Runa 16 månader

Idag fylle rmin lilla pärla 16 månader! När jag sa det till Jesús tyckte jag att det lät så lite. Har vi bara haft henne i 16 månader?

Hon är helt underbar, den här lilla ungen. Jag tittar på henne, lyssnar på henne svårbegripliga småprat och håller om henne, detta mjuka, varma lilla barn, och undrar hur vi kan ha fått något så underbart. Är hon verkligen vår? Hon bor alltså här med oss, är vår att ta hand om?

Låt mig berätta lite om Runa. Vi kan börja med att hon är en viljestark tjej. Hon bli väldigt arg om hon inte får som hon vill, om vi tar något ifrån henne (en sax till exempel, det är faktiskt inte tillåtet här i huset att en 16-månaders unge går omkring med sax), eller kattmaten som hon försöker stoppa i munnen. Eller om jag drar upp henne ur kattlådan där hon gärna sitter och gräver när ingen ser henne. Och arg blir hon när vi säger Nej. Hon blir så arg att hon letar efter något att drämma i golvet och börjar skrika som en siren! Det är ett outhärdligt högt ljud, och det är lockande att gå till ett annat rum medan det pågår. När jag sitter på ovanvåningen och jobbar går hon ofta till grinden i trappan, rycker i den och ropar Mamma! Mamma! med hög röst. Jag är en av hennes absoluta favoritpersoner, och hon är så glad när hon är med mig. Jag är också glad.

När hon är irriterad över något lyfter hon underläppen mot näsan och fnyser högljutt och går omkring med sin lyfta underläpp för att visa oss hur irriterad hon är.

Lika arg som Runa kan bli, lika lätt har hon till skratt. Vilken glad unge det blev! Allra mest skrattar hon åt Disa, som vet hur hon ska locka fram skrattet. Och när hon inte skrattar högt går hon omkring med ett lurigt leende och ser så busig ut, rynkar på näsan, småler och tittar på en med en blick, som om vi två hade en hemlighet ihop. Hon fnissar ofta, med stängd mun så det låter mhm, åt oss och våra tokigheter, åt att få en kattsvans som viftar henne i ansiktet, och åt sig själv, tror jag. Hon skojar och verkar se världen med humor. Vad härligt!

Runa tycker om att bli jagad, att klättra högt och farligt, att leka med vatten och i sandlådan. Hon gillar att pilla med små, små saker, undersöker, gömmer i handen, stoppar fingrar i små hål eller i någons navel och sätter smala tuschpennlock på pennorna. Hon tycker också om att hänga på sig saker, en liten väska, ett halsband, gummiringarna som Disa dyker efter i poolen, eller bara ett par mjuka, blommiga byxor som hängs över axlarna. Eller nyckelpigan i snöre, det snöret hänger hon också gärna om nacken. En annan favorit är de stora gula hörselskydden som hon älskar att ha på öronen, eller de blå simglasögonen som gör hela världen blå. Knappar dras hon till, antingen de sitter på diskmaskinen, den lilla röda hundtelefonen (som hon håller mot örat) eller musikspelaren som hör till en bok, som måste limmas.

Ofta har hon en gångstil som en liten tuffing, som går och söker efter bråk och någon att slåss med. Ibland går hon med händerna bakom ryggen. Varje gång hon ser sina skor tar hon med dem till oss för att vi ska sätta på henne dem, hon tycker så mycket om sina skor! Det är ett par mörkblå sandaler som hon fick av sin barnläkare, som är Disas kompis mamma.

Runa tycker om att sitta på små höjder, som ett trappsteg, eller i knät när jag sitter på golvet. Då backar hon försiktigt mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag får hålla om henne och gosa med henne så mycket jag vill innan hon kommer på att hon måste vidare. Om hon hör musik sitter hon inte stilla i knät, nej då måste hon dansa! Stampar med fötterna, skakar på huvudet och snurrar runt. James Brown funkar alltid. Och är det barnsånger från musikspelaren sjunger hon med, på sitt sätt.

Såklart har Runa introducerats för poolen där Disa badar varje dag. I början var hon skeptisk, nu är hon alldeles för orädd. Hon brukar gå upp och ner i trappan, kasta saker i vattnet, och Jesús och jag har henne i famnen och badar med henne. Nytt är att hon vill stoppa ner huvudet i vattnet och bubbla.

Hon pussas gärna. När hon vill pussas blir det alltid på munnen, stängda (blöta) läppar och iband tar hon tag om huvudet på den hon vill pussa. Mmmmah! säger hon för varje puss. Annat hon säger: Titta, Nej, Mamma, Gott, Ta (tack) och Ma. Ma betyder katt, hon härmar ljudet som katten säger (mjau). Katterna pussar hon också, förresten. Ibland när hon försöker klättra upp för trappan och jag kommer på henn säger jag Nej nej, Runa, och hon tittar på mig, upprepar Nej nej nej nej och viftar med sitt lilla pekfinger... Och fortsätter sedan att klättra.

Lilltjejen väger nästan 8,5 kilo och har storlek 86 i kläder. Hon tycker om att äta, fast har en period då hon äter minimalt. Hon tycker särskilt mycket om blåbär, plommon, salami... Och allt som är sött. Ser hon att Disa har godis ropar hon upprört Gott! Gott! Gott! tills hon får smaka. Hon vill helst äta själv med sked eller gaffel.

Allt ska stoppas i munnen. Det har varit gammalt kattbajs, sniglar, kol, leksaker, stenar, vad hon än har hittat. Gamla matrester som hon hittar på golvet är skatter för henne, och det spelar ingen roll om matresten är täckt med myror. Vi ser på blicken om hon gömmer något innanför de runda kinderna.

Runa är Disas motsats i det mesta. Möjligtvis allt. Till och med sömnen. Disa har sovit bra sedan hon var liten. Runa har tills nyligen sovit uselt. När jag slutade amma var det en enorm lättnad att slippa bli väckt var 20 minut, det var Jesús tur att ta henne. Nu, sedan någon månad, sover hon faktiskt 7-8 timmar i sträck (med mindre uppvakningar som hon somnar om efter), med en nappflaska kan hon därefter somna om, men sällan sover hon mer än 8-9 timmar på natten. Och eftersom hon har sovit för lite brukar hon vakna på dåligt humör. Fruktansvärt lättväckt är hon. Det är nästan övernaturligt.

Hon är så härlig, lilla Runa! Eller Runis/Runita/Runisfjunis som hon också brukar heta. Man blir rejält trött av att vara med henne, måste vara beredd på att rädda henne från farliga saker hela tiden, men det var värre för ett par månader sedan, så hon gjorde sig illa varenda dag. Så härlig. Tänk om hon alltid kunde vara så här liten!