Ännu en jobbdag. Jesús jobbar 9-14 och jag jobbar heltid, innan och efter det, och den som inte hinns med alls just nu, på grund av matlagning, tvätt och vakt av liten unge, är som vanligt Disa.
Runa behöver man ha stenkoll på. Hon kan inte gå än, men hon klättrar! Hon började klättra upp i trappan för flera månader sedan, nu har hon blivit säkrare på det och vill till trappan hela tiden. Dessutom har hon lärt sig att ta sig upp i soffan, och gårdagen präglades av att hon dessutom började klättra upp för soffryggen och upp på det höga bordet som står bakom soffan. Det är vårt vintermatbord, en lite mindre som står vid öppna spisen vintertid när det är så kallt. Jesús var i köket när han hörde ett glas krossas i vardagsrummet. När han kom in satt Runa, som han hade lämnat att leka själv på golvet, uppe på matbordet. Hon hade vält Disas vattenglas i golvet, och så hade hon hävt ut alla Disas bönor från tallriken (Disas middagstallrik) och satt nu och bankade med en kniv i bordet. Jesús blev ganska upprörd och vågade inte lämna Runa i vardagsrummet mer. Nej, det går inte längre, för hon vill bara klättra upp för soffan och upp på bordet. Hela tiden.
Om vi kikar ut i världen, eller i alla fall Spanien, så ser vi att dödstalen minskar stadigt, dödssiffran rör sig inte så hastigt längre, vi är på väg mot 26 000 döda (den officiella siffran). 165-250 döda om dagen.
Som tidigare oroar jag mig inte bara för viruset, utan kanske framför allt vad som är på väg att hända med landet på grund av nedstängningen. Utbildningsminister Isabel Celaá talar om öppnanden av skolorna i september, att man kanske ska låta halva klassen gå varannan dag, och låta andra halvan studera på distans, och låta grupperna bytas av. Jag tycker att det låter helt absurt. Varför skulle man göra så? Ska man förhindra att ungarna pratar med varandra i skolan också? Inte låta dem leka? Vara med varandra? Förbjuda kompislek på fritiden? Jesús, som ju jobbar i skolan, avfärdar utbildningsministerns förslag.
- Hon har ingen makt. Hon är som kungen, kan inte bestämma något. Det är regionerna som styr över skolorna.
Enligt rektorn på Jesús skola ska deras skola öppna i början av juni, för att barnen ska gå tillsammans de sista veckorna innan sommarlovet. Vi får väl se. Jag hoppas att det blir så, men här ändras direktiven från en dag till en annan.
Något annat som är oroande är rättsväsendet. Carin Osvaldsson skriver så bra om det i Sydkusten. Om ett system som redan är föråldrat och efter, och som troligtvis snart kommer att kollapsa på grund av nedstängningen av landet, alla ärenden och rättegångar som skjuts upp och en stor mängd nya anmälningar under karantänen som ska gås igenom.
onsdag 6 maj 2020
Vakt-katten
Vargen sitter på soffans armstöd och tittar ut genom fönstret, när han plötsligt vänder huvudet mot den mörka hallen. Ögonen är stora, kroppen spänd och stilla. Han har hört något.
- Han är som en vakthund, säger jag till Jesús.
- Det värsta är när jag sitter själv här nere sena kvällar och han gör så där.
Jesús fattar ingenting.
- Ja, om jag sitter ensam här nere och ni är där uppe. Och det är mörkt. Och katten gör så där. Det är ju för att han har hört något. Det kanske är något där i mörkret. Eller någon...
- Vad då? En inbrottstjuv? undrar Jesús förvånat.
- Jaaa… Till exempel, säger jag som inte drar upp aspekten att det skulle kunna vara något övernaturligt, för då börjar han bara att skratta. Fast det gör han ändå.
- Hur skulle det kunna vara en inbrottstjuv i hallen? Hur skulle den ha kommit dit? Det skulle du väl ha märkt i så fall?
- Den kanske har legat gömd, försvarar jag mig med, och tänker att den eventuella inbrytaren kanske tog sig in, och sedan inte kom ut för att inte bli avslöjad, men nu när jag är ensam här är det en lätt match...
- I flera timmar? Hur kan du komma på sådana saker?
- Det har jag inte gjort! Det är på grund av alla otäcka filmer som jag har sett med dig, som du har tvingar mig att se! Jag avskyr otäcka filmer!
. Jag kan inte komma på en enda som vi har sett, där det ligger en inbrottstjuv och väntar i flera timmar på att någon ska bli ensam i huset...?
Ni som fattar, ni fattar. Jesús gör det inte.
- Han är som en vakthund, säger jag till Jesús.
- Det värsta är när jag sitter själv här nere sena kvällar och han gör så där.
Jesús fattar ingenting.
- Ja, om jag sitter ensam här nere och ni är där uppe. Och det är mörkt. Och katten gör så där. Det är ju för att han har hört något. Det kanske är något där i mörkret. Eller någon...
- Vad då? En inbrottstjuv? undrar Jesús förvånat.
- Jaaa… Till exempel, säger jag som inte drar upp aspekten att det skulle kunna vara något övernaturligt, för då börjar han bara att skratta. Fast det gör han ändå.
- Hur skulle det kunna vara en inbrottstjuv i hallen? Hur skulle den ha kommit dit? Det skulle du väl ha märkt i så fall?
- Den kanske har legat gömd, försvarar jag mig med, och tänker att den eventuella inbrytaren kanske tog sig in, och sedan inte kom ut för att inte bli avslöjad, men nu när jag är ensam här är det en lätt match...
- I flera timmar? Hur kan du komma på sådana saker?
- Det har jag inte gjort! Det är på grund av alla otäcka filmer som jag har sett med dig, som du har tvingar mig att se! Jag avskyr otäcka filmer!
. Jag kan inte komma på en enda som vi har sett, där det ligger en inbrottstjuv och väntar i flera timmar på att någon ska bli ensam i huset...?
Ni som fattar, ni fattar. Jesús gör det inte.
tisdag 5 maj 2020
Femtioförsta dagen i karantän - uteplats och svenska fröpåsar
Den här dagen kom det äntligen post igen, efter tom brevlåda i flera veckor. Och posten var efterlängtad: ett vadderat kuvert med fröpåsar från Sverige!
När vi flyttade in i huset var pation det fulaste jag sett av uteplatser. En fyrkant med en vit husvägg mittemot, gallerstängsel till höger och vänster, vilket gjorde att vi tittade rätt i mot radhusgrannarnas uteplatser. Stenplattor på marken. Jag som hade önskat en trädgård var besviken, men det var det bästa tillgängliga huset att hyra. Och en uteplats är ändå en uteplats. Har man bott i lägenhet utan balkong innan uppskattar man den uteplats man får.
Vi köpte kvistar på rulle och täckte för gallerstängslen och fick lite avskildhet. Ägarnas plastbord fällde färg, liksom stolarna, så dem använde vi inte mycket. Bordet fick bli plats för växterna. Växter ja, jag planterade växter. En del klarade sig i den starka, heta sommarsolen, många dog. Tomater, till exempel, klarar inte av när det är för hett.
Pation har fått, tja, finnas till som delvis skräp- och förvaringsplats, men tack vare karantäntillvaron börjar vi nu få i ordning den. Visserligen är det fortfarande en massa skräp där, ett trasigt tvättställ, en trasig stol, ett trasigt parasoll, och det måste ligga kvar tills kommunen börjar köra och hämta stora föremål som ska slängas igen. Men vi har nu trädgårdsbord, har bestämt att skaffa sandlåda och ska köpa en liten barnpool. Och så är det mina växter. Japp, det är mitt område. Det finns växter av olika slag, allt i krukor förstås, på grund av det trista stengolvet. Men här finns vinbär, hallon, jordgubbar, krusbär, rosor, citronträd, suckulenter, en ají från frön som vi fick i Bolivia, gräslök och lite annat, och så har jag sått dill, timjan, basilika, mejram, ärtor, pumpa, gurka, körsbärstomat och vattenmelon. Fast vattenmelonskotten tror jag att en fågel kom och drog upp. Ett par rädisor som började gro har jag stoppat ner i jorden också, och i den stora jordgubbskrukan växer något mystiskt, det måste ha varit Disa som pillat ner några frön… Undrar vad det kan vara?
Varje dag går jag ut och tittar till mina växter, Runa bär jag på armen på morgonrundan och hon brukar känna på dillen och vinbärsbusken med sina små händer.
Eftersom vi kommer att vara hemma så mycket i sommar kör jag vidare med sådden, vi kommer att ju att kunna vattna och inte ta död på växterna. Så jag beställde lite fröer från Sverige, fröer till sådant som jag inte får tag i här: rabarber, fläder, smultron och svenska jordgubbar till exempel. Djungelgurka blir det också, och ännu mer körsbärstomater. Pelargoner. Vad roligt det är!
Förmodligen är de flesta av er som läser bättre än jag på sådant här, så har ni tips, kom med dem bara. Jag har just nu ingen aning om ifall jag borde beskära min ají som ser rätt trasslig ut, eller hur jag ska göra för att smultron och rabarber ska börja växa. Det finns instruktioner på påsarna, men hur går det i ett sådant här varmt klimat? Sår man förresten fröer ett och ett, eller i små grupper eller många tillsammans? Jag vräkte på med en massa frön i dillkrukorna, men dillen kanske skulle må bättre av att det växte några enstaka dillkvistar än massor tillsammans? Ja, det visar sig!
När vi flyttade in i huset var pation det fulaste jag sett av uteplatser. En fyrkant med en vit husvägg mittemot, gallerstängsel till höger och vänster, vilket gjorde att vi tittade rätt i mot radhusgrannarnas uteplatser. Stenplattor på marken. Jag som hade önskat en trädgård var besviken, men det var det bästa tillgängliga huset att hyra. Och en uteplats är ändå en uteplats. Har man bott i lägenhet utan balkong innan uppskattar man den uteplats man får.
Vi köpte kvistar på rulle och täckte för gallerstängslen och fick lite avskildhet. Ägarnas plastbord fällde färg, liksom stolarna, så dem använde vi inte mycket. Bordet fick bli plats för växterna. Växter ja, jag planterade växter. En del klarade sig i den starka, heta sommarsolen, många dog. Tomater, till exempel, klarar inte av när det är för hett.
Pation har fått, tja, finnas till som delvis skräp- och förvaringsplats, men tack vare karantäntillvaron börjar vi nu få i ordning den. Visserligen är det fortfarande en massa skräp där, ett trasigt tvättställ, en trasig stol, ett trasigt parasoll, och det måste ligga kvar tills kommunen börjar köra och hämta stora föremål som ska slängas igen. Men vi har nu trädgårdsbord, har bestämt att skaffa sandlåda och ska köpa en liten barnpool. Och så är det mina växter. Japp, det är mitt område. Det finns växter av olika slag, allt i krukor förstås, på grund av det trista stengolvet. Men här finns vinbär, hallon, jordgubbar, krusbär, rosor, citronträd, suckulenter, en ají från frön som vi fick i Bolivia, gräslök och lite annat, och så har jag sått dill, timjan, basilika, mejram, ärtor, pumpa, gurka, körsbärstomat och vattenmelon. Fast vattenmelonskotten tror jag att en fågel kom och drog upp. Ett par rädisor som började gro har jag stoppat ner i jorden också, och i den stora jordgubbskrukan växer något mystiskt, det måste ha varit Disa som pillat ner några frön… Undrar vad det kan vara?
Varje dag går jag ut och tittar till mina växter, Runa bär jag på armen på morgonrundan och hon brukar känna på dillen och vinbärsbusken med sina små händer.
Eftersom vi kommer att vara hemma så mycket i sommar kör jag vidare med sådden, vi kommer att ju att kunna vattna och inte ta död på växterna. Så jag beställde lite fröer från Sverige, fröer till sådant som jag inte får tag i här: rabarber, fläder, smultron och svenska jordgubbar till exempel. Djungelgurka blir det också, och ännu mer körsbärstomater. Pelargoner. Vad roligt det är!
Förmodligen är de flesta av er som läser bättre än jag på sådant här, så har ni tips, kom med dem bara. Jag har just nu ingen aning om ifall jag borde beskära min ají som ser rätt trasslig ut, eller hur jag ska göra för att smultron och rabarber ska börja växa. Det finns instruktioner på påsarna, men hur går det i ett sådant här varmt klimat? Sår man förresten fröer ett och ett, eller i små grupper eller många tillsammans? Jag vräkte på med en massa frön i dillkrukorna, men dillen kanske skulle må bättre av att det växte några enstaka dillkvistar än massor tillsammans? Ja, det visar sig!
måndag 4 maj 2020
Femtionde dagen i karantän - polismakt och blekmedel på stranden
Även den här dagen spenderades mest tillsammans med vår nya bord, men det är ju inte så spännande att läsa om, så jag tänkte tipsa om folk som skriver mer intressanta saker än jag!
Den första texten är Mats Björkmans krönika i Sydkusten som handlar om att hålla tyst när polisen har fel. Många har blivit tillrättavisade och hotats med böter trots att de faktiskt har följt reglerna som gäller under karantänen. Det är ibland polisen som inte är informerad, men som Mats Björkman skriver, det är ofta bättre att göra som polisen säger, än att diskutera det faktum att det faktiskt är tillåtet att gå ut med sin hund oavsett tid på dagen, och att man får cykla. Jag skulle kanske drista mig till att säga, att även om det finns poliser av alla sorter, så är väl generellt sett den spanska polisen inte känd för sitt vänliga lynne, sin hänsynsfullhet och sitt smidiga beteende. Här skrev jag om första gången jag blev stoppad i en trafikkontroll.
Sedan är det den där händelsen om kommunen som besprutade stranden med desinfektionsmedel. Det gjordes med de bästa intentioner. Byn Zahara de los Atunes har kämpat hårt för att invånarna ska skyddas från smittan, bland annat måste inkommande bilar köra igenom en båge som besprutar dem med desinfektionsmedel. Nu hade gatorna besprutas och tusen liter vatten med 2 % blekmedel hade blivit över, och så fick borgmästaren idén att traktorn kunde köra ut och bespruta stranden också, så barnfamiljerna, som skulle få gå ut dagen därpå, skulle få promenera på en smittfri sandstrand (detta var alltså förra lördagen). Sagt och gjort. Att stranden hade varit avstängd för folk sedan sju veckor tillbaka tänkte man inte på, inte heller att virus inte smittar genom sand utan mellan människor.
Nu riskerar kommunen böter för miljöbrott. Stranden är för övrigt ett skyddat häckningsområde för svartbent strandpipare, som är rödlistad och står under särskilt beskydd.
Den första texten är Mats Björkmans krönika i Sydkusten som handlar om att hålla tyst när polisen har fel. Många har blivit tillrättavisade och hotats med böter trots att de faktiskt har följt reglerna som gäller under karantänen. Det är ibland polisen som inte är informerad, men som Mats Björkman skriver, det är ofta bättre att göra som polisen säger, än att diskutera det faktum att det faktiskt är tillåtet att gå ut med sin hund oavsett tid på dagen, och att man får cykla. Jag skulle kanske drista mig till att säga, att även om det finns poliser av alla sorter, så är väl generellt sett den spanska polisen inte känd för sitt vänliga lynne, sin hänsynsfullhet och sitt smidiga beteende. Här skrev jag om första gången jag blev stoppad i en trafikkontroll.
Sedan är det den där händelsen om kommunen som besprutade stranden med desinfektionsmedel. Det gjordes med de bästa intentioner. Byn Zahara de los Atunes har kämpat hårt för att invånarna ska skyddas från smittan, bland annat måste inkommande bilar köra igenom en båge som besprutar dem med desinfektionsmedel. Nu hade gatorna besprutas och tusen liter vatten med 2 % blekmedel hade blivit över, och så fick borgmästaren idén att traktorn kunde köra ut och bespruta stranden också, så barnfamiljerna, som skulle få gå ut dagen därpå, skulle få promenera på en smittfri sandstrand (detta var alltså förra lördagen). Sagt och gjort. Att stranden hade varit avstängd för folk sedan sju veckor tillbaka tänkte man inte på, inte heller att virus inte smittar genom sand utan mellan människor.
Nu riskerar kommunen böter för miljöbrott. Stranden är för övrigt ett skyddat häckningsområde för svartbent strandpipare, som är rödlistad och står under särskilt beskydd.
söndag 3 maj 2020
Fyrtionionde dagen i karantän - invigningsfest och falsk trygghet med mask
I och med lättnaderna i karantänen, att alla nu får gå ut (under begränsade tider) verkar allt ha förändrats. Det verkar på folk som om den här krisen är över. När jag kom till mataffären var parkeringen full. Det har inte hänt sedan innan allt det här började. Det var mycket folk som handlade, och det var inte lika noga med att hålla avståndet till andra längre. Jag var själv ovanligt avslappnad. Jag tror att det berodde på munskyddet. Ja, jag bar munskydd för första gången. Det beror på att pollensäsongen har satt i ordentligt, hu, vad mycket pollen det är i luften nu, och jag tänkte, att om jag får en nysattack inne i mataffären kommer jag att skapa panik. Jag duschade precis innan jag åkte för att få bort allt pollen från mig själv och starta handlingen under bästa förutsättningar. Men åter till munskyddet. Det är sant, det som sägs, det skapar en falsk känsla av att vara skyddad! Gång på gång fick jag påminna mig själv om att hålla undan från folk, men jag glömde ständigt. Däremot, när jag behövde besöka butiken bredvid gick jag in utan munskydd, och det var annorlunda. jag kände mig oskyddad och glömde inte för en sekund att hålla avstånd till andra.
Andra saker som sägs, som jag under karantänen upptäckt att det stämmer: Motion gör en gladare och påverkan den mentala hälsan positivt.
Mat och psyke hänger ihop. När man får röra på sig lite mår man bättre och har inte längre någon lust/något "behov" av att äta nonstop, det är hur lätt som helst att äta som vanligt, på vanliga tider!
Alltså - toppen att vi får gå ut och gå igen!
Vi firade det nya bordet med grillfest. Disa blåste ballonger som vi satte upp i parasollet ovanför bordet. Ungarna lekte med vatten och vi gjorde iordning grillspett med grönsaker, räkor och kyckling, hade svensk dippsås, svenska chips och päroncider, grillade nygjord korv från slakteriet, och efterrätter fanns.
Efter Runas och Jesús siesta hade vi fiskdamm. Jesús, Runa och Disa, som längtat så mycket, fick meta med ett paraply genom köksfönstret, och de fick upp ost, chokladägg, karnevalsmask med paljetter och fjädrar, spröda majskrokar och Ahlgrens bilar.
Min egen "fisk" tog jag aldrig fram, den hade jag gömt i servettelådan; mörk choklad. Grannen ett par hus bort ackompanjerade det hela med musik, han brukar dra ut dator, högtalare och ljudbord och håller något slags disco för grannskapet vare kväll. Musiken är inget vidare, men ibland kommer det en bra låt och då är det kul.
När barnen somnat satt Jesús återigen och tittade på månen och lärde sig namnen på olika vulkaner, bergskedjor och månhav. Han berättade sedan entusiastiskt att ha hittat kratern där hans favoritfilm av Stanley Kubrick utspelar sig.
I alla fall, nu är bordet invigt och en del av familjen!
lördag 2 maj 2020
Fyrtioåttonde dagen i karantän - trädgårdsbord, friterad fisk och en kniv i fingret
Den här dagen präglades helt och hållet av vårt nya trädgårdsbord!
Den enorma kartongen som kom med lastbil i början av veckan hade ställts i hallen mot dörren till det lilla förrådsutrymmet. När Jesús och jag kände hur tung den var förstod vi inte hur vi skulle få ut den ur hallen ens, än mindre bära ut den till pation där bordet skulle byggas ihop.
Vi drog på oss kraftiga skor för att skydda fötterna, stängde in barnen i vardagsrummet för att de inte skulle bli krossade om vi råkade tappa taget om kartongen, och började långsam förflytta den i sidled. Jag klämde en knoge, och snubblade sedan och höll på att köra in en lång sax i ryggen på Jesús (han fick inte veta hur nära det var, då hade han blivit skärrad) men vi lyckades gemensamt dra kartongen mot badrumsdörren i samma, mycket lilla, hall. Sedan lade vi kartongen ner och öppnade den, med förhoppningen att det skulle bli lättare att bära ut delarna var för sig, och att bordskivan var mindre än kartongen. Det var den inte, och vi fattade att det inte var benen som vägde så mycket, utan faktiskt bordsskivan.
Ja, varför tråka ut er med detaljer? Vi fick ut bordet till slut (som tur är, man kan ju liksom inte be någon om hjälp eftersom vi sitter i karantän och inte får träffa folk.) Där ute byggde vi ihop det, reste upp det, och det var (är) det finaste trädgårdsbord jag sett. Jag såg det i affären för två år sedan. Det var, som man säger, kärlek vid första ögonkastet. Då var det för dyrt för oss. Förra året skulle vi köpa bordet, men då var det slut. Men nu var det dags att slå till! Jag planerade att åka till Sevilla och köpa det, när vi sattes vi i karantän. Så såg jag att det gick att köpa online. Nedsatt pris dessutom. Inget att fundera över (Jesús funderade eftersom han tycker att det är onödigt att köpa ett bord om någon av oss snart kommer att dö av viruset, så är det att leva med någon som själv kallar sig realist och som vägrar se fram emot saker, tur att en av oss håller balansen uppe!).
Jag älskar det. Tänk vad ett bord kan skänka mycket glädje!
Jesús var också glad. Bordet är så stort och fint att han känner sig som kungen när han sitter vid det, säger han. Här ska vi äta frukost, lunch och middag, så frön, pyssla och spela spel. Huset har fått ett uterum.
En av stadens restauranger har öppnat och kör ut beställningar. Vi påbörjade Projekt Rädda Aracenas Barer och Restauranger och beställde patatas bravas och fisk; adobo (stora vita fiskbitar som legat i vinägrett innan de panerats och friterats, samt puntillitas (friterade minibläckfiskar). Första måltiden vid det nya bordet. Vi öppnade en flaska svensk päroncider, tillfället till ära, och Disa tyckte så mycket om den att hon vill ha sådan dryck på sitt födelsedagskalas.
Disa och jag skruvade ihop ett par trädgårdsstolar som stått i förrådet sedan vi köpte dem förra sommaren, och senare tog Jesús med sig barnen till den gamla tvättplatsen vid tanatoriet, där det också finns en lekplats (avstängd) och en ankdamm. Runa älskade ankorna och lekte med löv i vattnet, och Disa plockade en vallmobukett som du står på det nya bordet.
Disa, ja, hon var i köket och skar bitar av en morot som hon skulle ge till hästen här i hagen intill. Och så skar hon sig ganska illa i fingret. Oj, vad det blödde när jag kom ut i köket. Den lilla stackaren, hon var själv i köket och kom inte och sa till när det hände för hon trodde att vi skulle bli arga för att hon hade tagit en vass kniv och börjat skära morot själv! Och jag tänkte, hurdana är vi mot henne egentligen? Tålamodet har blivit mindre under karantänen, definitivt, nu när vi bara är hemma och nöter på varandra. Men lilla ungen!
Karantän, Trump, döda, Ryssland och annat elände var helt glömt denna härliga dag, då bordet i pation kom upp! Hoppas att ni hade en lika härlig första maj!
fredag 1 maj 2020
Fyrtiosjunde dagen i karantän - alla får gå ut, under vissa tider
Vi har befunnit oss i karantän så länge nu. Det stressar mig något att den kommer att ta slut, för vad har jag gjort med den här tiden i instängdhet? Har jag gjort virtuella museibesök? Lyssna på hemma-hos-spelningar? Lärt mig att jonglera, nya korttrick? Läst böcker och sett Netflix-serier? Skickat paket, gått fotokurs, slängt skräpet ovanpå skrivbordet? Nej.
Ingenting har blivit av. Med en ettåring och en unge som snart fyller sex hinner man inte ha tråkigt ens på sju veckor instängda i sitt hem. Än mindre öva korttrick. Fast jag har bloggat :-)
Nu lättar karantänen lite igen. Från och med i morgon ska alla få komma ut en stund, inte bara föräldrar med barn upp till 14 år och hundägare. Jag har varit lite förvirrad inför den här utgången, men El País förtydligar med en illustration. Olika tider för olika personer. I små samhällen med 5 000 personer eller färre gäller inte dessa begränsningar. För övriga gäller, max en gång (en timme) om dagen:
06.00-10.00 samt 20.00-23.00 Motion i enskildhet eller promenad för personer från 14 års ålder
10.00 - 12.00 samt 19.00 - 20.00 Personer över 70 år samt personer som behöver ledsagare får gå ut
12.00 - 19.00 Barn får gå ut tillsammans med en vuxen
Om jag lusläser artikeln får jag kanske svar på om man får promenera tillsammans med någon i familjen, som det var sagt tidigare. Jag känner mig mest trött på allt, men borde vara glad över denna nya frihet.
Bäst att informera svärfar, han förstod ingenting igår när jag nämnde att han skulle få gå ut, han hade missat detta helt.
Ingenting har blivit av. Med en ettåring och en unge som snart fyller sex hinner man inte ha tråkigt ens på sju veckor instängda i sitt hem. Än mindre öva korttrick. Fast jag har bloggat :-)
Nu lättar karantänen lite igen. Från och med i morgon ska alla få komma ut en stund, inte bara föräldrar med barn upp till 14 år och hundägare. Jag har varit lite förvirrad inför den här utgången, men El País förtydligar med en illustration. Olika tider för olika personer. I små samhällen med 5 000 personer eller färre gäller inte dessa begränsningar. För övriga gäller, max en gång (en timme) om dagen:
06.00-10.00 samt 20.00-23.00 Motion i enskildhet eller promenad för personer från 14 års ålder
10.00 - 12.00 samt 19.00 - 20.00 Personer över 70 år samt personer som behöver ledsagare får gå ut
12.00 - 19.00 Barn får gå ut tillsammans med en vuxen
Om jag lusläser artikeln får jag kanske svar på om man får promenera tillsammans med någon i familjen, som det var sagt tidigare. Jag känner mig mest trött på allt, men borde vara glad över denna nya frihet.
Bäst att informera svärfar, han förstod ingenting igår när jag nämnde att han skulle få gå ut, han hade missat detta helt.
torsdag 30 april 2020
Fyrtiosjätte dagen i karantän - månhav, vardagslycka och en katt med kemikalier i pälsen
- Vad har hänt med katten? undrade Jesús
- Vad då? Vad är det med honom?
- Han kom in till mig och luktade kemikalier och var alldeles blöt om magen. Jag tog i honom och fick något på mig. Det går inte att tvätta bort.
Jag visste precis vad det var, och jag blev så arg. Ilskan och irritationen över allt som händer ligger under ytan hela tiden. Användandet av munskydd orsakar en stor del av min irritation. Jag gissar att folk inte har en aning om hur viruset smittar, och att det är därför man ofta ser ensamma bilförare köra med munskydd, eller ser en ensam person rasta sin hund på landsbygden, med munskydd, som om viruset skulle flyga omkring som pollen i luften. Och så är det den här besprutningen av gatorna, den retar mig! Flera gånger i veckan kör kommunen omkring med en apparat som dånar, och efter kommer en man, iförd ansiktsmask och skyddskläder, och sprutar desinfektionsmedel med slang. Och inte långt innan Jesús larmade om katten hade den dånade maskinen kört förbi och jag hörde det svischande ljudet från den manuella sprutslangen. Barnvagnen stod utanför dörren så de gick inte in och sprutade vår uppfart, men katten... Jag vet inte hur han fick det på sig, men katten var alltså genomblöt om ben och mage.
Jag stängde in oss båda i badrummet, stoppade ner katten i bidén och började spola och tvätta honom. Han stod på baktassarna, hade huggit tag i en handduk med klorna men var relativt stilla, och jag sköljde och tvättade ben och mage gång på gång, och torkade honom till slut med en handduk. När jag hade släppt ut honom tänkte jag att jag borde ha använt tvål, men det kändes grymt att dra in honom och behandla honom igen, så det fick vara.
Efter det bakade jag drömtårta som jag skar upp i skivor och la i en burk. Drömtårta, frukt och saft tog vi med som picknickfika och gick iväg mot vandringsleden igen. Jag ångrade att jag inte hade tagit med Disas gummistövlar, vattenpölarna fanns kvar, men hon plockade blommor istället. Runa somnade i vagnen och jag fikade själv, Disa hade inte tid för hon letade ekollon åt de stora svarta ibericogrisarna på andra sidan stenmuren där jag satt. Klättrade i berg gjorde hon också. Och när vi återvände hemåt glömde jag hennes fina bukett, med en vallmo i, bland annat, och hon var så besviken och ville gå tillbaka hela en långa vägen för att hämta sina blommor.
Disa gick tillbaka på kvällen, med Jesús, som var ute med båda barnen. Sedan satte han upp teleskopet i pation och så tittade vi på månen, såg tydligt dess kratrar och månhav, stora mörka fält som bildats av lava. Det var så vackert.
Därefter åt vi varma smörgåsar efter mammas recept. Jag minns inte att hon någonsin gjorde sådana när jag var liten, men receptet finns i hennes röda receptbok. Man blandar hackad purjolök med hackad skinka och hackat ägg, och blandar det med majonnäs. Röran breder man över brödskivor och tillagar dem ugnen. Det blir en helt oväntad och mycket god smak efter den där ugnsgrillningen!
Jesús tyckte att det kändes som semester. Han sa att han skulle skämmas om han berättade för sina vänner i Sevilla, att han nu under karantänen är ute och går på landsbygden och ser solen gå ner över bergen, därefter tittar på månen i teleskop och till sist sitter inne och äter sådana goda varma smörgåsar...
Jag har sagt det många gånger: vi har det trots allt bra!
- Vad då? Vad är det med honom?
- Han kom in till mig och luktade kemikalier och var alldeles blöt om magen. Jag tog i honom och fick något på mig. Det går inte att tvätta bort.
Jag visste precis vad det var, och jag blev så arg. Ilskan och irritationen över allt som händer ligger under ytan hela tiden. Användandet av munskydd orsakar en stor del av min irritation. Jag gissar att folk inte har en aning om hur viruset smittar, och att det är därför man ofta ser ensamma bilförare köra med munskydd, eller ser en ensam person rasta sin hund på landsbygden, med munskydd, som om viruset skulle flyga omkring som pollen i luften. Och så är det den här besprutningen av gatorna, den retar mig! Flera gånger i veckan kör kommunen omkring med en apparat som dånar, och efter kommer en man, iförd ansiktsmask och skyddskläder, och sprutar desinfektionsmedel med slang. Och inte långt innan Jesús larmade om katten hade den dånade maskinen kört förbi och jag hörde det svischande ljudet från den manuella sprutslangen. Barnvagnen stod utanför dörren så de gick inte in och sprutade vår uppfart, men katten... Jag vet inte hur han fick det på sig, men katten var alltså genomblöt om ben och mage.
Jag stängde in oss båda i badrummet, stoppade ner katten i bidén och började spola och tvätta honom. Han stod på baktassarna, hade huggit tag i en handduk med klorna men var relativt stilla, och jag sköljde och tvättade ben och mage gång på gång, och torkade honom till slut med en handduk. När jag hade släppt ut honom tänkte jag att jag borde ha använt tvål, men det kändes grymt att dra in honom och behandla honom igen, så det fick vara.
Efter det bakade jag drömtårta som jag skar upp i skivor och la i en burk. Drömtårta, frukt och saft tog vi med som picknickfika och gick iväg mot vandringsleden igen. Jag ångrade att jag inte hade tagit med Disas gummistövlar, vattenpölarna fanns kvar, men hon plockade blommor istället. Runa somnade i vagnen och jag fikade själv, Disa hade inte tid för hon letade ekollon åt de stora svarta ibericogrisarna på andra sidan stenmuren där jag satt. Klättrade i berg gjorde hon också. Och när vi återvände hemåt glömde jag hennes fina bukett, med en vallmo i, bland annat, och hon var så besviken och ville gå tillbaka hela en långa vägen för att hämta sina blommor.
Disa gick tillbaka på kvällen, med Jesús, som var ute med båda barnen. Sedan satte han upp teleskopet i pation och så tittade vi på månen, såg tydligt dess kratrar och månhav, stora mörka fält som bildats av lava. Det var så vackert.
Därefter åt vi varma smörgåsar efter mammas recept. Jag minns inte att hon någonsin gjorde sådana när jag var liten, men receptet finns i hennes röda receptbok. Man blandar hackad purjolök med hackad skinka och hackat ägg, och blandar det med majonnäs. Röran breder man över brödskivor och tillagar dem ugnen. Det blir en helt oväntad och mycket god smak efter den där ugnsgrillningen!
Jesús tyckte att det kändes som semester. Han sa att han skulle skämmas om han berättade för sina vänner i Sevilla, att han nu under karantänen är ute och går på landsbygden och ser solen gå ner över bergen, därefter tittar på månen i teleskop och till sist sitter inne och äter sådana goda varma smörgåsar...
Jag har sagt det många gånger: vi har det trots allt bra!
onsdag 29 april 2020
Fyrtiofemte dagen i karantän - utebad, 51 smittade och "det nya normala"
Att gå till ekoaffären och hämta veckans grönsaker var en utmärkt anledning till att få med båda barnen ut. Vi stannade till vid de gamla tvättställen precis nedanför det lilla torget med apelsinträden. Doften av apelsinblommor fanns i luften och det var härligt att vara ute! Disa balanserade runt vattnet och jag satte Runa i ett av tvättställen och tänkte på förr i tiden, när kvinnorna samlades här för att tvätta familjens tvätt och umgås.
På ditvägen lyckades jag förhindra att Disa blötte ner sig, men när vi stannade till här på hemvägen också sa jag inget när hon först doppade fötterna, sedan benen, jag försökte bara förhindra att hon doppade sig helt och hållet, för det skulle bli kallt att gå hem annars. Vattnet i sig är rätt kallt, det kommer direkt från grottsystemet under borgen. Den här ungen älskar att bada! Älskar! Orädd är hon också, det var helt nödvändigt att jag lärde henne simma förra sommaren, eftersom hon inte var ett dugg rädd för att hoppa i på djupt vatten.
Vi träffade Cristina, som stod och pratade på behörigt avstånd, och det var så svårt att hindra Disa att gå fram till Cristina, som hon känner väl. Och Pilar mötte vi också, och hennes lille pojke vaknade i bärselen när vi pratade. Och ständigt detta tjat på Disa; gå inte nära, du får inte gå nära någon, stanna här...
Nu finns statistik igen. Det verkar inte ha avlidit fler i Aracena än de två eller tre på äldreboendet för en månad sedan, men 51 har testats positivt för viruset, och det är många fler än Jesús hade räknat med. Han hade visst stannat i tanken på att det inte är fler än omkring 15, trots att man begriper att dessa 15 har fört smittan vidare under månaden som gått, trots karantänen. Åtminstone till familjemedlemmarna. Hur många som är smittade egentligen vet ingen, eftersom det görs mycket få tester. Jesús blev i alla fall ganska sänkt av vetskapen om de 51 smittade, och han förstår nu att det kommer att dröja länge innan han får träffa sin pappa igen.
Vi vet nu säkert att alla kommer att få gå ut från och med lördag. Man kan motionera ensam, eller gå ut på promenad med dem man bor tillsammans med. Regeringen har också beslutat om en avtrappning av karantänen i fyra steg, vilket ska göras under 6-8 veckor. Om två månader ska det "nya normaltillståndet" vara igång. Läs gärna Sydkustens artikel på svenska, eller El País artikel på spanska.
Det fyra stegen i korthet:
Fas 0 (har redan inletts): Barnen får komma ut, vuxna får gå ut och motionera ensamma eller promenera med de andra som man bor med. Vissa affärsverksamheter kan öppna, till exempel restauranger med mat för avhämtning.
Fas 1: Småbutiker får öppna, hotell får öppna med max 30 % beläggning, restauranger får öppna uteserveringar med 30 % kapacitet, och kyrkorna får öppna igen, även där med max 30 % av det möjliga besökarantalet. Marknader kan öppna och man kan få träffa andra människor igen. Allt under restriktioner förstås.
Fas 2: Biografer, teatrar och kyrkor får öppna (max 50% av möjlig kapacitet), inomhusevenemang med max 50 personer, utomhusevenemang med max 400 (sittande) personer, restauranger med 30 % av sin kapacitet och med bordsservering, jakt och fiske kan återupptas. Köpcentrum kan öppna med restriktioner, och man kan få lov att gifta sig och hålla bröllopsfest med ett visst antal gäster
Fas 3: Butiker får inrymma 50 % av sin kapacitet, allmänheten får röra sig friare och restauranger får inrymma fler gäster. Fortfarande gäller det att avstånd ska hållas till andra människor. Stränderna öppnas, tjurfäktning återupptas och diskotek och nattliga barer med få besökare.
Senast den 29 juni ska Spanien ha avslutat fas 3 och "det nya normaltillståndet" påbörjas och kommer att gälla fram till dess att det finns ett vaccin.
tisdag 28 april 2020
Fyrtiofjärde dagen i karantän - bordleverans, lästips och flamencobiennalen online
Blir rubriken fel nu när vi får gå ut med barnen en timme varje dag? Det kallas karantän fortfarande, men det känns inte så. Är det karantän när man får gå ut en stund varje dag? Att få gå ut en timme, med barnen, betyder allt! För naturligtvis gick vi ut, denna regniga måndag, den fyrtiofjärde karantändagen. Vi plockade blommor, klättrade på en stor sten i den lilla rondellen med olivträdet, matade hästen i hagen med morot, letade efter killingarna vi hörde med inte såg i gethagen. Och hoppade i vattenpölar, så klart!
På förmiddagen stannade en lastbil utanför vårt hus. Det var bordet som kom! Det låter inte klokt, så här i karantäntider men vi har köpt ett trädgårdsbord på nätet, och igår levererades det! Nu står en enorm kartong i hallen. Den når upp till dörrkarmen och är definitivt bredare än dörren. Vi fick flytta på barncyklarna och Jesús cello och klämma in den bakom en byrå för att den inte ska bli en dödsfälla som faller ner över nån unge, och byrån ser mycket liten och vek ut, liksom hukande under den enorma, tunga kartongen. Nu går det inte att öppna dörren till förrådet längre eftersom kartongen står framför den, men det är lika bra, den svenska chipspåsen som jag har gömt därinne ska sparas till invigningsfesten av bordet i helgen. (Man får ta varje tillfälle att fira något.) Nu planerar vi mat och lekar på invigningsfesten, och hoppas att det slutar att regna åtminstone till fredag, så att vi kan sätta ihop bordet. Så bekvämt det ska bli med ett bord till pation, vi har mest suttit på marken när vi varit ute, eller haft det rangliga campingbordet som bara tre tallrikar får plats på. Jag förutspår att vi kommer att vara hemma mycket även framöver...
I år skulle flamencobiennalen hållas i Sevilla för fyrtionde gången, men det blir knappast någon biennal på teatrarna, utan allt lutar åt att föreställningarna kommer att hållas utan publik, och ses online i direktsändning. Detta kan inte ersätta en live-föreställning, men ändå, mycket bra alternativ, eftersom biljetterna brukar säljas slut så fort att man ändå inte kan se något på teatrarna.
Jag tycker att DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis söndagsledare var bra. Det handlar om människoliv, inte platåer. Texten handlar om att många i Sverige inte tar den hotande situationen på allvar, och att det kan bero på att befolkningen lugnas för mycket av det opersonliga språket om toppar, kurvor och platåer, som används. Läs gärna texten. Jag läste den samma dag som en tidigare kollega var på väg hem från jobb, och grät av frustration av vad som mötte henne i stan; en stor spontancruising med många i varje bil, folk som festade och delade på mat, nästan som en protest mot de rekommendationer om avstånd som anges.
Carin Osvaldsson skriver genomarbetade, läsvärda artiklar på Sydkusten. En av dem jag tycker att ni borde läsa handlar om regeringens stora misstag att göra alla Spaniens föräldrar djupt besvikna när det meddelades att barn endast skulle få följa med till mataffärer, och inte gå ut och leka, efter sex veckor inomhus. Texten har den passande rubriken Hur något positivt kunde bli fiasko.
Läs gärna hennes text om hur Corona-krisen förhoppningsvis leder till förändrade arbetsrutiner i Spanien. Här har det varit få förunnat att jobba hemifrån, mycket på grund av att spanska arbetsplatser styrs auktoritärt och uppfattningen är att de anställda inte jobbar om de inte övervakas av sin chef på plats. I Spanien arbetar endast 4,3 % hemifrån mer än halva arbetstiden.
På förmiddagen stannade en lastbil utanför vårt hus. Det var bordet som kom! Det låter inte klokt, så här i karantäntider men vi har köpt ett trädgårdsbord på nätet, och igår levererades det! Nu står en enorm kartong i hallen. Den når upp till dörrkarmen och är definitivt bredare än dörren. Vi fick flytta på barncyklarna och Jesús cello och klämma in den bakom en byrå för att den inte ska bli en dödsfälla som faller ner över nån unge, och byrån ser mycket liten och vek ut, liksom hukande under den enorma, tunga kartongen. Nu går det inte att öppna dörren till förrådet längre eftersom kartongen står framför den, men det är lika bra, den svenska chipspåsen som jag har gömt därinne ska sparas till invigningsfesten av bordet i helgen. (Man får ta varje tillfälle att fira något.) Nu planerar vi mat och lekar på invigningsfesten, och hoppas att det slutar att regna åtminstone till fredag, så att vi kan sätta ihop bordet. Så bekvämt det ska bli med ett bord till pation, vi har mest suttit på marken när vi varit ute, eller haft det rangliga campingbordet som bara tre tallrikar får plats på. Jag förutspår att vi kommer att vara hemma mycket även framöver...
I år skulle flamencobiennalen hållas i Sevilla för fyrtionde gången, men det blir knappast någon biennal på teatrarna, utan allt lutar åt att föreställningarna kommer att hållas utan publik, och ses online i direktsändning. Detta kan inte ersätta en live-föreställning, men ändå, mycket bra alternativ, eftersom biljetterna brukar säljas slut så fort att man ändå inte kan se något på teatrarna.
Jag tycker att DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis söndagsledare var bra. Det handlar om människoliv, inte platåer. Texten handlar om att många i Sverige inte tar den hotande situationen på allvar, och att det kan bero på att befolkningen lugnas för mycket av det opersonliga språket om toppar, kurvor och platåer, som används. Läs gärna texten. Jag läste den samma dag som en tidigare kollega var på väg hem från jobb, och grät av frustration av vad som mötte henne i stan; en stor spontancruising med många i varje bil, folk som festade och delade på mat, nästan som en protest mot de rekommendationer om avstånd som anges.
Carin Osvaldsson skriver genomarbetade, läsvärda artiklar på Sydkusten. En av dem jag tycker att ni borde läsa handlar om regeringens stora misstag att göra alla Spaniens föräldrar djupt besvikna när det meddelades att barn endast skulle få följa med till mataffärer, och inte gå ut och leka, efter sex veckor inomhus. Texten har den passande rubriken Hur något positivt kunde bli fiasko.
Läs gärna hennes text om hur Corona-krisen förhoppningsvis leder till förändrade arbetsrutiner i Spanien. Här har det varit få förunnat att jobba hemifrån, mycket på grund av att spanska arbetsplatser styrs auktoritärt och uppfattningen är att de anställda inte jobbar om de inte övervakas av sin chef på plats. I Spanien arbetar endast 4,3 % hemifrån mer än halva arbetstiden.
måndag 27 april 2020
Johnny Cash
Det var i den lilla vita bilen, någonstans i Portugal, som jag hörde Bob Dylans Girl from the north country land första gången. Jesús, som satt bredvid, hade hört den desto fler. Han hade lyssnat på den om och om igen det dryga halvår som jag bodde i Sverige, efter att pappa hade gått bort, orolig över att jag inte skulle komma tillbaka till Spanien. I alla fall, här fick jag upp öronen för Johnny Cash. Problemet är att jag inte tycker om country-musik. Har någon av er som läser tips på låtar med Cash, som inte är country?
Fyrtiotredje dagen i karantän - barnen är ute!
Som vi hade sett fram emot den här dagen! Tidningarna visade bildspel på glada ungar och beskrev dagen som julafton i april, och det jag syftar på är förstås att barnen äntligen fick komma ut, efter mer än 40 dagar instängda!
Vi visste att vi inte fick gå tillsammans, så vi fuskade lite, Jesús gick ut med Runa, jag gick ut med Disa, och sedan möttes vi där vandringsleden till Linares de la Sierra börjar. Det var lite konstigt att gå ute med Disa. Hon undrade varför det var en massa randiga plastband vid ingången till lekplatsen, så att man inte kunde komma in och leka, och jag försökte prata om ansiktsmasker med henne, att en del har det, men att det viktigaste är att vi inte kommer nära andra. Det här är verkligen konstigt. Vi såg en pappa och en pojke på cykel, båda bar ansiktsmask, en person som satt i sin bil och bytte skor, hon bar ansiktsmask.
När vi kom till vandringsleden, där vid ålderdomshemmet där Aracenas dödsfall i covid-19 har skett, kunde jag slappna av. Jesús väntade redan där med Runa, som hade sovit, och han berättade att ovanför skolan var det mycket folk och poliser som höll ordning, men här där vi var fanns inte en människa. Eller ja, under den timme vi var där gick två hundägare förbi, och en man med barn.
Vi plockade stora blombuketter och Disa sprang och sprang. Vi lämnade hennes sparkcykel i gräset för att hon skulle kunna springa istället.
Hon hittade en häst att klappa...
Och klättrade upp för en lerig slänt som hon åkte kana nedför.
Runa skrattade och skrattade åt sin systers påhitt, och sedan satte hon sig nöjt ner och lekte med stenar.
Som avslutning blev det lek i den stora vattenpölen. Lite försiktigt först, men efter en stund sprang ungen igenom hela lerpölen så att det skvätte högt, gång på gång!
På hemvägen blev vi stoppade av polisen. Vi bröt mot bestämmelserna, vi var ute hela familjen trots att bara en vuxen får gå ut med barnen. Efter att ha sett bilder från Sevilla och Madrid förstår jag det, det är så mycket folk ute där! Men vi bor i utkanten av en liten ort. På de tio minuter det tar att gå hem mötte vi inte någon alls. Förutom poliserna då, som satt i bilen med ansiktsmasker på. De tyckte inte att det fanns anledning att bötfälla oss, men påminde oss om bestämmelserna som är.
På kvällen tittade jag på stegräknaren i mobilen, och den visade 3 650 steg! När senast fick jag ihop så många?! Innan karantänen, för en och en halv månad sedan. Nu för tiden kommer jag sällan över 300 steg, men å andra sidan går jag inte runt med mobilen hemma heller, så de få steg jag tar räknas inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)