bläddrar i magasin i någon butik, känner det första sockriga bettet av en vaniljbulle från bageriet, köper rökt fisk i fiskbilen, träffar en kompis... Listan är oändlig.  Mesta av tiden har jag inte haft någon hemlängtan, men ibland kommer den. Nu skulle jag gärna åka till Sverige. Undrar när det kan bli?"

Detta skrev jag förra måndagen, utan att publicera. På tisdagsförmiddag skickade Jesús ett meddelande från skolan: "Jag har pratat med facket. Poängen fortsätter att räknas om vi åker innan Runa har fyllt tre." Jag blev så glad att jag läste meddelandet fyra gånger innan jag svarade.

Det kan låta obegripligt för någon som inte är sambo med en spansk lärare, så jag ska förklara. Kanske ska jag börja från början?

Länge, åtminstone tio år tillbaka, har vi pratat om att bo ett tag i Sverige. Mest jag då. Problemet är Jesús jobb. Så länge han inte har tillsvidareanställning får han inte vara tjänstledig och kan inte vara borta från jobbet. Men så hörde vi att statligt anställda lärare med barn under tre år vara borta ett år. Men gäller det även de som inte är fast anställda? Ja, det gör det!

Nästa punkt var Jesús oro över att han skulle förlora så många jobbpoäng av att vara borta ett läsår. Varje jobbad vecka ger poäng, som gör att alla utan fast tjänst klättrar högre på jobblistan. De som är högst upp är garanterade jobb, och får ofta jobba i det område som de önskar, vilket brukar vara i närheten av där de bor. Jesús är en av de andalusiska musiklärarna med högst poäng, och det är anledningen till att vi kan bo här i Aracena-bergen, som vi tycker så mycket om. Om han förlorar ett års poäng går så många lärare om honom på listan att vi med all sannolikhet inte skulle kunna bo kvar här efter året i Sverige, utan skulle börja få flytta runt till olika platser i Andalusien, beroende på vart Jesús skickas. Hänger ni med?

Nu kom beskedet, att om Jesús begär tjänstledigt innan Runa fyller tre fortsätter poängen att ticka trots att han inte jobbar, och i samma stund som han fick veta det var beslutet fattat. Vi ska flytta till Sverige för ett år! Nästa läsår!

Disa ska lära sig flytande svenska, Jesús också, båda ska uppleva ett helt år i Sverige med allt vad det innebär. Sverige kommer att bli Disas land också, inte bara ett semesterland.
 Hon ska få bada på badhus, gå luciatåg, adventsmysa, köpa julgran, fira påsk, åka skridskor och pulka, plocka blåbär och jordgubbar och vitsippor... Jesús får uppleva vad det är att byta land. och om båda lär sig svenska, och vi kan tala det hemma, kommer Runa också att få språket.

Tankarna går för fullt. Jag måste hitta ett jobb för att kunna försörja oss. Var hittar man snabbt ett jobb? Hemtjänsten? Personlig assistent? Städare? Lastbilschaufför (borde jag ta lastbilskörtkort innan vi åker till Sverige?)? Olegitimerad SFI- och spansklärare? Barnskötare? Bemanningsföretag? Hur länge räcker våra husbesparingar, om vi måste använda dem?

Jag har ställt mig i bostadskö i min svenska hemkommun. Vi måste lämna huset i Aracena. Sälja/skänka/slänga så mycket som går, magasinera resten. Vi får ta bilen upp. Skaffa takbox och packa fullt med kläder och annat för ett år. Köpa möbler och köksutrustning och sällskapsspel på loppis. Jesús behöver personnummer. Jag behöver diabetsläkare. Går det att få barnbidrag?

Så går tankarna. Om inget olyckligt händer (sjukdom/död/lagändring i skolan så Jesús inte kan få tjänstledigt/nytt virus etc) så flyttar vi nästa sommar och stannar ett helt år. Overkligt.


Färja på västkusten, 2019.

onsdag 2 september 2020

I år får barnen inte sjunga i skolan




Nästa torsdag börjar Disa äntligen skolan igen! Jesús, som ju är lärare, började igår.

Han jobbar i Aracena det här läsåret. Han hade gärna fortsatt ett tredje år i Fuenteheridos där han trivs så bra, men en nyexaminerad lärare, som fick högre poäng på de där proven* (som alla lärare som inte har tillsvidareanställning måste göra för att 1. få fortsätta jobba och 2. tävla om en tillsvidareanställning) och valde olyckligtvis just den skolan att jobba i. Jesús åkte alltså ut, liksom de allra flesta av lärarna som jobbat där, utom de fem som har tillsvidareanställningar. Efter karantänen verkar många storstadsbor ha sökt sig till landsbygden. I alla fall, det blir stora skolan i Aracena, och Jesús har promenadavstånd dit.

Dessutom, en rolig nyhet är att det ska börja ett svenskt barn i Aracenaskolan (!!!). Det är en spansk familj som har bott länge i Sverige, båda barnen (4 och 7 år tror jag) har fötts där, som just har flyttat tillbaka till Spanien. Vi kommer att ta kontakt med familjen fortast möjligt! En nästan svensk familj i Aracena! Förhoppningsvis kan stora barnet och Disa bli kompisar och prata svenska med varandra. Jag ska be familjen, om vi träffar dem, att enbart prata svenska med Disa. Vi måste bli kompisar med den familjen!


In i det sista har det rått tveksamheter om skolstarten. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skolan, i rädsla för smitta. Men skolplikt gäller och i varje skola har en utsedd covid-samordnare jobbat hela sommaren, utan någon semester alls, för en säker skolstart. I Andalusien gäller bland annat detta:

1. Obligatoriskt munskydd hela dagen i skolan, från 6 års ålder.
2. Handtvätt minst fem gånger om dagen.
3. Febern ska tas varje morgon, antingen i hemmet eller i skolan.
4. Det ska vädras ofta.
5. De lite äldre barnen måste hålla 1,5 meters avstånd till varandra.
6. Barnen får inte sjunga på musiklektionerna, inte heller spela flöjt.

Den sista punkten är Jesús oerhört irriterad på. Han är ju musiklärare för låg- och mellanstadiet. Inte sjunga eller spela flöjt? Vad ska de göra då?! undrar han, som bygger hela ämnet på sång, dans, rytm och instrument.


Första dagen kom lärarna till skolan enbart för att ta blodprov och se om de har eller har haft viruset. Dag två kommer alla, som fått negativt på testet, till skolan för att jobba. Jesús har fått veta att alla onödiga möbler och saker har tagits bort. Han säger att klassrummen är tråkiga och livlösa.


Runa skulle ha börjat förskolan igår, om hon inte blivit sjuk. Även där gäller nya regler. Till exempel:

1. Barnvagnar får lämnas där under dagen.
2. Föräldrar får inte komma in, endast lämna barnet i dörröppningen.
3. Inga leksaker får tas med.
4. Barnen måste ha ett särskilt par skor eller sockar på förskolan, som aldrig lämnar lokalerna (måste komma ihåg att köpa nya skor).
5. Barnens vattenmugg/flaska, haklapp, målarförkläde (sådant som föräldrarna köper och lämnar där) och ombyte får aldrig lämna lokalerna.
6. Alla onödiga möbler har tagits bort.


Lidl har skickat ut reklam för sina skolstartsgrejer, som ni kan se på bilden i början av inlägget. I reklamtidningen finns erbjudande om tvåpack färgglada ansiktsmasker i tyg. Disa har en mask som hon valde själv i bokhandeln, jag tycker att det räcker med den så länge (hon avskyr att ha på sig den!)… Men det kändes så ledsamt och onaturligt att se barnen på reklambilden med ansiktsmask...

Det blir ett annorlunda skolår, det här. Barnen får i alla fall komma tillbaka till skolan. Det är det viktigaste.




lördag 29 augusti 2020

Hemkomst med årets värsta skogsbrand



Mallorca är så vackert att man hissnar! Vilken resa det blev! Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, men det gick inte, och när vi på eftermiddagen den andra hemresedagen nådde Sevilla och sedan körde in på vägen mot Aracena-bergen kändes det roligt att åka där igen! Vänligt, trevligt, mysigt, välkomnande. Vi har rest mycket i Spanien, sett så mycket, städer, byar, natur av skiftande slag, men inget är som den här trakten.

På hemvägen körde vi för första gången via Murcia i sydöst, och när man väl har kört förbi de förfärliga städerna Benidorm, Alicante och så vidare (de kan mycket väl vara trevliga när man kommer in i dem, har aldrig varit där) med höghus, hotell och reklamskyltar som man ser från motorvägen, för mig en lika ledsam syn som motorvägen på Costa del Sol (förlåt alla som jag trampar på tårna nu, men jag tycker det!) kör man in i ett otroligt landskap med höga berg som fortsätter mot Granada, och på håll ser man till och med Mulhacén, spanska fastlandets högsta topp...  Och de här bergen är fascinerande, men de skrämmer mig lika mycket som bergen i Pyrenéerna gör. Enorma, skrämmande, ogästvänliga, aggressiva… Då var det så fint att köra in på vår landsväg mot Aracena, för ingen annan plats i Spanien tycker jag så mycket om som detta lilla hörn. Landskapet är helt annorlunda mot allt vi sett under resan. Bergen är gröna, det växer stenekar, korkekar, kaktusar och andra torra växter. Man ser ingen odlad mark, utan natur och söta hus. En mycket stor del av Spaniens mark är odlad, och vanligast är att städer och byar omgärdas av odlingslandskap.

Men något störde bilden. När vi körde igenom Sevilla såg vi ett rökmoln i fjärran, brandrök gissade vi, och det stämde. Det brann nära vår kompis Lorens hemby utanför Sevilla. Strax efter att vi upptäckt den rökslingan såg vi något annat. Det upptog så stor plats på himlen att det tog en lång stund innan jag fattade att det också var brandrök, och inte någon märklig dimma eller konstiga moln. Röken kom från vårt håll, såg det ut som. Jag kollade Huelva-tidningens nätupplaga i mobilen, och mycket riktigt, en skogsbrand hade uppstått i Almonaster la Real. Snart uppdaterades nyheterna och det visade sig vara i söder om Almonaster som branden härjade, i närheten av en gruva med farligt sprängmedel. Branden rörde sig snabbt. folk evakuerades och det flögs helikoptrar och flygplan fulla med vatten som kastades över elden. Brandmän och experter på skogsbränder från hela Andalusien var på väg dit.

I Spanien brinner det varje sommar. Det blir extremt torrt och eldningsförbud råder alltid mellan juni och oktober. Här i vårt område regnade det i våras för sista gången, och sedan juni har dagstemperaturen pendlat mellan 34 och 38 grader i skuggan. Jesús är övertygad om att branden är anlagd, eftersom sommarskogsbränderna ofta är det. Många gånger ligger ekonomiska intressen bakom. Enligt Jesús börjar det alltid brinna vid liknande väderförhållande som nu; hög dagstemperatur och samtidigt kraftig vind, och enligt väderprognosen ingen förändring den närmsta tiden.

Ett och ett halvt dygn har gått sedan branden startade. Det stora området med eukalyptusträd har fungerat som effektivt bränsle och den kraftiga blåsten gör att lågorna flyger fram. Branden är nu nästan framme vid Zalamea och Riotinto där vårt sjukhus ligger. Militären har satts in i brandbekämpningen och premiärminister Pedro Sanchez twittrar om branden, som är den värsta i Spanien det här året.

Jag for till utsiktsplatsen mellan Fuenteheridos och Alájar i går kväll. Det var mörkt, klockan närmade sig halv tolv på natten, men här stod en lång rad med förfärade människor och tittade ut över bergen. Det äldre paret som kom fram till staketet strax före mig utbrast samtidigt "Por Dios!" "Joder!" när de såg eldhavet. Här syntes elden alldeles för nära, trots att det var svårt att urskilja lågorna, man såg istället det orangea skenet från elden och flera ställen som flammade upp. Den svarta natthimlen var smutsigt orange. Jag såg på elden bakom bergskammen och påmindes om att den härjar bara några mil ifrån oss.





söndag 16 augusti 2020

Semester, reseförberedelser och nyhetsförbud

Sommaren går mot sitt slut. I flera dagar har det varit under 30 grader på dagen, och på natten har jag fått stänga balkongdörren för att det har blåst in så kall luft.

I onsdags följde jag med de andra till poolen.
- Nu är min semester snart slut, sa Jesús. Det är mindre än tre veckor kvar.
- Två och en halv vecka. Min semester är också snart slut. Jag börjar jobba samtidigt som du. En dag innan, sa jag och då skrattade vi, för min tvåveckorssemester hade ännu inte börjat.

Det har den nu. Igår morse var det jag som gick ner med Runa när hon vakande, och som jag njöt av att vara ledig och vara tillsammans med min lilla tjej som jag knappt träffat i sommar! Som brukar ropa och ropa efter mig när jag jobbar. Vi bakade frukostfrallor så att Disa skulle få nybakat bröd när hon vaknade, och Jesús, som kom från Sevilla på morgonen, var också glad att få något gott till frukost.

Det har varit en gräslig sommar så hösten får gärna komma, jag ser fram emot den, även om det är mycket osäkert på jobbfronten. Men innan skola och förskola börjar, innan poolen stängs och sommaren tar slut, ska vi åka iväg på resa. Det har varit osäkert in i det sista, allt har berott på corona-läget, men vi åker! På onsdag kväll avgår färjan till Mallorca, och det ska bli så enormt roligt! Disa övningssnorklar i poolen och idag och imorgon ska vi packa, hitta någon som tar hand om växterna och laga resemat och baka resefika, för vi åker redan på tisdag. Det är så långt till Valencia, där vi ska ta färjan, så med barnen behöver vi två dagar för att åka.

På sätt och vis verkar det vara helt rätt sommar att besöka ön. Jag läser att ön töms på turister, och det kanske är att dra det långt, men engelsmännen tvingas till två veckors karantän om de åker till Spanien, och för tyskarna har Spanien rödlistats... Bra för oss, men otroligt tungt för de som bor och arbetar på Balearerna, när nästan hela turistsäsongen försvunnit.

Det är deppigt att tänka på, men läget på Balearerna angår mig. Tänker jag. Jag är nyhetsknarkare och planerar att börja begränsa nyhetsintaget till det som på riktigt angår mig. Jag har blivit så sänkt av nyhetsrapporteringen i sommar. Det började med Greta Thunbergs sommarprat, och sedan dess har det känts som om allt är kört. Jag tänker att jag måste låta bli att läsa nyheter just nu. Jag måste inte känna till vad som hände efter valet i Belarus, eller protesterna i Libanon, svält i Indien, översvämningar på grund av klimatförändringarna, dödsfallen i Brasilien eller vad han med luggen (så kallas Donald Trump i Jesús familj) säger för dumheter. Och jag behöver definitivt inte läsa om kvinnor som tvingas föda fram döda barn. Jag borde till och med ta det lugnt med rapporteringen över corona-läget i Spanien ett tag. Så jag har bestämt mig för att ta en vit... Ja, först tänkte jag två vita veckor, hela semester utan nyheter, men det klarar jag inte. Så jag funderade på en vit vecka. Men det kändes mycket. Så igår, lördags började jag med en vit dag. en hel dag utan att ta del av nyheterna. Det gick inte så bra. När jag inte läste nyheter och oroade mig för världen, fick jag tid att övertyga mig själv om att jag har läppcancer. Ja, skratta ni, jag inser det roliga i situationen, men jag ska boka tid hos läkaren, och igår kväll läste jag nyheterna i en timme innan jag somnade för att tänka på något annat än att dö ifrån mina barn på grund av läppcancer.

Nu ska jag gå ner och laga fisk- och skaldjurssoppa med Disa. Vi ska göra chokladmousse till efterrätt, och jag tänker mig en silviakaka till fika i eftermiddag. Imorgon planerar jag en ny vit dag utan nyheter.

fredag 31 juli 2020

Planeter, glass och privat polisprotest

Efter middagen stack vi iväg för att köpa glass. Måhända var det lite sent, klockan närmade sig 22, men ett löfte är ett löfte och jag behövde komma utanför huset. Disa och jag sprang in i glasskiosken, hon ändrade sin glassönskan till en Dracula-slush, in i bilen igen och upp på berget med borgen.

Runa och Jesús delade på en strut, men han var så långsam med att ge henne. Gott! Gott! Gott! ropade hon hela tiden uppfodrande. Runa älskade platsen. Hon pekade på allt hon såg långt därnere och sa Titta! och insöp lyckligt allt hon såg. Disa var rädd för mörkret och för att vi andra skulle ramla ner från kanten, så till slut satte hon sig i bilen och tände lampan.

Jesús hade sin laserlampa i bilen, eller stjärnlampan som han använder för att peka ut stjärnbilder åt Disa, och vi pekade fascinerat upp mot den svarta natthimlen och tittade på Jupiter och den mindre Saturnus, och testade hur långt laserstrålen kunde nå, pekade på den övergivna skolan långt därnere och skojade om att polisen skulle åka upp till oss och se vad det var frågan om. Det är många poliser i rörelse, de är ute och spanar efter folk som fuskar med munskyddet varje kväll. Nu låg mitt munskydd i fickan. Även om det är lag på att man ska bära munskydd överallt, hela tiden utanför det egna hemmet så skiter jag i det. Hör ni det? Jag vägrade ta på munskyddet uppe på berget, där vi var helt ensamma, vår lilla familj. Det finns ju gränser för dumhet. Kommer polisen nu får de väl bötfälla mig om de är så dumma, tänkte jag. Vilket de förmodligen hade gjort, beroende på vem som var i tjänst, förstås. Lag är lag.

Ingen polis kom, och vi fortsatte att leka med laserlampan. Det finns en liten grej man kan sätta på lampan så att det bildas mönster, och med den på täckte jag hela den gamla kyrkfasaden med hjärtan, smileysar, blommor och prickar.



Det är fredag. Så enormt skönt. När jag slutar jobbet ska jag åka och helghandla lite... Eller nej, men jag ska köpa kattsand och sushi, Disa har längtat efter sushi i flera dagar. Jesús åker till Sevilla och repar med sin grupp, jag och barnen tar tidig sushimiddag och åker sedan till Castaño del Robledo och ser Umas föräldrar uppträda, jag tror att det är teater ikväll. Goretti åker också dit med sina pojkar, och vi lär träffa fler vi känner.

En kompis till Jesús stannar över helgen, och ytterligare två kommer och hälsar på. Vi ska åka med Goretti till ett, för oss, nytt badställe i en bäck i La Nava, och på lördagskvällen är det mer föreställningar i Castaño.

Det blir säkert en tur till eko-odlingen i Las Chinas, där våra grönsaker kommer från. Det är tomatsäsong och det är kul att testa en massa olika sorter, de är så goda nu.

Men än är det fredagsmorgon och här sitter jag och bloggar ett snabbt inlägg. Det är den lugnaste dagen på länge, så jag passar på. 

Ha en härlig helg, alla, och skriv gärna lite om vad ni själva har för er nu i slutet av juli!

onsdag 22 juli 2020

Runa 16 månader



Idag fylle rmin lilla pärla 16 månader! När jag sa det till Jesús tyckte jag att det lät så lite. Har vi bara haft henne i 16 månader?

Hon är helt underbar, den här lilla ungen. Jag tittar på henne, lyssnar på henne svårbegripliga småprat och håller om henne, detta mjuka, varma lilla barn, och undrar hur vi kan ha fått något så underbart. Är hon verkligen vår? Hon bor alltså här med oss, är vår att ta hand om?

Låt mig berätta lite om Runa. Vi kan börja med att hon är en viljestark tjej. Hon bli väldigt arg om hon inte får som hon vill, om vi tar något ifrån henne (en sax till exempel, det är faktiskt inte tillåtet här i huset att en 16-månaders unge går omkring med sax), eller kattmaten som hon försöker stoppa i munnen. Eller om jag drar upp henne ur kattlådan där hon gärna sitter och gräver när ingen ser henne. Och arg blir hon när vi säger Nej. Hon blir så arg att hon letar efter något att drämma i golvet och börjar skrika som en siren! Det är ett outhärdligt högt ljud, och det är lockande att gå till ett annat rum medan det pågår. När jag sitter på ovanvåningen och jobbar går hon ofta till grinden i trappan, rycker i den och ropar Mamma! Mamma! med hög röst. Jag är en av hennes absoluta favoritpersoner, och hon är så glad när hon är med mig. Jag är också glad.




När hon är irriterad över något lyfter hon underläppen mot näsan och fnyser högljutt och går omkring med sin lyfta underläpp för att visa oss hur irriterad hon är.

Lika arg som Runa kan bli, lika lätt har hon till skratt. Vilken glad unge det blev! Allra mest skrattar hon åt Disa, som vet hur hon ska locka fram skrattet. Och när hon inte skrattar högt går hon omkring med ett lurigt leende och ser så busig ut, rynkar på näsan, småler och tittar på en med en blick, som om vi två hade en hemlighet ihop. Hon fnissar ofta, med stängd mun så det låter mhm, åt oss och våra tokigheter, åt att få en kattsvans som viftar henne i ansiktet, och åt sig själv, tror jag. Hon skojar och verkar se världen med humor. Vad härligt!

Runa tycker om att bli jagad, att klättra högt och farligt, att leka med vatten och i sandlådan. Hon gillar att pilla med små, små saker, undersöker, gömmer i handen, stoppar fingrar i små hål eller i någons navel och sätter smala tuschpennlock på pennorna. Hon tycker också om att hänga på sig saker, en liten väska, ett halsband, gummiringarna som Disa dyker efter i poolen, eller bara ett par mjuka, blommiga byxor som hängs över axlarna. Eller nyckelpigan i snöre, det snöret hänger hon också gärna om nacken. En annan favorit är de stora gula hörselskydden som hon älskar att ha på öronen, eller de blå simglasögonen som gör hela världen blå. Knappar dras hon till, antingen de sitter på diskmaskinen, den lilla röda hundtelefonen (som hon håller mot örat) eller musikspelaren som hör till en bok, som måste limmas.

Ofta har hon en gångstil som en liten tuffing, som går och söker efter bråk och någon att slåss med. Ibland går hon med händerna bakom ryggen. Varje gång hon ser sina skor tar hon med dem till oss för att vi ska sätta på henne dem, hon tycker så mycket om sina skor! Det är ett par mörkblå sandaler som hon fick av sin barnläkare, som är Disas kompis mamma.




Runa tycker om att sitta på små höjder, som ett trappsteg, eller i knät när jag sitter på golvet. Då backar hon försiktigt mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag får hålla om henne och gosa med henne så mycket jag vill innan hon kommer på att hon måste vidare. Om hon hör musik sitter hon inte stilla i knät, nej då måste hon dansa! Stampar med fötterna, skakar på huvudet och snurrar runt. James Brown funkar alltid. Och är det barnsånger från musikspelaren sjunger hon med, på sitt sätt.

Såklart har Runa introducerats för poolen där Disa badar varje dag. I början var hon skeptisk, nu är hon alldeles för orädd. Hon brukar gå upp och ner i trappan, kasta saker i vattnet, och Jesús och jag har henne i famnen och badar med henne. Nytt är att hon vill stoppa ner huvudet i vattnet och bubbla.




Hon pussas gärna. När hon vill pussas blir det alltid på munnen, stängda (blöta) läppar och iband tar hon tag om huvudet på den hon vill pussa. Mmmmah! säger hon för varje puss. Annat hon säger: Titta, Nej, Mamma, Gott, Ta (tack) och Ma. Ma betyder katt, hon härmar ljudet som katten säger (mjau). Katterna pussar hon också, förresten. Ibland när hon försöker klättra upp för trappan och jag kommer på henn säger jag Nej nej, Runa, och hon tittar på mig, upprepar Nej nej nej nej och viftar med sitt lilla pekfinger... Och fortsätter sedan att klättra.

Lilltjejen väger nästan 8,5 kilo och har storlek 86 i kläder. Hon tycker om att äta, fast har en period då hon äter minimalt. Hon tycker särskilt mycket om blåbär, plommon, salami... Och allt som är sött. Ser hon att Disa har godis ropar hon upprört Gott! Gott! Gott! tills hon får smaka. Hon vill helst äta själv med sked eller gaffel.




Allt ska stoppas i munnen. Det har varit gammalt kattbajs, sniglar, kol, leksaker, stenar, vad hon än har hittat. Gamla matrester som hon hittar på golvet är skatter för henne, och det spelar ingen roll om matresten är täckt med myror. Vi ser på blicken om hon gömmer något innanför de runda kinderna.

Runa är Disas motsats i det mesta. Möjligtvis allt. Till och med sömnen. Disa har sovit bra sedan hon var liten. Runa har tills nyligen sovit uselt. När jag slutade amma var det en enorm lättnad att slippa bli väckt var 20 minut, det var Jesús tur att ta henne. Nu, sedan någon månad, sover hon faktiskt 7-8 timmar i sträck (med mindre uppvakningar som hon somnar om efter), med en nappflaska kan hon därefter somna om, men sällan sover hon mer än 8-9 timmar på natten. Och eftersom hon har sovit för lite brukar hon vakna på dåligt humör. Fruktansvärt lättväckt är hon. Det är nästan övernaturligt.

Hon är så härlig, lilla Runa! Eller Runis/Runita/Runisfjunis som hon också brukar heta. Man blir rejält trött av att vara med henne, måste vara beredd på att rädda henne från farliga saker hela tiden, men det var värre för ett par månader sedan, så hon gjorde sig illa varenda dag. Så härlig. Tänk om hon alltid kunde vara så här liten!




tisdag 21 juli 2020

Pussar, moln och hemliga kronor

Efter en gräsligt stressig vecka kom helgen, och det jag längtade efter mest, förutom att sova, var barnen. Äntligen hann jag vara med barnen.

Jag satt på golvet så att Runa kunde tulta baklänges mot mig och sätta sig i mitt knä med en sko i handen, hon älskar sina skor och kommer alltid med dem för att vi ska ta på henne dem.

Vi pussades, Runa och jag. När hon vill pussas tittar hon mig i ögonen och sträcker fram sitt ansikte och pussar min mun med sin och säger mmmah! och vi pussas och pussas säkert 30 gånger i sträck.

Disa hade dekorerat spjälsängssoffan med en ljusslinga med vita fjädrar och ville somna där, så jag satt på golvet bredvid henne och läste i skenet från ljusslingan tills hon somnade, och bar sedan in henne till stora sängen.

Jag lyssnade på hennes berättelser om himlen där hon bodde med sin andra mamma, som dog (det var då Disas vingar föll av och hon kom till oss), hon och alla hennes systrar brukade hålla till på ett moln där det växte ett stort träd och var fullt med fjärilar i luften. Där fanns en massa pooler med varmt, skönt vatten att bada i.

Jag köpte glitterpapper att tillverka kronor av, för vi är ingen vanlig familj, säger Disa. Men vad som är så speciellt med oss är en hemlighet, jag har lovat att inte berätta, så det kan jag inte tala om här på bloggen.

De är så fina, mina ungar. Tänk att jag har fått dem.


Den här veckan är lugnare, men tröttheten släpper inte.

Idag är det så fint väder att det är som att få en sommarpresent. Temperaturen ska inte gå över 30 grader på hela dagen, och det ska till och med regna lite.

Hoppas att ni har en fin sommarvecka!

söndag 19 juli 2020

Obligatorisk med ansiktsmask och absurda regler

Världen har blivit galen. Det har aldrig varit så deppigt att ta del av nyheterna som nu. Men vi kan lämna världen utanför och koncentrera oss på Spanien, eller mina tankar i mitt lilla hörn av landet.

I Andalusien är det sedan förra veckan obligatoriskt att alltid bära munskydd utanför hemmet, alltså inte bara i butiker och på platser där det är mycket folk  och det kan vara svårt att hålla avstånd. Utan heal tiden. Har ni provat att gå omkring med munskydd när det rä 38 grader i skuggan? Jaja, det står man så klart ut med om man kan bromsa smittspridningen på det sättet. Men det där beslutet har fattats av Andalusiens parlament som sitter i den befolkningstäta storstaden Sevilla. I Sevilla kanske det är mycket folk på gatorna (tveksamt i och för sig, idag skulle det bli 41 grader), men på ett ställe som Aracena? Eller någon av småbyarna här i bergen? Mitt på dagen kan man möta personer på trottoaren om man går in till centrum, det är sant, men vem ska man stöta på i utkanten av samhället, där vi bor? När jag är ute och går med Runa i vagnen på kvällen träffar jag inte en människa. Jag kan se en ensam hundägare på långt håll, men inte mer. Ändå är jag tvungen att bära ansiktsmask. Det är absurt. Jag viker ner den under hakan för att snabbt kunna dra upp den om det kommer en polisbil. Går på helspänn för att vara beredd. Jag blir bötfälld polisen ser mig ute utan ansiktsmask.

Jag hörde på radion att syftet med det allmänna användandet av masken framför allt är för att påminna folk om att faran inte är över. Det verkar vettigt. Många har gått tillbaka till sina tidigare liv, har släktkalas, träffas, håller sällan avstånd. Jag tycker ändå att det är helt absurt att behöva gå omkring med ansiktsmask när inga människor finns i närheten. Undantag från maskbärandet finns, och det är om man utövar sport, eller om man är på stranden och ligger stilla på en handduk, alternativt är i vattnet och badar.

En annan absurd regel, som i sin obetydlighet gör mig galen, är poolregeln att man inte får hoppa i från kanten för att man då kan råka skvätta vatten på någon, och i förlängningen smitta denne med virus.


Det dyker upp nya smitthärdar i Spanien. Nu har Barcelona till delar stängts ner igen, och jag oroar mig orimligt mycket över att vi ska sättas i karantän på nytt. Var det så jobbigt, verkligen? Men den där oron sitter i kroppen, jag vill fly härifrån, till Sverige kanske, fast det går ju inte. Men jag vill inte sätngas in en gång till.


Käre tid, om reglerna bara har substans, om de leder till något bra, så okej. men absurda regler gör mig tokig. Det auktoritära styret, som märks på alla plan i samhället, som syns i vilken barnfamilj som helst, att inte ifrågasätta, inte protestera, bara göra som man blir tillsagd för att undgå straff, det gör mig tokig. Det också.

måndag 13 juli 2020

Uppdatering Vargen

Vargen har klarat sig.

Det var tveksamt om han skulle överleva ända till torsdag eftermiddag. Han har varit så dålig. Vi har tvingat i honom antibiotika och smärtsitllande, sprutat i honom vatten och barnmat på burk för att han skulle få i sig något. Lagt lyxig kattmat på burk i skålen, lite grann, och suttit bredvid för att han skulle försöka äta något. Försökt locka med skinka och leverpastej. Själv har han mest legat stilla och tittat allvarligt på oss. Vi har försökt att bara klappa honom på huvudet, under magen har han som en stor påse, en stor svullnad.

Vi har haft daglig kontakt med veterinären, varit på fyra återbesök med katten, det har tagits blodprov, han har fått vätska insprutad i kanylen på benet... På fredagen var veterinären redo att skicka Vargen till djursjukhuset i Sevilla, men som genom ett under hade katten genomgått en förvanling kvällen innan! Plötsligt hade han gått ner för trappan och gått in till oss i köket, och jamat! Han började äta självmant och såg betydligt piggare ut än föregående dagar. På fredagen var han ännu piggare. Visserligen fick veterinären resultatet av blodprovet, och konstaterade att katten har en infektion i levern, men Vargen själv var nästan som vanligt, förutom att han vinglade när han gick och att han inte kunde hoppa så högt. Han åt gång på gång, lite, lite grann i taget, han spydde inte längre och han ville ha sällskap. Hela tiden satt eller låg han vid Jesús fötter när denne lagade mat, och när jag var i köket var han tätt intill mina fötter också. Precis som Pipen, de första veckorna efter att vi hade räddat honom.

I lördags bajsade han för första gången sedan allt hände, vilket jag blev så glad över, för oron har varit att såret, som går rakt in i låret, skulle ha trängt ända in i tarmarna, men det verkar inte så, lyckligtvis. Gången är mycket bättre, även om den stora svullnaden är kvar. Han kan hoppa igen!

Det stod snabbt klart att det inte är något hundbett, utan katten har fått något vasst rakt in i låret. Vad det kan vara vet jag inte. Jag hoppas på det bästa, att han skulle ha råkat ramla emot något, men det låter ju inte så troligt, dels med anledning av var såret sitter, dels på grund av hagelskotten som har skjutits in i hans "armhåla" och att han en gång troligtvis var nära att dränkas...

måndag 6 juli 2020

En mycket sjuk Varg-katt

När vi kom hem från den fantastiska dagen i Portugal jamade den lille vite odjurskatten uppe från taket, ingen hade tagit ner honom på hela dagen, och Leo satt på trappan och väntade på oss... Men var fanns Vargen? Vargen som alltid är den förste att komma oss till mötes? Var han inomhus? Nä, ingen katt kom utspringandes när jag öppnade dörren. "Han är säkert i någon annan patio", sa Jesús, men jag visste redan att något var fel. Det här kändes inte bra.

Vargen var borta hela natten. När vi skulle åka på släktkalas i Sevilla nästa förmiddag var han fortfarande borta. Jag hade en obehaglig föraning om att han blivit överkörd och bad Jesús titta efter katten när han slängde soporna, Pipen hade hittats död nära sopcontainrarna. Men ingen Vargen fanns där. När jag körde iväg med hela familjen åkte jag en extra runda för att spana efter honom, men jag såg honom inte.

Klockan var halv ett på natten när vi körde in på vår gata igen, med tjejerna sovandes i baksätet. En grannkvinna höll upp handen och hejdade oss, och frågade om det var vi som hade en svartspräcklig katt, hon hade just varit och ringt på hos oss, och på trottoaren, bakom en parkerad bil, satt hennes tonårsbarn på marken. Det fanns en skadad katt där, en som hon hade hittat uppkrupen i hennes fönster tidigare. Jesús var först ur, jag parkerade och skyndade fram till barnen där den skadade katten tydligen var, men kom inte så långt, för när Vargen såg mig komma hasade han vingligt fram till mig, han kunde knappt använda bakkroppen. Hela han var genomblöt av urin och såg förfärlig ut. Jesús pratade med grannkvinnan medan jag försiktigt lyfte upp min katt, försökte se om det gjorde ont när jag tog i honom, men han protesterade inte. Han stank av urin, och det gjorde nu min tröja och mina armar också. Vad hade hänt?! Han måste ha legat någonstans, oförmögen att resa sig ens för att kissa.

Han tog sig in i vardagsrummet, upp i soffan, spydde, tog sig vidare till nästa soffa, spydde, och där låg han helt stilla när jag lämnade honom för att gå upp och lägga mig någon timme senare. Disco hade varit inne och nosat på honom en lång stund, jag lät honom hållas.

I morse var jag rädd att Vargen skulle ha dött under natten, men det hade han inte, han hade tagit sig upp för trappan och låg stilla i jobbrummet. Från klockan åtta försökte vi få tag i en veterinär, men det tog två timmar innan någon svarade. Vi fick bära grejer tills golvet var så tomt att vi kunde dra ut den stora sängen, Vargen hade krupit längst in, men han orkade inte försöka fly när jag kom med kattburen. Jesús fick köra Vargen till veterinären innan de andra patienterna började komma, de som hade bokad tid.

Han blev kvar hela dagen. Han fick dropp för han var helt uttorkad, så klart, han hade varit borta i två dagar och det har varit mycket hett ute. Han fick dropp och smärtstillande och veterinären konstaterade att han hade ett djupt, fult sår på bakbenet som hade orsakat en infektion. Hon tittade också på några bulor vid hans armhåla, som jag nyligen lade märke till, och sa att det med största sannolikhet var blykulor från ett vapen som satt där, hon har sett det förr. Såret på benet är troligtvis också orsakat av någon, men det skulle också kunna vara ett hundbett eller att han, tja, ramlat mot något långt, vasst...?

Jag vet att många här är grymma mot djur. Det finns två föreningar bara i lilla Aracena som tar hand om misskötta, misshandlade och övergivna djur. Ute ser vi varje dag magra hästar som är fastbundna i en påle i marken utan möjlighet till skugga, getterna i hagen har alltid ett kort rep mellan två av benen för att de inte ska kunna springa, liksom åsnorna som ibland knappt kan röra sina framben på grund av det korta repet mellan dem. Och så vidare.

Jesús hämtade hem Vargen på kvällen, tillsammans med en hel kasse mediciner och ett strängt schema för när medicinerna ska ges. Katten själv är groggy efter en effektiv spruta med smärtstillande som han fick innan han lämnade veterinären, och vänstra frambenet har lindats med bandage, kanylen sitter kvar ifall han behöver dropp igen på återbesöket imorgon. Han får inte ha några katter på besök, ska bara vara instängd i ett lugnt rum med mat, vatten och låda, och Leo har dragit runt och letat efter sin vän, ända tills vi ändå lät honom komma in i rummet en stund, och han låg länge och tittade spänt på Vargen, som låg kvar, drogad, i kattburen. Nu har Leo parkerat sig själv utanför den stängda dörren.

söndag 5 juli 2020

Den magiska platsen



Vad roligt det har varit att fylla 38! Igår hade Jesús ordnat en liten skattjakt med hemligt mål i sikte, det visade sig bli linbana mellan Spanien och Portugal, och väl i Portugal lunch och sedan bad. Det var en helt igenom härlig dag. Mer om det kommer.

Förra veckan, på själva födelsedagen, så träffade vi vänner på den magiska platsen som Goretti hade tagit oss till. Vi hade picknick, barnen lekte, musikerpappan från Brasilien hade med sin gitarr och spelade bossa nova, Ana hade tagit med sig tårtljus som hon satt i två kanelbullar (tog inte med tårta pga värmen) och när jag kom tillbaka efter att ha aviserat ungarna om att det vankades bullar tittade hon fram bakom ett träd där hon gömt sig med bullarna och de tända ljusen, och alla började sjunga Cumpleaños feliz, och jag skrattade så jag inte kunde blåsa ut ljusen. Det var så roligt att träffa dem igen, efter så lång tid!

Men åter till den magiska platsen, den allra bästa för att fira födelsedag utomhus på sommaren. Man kör förbi söta Cortelazor där vi köpte citronträdet, kör ner för berget på slingervägar tills man plötsligt kommer till en liten grusväg i en kurva. Poza de Cortelazor kallas stället. Det är en picknickplats med stenbord och stenbänkar precis intill en bäck, där man kan bada, och här kommer lite bilder från när vi var där själva med Goretti och hennes pojkar.






Bäcken brukar stängas till på sommaren så att vattnet samlas och bilar en liten badsjö, men inte det här corona-året, jag gissar att kommunen inte vill att så många kommer dit och badar. Men inte behöver den täppas till, det går så bra att bada ändå!




Vattnet är ljuvligt kallt sådana här heta dagar (det har varit 33-39 grader i skuggan de senaste veckorna), svårt att doppa sig i för en badkruka som jag, men hettan tvingar en. Det finns sandbotten men det är bäst att gå i med tofflor för det mesta av botten är täckt av runda stenar.

Vi hade picknick även med Goretti, tog med citronmuffins, tortilla, korv och annat gott.






Barnen var hela tiden i vattnet. Till och med Runa badade. Och vi så klart, i omgångar.









Med en håv fångade barnen småfisk som Jesús fick vakta, så inte Runa skulle hälla ut fiskarna ur hinken.




De gick på upptäcksfärd i bäcken. Om man går länge kommer man till slut till ett djupt ställe där vattnet når en vuxen till halsen. Har jag hört. Ingen gick så längt den dagen :-)




 Det är en ljuvlig plats. Hit kommer vi att åka många gånger!



tisdag 30 juni 2020

Arbetstid och bloggtips

Idag börjar Jesús semester. Det är en sådan lättnad. Att slippa jobba innan soluppgång och sena kvällar när jag är som tröttast, och att ändå inte få tiden att räcka. Nu kan jag jobba på vanliga arbetstider. I natt drömde jag, vilket är ett säkert tecken på att sömnen är bra, även om det är få timmars sovtid. Jobbet har hopat sig under den här tiden, men jag känner mig rätt lugn, med en ordentlig arbetstid kommer jag att ha jobbat undan inom några dagar.

Eftersom jag själv inne hinner blogga skulle jag vilja tipsa om Elsa Billgrens fina blogg. Kan man läsa något somrigare just nu? Hon har långt sommarlov i sitt vackra hus på Gotland, badar, äter gott, går på loppisar och åker på utflykter med sin familj. Ett litet avundsjukt sting känner jag möjligtvis, eftersom jag själv alltid vikarierar hela somrarna (vilket jag är glad att jag kan göra). Barnen hinner jag knappt träffa, de är bara med Jesús. Tack och lov att helgerna finns. Och de två sista veckorna i augusti ska jag vara ledig, då är vi tillsammans. Men i alla fall, Elsas blogg är ett smultron i bloggvärlden, det är bara att gå in och njuta!

lördag 27 juni 2020

Presenter

Nu är det snart dags att fylla år igen. 38 den här gången. Vi ska ha picknick med ett par familjer från Disas skola vid den nyupptäckta magiska bäcken, vi ska bada och äta kanelbullar och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fylla år på!

Och jag börjar tänka på presenter. Om jag hade lite mer pengar skulle jag köpa ett fint teleskop till Jesús. Tänk om jag kunde överraska honom med det! Ett riktigt stabilt, pålitligt teleskop. Vi har ett litet enkelt, och Jesús sitter nästan varje kväll/natt och tittar på månen. Han lär sig namnen på kratrarna och bergskedjorna som han ser. Han lär sig stjärnbilder och namn på stjärnor. Han letade och letade tills han lyckades se Saturnus ringar....

Till Disa skulle jag vilja ge ett litet djur. En mjuk, tam kanin, två marsvin eller en hundvalp. Hennes högsta önskan är ett djur att ta hand om.

Runa kommer jag inte på något till, hon är så nöjd med att leka med Disas leksaker och undersöka allt annat hon hittar; papper, brödsmulor, skor, jord...


Jag själv då? Om vi tar bort orimliga önskningar som ett hus och en husbil? Ett objektiv kanske inte borde räknas in bland rimliga önskningar... Men då säger jag:
  • Den röda hängmattan som Jesús har lovat mig två födelsedagar, den skulle jag tycka om.
  • En kartong med svenska böcker. Eller ett gäng nya, doftande svenska magasin att läsa.
  • En illustration av min talangfulla kompis.
  • En pionplanta, ett svenskt äppelträd och andra trevliga växter.
  • En barnfotografering hos min gamla klasskompis på Day Fotografi.
  • Utställningskatalogen från fotografen Gregory Colberts utställning Ashes and snow.
  • Ett till vindspel från Woodstock Chimes (länken leder till ett "ljudrum" tanken är INTE att ni ska klicka in och köpa vindspel!), klangljuden från det vi har är bland de vackraste ljud jag vet.
  • Två dagar ensam hemma. En dag blir lite stressigt för allt som ska hinnas med innan familjen kommer, men två dagar... Det räcker till vandringsled, laga något gott som bara jag gillar, sitta och läsa eller se en film, ja, göra sådana roliga saker och ändå hinna med allt annat, städa hela huset kanske. Fast jag är glad över ett par timmar också. Som jag njuter av att vara själv hemma!


Vad tänker ni på när det gäller presenter? Nu är jag nyfiken: Vad skulle det stå på era önskelistor?

torsdag 25 juni 2020

Murillo-målningen som skulle restaureras...

Minns ni Jesus i Borja? Det var en kyrkmålning som hade blivit mycket sliten, så en kvinna i församlingen restaurerade den till oigenkännlighet. Kyrkan med den speciella målningen är numera en sevärdhet.

Nu har det hänt igen. Den här gången var det en privatperson i Valencia som ville fräscha upp sin målning av Murillo, 1600-talskonstnären från Sevilla som är en av svärfars stora förebilder. Nu var samlarens målning inte originalmålningen utan en kopia från början av 1900-talet, vilket man måste vara tacksam över, för oj, så tokigt det blev! Ägaren blev inte nöjd med resultatet, varför restauratören fick göra ett nytt försök... Restauratören är egentligen möbelrestaurerare, och tog 1 200 € för "uppfräschningen".




Väldigt roligt, tycker jag! Tittar på bilderna då och då för att skratta lite mellan intensiva jobbtimmar!



Länktips

Listan: Konsttabbarna vi minns (SVT)

Ny amatör-restaurering i Spanien "Den behövde verkligen färg" (SVT)

måndag 22 juni 2020

Sneak peek på magisk plats, och undantagstillståndet i Spanien är över!



Fullspäckade dagar, minst sagt! I fredags, på midsommarafton, åt vi på Disas favoritbar, i lördags blev det skaldjurslunch (har ett enkelt recept som kommer på bloggen), och gårdagen tillbringade vi på en helt magisk plats här i bergen. Det var hett i luften, men vi badade i en ljuvligt kall bäck och hade picknickmat med oss. Inlägg kommer!

I övrigt är larmtillståndet i Spanien äntligen slut. Regeringschef Pedro Sánchez höll tal och påpekade att tack vare karantänen har 450 000 liv sparats. Jag vet inte om Sánchez siffra stämmer. 28 000 registrerade döda är redan den en fruktansvärd siffra, och vi är väl alla medvetna om att dödssiffran hade varit mycket, mycket högre om det inte hade varit för karantänen.

Vi är inne i den så kallade nya normaliteten, fortfarande med många restriktioner nu. I Andalusien är dessa restriktioner lite hårdare än på många andra platser i Spanien, läs gärna Carin Osvaldssons artikel som sammanfattar den nya normaliteten i Andalusien.

söndag 21 juni 2020

Sommarläsning - Vindens skugga



Den spanske författaren Carlos Ruiz Zafón har avlidit av cancer, inte mer än 55 år gammal.

Om ni inte har läst hans bok Vindens skugga tycker jag absolut att ni ska göra det! Om ni gillar den typen av böcker. Vindens skugga är en sådan där bok som man försvinner in i, in i en annan värld, och man blir fast. Här finns mystik, spänning och en riktigt bra historia, allt inbakat i en underbart levande miljö i Barcelona i efterkrigstiden.

Bokhandlarsonen Daniel Sempere får följa med till De bortglömda böckernas gravkammare för att välja en bok... Eller väljer boken honom? Boken heter Vindens skugga och pojken blir besatt av både den och dess hemlige författare, som någon tycks sopa igen alla spår efter. Samtidigt börjar någon förfölja Daniel...


Vindens skugga är den första av fyra fristående böcker om De bortglömda böckernas gravkammare. Den senaste; Andarnas labyrint, är en tjock bok som ligger i någon av mina bokhögar här hemma, ännu inte läst. Med största sannolikhet fängslande även den, men den börjar lite obehagligt så det har tagit emot. Ingen godnatt-bok för mig, alltså.

Men hörrni - fantastisk sommarläsning för den som inte har två små ungar som upptar dygnets alla timmar :-)

fredag 19 juni 2020

Midsommar, små nyheter och resa bokad!

Minsann, idag är det midsommarafton. Jag var tvungen att fråga en kompis/kollega om jag ska jobba idag eller inte. Hon sa nej, men det är så mycket att göra så jag kör några timmar ändå (liksom imorgon och på söndag, svårt att få ihop 8 jobbtimmar på vardagarna innan Jesús går på semester och kan vara med barnen, skönt att det går att jobba ikapp på helgen). Här i Spanien firar vi ju inte midsommar.

För ett år sedan gjorde jag den galna grejen att åka själv med Disa och lilla Runa, som bara var tre månader, till Fuengirola för att fira midsommar. Det gick bra! Trots att vi kom sent, och dessutom övernattade på det uslaste av usla ställen. Men det bästa var att träffa Carin dagen därpå, när hon hade beställt bord på en alldeles fantastisk restaurang ovanför en underbar liten strand... Vilket ställe! Dit vill jag återvända. Jag letar fortfarande efter minneskortet med bilderna, som jag fortfarande inte har lagt upp på bloggen. Det där minneskortet hade något fel och många bilder försvann, men inte alla. Kanske måste jag åka tillbaka och äta där igen för att ta nya bilder, hehe...

Jag kommer inte ens försöka fira midsommar idag. Att fira svensk jul eller påsk är en utmaning när man är ensam svensk, men midsommar? Om färskpotatis, jordgubbar, sill, midsommarstång samt andra midsommarfirare saknas, då är det inte mycket att göra. Men det vore roligt att något år fira midsommar med barnen i Sverige.

Åh, vad jag längtar efter svensk färskpotatis! Och svenska jordgubbar. De jordgubbar som kommit från den sista, överlevande jordgubbsplantan smakar som spanska - alltså ingenting. Det är nu bevisat, det är inte sortens fel, utan klimatets. Jordgubbar ska inte växa i det här varma klimatet.

Igår följde jag med Disa till poolen, Runa sov hemma medan Jesús jobbade klart i rummet intill. Jag tog med mig en bok - Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri som jag äntligen har börjat på. Och vilken bok! Jag har inte kommit så långt, men jag njuter av texten, hur boken är skriven. I alla fall, jag lurade mig själv att hoppa i för att bada, satt i solen och läste tills jag blev genomvarm, men hu, vad kalt det var i poolen! Jag frös hela eftermiddagen efter det doppet.

Nyheter i veckan? Kusin Elisas comunión blir av i början på juli, med efterföljande släktfest hemma hos dem, det blir kul! Runa har haft hög feber igen, det visade sig att det inte var urinvägsinfektion, vad det är vet vi inte. Jesús pappa har hyrt ut den lilla lägenheten i El Portil för ett och ett halvt år, där vi nu har övernattat några helger och tillbringat dagarna vid kusten och på stranden. Å ena sidan känns det tråkigt att inte kunna åka dit mer, å andra sidan är det en fantastisk nyhet, Jesús pappa får en inkomst. Hans pension är så låg att han behöver pengarna från tavlorna som han säljer på helgmarknaden vid floden för att få det att gå ihop, trots att han inte betalar något alls för sitt boende, lägenheten är betald sedan många år.

Sista nyheten är att vi har bokat en liten resa! Det blir ju inget Sverigebesök, vi stannar förstås i Spanien... Men vi ska åka till Mallorca en vecka i augusti! Menorca hade förmodligen passat oss bättre, men det var så dyra boenden att Mallorca vann, och det verkar vara mindre folk i inlandet, och säkert går det att hitta badvikar som inte är proppfulla i augusti? Tänker jag hoppfullt, nu när färre reser. I alla fall, vi har bokat ett litet hus med pool som Disa kommer att älska. Poolen alltså, huset bryr hon sig nog inte om. Höns och åsnor har vi där också, och nära till en liten stad, och en kort biltur från kusten. Nu ska bara färjan bokas. Vi sover på nattfärjan dit från Valencia, och tar snabbfärja tillbaka en vecka senare. Jag tänker mig snorkling (för första gången för oss alla!) en massa bad, se fina byar och landskap och bara vara ledig! Så detta går vi och ser fram emot :-) Funderar också på vad vi kan se mer när vi nu är ute och åker. Valencia har vi aldrig varit i, undrar om den staden är värt ett besök?


Idag ska jag, förutom att jobba, börja bygga sandlådan som kom för några dagar sedan. Flytta om växter i pation, det börjar bli mycket varmt, 35-36 grader de närmsta dagarna, bara citronträdet och gurkan trivs i den hettan. Imorgon, lördag, är det ojämn veckodag och vi får bada även på eftermiddagen, på söndag är poolen stängd för oss som bor på jämt nummer, men vi ska istället åka på badutflykt till ett badställe i en bäck med Goretti och hennes pojkar, och ha picknick. Det blir roligt!


Och ni? Firar ni midsommar? Har ni något roligt att se fram emot i helgen eller senare i sommar? Berätta gärna!

måndag 15 juni 2020

Den efterlängtade poolen!



I lördags öppnade bostadsområdets pool. Som Disa har längtat! Sedan oktober har hon väntat på att den ska öppna. Förra sommaren var vi där varje dag, en eller två gånger per dag. Jag hade gett mig sjutton på att lära Disa att simma, och det lärde hon sig. Blötdjuret! Hon älskar vatten! Helt orädd är hon också, den där simträningen var helt nödvändig eftersom hon var FÖR orädd. Fast hon är i korta stunder bara, är så himla frusen, det tar inte lång tid innan hon skakar av köld, så då vill hon gärna lägga sig på en handduk i solen och bli varm. Här värms utomhuspooler inte upp, det är så himla skönt att bada i en svensk utomhuspool i jämförelse!

Det är en lyx att området har pool. Lyx, varken mer eller mindre. Lyx! Att ha någonstans där man kan svalka sig de här heta, spanska sommardagarna som ligger framför oss. Lyx!


Där vid poolen leker ungarna i området. Som de leker! Disa träffar dem bara under sommaren, och det är inte bara vattnet hon längtar efter, utan leken också.

Innan poolens öppnande skickades det ut ett papper med nya pool-regler på grund av viruset. Inga vänner eller släktingar får bada där, endast de boende i området. Man ska desinficera händerna när man kommer och skrapa skorna mot mattor med desinfektionsmedel. Toaletterna har låsts. På förmiddagarna får vem som helst bada (det är alltid få eftersom många jobbar), sedan stängs poolen och hela området desinficeras (Hur? Vilka medel används? Desinficeras gräset, där Runa är?) När poolen öppnar igen på eftermiddagen får de som bor på jämna nummer gå på jämna veckodagar, och boende på ojämna nummer får gå på ojämna veckodagar. Varannan söndag är halva gruppen där hela dagen, den andra halvan får inte gå dit alls. Max fyra personer från varje familj får vara där samtidigt, och barn under 14 år måste vaktas av en person från familjen som är minst 18 år. I gräset har det målats blåa rutor med stora mellanrum där varje familj får vara. Man får inte sätta sig intill vänner och prata, utan man måste hålla sig till sin ruta.

Redan första dagen blev det bråk om reglerna. I en ruta höll fem tonåringar till. Fyra av dem är mycket nära vänner, är jämt tillsammans, och så har en ny granntjej inkluderats i gruppen. En av tjejernas mamma hade gått iväg en stund, istället "vaktades" hon av en storebror som höll koll på sina tvillingsystrar. Detta sågbostadsområdets president, som han kallas, som kom ut ur sitt hus och började skälla på storebrodern. Han hade ett sådant där otrevligt beteende, som många poliser och andra med maktposition har här i Spanien. De pratar med en som om man vore mindre vetande. Den här storebrodern kunde svara för sig, vilket jag är glad över. Tjejerna flyttade sig en bit och la sina handdukar utanför stängslet istället.

Jesús passade på att fråga hur de hade tänkt med toaletten, som hade stängts. Vad skulle vi med barn, som bor på en annan gata, göra när barnen behövde gå? Sätta dem i gräset? Det märktes att beslutet om att stänga toaletterna fattats av personerna som bor i direkt anslutning till poolen och snabbt kan gå hem till sig.

Jaja. Vi fick härigenom veta att runt normerna har förts våldsamma diskussioner på Whats App (vi är inte med i den gruppen). Många ville inte låta öppna poolen alls (säkert personer utan barn, sådana som går ensamma på landsbygden med munskydd, tänkte jag surt, och det visade sig på sätt och vis stämma, för det var de äldre i området, som aldrig är vid poolen, som ville att den skulle hållas stängd), och kommer vid minsta överträdelse försöka få den stängd. En kvinna skvallrade igår när hon såg att en äldre tjej från ojämt nummer kom och simmade. Vi var bara tre familjer där, och i poolen var det tomt, förutom den simmande tjejen.


Både Jesús och jag är irriterade över ologiska normer och den hotfulla tonen som förs. Det är så typiskt Spanien, känns det som. Gör som jag säger, annars blir det konsekvenser! Samtidigt kommer vi att följa normerna så gott det går, poolen får inte stängas! Ungarna som varit isolerade så länge, utan skola sedan mars, ska de inte ens få ha roligt med kompisarna under sommaren?

Vi kommer att gå med Disa varje tillåten för- och eftermiddag, så länge poolen är öppen. Det hon helst vill just nu är att vara där. Bada, leka, ligga i solen och bli genomvarm.



söndag 14 juni 2020

Muffins och melon - som kompensation

Jesús och jag är bra på olika föräldrasaker, så är det bara.

Jag är värdelös på läkargrejer. Ändå var det jag som fick ta med Runa till vårdcentralen i fredags, när hon ännu en natt hade haft hög feber utan tecken på andra symtom.

Runas läkare är inte bara Disas kompis mamma, utan också en av de snyggaste människor jag känner. Jag vill se ut som hon. Men inte vara likadan till sättet, för vi förstår inte varandra alls. Först gången jag gick dit med Runa blev hon mycket irriterad på mig för att jag hade knackat på den halvöppna dörren när jag kom, för att se om hon var ledig, precis som vår vuxenläkare vill att vi ska göra. Den här gången knackade jag INTE på den halvöppna dörren utan satt utanför och väntade tills hon kom ut, vilket hon blev mycket irriterad över, eftersom vi hade förlorat tio minuter av Runas tid och nästa barn snart skulle komma. Jag tyckte att det var mycket orättvist, men sa inget.

Det visade sig att Runa hade urinvägsinfektion. Det syntes tydligt på stickan som hon stoppade ner i urinet vi samlat i en påse, och hon skrev ut en antibiotikakur. Men enligt reglerna behövdes det också skickas ett urinprov till sjukhuset i Riotinto (som vi själva behövde köra dit och lämna på eftermiddagen), och det provet skulle tas genom att en slang fördes in i urinröret på Runis. Nu skulle jag få sätta mig i väntrummet och få i Runa så mycket vatten som möjligt och så skulle provet tas om någon halvtimme.

Jag kände att jag ändrade ansiktsfärg när jag föreställde mig hur jag om en stund skulle tvingas hålla fast en skrikande, panikslagen Runas ben och armar medan sköterskan förde in sin slang i henne. Efter en kvart, när jag ännu inte lyckats få Runa att dricka vatten, smet jag. Jag bar henne till bilen och körde hem. Inuti huvudet försvarade jag mig med att jag ändå inte fick i henne något vatten, att jag skulle hämta hennes egen mugg, det kanske skulle gå bättre, men egentligen var det bara för att byta med Jesús.

Han lämnade jobbet och körde tillbaka med Runa. Jag föreställde mig hur Runas snygga läkare irriterat letade efter mig i väntrummet, hur både hon och sköterskan fick jobba över, kanske hade halvtimmen gått? Hur de till slut hittade Jesús och undrade varför inte jag var där. Kände mig väldigt lite vuxen i den stunden.

Jesús och Runa kom ju hem så småningom, allt hade gått bra, sa han, och jag frågade inte mer, ville inte veta. Visste att han och barnläkaren förstår varandra och att jag är en annan typ av person. Men obehagligt hade det varit för Runa, det begrep jag, för hon skrek varje gång jag bytte blöja på henne den dagen.

Min kompis Chatrin påpekade att jag må vara olämplig för att vara med barnen på provtagningar och andra läkargrejer, men att det vägs upp av andra saker, som Jesús inte kan/gör. Laga plättar till barnen, till exempel. Enligt hennes är det ett mycket stort plus, så stort att det väger upp det mesta som jag är usel på. Ja. Det stämmer att finns en massa föräldrasaker som Jesús är urdålig på, och tvärtom. Idag bakade jag citronmuffins med Disa och dukade till muffins- och melonfrukost i pation, medan Jesús slogs med en grind till trappan (som jag sedan råkade rycka loss från fästena när jag försökte öppna den, som Jesús försökte sätta upp igen och istället ramlade den tunga metallgrinden på hans fot. Han stormade iväg som ett åskmoln. Men det var en parentes som inte skulle med här i inlägget. Men om barnen kommer att kunna skratta åt sig själva och se det roliga i misslyckade situationer när de blir äldre, så har de inte fått det från Jesús). Att baka är jag bra på, och mina barn skulle aldrig få uppleva bakning eller att äta hembakade godsaker om det inte vore för mig! Det är också viktigt!



fredag 12 juni 2020

Jesús slutar äta sniglar

Den här tiden på året är det fest  i Sevilla. Nu tänker jag inte på den märkliga lokala högtiden Corpus Cristi, som jag aldrig har fattat varför man firar, utan på sniglarna! Nu ritas det sniglar på griffeltavlorna utanför tapasbarerna, Hay caracoles! står det! Sevillaborna älskar sniglarna som tillagas i en kryddstark buljong, och sätter sig gärna på en uteservering med en skål het buljong, proppfull med sniglar.

Här i bergen är inte caracoles lika stort, men jag såg en skylt utanför en bar häromdagen.

- Titta, de har sniglar! Blir du inte sugen? frågade jag Jesús.
Men istället för att bli entusiastisk blev han tyst och allvarlig.
- Nej... Jag vill inte äta det mer.
- Va? Du älskar ju sniglar! Varför då, undrade jag och kom att när han slutade äta räkor för flera år framåt.
- Sedan Disa började leka med sniglarna i pation, så... Jag har blivit för familjär med dem. Kan inte äta dem längre.





torsdag 11 juni 2020

Glassplitter, läsglädje och en arg granntant

Ibland undrar man ju om man är stendum. Runa har i ett par dagar varit arg och gnällig, nästan slutat äta, sovit dåligt... Varit varm... Inte förrän igår eftermiddag kom vi på att hon kanske är sjuk. En snabb koll med termometern bekräftade det. I natt steg febern ordentligt, och inte ens med febernedsättande kom hon till ro förrän på morgonkanten, så nu är vi ordentligt trötta. Alla utom Disa, som sover sig igenom allt.

Som jag nämnt är det lite tufft med Runa nu, den här åldern då allt farligt som kan hända faktiskt händer. Häromdagen var det blåbären. Det stod ett glas med blåbär i vardagsrummet, och det var Runa nyfiken på. Jag vet inte när det hände, jag hörde inget och varje gång jag kikade in satt Runa stilla och lekte med sina leksaker på filten. Trodde jag. Jag vet inte hur länge hon hade suttit där med blåbären, men när jag gick in till henne tittade hon upp från filten, alldeles blålila i ansiktet, runt munnen framförallt, och på armarna och händerna. Runt omkring henne låg glassplitter, och hon knep hårt om en stor glasskärva som hade satt sig fast i tumvecket, upptäckte jag när jag skulle ta bort den. Otroligt nog visade det sig att ungen inte var skadad alls, inte en skråma kunde jag se på henne när all blåbärssaft var borttvättad. Däremot slog hon sig medan vi borstade upp glaset, för på ett ögonblick hade hon klättrat upp på en pall och ramlat ner på stengolvet. Den är hemsk, den här perioden!

Disa råkade ut för en arg dam på gatan. Efter en och en halv timmes promenad i stan var vi tillbaka på vår gata, jag gick före med barnvagnen, slappnade av efter att ha varit på spänn varje sekund för att Disa inte skulle hamna framför en bil, hålla avstånd till folk, inte doppa sig helt i fontänerna och så vidare. Jag trodde att jag hade Disa bakom mig, men så var det inte utan hon hade stannat till utanför ett hus på vår gata där hon drog bort ett långt stycke vit plast som hade suttit uppklistrat på väggen. Just då kom damen i huset hem, hon skulle köra upp på uppfarten där hon upptäckte Disa med plaststycket i handen och gav henne en utskällning. Jag vände tillbaka, sa till Disa också, försökte mjuka upp damen, erbjöd mig att klistra upp plastbiten men hon var lika arg på mig som inte hade uppsyn över mitt barn. Under tiden sprang Disa hem och stängde in sig på sitt rum och grät, stackars liten.


Det händer så mycket i nyheterna. Palmes mördare, gåtan med lilla brittiska Madeleine som verkar lösas efter så många år, och så dubbelmordet i Linköping. Allt på samma vecka. Ni följer ju nyheterna själva, vad ska jag säga om detta? Ingenting, men för er som kan läsa DN måste jag rekommendera ett helt fantastiskt reportage om hur utredarna tog hjälp av en släktforskare för att hitta den man som nu har erkänt att han dödade de två personerna i Linköping. Vilket reportage! Läs, om ni har möjlighet! Läsglädje!

ny gadget

ny gadget