En av alla gånger som jag vaknade under natten regnade det. Det spöregnade! Det dånade av vattenmassorna! Jag låg klämd mellan barnen och vågade inte röra mig för att inte väcka den lilla, men jag lyckades ändå kommunicera med Jesús.
- Du måste rädda sniglarna!
Han gick genast upp och det drog in kall luft in i sovrummet, där vi sover med elementet på, när han öppnade dörren.
Sniglarna ja. Disas sniglar. Efter att hon hade haft tre bamsestora sniglar i ett litet träskrin hela natten i sitt rum, hjälpte jag henne att bygga ett snigelhus i en kruka i pation. Vi täckte huset med plast med lufthål och kunde på nära håll studera hur en snigel ser ut underifrån, när den drar sig fram uppochner på plasten. Den där krukan stod kvar i pation, och jag var rädd att det skulle regna in, att krukan skulle vattenfyllas och dränka sniglarna.
Jag pratade med en kompis i Sevilla, som känner precis som jag. Det är ju lite tröstande ändå, på något sätt, att även vänner och deras barn sover illa, att de också känner sig nedstämda och håglösa.... Eller nej, det önskar man ju ingen, men ändå, man är inte ensam.
Det här håglösheten alltså! Det är inte konstigt att det far runt så många skämt om mat under corona-karantänen. Vad gör man när tristessen, håglösheten och uppgivenheten sätter in? Äter förstås! Igår smååt jag så mycket att jag undrar om det ens kan kallas att småäta eller om det krävs ett nytt ord för detta beteende. Chokladförrådet har krympt avsevärt. Undrar vad karantäntiden gör med folkhälsan. Hur mycket kommer folk att gå upp i vikt under den här tiden?
torsdag 16 april 2020
Drömhus i mitt spanska hörn
Jadå, jag fortsätter att drömma om hus! Och jag ska börja visa här i bloggen vad jag kikar på! Inte för att det är på gång, inte än på många år, utan för att det är roligt!
Lustigt, innan barnen kom var det inte viktigt alls att ha ett eget hus. Tvärtom var det en slags trygghet att hyra, vi såg på nära håll vad som hände med människor som hade bostadslån och förlorade jobbet under den ekonomiska krisen... Hellre förlora ett hem om allt skiter sig, än att både förlora hem och förbli skuldsatt resten av livet. Men så kom barnen.
I Spanien är det lätt att hyra bostad! Man hyr av provatpersoner, här finns inga kommunala hyresbostäder. Det finns många bostäder att välja bland, beroende på var man vill bo kan det vara mycket billigt. I byarna häromkring går det att hitta skruttlägenheter för mindre än 300 €. Å andra sidan är de flesta hyresbostäder i dåligt skick, många gånger (här där jag bor) tillhör bostaden en familj som har fått en bostad i arv efter en avliden släkting, och bestämmer sig för att få in lite pengar genom att hyra ut den. Utan att ta hand om bostaden först. Eller hyr ut en semesterstuga på långtidskontrakt, där köket är så undermåligt att det knappt går att använda.
Vi hade tur med "vårt hus". Det är knappast ett drömhus, men det är relativt nytt och fräscht, vi har bredband (svårt att få internet att funka här i bergen annars) och ägarna tog med sig de flesta av sina egna möbler när vi bad dem. Men att hyra här är ganska otryggt eftersom bostäder är privatbostäder, ägarna kan när som helst vilja ha tillbaka sin bostad och flytta in själva, eller hyra till andra och samtidigt höja priset, eller sälja.
Att jag önskar hus så mycket nu är att jag inte vill flytta med barnen, jag vill att de ska ha en fast punkt. Jag skulle vilja ha ett hus som vi kan möblera som vi själva önskar, sätta upp bokhyllor på väggarna och plantera vindruvor, jasmin och granatäpple. Ha trädgårdsland där vi sätter potatis och hänga upp gungor i träden. Ett hus med trädgård är med andra ord vad jag önskar! Ett ställe att känna sig hemma på, där jag vet att vi kommer att stanna. Ett Hemma.
Nu ska jag visa ett alldeles underbart hus som jag skulle köpa om jag hade 700 000 kronor på sparkontot, så att jag kunde be om banklån :-) (Man behöver ha 30 % av summan för att kunna ta banklån).
Titta, så härligt!
Huset ligger strax utanför Alájar, som definitivt är ett ställe jag kan tänka mig att bo på!
Det finns en stor vinstock utanför entrén, där kan man sitta och dricka saft i skuggan.
Inne är det trätak och trägolv.
Vissa rum har det klassiska stengolvet förstås.
Köket är en trist historia, som i princip alla kök är här. Det spelar ingen roll om man lägger över två miljoner på ett hus, köket är som det är ändå.
Men allt vägs upp av hur det ser ut utomhus. Det finns fruktträd, plats att sätta nya träd på (ett kiwiträd vore roligt!), och en odlingsplats är redan i bruk, där är det bara att sätta sina potatisar, jordgubbsplantor, majs och aubergine!
Ett litet extrahus kan användas som vedbod, hönshus eller byggas om till gäststuga.
Från sovrumsfönstret har man en härlig utsikt!
Vad tycker ni om detta drömhus? Visst verkar det härligt?!
Det är förstås inte jag som har tagit bilderna, utan jag har lånat dem från Idealista.
Lustigt, innan barnen kom var det inte viktigt alls att ha ett eget hus. Tvärtom var det en slags trygghet att hyra, vi såg på nära håll vad som hände med människor som hade bostadslån och förlorade jobbet under den ekonomiska krisen... Hellre förlora ett hem om allt skiter sig, än att både förlora hem och förbli skuldsatt resten av livet. Men så kom barnen.
I Spanien är det lätt att hyra bostad! Man hyr av provatpersoner, här finns inga kommunala hyresbostäder. Det finns många bostäder att välja bland, beroende på var man vill bo kan det vara mycket billigt. I byarna häromkring går det att hitta skruttlägenheter för mindre än 300 €. Å andra sidan är de flesta hyresbostäder i dåligt skick, många gånger (här där jag bor) tillhör bostaden en familj som har fått en bostad i arv efter en avliden släkting, och bestämmer sig för att få in lite pengar genom att hyra ut den. Utan att ta hand om bostaden först. Eller hyr ut en semesterstuga på långtidskontrakt, där köket är så undermåligt att det knappt går att använda.
Vi hade tur med "vårt hus". Det är knappast ett drömhus, men det är relativt nytt och fräscht, vi har bredband (svårt att få internet att funka här i bergen annars) och ägarna tog med sig de flesta av sina egna möbler när vi bad dem. Men att hyra här är ganska otryggt eftersom bostäder är privatbostäder, ägarna kan när som helst vilja ha tillbaka sin bostad och flytta in själva, eller hyra till andra och samtidigt höja priset, eller sälja.
Att jag önskar hus så mycket nu är att jag inte vill flytta med barnen, jag vill att de ska ha en fast punkt. Jag skulle vilja ha ett hus som vi kan möblera som vi själva önskar, sätta upp bokhyllor på väggarna och plantera vindruvor, jasmin och granatäpple. Ha trädgårdsland där vi sätter potatis och hänga upp gungor i träden. Ett hus med trädgård är med andra ord vad jag önskar! Ett ställe att känna sig hemma på, där jag vet att vi kommer att stanna. Ett Hemma.
Nu ska jag visa ett alldeles underbart hus som jag skulle köpa om jag hade 700 000 kronor på sparkontot, så att jag kunde be om banklån :-) (Man behöver ha 30 % av summan för att kunna ta banklån).
Titta, så härligt!
Huset ligger strax utanför Alájar, som definitivt är ett ställe jag kan tänka mig att bo på!
Det finns en stor vinstock utanför entrén, där kan man sitta och dricka saft i skuggan.
Inne är det trätak och trägolv.
Vissa rum har det klassiska stengolvet förstås.
Köket är en trist historia, som i princip alla kök är här. Det spelar ingen roll om man lägger över två miljoner på ett hus, köket är som det är ändå.
Men allt vägs upp av hur det ser ut utomhus. Det finns fruktträd, plats att sätta nya träd på (ett kiwiträd vore roligt!), och en odlingsplats är redan i bruk, där är det bara att sätta sina potatisar, jordgubbsplantor, majs och aubergine!
Ett litet extrahus kan användas som vedbod, hönshus eller byggas om till gäststuga.
Vad tycker ni om detta drömhus? Visst verkar det härligt?!
Det är förstås inte jag som har tagit bilderna, utan jag har lånat dem från Idealista.
onsdag 15 april 2020
Trettioförsta dagen i karantän - nyheter om skolan, arbetsförmedlingen och smittade sjuksköterskor
Tänk att vi har suttit i karantän i en månad! Sedan det här startade har läget förändrats. Vi trodde nog att det bara skulle vara ett par veckor, som de sa, nu vet vi att karantänen kan pågå länge till. Vi vet att trots att de flesta sitter i karantän fortsätter viruset att spridas och dödssiffrorna är fortfarande mycket höga. Senast i helgen kommer Spanien vara uppe i 20 000 döda, och det är bara den officiella statistiken, det är många tusen som inte räknas med där. Det är inte greppbart. Jag undrar hur allt detta kommer att sluta. Hur kommer den här isoleringen påverka människor? Hur kommer samhället att påverkas?
Över tusen döda i Sverige nu. Smittan sprider sig på äldreboenden. Det känns lite som att man i Sverige kanske inte riktigt väntat sig detta. Liksom att i Sverige är vi ansvarfulla och kontrollerade, inte som sydeuropéerna, det kan inte bli som i Sydeuropa. Det är skolplikt, naturligtvis ska barnen gå till skolan även om deras familjemedlemmar är sjuka i covid-19, klart att du kan gå till jobbet så länge du inte har symptom, även om din fru har viruset... Ja, nej, jag är sannerligen ingen expert. Det ligger nog långt fram i tiden innan vi vet vad som är rätt att göra.
I Spanien har oväntat många dött av andra orsaker är coronaviruset. Eftersom man har uppmanats att undvika sjukhusen är det många som har väntat alldeles för länge med att söka vård, och därmed avlidit.
En lite oväntad nyhet är att många har behövt läkarvård efter att de har andats in frätande syror. De har försökt tillverka egna desinfektionsmedel av exempelvis olika sorters rengöringsmedel för att desinfektera sina hem. Det kan man läsa både i Diario de Sevilla och Sydkusten.
Så mycket som en tredjedel av Spaniens sjuksköterskor kan vara smittade av viruset, det vill säga nära 70 000 personer. 35 % av de tillfrågade i undersökningen menar att det beror på brist på skyddsmaterial och utrustning, 40 % säger att de har smittats efter att ha behandlat personer som inte hade diagnostiserats.
Det diskuteras mycket vad som händer med skolbarnen. Här betygsätts ju alla, från motsvarande förskolan. Ska man helt enkelt ge alla godkänt betyg? Ska lärarna bli hårdare med inlämningsuppgifterna för att de ska ha mer att gå på vid betygssättningen den tredje trimestern? Ska vi strunta i sommarlovet och låta barnen gå i skolan då istället? Ingen vet just nu.
Den spanska arbetsförmedlingen är nära en kollaps när många har permitterats från sina arbeten. Just nu finns det dubbelt så många permitteringar är det var sammanlagt under de tio åren 2009-2019, under och efter den ekonomiska krisen, och många, många kommer att få vänta på sina utbetalningar. Det finns inte personal till att hantera så många ärenden. 3,5 miljoner ansökningar har kommit in.
Ja, det var lite från den trettioförsta dagen i karantän. Undrar hur många det är kvar.
Över tusen döda i Sverige nu. Smittan sprider sig på äldreboenden. Det känns lite som att man i Sverige kanske inte riktigt väntat sig detta. Liksom att i Sverige är vi ansvarfulla och kontrollerade, inte som sydeuropéerna, det kan inte bli som i Sydeuropa. Det är skolplikt, naturligtvis ska barnen gå till skolan även om deras familjemedlemmar är sjuka i covid-19, klart att du kan gå till jobbet så länge du inte har symptom, även om din fru har viruset... Ja, nej, jag är sannerligen ingen expert. Det ligger nog långt fram i tiden innan vi vet vad som är rätt att göra.
I Spanien har oväntat många dött av andra orsaker är coronaviruset. Eftersom man har uppmanats att undvika sjukhusen är det många som har väntat alldeles för länge med att söka vård, och därmed avlidit.
En lite oväntad nyhet är att många har behövt läkarvård efter att de har andats in frätande syror. De har försökt tillverka egna desinfektionsmedel av exempelvis olika sorters rengöringsmedel för att desinfektera sina hem. Det kan man läsa både i Diario de Sevilla och Sydkusten.
Så mycket som en tredjedel av Spaniens sjuksköterskor kan vara smittade av viruset, det vill säga nära 70 000 personer. 35 % av de tillfrågade i undersökningen menar att det beror på brist på skyddsmaterial och utrustning, 40 % säger att de har smittats efter att ha behandlat personer som inte hade diagnostiserats.
Det diskuteras mycket vad som händer med skolbarnen. Här betygsätts ju alla, från motsvarande förskolan. Ska man helt enkelt ge alla godkänt betyg? Ska lärarna bli hårdare med inlämningsuppgifterna för att de ska ha mer att gå på vid betygssättningen den tredje trimestern? Ska vi strunta i sommarlovet och låta barnen gå i skolan då istället? Ingen vet just nu.
Den spanska arbetsförmedlingen är nära en kollaps när många har permitterats från sina arbeten. Just nu finns det dubbelt så många permitteringar är det var sammanlagt under de tio åren 2009-2019, under och efter den ekonomiska krisen, och många, många kommer att få vänta på sina utbetalningar. Det finns inte personal till att hantera så många ärenden. 3,5 miljoner ansökningar har kommit in.
Ja, det var lite från den trettioförsta dagen i karantän. Undrar hur många det är kvar.
tisdag 14 april 2020
Trettionde dagen i karantän - post från proffspysslare
Den enda som var på dåligt humör igår var Runis. Hon vaknade upp ur siestan som alltid, med runda, varma, röda kinder och rufsigt hår, det sötaste man kan tänka sig, och var inte glad alls. Men vi andra hade en helt okej dag! Jag gjorde lasagne, och det är jag duktig på, ska ni veta! Regnet hotade hela dagen, men kom inte förrän på natten. Alla handdukar är tvättade.
Runa älskar att vara i pation. Hon ställer sig helst vid de stora krukorna och gräver i jorden. Gång på gång har hon krupit ut, så fort hon lämnats obevakad.
Jag har tittat till våra frösådder, den nya rosenbusken och de andra växterna, och det är så roligt att se hur det växer! Jordgubbarna har haft det tufft, den krukan har jag ställt på en soligare plats. Det är viktigt att de klarar sig, jag tog hit ett gäng plantor från Sverige, och bara två ynkligare stackare är fortfarande vid liv. Jag har beställt frön: smultron, jordgubbar, djungelgurka, fläder och rabarber, bland annat. Sådana plantor har jag inte lyckats få tag i här. Hoppas att några av fröerna tar sig! Förresten - är det någon av er som läser som har pioner? Skulle man kunna be om frön...? Pionen är en av mina favoritblommor.
Nu ska jag inte hålla på och redovisa varje gång jag får post, men jag måste berätta om det här, det var ju ändå det största som hände under dagen! Dagarna blir lätt lite enformiga i karantänen :-)
Jo, brevbäraren ringde på dörren och lämnade tre saker på trappan:
Ett stort kuvert med tidningsurklipp och saltlakrits från moster, och två paket. Det ena paketet var från en tidigare kollega som postat godsaker och block och penna i ett paket. Runa tog pingvinstängerna med en gång och hade dem i händerna när hon grävde i chiliplantans kruka. Sedan fick hon smaka lite, jag gav henne små bitar röd pingvinstång som hon tog ur min hand, och varenda gång hon gjorde det fnissade hon till och log så lurigt mot mig!
Så var det andra paketet. Det var från min kompis Chatrin. Chatrin är en proffspysslare och har tagit fram alla sina stansar och suttit hemma och gjort MÄNGDER av små pappersfigurer i olika papper, som vi (eventuellt var det tänkt till Disa) kan klistra med! En hel kartong med pappersfigurer! Både Disa och jag fick tillbaka pyssellusten när vi såg allt detta. Man kan sitta hur länge som helst och bara titta på pappersfigurerna. Det finns allt från blixtlås och skor till fjärilar och papperslyktor att vika ihop själv. Runda former, blommor, pumpor och löv, staket, hjärtan på rad, kugghjul, ramar och filmremsor...
Chatrin själv är otrolig. Att pyssla med henne är som att sitta och fingervirka bredvid någon som... Ja, jag vet inte, som stickar en lusekofta, till exempel. Hon är inte bara skicklig, hon har fantasi och fantastiska idéer också. Hon gör verklighetstrogna, stora drakhuvuden att sätta på väggen, och de finaste julkort jag sett. Sådana som hängs upp och är framme året runt. Och hon har en samling stansar som jag inte kunde föreställa mig att de finns :-) Hon formar och färgar effektfullt papper med tekniker som jag inte kan namnet på, stämplar, kombinerar färger och material, bygger upp i olika nivåer med små klisterkuddar...
Det blev lite sent pyssel på kvällen efter middagen, och kartongen får stå framme, här ska pysslas!
Runa älskar att vara i pation. Hon ställer sig helst vid de stora krukorna och gräver i jorden. Gång på gång har hon krupit ut, så fort hon lämnats obevakad.
Jag har tittat till våra frösådder, den nya rosenbusken och de andra växterna, och det är så roligt att se hur det växer! Jordgubbarna har haft det tufft, den krukan har jag ställt på en soligare plats. Det är viktigt att de klarar sig, jag tog hit ett gäng plantor från Sverige, och bara två ynkligare stackare är fortfarande vid liv. Jag har beställt frön: smultron, jordgubbar, djungelgurka, fläder och rabarber, bland annat. Sådana plantor har jag inte lyckats få tag i här. Hoppas att några av fröerna tar sig! Förresten - är det någon av er som läser som har pioner? Skulle man kunna be om frön...? Pionen är en av mina favoritblommor.
Nu ska jag inte hålla på och redovisa varje gång jag får post, men jag måste berätta om det här, det var ju ändå det största som hände under dagen! Dagarna blir lätt lite enformiga i karantänen :-)
Jo, brevbäraren ringde på dörren och lämnade tre saker på trappan:
Ett stort kuvert med tidningsurklipp och saltlakrits från moster, och två paket. Det ena paketet var från en tidigare kollega som postat godsaker och block och penna i ett paket. Runa tog pingvinstängerna med en gång och hade dem i händerna när hon grävde i chiliplantans kruka. Sedan fick hon smaka lite, jag gav henne små bitar röd pingvinstång som hon tog ur min hand, och varenda gång hon gjorde det fnissade hon till och log så lurigt mot mig!
Så var det andra paketet. Det var från min kompis Chatrin. Chatrin är en proffspysslare och har tagit fram alla sina stansar och suttit hemma och gjort MÄNGDER av små pappersfigurer i olika papper, som vi (eventuellt var det tänkt till Disa) kan klistra med! En hel kartong med pappersfigurer! Både Disa och jag fick tillbaka pyssellusten när vi såg allt detta. Man kan sitta hur länge som helst och bara titta på pappersfigurerna. Det finns allt från blixtlås och skor till fjärilar och papperslyktor att vika ihop själv. Runda former, blommor, pumpor och löv, staket, hjärtan på rad, kugghjul, ramar och filmremsor...
Chatrin själv är otrolig. Att pyssla med henne är som att sitta och fingervirka bredvid någon som... Ja, jag vet inte, som stickar en lusekofta, till exempel. Hon är inte bara skicklig, hon har fantasi och fantastiska idéer också. Hon gör verklighetstrogna, stora drakhuvuden att sätta på väggen, och de finaste julkort jag sett. Sådana som hängs upp och är framme året runt. Och hon har en samling stansar som jag inte kunde föreställa mig att de finns :-) Hon formar och färgar effektfullt papper med tekniker som jag inte kan namnet på, stämplar, kombinerar färger och material, bygger upp i olika nivåer med små klisterkuddar...
Det blev lite sent pyssel på kvällen efter middagen, och kartongen får stå framme, här ska pysslas!
måndag 13 april 2020
Tjugonionde dagen i karantän - en härlig dag!
Åh, om alla karantändagar vore så här härliga skulle jag gärna sitta i karantän året ut! Eller till sommaren i alla fall :-)
Visserligen började dagen olyckligt. Jesús var på dåligt humör, och sedan, medan jag försökte söva Runa, låste Disa honom ute. Det finns inget handtag utifrån på dörren mellan köket och matsalen/pation. De där två behövde hållas åtskilda, så Jesús fick söva Runa, jag tog mig an Disa och lagade mat med henne. Vi gjorde couscous med hackad tomat, gurka, lök och salt, vinäger och olivolja. Sedan blev det chokladmousse också.
Dagen innan hade jag bestämt att vi skulle grilla, och tog ut kött och korv ur frysen, där behövde tömmas. Det som händer under den långa karantänen är att lusten för allt försvinner. Grilla? Varför då? Det känns bara jobbigt och onödigt, precis som allt annat, men de tankarna behöver man komma över.
När Runa och Jesús vaknade var alla på bättre humör och vi tände grillen. Sedan bar vi ut det rangliga campingbordet, fällde upp parasollet och åt lunchen ute. Solen sken äntligen, det var riktigt varmt i luften och det var härligt! Runa fick hälften av tomaterna i couscousen, hon älskar tomater, och hade sedan couscous både i håret och i öronen. Vi pratade trädgårdsbord, jag fick äntligen Jesús att inse hur bra det vore om vi hade ett bord i pation, och jag förstod äntligen hur pessimistiskt pessimisten Jesús ser på hela situationen. Ungefär att det är dumt att köpa trädgårsbord innan allt det här är över, ifall någon av oss dör.
Det blev en riktig långlunch, där allt smakade bra (även om köttet blev lite bränt), och när alla var mätta tog jag ut chokladmoussen i kylen.
Runa kröp omkring i bara blöjan, vi sopade och tog hand om växter, Jesús spelade fotboll med Disa (jag har under våra 13 år aldrig sett honom spela fotboll förut!) och sedan spelade vi Danza del huevo med Disa. Hon var så underbart glad hela eftermiddagen, grillade korv och dansade, och äggleken blev kulmen på alltihop, då hon skrattade! Hon skrattade så hon kiknade! Äntligen!
Vilken härlig eftermiddag!
Allt avslutades med badkarsbad för barnen, stuvade makaroner till middag och kissen Disco som satt i köksfönstret och pratade med oss. Runa somnade tidigt, och Disa somnade snabbare än hon gjort på flera veckor.
Solen gjorde sitt, så klart, märkligt vad den påverkar en ändå. Sedan vi sattes i karantän för drygt tre veckor sedan har det varit soligt... Kanske tre dagar sammanlagt? Har det någonsin varit en sådan regnig och grå vår förut? Och nu ska det regna i tio dagar till, enligt prognosen. Jaja. Fin dag var det!
söndag 12 april 2020
Tjugoåttonde dagen i karantän - påskafton och brända ögon
Lördag - påskafton - brödhämtardag. Idag var det inte poeten som lämnade ut brödet, utan hans kompanjon; Jesus. Egentligen heter han Ernesto, tror jag, men det passar honom inte alls. Han kallas istället Jesus (i alla fall av oss) eftersom han är så lik karaktären Jesus i serien Walking dead, fast väldigt mycket snyggare. Alltså wow! Huj! Ja, det var alltså hans tur att lämna bröd, men han kunde inte alls se något lustigt i situationen, som poeten hade gjort veckan innan. Nej, han var nervös som sjutton, betedde sig som om han sålde vapen istället för brödlimpor och ville iväg så fort som möjligt innan polisen fick syn på honom och hans kunder.
När Jesús kom hem behövde Runa sova och jag fixa påsklunch, så han och Runa försvann upp till sovrummet. Disa lekte i pation, kom in och visade mig den nästan mogna chilifrukt som nyss hade växt på ají-plantan från Bolivia. Sedan försvann hon ut igen, blandade gift för eventuella inbrottstjuvar, och att hon använde mosad chilifrukt till det förstod jag inte förrän jag hörde henne skrika inifrån badrummet. Hon hade gått in för att skölja av händerna, men först gnuggat sig i ögonen...
Stackars barn. Paniken som inträdde! Det sved som tusan. Jag sköljde och sköljde hennes ögon med vatten, hon tryckte gråtandes en handduk mot dem, stampade i golvet, grät och skrek och andades hastigt, vi sköljde med mer vatten, jag höll om henne, vi blötte ner både hennes tröja och golvet av allt vatten som vi sköljde ögonen med. Ett ögonblick sprang jag upp för trappan för att fråga Jesús om han visste något annat knep än att skölja med vatten. Han satt i sängen med en sovande Runa i famnen. Viskande förklarade jag vad som hade hänt. "Ring Helder", viskade han tillbaka. Jag fattade inte, vi behövde väl inte psykologhjälp nu! Men sedan kom jag på att Helder inte bara är psykolog utan även mexikan, han älskar stark mat, klart han måste veta vad man ska göra när någon får chili i ögonen! Helder svarade nästan genast, men det finns tyvärr inget annat att göra än att skölja med vatten... Däremot gav han tipset att ge Disa, när hon lugnat sig lite, något hårt att tugga på, en morot eller ett hårt bröd, eftersom det skulle få henne ännu lugnare att sysselsätta käkarna med något. Så det gjorde jag. Jag satte mig med henne i soffan, blåste på henne för att hon skulle andas långsammare, fläktade hennes ögon med ett skokartonglock och pratade om havet, och snart kunde jag ge henne både bröd och vatten att dricka, och sedan blev det bättre.
Det korta samtalet med Helder fick mig att sakna både honom och de andra i Disas skola, en lite för skarp påminnelse om vad vi hade i den vanliga världen, innan detta började...
Maten blev klar.
Påsklunch med lax- och spenatpaj, kokta, målade ägg, poetbröd, rökt lax, jamón serrano och morcón. Vi lekte äggknäckarleken, vilket motiverade Disa att äta ett helt ägg, och efter långlunchen gjorde jag iordning påskgodis i en grön tygpåse (eftersom vi inte hittade det gamla påskägget), och Jesús lade ut små lappar i hela huset och skickade Disa på påskgodisjakt!
Därefter lyckades han hyra en film i tv:n, det var Frost 2 som Disa längtat så efter att se, ända sedan hon och jag såg filmen på bio. Bilderna tog vi i en fotoautomat innan bion.
Den där locksången som Elsas mamma sjunger i filmen, det har ända sedan dess varit Disas och min signalsång, som vi sjungit ibland. Vid något tillfälle för ett par månader sedan verkade det som att Runa härmade oss, och igår vid middagen visade det sig stämma. Det stod fullständigt klart att Runa sjöng efter Disa och mig, hon prickade ganska rätt på tonerna, man förstod vad hon sjöng. Jesús häpnade, kunde knappt tro det :-)
Hur var er påskafton?
När Jesús kom hem behövde Runa sova och jag fixa påsklunch, så han och Runa försvann upp till sovrummet. Disa lekte i pation, kom in och visade mig den nästan mogna chilifrukt som nyss hade växt på ají-plantan från Bolivia. Sedan försvann hon ut igen, blandade gift för eventuella inbrottstjuvar, och att hon använde mosad chilifrukt till det förstod jag inte förrän jag hörde henne skrika inifrån badrummet. Hon hade gått in för att skölja av händerna, men först gnuggat sig i ögonen...
Stackars barn. Paniken som inträdde! Det sved som tusan. Jag sköljde och sköljde hennes ögon med vatten, hon tryckte gråtandes en handduk mot dem, stampade i golvet, grät och skrek och andades hastigt, vi sköljde med mer vatten, jag höll om henne, vi blötte ner både hennes tröja och golvet av allt vatten som vi sköljde ögonen med. Ett ögonblick sprang jag upp för trappan för att fråga Jesús om han visste något annat knep än att skölja med vatten. Han satt i sängen med en sovande Runa i famnen. Viskande förklarade jag vad som hade hänt. "Ring Helder", viskade han tillbaka. Jag fattade inte, vi behövde väl inte psykologhjälp nu! Men sedan kom jag på att Helder inte bara är psykolog utan även mexikan, han älskar stark mat, klart han måste veta vad man ska göra när någon får chili i ögonen! Helder svarade nästan genast, men det finns tyvärr inget annat att göra än att skölja med vatten... Däremot gav han tipset att ge Disa, när hon lugnat sig lite, något hårt att tugga på, en morot eller ett hårt bröd, eftersom det skulle få henne ännu lugnare att sysselsätta käkarna med något. Så det gjorde jag. Jag satte mig med henne i soffan, blåste på henne för att hon skulle andas långsammare, fläktade hennes ögon med ett skokartonglock och pratade om havet, och snart kunde jag ge henne både bröd och vatten att dricka, och sedan blev det bättre.
Det korta samtalet med Helder fick mig att sakna både honom och de andra i Disas skola, en lite för skarp påminnelse om vad vi hade i den vanliga världen, innan detta började...
Maten blev klar.
Påsklunch med lax- och spenatpaj, kokta, målade ägg, poetbröd, rökt lax, jamón serrano och morcón. Vi lekte äggknäckarleken, vilket motiverade Disa att äta ett helt ägg, och efter långlunchen gjorde jag iordning påskgodis i en grön tygpåse (eftersom vi inte hittade det gamla påskägget), och Jesús lade ut små lappar i hela huset och skickade Disa på påskgodisjakt!
Därefter lyckades han hyra en film i tv:n, det var Frost 2 som Disa längtat så efter att se, ända sedan hon och jag såg filmen på bio. Bilderna tog vi i en fotoautomat innan bion.
Den där locksången som Elsas mamma sjunger i filmen, det har ända sedan dess varit Disas och min signalsång, som vi sjungit ibland. Vid något tillfälle för ett par månader sedan verkade det som att Runa härmade oss, och igår vid middagen visade det sig stämma. Det stod fullständigt klart att Runa sjöng efter Disa och mig, hon prickade ganska rätt på tonerna, man förstod vad hon sjöng. Jesús häpnade, kunde knappt tro det :-)
Hur var er påskafton?
lördag 11 april 2020
Tjugosjunde dagen i karantän - långfredag, recept och en rymning genom fönstret
När jag vaknade på långfredagens morgon hade jag sovit sämre än uselt, sämre än de värsta nätterna med Runa, och det var inget nytt, de flesta nätterna den sista tiden har varit dåliga. Jag vaknar ofta, oftare än Runa, drömmer jobbiga drömmar, har ont i kroppen. Jesús gick ner med båda barnen och jag somnade om och sov till klockan tolv, då Disa kom och väckte mig. Jag funderade på varför jag sover så dåligt, om det är för tankarna på viruset och världen, för att Runa vaknar (men hon vaknar inte så många gånger), om det är sängen... Det är ju inte optimalt att ligga mellan två barn, varav det ena kräver bröstet varje gång hon vaknar, i en säng som inte är längre än 135 centimeter, med ett mellanrum på tio centimeter och sedan lägga upp fötterna på nästa säng som är sex centimeter högre. Jesús hade just lyssnat på radion och meddelade att dålig nattsömn är en av de effekter som psykologerna ser just nu. Folk sover dåligt. Något annat som märks är att nu efter de här veckorna börjar folk tappa hoppet, börjar se mörkt på framtiden och förlorar drömmar som de haft. Det har också startats terapigrupper för personer som har mist anhöriga, ofta gamla, i covid-19 utan att ha kunnat vara med på slutet eller ta avsked.
Långfredag minsann. När Disa och Runa blir äldre ska jag ta med dem ut på skärtorsdagsnatten och se de fantastiska processionerna i Sevilla. Just natten mellan skärtorsdag och långfredag avgår de allra största processionerna, och det är en speciell känsla att vara ute och se dem. Även om det är skönt att stanna i Aracena också, då räcker det med att se den som avgår från kyrkan uppe på berget. Men Sevilla-påsken måste upplevas!
Det här året skulle jag ha varit med och sjungit i långfredagskonserten i en av kyrkorna här i Aracena, min kör ger alltid en konsert då. Vi skulle bland annat ha sjungit Eliza Gilkysons nyskrivna Requiem och Cantique de Jean Racine op.11 av Gabriel Fauré. Så vackra, och roliga att sjunga! Men påsken är inställd i Spanien det här året. Den spanska påsken är ju inte påskpyssel, påskris, påskmat, ägglekar eller gömma godisägg. Den spanska påsken handlar om att vara ute och se påskprocessioner, träffa familj och kanske äta torsk, som är traditionell fastemat.
Jesús har definitivt bestämt sig att sluta använda mobilen, om det går (med jobbet). Som ett led i det har han kopplat i den fasta telefonen, och Disa fick premiärringa från den. Hon ringde en gång till sin farfar när vi var med, sedan en gång på eftermiddagen när hon smet upp själv och slog numret som jag hade skrivit på en lapp. Sedan ringde hon två kusiner också. Hon gillar telefonen.
Den djurlängtande Disa berättade uppspelt att vi hade grodyngel i pation, att vi snart skulle ha fullt med grodor därute. Jag följde med henne ut och tittade ner i den stora, vattenfyllda krukan, och konstaterade att det tyvärr inte var grodyngel utan mygglarver.
På eftermiddagen klättrade hon ut genom sitt fönster på andra våningen och gick ut på taket. Jag pratade i telefon med Nikki, Jesús gav Runa mat, det var en granntant som såg Disa och försökte få henne att gå in genom fönstret igen. När det inte gick kom hon och ringde på dörren för att meddela att vår unge gick omkring uppe på hustaket i regnet. Jesús var skakad efteråt.
Annat då? Jag kikade lite i kameran, jag trodde att jag hade samlat en massa matbilder där, eftersom vi har så mycket tid för att laga mat. Men det verkar som om jag har ätit utan att fota maten först :-)
I alla fall, Jesús lagade kronärtskocka till långfredagslunch. Det luktade som hemma hos hans pappa i huset - det vill säga, en god doft av traditionell, nylagad mat.
Kronärtskocka, säger ni, vad gör man med den? Eller det kanske ni inte gör, men jag själv hade aldrig ätit kronärtskocka innan jag kom till Jesús familj, där det är en vanlig rätt. Nåväl.
1. Man delar kronärtskockorna på mitten och kokar dem i ungefär 15 minuter i saltat vatten.
2. Därefter steker man hackad vitlök i olivolja, lägger ner kronärtskockorna med den platta sidan nedåt, häller på lite vatten och vitt vin och låter koka tills det bildats en god sås. Klart!
3. Vill man ha mer mat kan man, som Jesús gjorde den här gången, dela potatis i bitar och låta koka med. Då steker man både vitlök och lök i olivolja, delar potatis i bitar, lägger i pannan, häller på vatten (gärna vattnet som kronärtskockorna kokat i) och vitt vin och låter koka tills potatisen är mjuk och vattnet försvunnit. Lägg till sist på kronärtskockorna och låt dem bli genomvarma innan servering. Vi åt korv till det.
Jag provade en annan god rätt också, som vi har haft till enkel middag, med bröd och tapas till. Maast o khiar.
1. Riv en gurka på rivjärn och låt saften rinna ur. Blanda med 4-5 dj naturell, fet yoghurt. Blanda i en näve sultanrussin, mynta, salt och peppar. När det är dags för servering: Lägg hackade valnötter och mynta ovanpå och ringla över lite olivolja. Gott blir det!
(Det är inte jag som har kommit på receptet, utan jag har läst mig till det från boken Persiana, Sabrina Ghayour), enda skillnaden är att jag har färsk mynta istället för torkad i yoghurtröran, och att jag inte hade några rosenblad att strö över.)
Jag avslutar med en bonusbild på Jesús getost, för den som gillar sådant!
Långfredag minsann. När Disa och Runa blir äldre ska jag ta med dem ut på skärtorsdagsnatten och se de fantastiska processionerna i Sevilla. Just natten mellan skärtorsdag och långfredag avgår de allra största processionerna, och det är en speciell känsla att vara ute och se dem. Även om det är skönt att stanna i Aracena också, då räcker det med att se den som avgår från kyrkan uppe på berget. Men Sevilla-påsken måste upplevas!
Det här året skulle jag ha varit med och sjungit i långfredagskonserten i en av kyrkorna här i Aracena, min kör ger alltid en konsert då. Vi skulle bland annat ha sjungit Eliza Gilkysons nyskrivna Requiem och Cantique de Jean Racine op.11 av Gabriel Fauré. Så vackra, och roliga att sjunga! Men påsken är inställd i Spanien det här året. Den spanska påsken är ju inte påskpyssel, påskris, påskmat, ägglekar eller gömma godisägg. Den spanska påsken handlar om att vara ute och se påskprocessioner, träffa familj och kanske äta torsk, som är traditionell fastemat.
Jesús har definitivt bestämt sig att sluta använda mobilen, om det går (med jobbet). Som ett led i det har han kopplat i den fasta telefonen, och Disa fick premiärringa från den. Hon ringde en gång till sin farfar när vi var med, sedan en gång på eftermiddagen när hon smet upp själv och slog numret som jag hade skrivit på en lapp. Sedan ringde hon två kusiner också. Hon gillar telefonen.
Den djurlängtande Disa berättade uppspelt att vi hade grodyngel i pation, att vi snart skulle ha fullt med grodor därute. Jag följde med henne ut och tittade ner i den stora, vattenfyllda krukan, och konstaterade att det tyvärr inte var grodyngel utan mygglarver.
På eftermiddagen klättrade hon ut genom sitt fönster på andra våningen och gick ut på taket. Jag pratade i telefon med Nikki, Jesús gav Runa mat, det var en granntant som såg Disa och försökte få henne att gå in genom fönstret igen. När det inte gick kom hon och ringde på dörren för att meddela att vår unge gick omkring uppe på hustaket i regnet. Jesús var skakad efteråt.
Annat då? Jag kikade lite i kameran, jag trodde att jag hade samlat en massa matbilder där, eftersom vi har så mycket tid för att laga mat. Men det verkar som om jag har ätit utan att fota maten först :-)
I alla fall, Jesús lagade kronärtskocka till långfredagslunch. Det luktade som hemma hos hans pappa i huset - det vill säga, en god doft av traditionell, nylagad mat.
Kronärtskocka, säger ni, vad gör man med den? Eller det kanske ni inte gör, men jag själv hade aldrig ätit kronärtskocka innan jag kom till Jesús familj, där det är en vanlig rätt. Nåväl.
1. Man delar kronärtskockorna på mitten och kokar dem i ungefär 15 minuter i saltat vatten.
2. Därefter steker man hackad vitlök i olivolja, lägger ner kronärtskockorna med den platta sidan nedåt, häller på lite vatten och vitt vin och låter koka tills det bildats en god sås. Klart!
3. Vill man ha mer mat kan man, som Jesús gjorde den här gången, dela potatis i bitar och låta koka med. Då steker man både vitlök och lök i olivolja, delar potatis i bitar, lägger i pannan, häller på vatten (gärna vattnet som kronärtskockorna kokat i) och vitt vin och låter koka tills potatisen är mjuk och vattnet försvunnit. Lägg till sist på kronärtskockorna och låt dem bli genomvarma innan servering. Vi åt korv till det.
Jag provade en annan god rätt också, som vi har haft till enkel middag, med bröd och tapas till. Maast o khiar.
1. Riv en gurka på rivjärn och låt saften rinna ur. Blanda med 4-5 dj naturell, fet yoghurt. Blanda i en näve sultanrussin, mynta, salt och peppar. När det är dags för servering: Lägg hackade valnötter och mynta ovanpå och ringla över lite olivolja. Gott blir det!
(Det är inte jag som har kommit på receptet, utan jag har läst mig till det från boken Persiana, Sabrina Ghayour), enda skillnaden är att jag har färsk mynta istället för torkad i yoghurtröran, och att jag inte hade några rosenblad att strö över.)
Jag avslutar med en bonusbild på Jesús getost, för den som gillar sådant!
fredag 10 april 2020
Tjugosjätte dagen i karantän - solrosfrön, förlängning och en glädjelös femåring
 |
| Utsikten från sovrumsfönstret en dimmig dag. |
Sent på kvällen, när båda barnen hade somnat, pratade vi om Disa. Det var längesedan vi såg henne glad. Alltså glad på riktigt. Skrattandes av glädje. Vi har mindre och mindre energi att hitta på saker med henne, vi har varit i den här situationen så länge nu. Och hon är ingen ensamlekare. Hon är med och lagar mat, vi målar och pysslar lite, hon leker med sniglarna eller badar tyggrodan. Vi dansar lite. Spelar spel ibland. Det blir jättemycket barnprogram. Alldeles för mycket. Mest tid tillsammans tillbringar vi vid matbordet, och eftersom Disa fortfarande inte tycker om att äta, inte tycker om mat och därför är underviktig, är det sällan avslappnade situationer.
Hon har svårt att somna på kvällarna, förmodligen eftersom hon inte har gjort något på hela dagen som fått henne trött, och häromnatten vaknade hon och var vaken i flera timmar utan att kunna somna om. Hoppas att inte de där vakennätterna har börjat igen.
Jag är så sömnig på kvällen, men när barnen sover vill jag ha ensamtid. Jesús också. Fast vi har den tillsammans, på sätt och vis. Jag bloggar och han ser på någon märklig film och äter solrosfrön. Alltså, detta fröätande! Varför håller de på med det, spanjorerna?! Jag har försökt lära mig, och visst är det lilla fröet gott, när man väl får i sig det, men mest klämmer jag tungan i skalen, eftersom jag inte har fått in snitsen. Och jag avskyr ljudet när skalet knäcks. Det är fruktansvärt irriterande.
Beslutet om förlängning av karantänen i Spanien fattades efter ett tolv timmar långt möte. Det var väntat, vi visste att det skulle bli så. Den 26 april lyser i mitt huvud, jag har svårt att tänka mig att karantänen INTE ska ta slut då. Jag försöker att låta bli att ställa in mig på utsläpp, men kan inte låta bli. Jag tänker på den där dagen då karantänen är över, trots att jag vet att det kommer att fortsätta att vara hårda restriktioner, att skolorna förmodligen inte kommer att öppna, att kören och teatern inte kommer att starta på nytt och att ingenting kommer att vara som vanligt.
Runa har de senaste dagarna stått allt längre stunder utan stöd. Det är så stort att se henne stå helt lugnt utan att hålla sig i! Tänk, i sommar kommer hon säkert att gå runt här i huset!
torsdag 9 april 2020
Tjugofemte dagen i karantän - sorgligt
Som Jesús sa, att om någon för en månad sedan hade sagt vad som skulle hända, hade ingen kunnat tro det. Nästan 15 000 döda. Nu rullar siffrorna förbi, man reagerar knappt längre. Säg 20 000 döda i morgon och det är sak samma. Med all sannolikhet är det förresten långt fler än 20 000, det är så oerhört många dödsfall som inte räknas med i statistiken, att man egentligen inte har någon koll alls på hur många som faktiskt har dött på grund av viruset i Spanien.
Om man tänker för mycket blir det för tragiskt. Om man tänker på vad alla de här personerna har gått igenom innan de avlidit, vilket förfärligt sätt att dö på, i ensamhet dessutom, många gånger utan någon vård alls... Troligtvis har nästan hälften avlidit på äldreboenden. Då blir det för mycket, så det är enklast att hålla undan det från tankarna. Kasta en blick på siffrorna och fortsätta karantänen. Samtidigt som en stor del av livet sätts på paus är det ju ingen uppoffring att vara hemma och se på film och vara med barnen och ledas lite. Nu talas det förresten också om de tusentals liv som räddats, tack vare karantänen.
I radion pratas det också om jäst. Återigen försökte jag köpa jäst, men det var lönlöst. Det finns ingen jäst att få tag på här. I alla fall, man ser nu tydligt att i början bunkrade folk toapapper och basvaror. Sedan, en bit in i karantänen kom unna-sig-stadiet, då man köpte öl, vin, oliver och snacks. Och nu är det jäst. Så långt in i karantänen blir folk rastlösa, vill prova något nytt nu när tid finns. Börjar baka bröd. All jäst tar slut. Och vi som använder jäst i vanliga fall blir utan. Inga kanelbullar i det här huset, alltså. Det irriterar mig. Ivanliga fall hade jag sagt Äntligen! Äntligen börjar spanjorerna BAKA! Det är ju roligt, men som sagt, det hade varit roligare om det funnits mer jäst i affären.
Det blev en liten påskhandling, affärerna kommer ju att vara stängda i ett par dagar, skärtorsdag och långfredag är helgdagar i Spanien. Otroligt nog glömde jag att köpa bröd. så vi får äta flingor och bakpulverbröd i ett par dagar. Det går det också. Det känns mest sorgligt att vara ute. Kön ringlade sig lång på parkeringen, två meter mellan alla. En in en ut i affären. Samtidigt sprutade någon desinfektionsmedel på marken vid ingången med en gul slang, vilket skvätte på alla oss som köade. Den sociala distansieringen är sorglig, alla stängda restauranger och butiker är sorgligt, de tomma gatorna, avståndet till alla. Det känns bättre att vara hemma och inte se hur stan och människorna i den har påverkats.
I mataffären säljs just nu både hallon- vinbär- och krusbärsbuskar. Jag är bra sugen på att köpa mer hallon och göra ett nytt försök med krusbär, men har ingen stor kruka hemma, och järnaffären som säljer krukor kommer inte att öppna förrän om tre veckor. Ska tänka på saken.
Har ni sett pingvin-videon, om pingvinen som håller på att bli galen av karantänen? Den är nog bara kul om man kan spanska, i och för sig. Den kanske inte är särskilt rolig egentligen. Bara lite tröstande att fler känner som man själv.
Om man tänker för mycket blir det för tragiskt. Om man tänker på vad alla de här personerna har gått igenom innan de avlidit, vilket förfärligt sätt att dö på, i ensamhet dessutom, många gånger utan någon vård alls... Troligtvis har nästan hälften avlidit på äldreboenden. Då blir det för mycket, så det är enklast att hålla undan det från tankarna. Kasta en blick på siffrorna och fortsätta karantänen. Samtidigt som en stor del av livet sätts på paus är det ju ingen uppoffring att vara hemma och se på film och vara med barnen och ledas lite. Nu talas det förresten också om de tusentals liv som räddats, tack vare karantänen.
I radion pratas det också om jäst. Återigen försökte jag köpa jäst, men det var lönlöst. Det finns ingen jäst att få tag på här. I alla fall, man ser nu tydligt att i början bunkrade folk toapapper och basvaror. Sedan, en bit in i karantänen kom unna-sig-stadiet, då man köpte öl, vin, oliver och snacks. Och nu är det jäst. Så långt in i karantänen blir folk rastlösa, vill prova något nytt nu när tid finns. Börjar baka bröd. All jäst tar slut. Och vi som använder jäst i vanliga fall blir utan. Inga kanelbullar i det här huset, alltså. Det irriterar mig. Ivanliga fall hade jag sagt Äntligen! Äntligen börjar spanjorerna BAKA! Det är ju roligt, men som sagt, det hade varit roligare om det funnits mer jäst i affären.
Det blev en liten påskhandling, affärerna kommer ju att vara stängda i ett par dagar, skärtorsdag och långfredag är helgdagar i Spanien. Otroligt nog glömde jag att köpa bröd. så vi får äta flingor och bakpulverbröd i ett par dagar. Det går det också. Det känns mest sorgligt att vara ute. Kön ringlade sig lång på parkeringen, två meter mellan alla. En in en ut i affären. Samtidigt sprutade någon desinfektionsmedel på marken vid ingången med en gul slang, vilket skvätte på alla oss som köade. Den sociala distansieringen är sorglig, alla stängda restauranger och butiker är sorgligt, de tomma gatorna, avståndet till alla. Det känns bättre att vara hemma och inte se hur stan och människorna i den har påverkats.
I mataffären säljs just nu både hallon- vinbär- och krusbärsbuskar. Jag är bra sugen på att köpa mer hallon och göra ett nytt försök med krusbär, men har ingen stor kruka hemma, och järnaffären som säljer krukor kommer inte att öppna förrän om tre veckor. Ska tänka på saken.
Har ni sett pingvin-videon, om pingvinen som håller på att bli galen av karantänen? Den är nog bara kul om man kan spanska, i och för sig. Den kanske inte är särskilt rolig egentligen. Bara lite tröstande att fler känner som man själv.
Amningen
Det här inlägget skrev jag när Runa var två månader. Det är på tiden att det publiceras.
Trots alla problem med Disas mat; reflux, sjukhusvistelse, mediciner, flaskmatning i sömnen, oändliga läkarkontroller.... Så kände jag mig lugn innan Runa föddes. Tänkte att det kan inte bli så illa en gång till. Och flaskmatning är ett jättebra alternativ. Men jag ska testa att amma och ser om det funkar.
Precis som när Disa föddes är de väldigt snabba med att ge flaska så fort barnet föds på Macarenasjukhuset i Sevilla. Hur bestämd jag än var med att ingen flaska skulle ges medan jag låg på uppvaket, så hade jag inte räknat med att bebisen skulle tas ifrån mig. Under de 26 timmar som hon var ifrån mig matades hon var tredje timme av damen som satt i rummet med kuvöserna.
Eftersom jag inte hade lyckats amma Disa visste jag inte hur jag skulle göra. Fick inte mycket hjälp på sjukhuset heller, så jag googlade, och testade. Det är minst sagt svårt att amma med ett smärtande operationssår, men jag gjorde så gott det gick och vi varvade amning med flaskmatning. Det tog fyra dagar innan mjölken rann till (ajajaj…).
Att amma måste man lära sig, och det var inte helt lätt att hitta en ställning som funkade för både barnet och mig. Men det svåraste var att Runa sov hela tiden. Hur ammar man ett barn som sover? Som inte går att väcka? Jag googlade igen, sömn för bebisar, och det stod att nyfödda kan sova 18 timmar om dygnet, men den här, var hon vaken ens en timme sammanlagt? Ska inte bebisar vakna och skrika när de blir hungriga?
Vi ringde den fantastiske belgiske barnmorskan, som kom dagen därpå, vilket var tio dagar efter förlossningen. Han var så arg för att Runa togs ifrån oss när hon föddes. I Sverige lägger man stor vikt vid anknytningen när ett barn föds, men inte här. På Macarenasjukhuset finns inget sådant tänk överhuvudtaget. Om barnet har haft något problem med andningen vid födseln spelar det ingen roll om det andas som vanligt igen efter en timme, reglerna säger att om barnet en gång läggs i kuvös ska det ligga kvar där i minst ett dygn. Belgiske barnmorskan jobbar så mycket för anknytning, naturligare förlossningar och humanare behandling av barn och födande mammor att jag tror att han fick sluta av den anledningen där i Sevilla, där allt är tvärtemot vad han jobbar för. I alla fall. Han menade att problemet med att hon bara sov och sov och inte brydde sig om att äta eller skrika berodde på de där 26 timmarna som Runa låg ensam i kuvös. Att vi inte hade fått någon hud-mot-hudkontakt i början, och att ingen svarade till hennes behov det första dygnet.
"Din bebis är på stand-by. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att skrika eller protestera. Du måste omprogrammera henne."
Barnmorskan satte mig i soffan, drog fram en fotpall och bullade upp kuddar runt mig tills jag satt så bekvämt att jag inte ville resa mig mer. Sedan la han lilla Runa på mig och en filt över oss, båda utan kläder, och så beordrades vi att sitta några dagar, hud mot hud. Han visade hur hon kunde ligga på mig för att suga, och hur jag kunde byta ställning för att förhindra mjölkstockning, som var på väg. Min uppgift enda uppgift var att sitta och ha det gott, hålla om Runa som sov mellan mina bröst, och låta henne amma vid minsta intresse, och jag kände att den vilan var bra för mig, jag önskade att någon tagit hand om mig på det sättet tidigare. Och hur det nu var, men efter ett par dagar med Runa där i soffan, hud mot hud, så vaknade hon faktiskt till. Hon vaknade ibland och bad om mat!
Jag hade fått veta att det tar ungefär en månad innan amningen funkar bra, och det stämde. Den första månaden var tuff. Det gjorde ont, speciellt i ena bröstet, det kändes som om Runa bet hårt i det varje gång hon skulle suga. Det var svårt att hitta en ställning som funkade, och att vara så bunden till hemmet och till Runa, att studera henne och svara på minsta signal. Ibland orkade jag inte det utan lät henne fortsätta sova. Och framför allt nätterna var tuffa. Hon vaknade varannan timme för att äta, och det höll på att ta knäcken på mig. Att aldrig få någon djupsöm! De gånger som jag var på gränsen att gråta av trötthet, omkring fyratiden på natten, fick Jesús ta över. Han försökte med flaska ända tills Runa totalvägrade flaskan. Jag undrade hur någon alls kan välja att amma istället för att ge flaska (trots att jag själv gjorde det), med sådan smärta, sömnbrist, bundenhet till barnet och hemmet...
Samtidigt var det fint också (utom när jag var som tröttast på nätterna). Att hålla om henne, sitta och titta på henne när hon låg vid bröstet och sög. Jag studerade hennes ögon, kände hennes lilla hand mot mig, smekte armarna och huvudet, lyssnade till hennes ljud, smackanden, gnyenden, såg henne sluta ögonen av trötthet, hur hon släppte bröstet och la sig på rygg i min famn när hon somnade, med ögonen stängda och munnen öppen, utslagen av mättnad och trötthet. När hon blev hungrig spände hon ögonen och högg som en haj, gång på gång, tills hon fick ordentligt tag.
Nu är Runa två och en halv månad, och det går bra! Hon skriker när hon är hungrig, hittar tag direkt. Hon är så otroligt fin där hon ligger och tittar med sina blå ögon. Ibland tittar hon på mig. En gång när hon gjorde det började hon le, och hon log så stort att hon inte kunde fortsätta suga utan var tvungen att säppa taget, för att hon var så glad! Nätterna är lättare, hon sover mellan två och sex timmar åt gången och jag är inte så förfärligt trött på dagen längre.. Det gör inte alls ont att amma.
Det är fint att ha henne där i famnen. Jag tänker på hur det måste vara för henne. Ligga där mot det varma bröstet, varma magen, vara omhållen, känna mammadoften, få mat och närhet, och sedan somna där i famnen. Flaskmatning är ett bra alternativ, men jag är glad att ha fått testa amning också.
Nu när jag publicerar inlägget är Runa drygt ett år. Jag ammar henne på natten. Eller rättare sagt, hon använder mig som napp. Om inte jag finns där intill när hon vaknar somnar hon inte om. Det är frustrerande. Jag sover så illa, vaknar så många gånger. Jag har velat upphöra helt med amningen i ett halvår, men det har ännu inte blivit. Tips, någon?
Om jag kunde börja från början, göra om, hade jag valt flaskmatning. Det må finnas fördelar med modersmjölken, men flaska med ersättning är ett utmärkt alternativ. Och man behöver se till vad som är bäst för hela familjen. Jag hade till och med varit annorlunda mot Runa, mer tålmodig, njutit av henne mer de första månaderna, om jag inte hade ammat. Disa hade inte påverkats lika mycket som hon gjorde. Inte jag heller.
Trots alla problem med Disas mat; reflux, sjukhusvistelse, mediciner, flaskmatning i sömnen, oändliga läkarkontroller.... Så kände jag mig lugn innan Runa föddes. Tänkte att det kan inte bli så illa en gång till. Och flaskmatning är ett jättebra alternativ. Men jag ska testa att amma och ser om det funkar.
Precis som när Disa föddes är de väldigt snabba med att ge flaska så fort barnet föds på Macarenasjukhuset i Sevilla. Hur bestämd jag än var med att ingen flaska skulle ges medan jag låg på uppvaket, så hade jag inte räknat med att bebisen skulle tas ifrån mig. Under de 26 timmar som hon var ifrån mig matades hon var tredje timme av damen som satt i rummet med kuvöserna.
Eftersom jag inte hade lyckats amma Disa visste jag inte hur jag skulle göra. Fick inte mycket hjälp på sjukhuset heller, så jag googlade, och testade. Det är minst sagt svårt att amma med ett smärtande operationssår, men jag gjorde så gott det gick och vi varvade amning med flaskmatning. Det tog fyra dagar innan mjölken rann till (ajajaj…).
Att amma måste man lära sig, och det var inte helt lätt att hitta en ställning som funkade för både barnet och mig. Men det svåraste var att Runa sov hela tiden. Hur ammar man ett barn som sover? Som inte går att väcka? Jag googlade igen, sömn för bebisar, och det stod att nyfödda kan sova 18 timmar om dygnet, men den här, var hon vaken ens en timme sammanlagt? Ska inte bebisar vakna och skrika när de blir hungriga?
Vi ringde den fantastiske belgiske barnmorskan, som kom dagen därpå, vilket var tio dagar efter förlossningen. Han var så arg för att Runa togs ifrån oss när hon föddes. I Sverige lägger man stor vikt vid anknytningen när ett barn föds, men inte här. På Macarenasjukhuset finns inget sådant tänk överhuvudtaget. Om barnet har haft något problem med andningen vid födseln spelar det ingen roll om det andas som vanligt igen efter en timme, reglerna säger att om barnet en gång läggs i kuvös ska det ligga kvar där i minst ett dygn. Belgiske barnmorskan jobbar så mycket för anknytning, naturligare förlossningar och humanare behandling av barn och födande mammor att jag tror att han fick sluta av den anledningen där i Sevilla, där allt är tvärtemot vad han jobbar för. I alla fall. Han menade att problemet med att hon bara sov och sov och inte brydde sig om att äta eller skrika berodde på de där 26 timmarna som Runa låg ensam i kuvös. Att vi inte hade fått någon hud-mot-hudkontakt i början, och att ingen svarade till hennes behov det första dygnet.
"Din bebis är på stand-by. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att skrika eller protestera. Du måste omprogrammera henne."
Barnmorskan satte mig i soffan, drog fram en fotpall och bullade upp kuddar runt mig tills jag satt så bekvämt att jag inte ville resa mig mer. Sedan la han lilla Runa på mig och en filt över oss, båda utan kläder, och så beordrades vi att sitta några dagar, hud mot hud. Han visade hur hon kunde ligga på mig för att suga, och hur jag kunde byta ställning för att förhindra mjölkstockning, som var på väg. Min uppgift enda uppgift var att sitta och ha det gott, hålla om Runa som sov mellan mina bröst, och låta henne amma vid minsta intresse, och jag kände att den vilan var bra för mig, jag önskade att någon tagit hand om mig på det sättet tidigare. Och hur det nu var, men efter ett par dagar med Runa där i soffan, hud mot hud, så vaknade hon faktiskt till. Hon vaknade ibland och bad om mat!
Jag hade fått veta att det tar ungefär en månad innan amningen funkar bra, och det stämde. Den första månaden var tuff. Det gjorde ont, speciellt i ena bröstet, det kändes som om Runa bet hårt i det varje gång hon skulle suga. Det var svårt att hitta en ställning som funkade, och att vara så bunden till hemmet och till Runa, att studera henne och svara på minsta signal. Ibland orkade jag inte det utan lät henne fortsätta sova. Och framför allt nätterna var tuffa. Hon vaknade varannan timme för att äta, och det höll på att ta knäcken på mig. Att aldrig få någon djupsöm! De gånger som jag var på gränsen att gråta av trötthet, omkring fyratiden på natten, fick Jesús ta över. Han försökte med flaska ända tills Runa totalvägrade flaskan. Jag undrade hur någon alls kan välja att amma istället för att ge flaska (trots att jag själv gjorde det), med sådan smärta, sömnbrist, bundenhet till barnet och hemmet...
Samtidigt var det fint också (utom när jag var som tröttast på nätterna). Att hålla om henne, sitta och titta på henne när hon låg vid bröstet och sög. Jag studerade hennes ögon, kände hennes lilla hand mot mig, smekte armarna och huvudet, lyssnade till hennes ljud, smackanden, gnyenden, såg henne sluta ögonen av trötthet, hur hon släppte bröstet och la sig på rygg i min famn när hon somnade, med ögonen stängda och munnen öppen, utslagen av mättnad och trötthet. När hon blev hungrig spände hon ögonen och högg som en haj, gång på gång, tills hon fick ordentligt tag.
Nu är Runa två och en halv månad, och det går bra! Hon skriker när hon är hungrig, hittar tag direkt. Hon är så otroligt fin där hon ligger och tittar med sina blå ögon. Ibland tittar hon på mig. En gång när hon gjorde det började hon le, och hon log så stort att hon inte kunde fortsätta suga utan var tvungen att säppa taget, för att hon var så glad! Nätterna är lättare, hon sover mellan två och sex timmar åt gången och jag är inte så förfärligt trött på dagen längre.. Det gör inte alls ont att amma.
Det är fint att ha henne där i famnen. Jag tänker på hur det måste vara för henne. Ligga där mot det varma bröstet, varma magen, vara omhållen, känna mammadoften, få mat och närhet, och sedan somna där i famnen. Flaskmatning är ett bra alternativ, men jag är glad att ha fått testa amning också.
Nu när jag publicerar inlägget är Runa drygt ett år. Jag ammar henne på natten. Eller rättare sagt, hon använder mig som napp. Om inte jag finns där intill när hon vaknar somnar hon inte om. Det är frustrerande. Jag sover så illa, vaknar så många gånger. Jag har velat upphöra helt med amningen i ett halvår, men det har ännu inte blivit. Tips, någon?
Om jag kunde börja från början, göra om, hade jag valt flaskmatning. Det må finnas fördelar med modersmjölken, men flaska med ersättning är ett utmärkt alternativ. Och man behöver se till vad som är bäst för hela familjen. Jag hade till och med varit annorlunda mot Runa, mer tålmodig, njutit av henne mer de första månaderna, om jag inte hade ammat. Disa hade inte påverkats lika mycket som hon gjorde. Inte jag heller.
onsdag 8 april 2020
Tjugofjärde dagen i karantän - getost, ångestmejl och drömhus
Dagarna går in i varandra. Vissa är mer händelselösa än andra. Min tjugofjärde dag var en särskilt händelselös dag. Det enda viktiga som hände var att jag skickade ett mejl. Det var väldigt viktigt. Det var så viktigt att jag skjutit och skjutit på det, och ju mer jag skjutit på det desto mer ångestladdat blev det. Till slut var det så jobbigt att det var nästan omöjligt att skicka det, det hade gått så lång tid dessutom, och jag tänkte på det varje kväll innan jag skulle sova. Sådan är jag.
Det andra som hände, värt att notera, var att jag såg film med Jesús på kvällen när barnen hade somnat. Vi började med en som visade sig vara urtråkig, och satte sedan på en gammal favorit, som det är år sedan vi såg senast. Jag är en dålig film- och tv-tittare. Att sätta mig och se på något känns alltid som slöseri med tid, att jag borde göra något annat istället. I alla fall sedan barnen kom. Jag har så lite tid utan dem att det känns som att slösa bort den framför tv:n. Så det behöver vara något bra. Najwa Nimri är en av de skickligaste skådespelare jag vet.
Jesús hämtade grönsakskorgen. Den här gången kom det med en hemgjord getost med rosmarin också. Aracenabergens sista getosttillverkare håller på att gå i konkurs på grund av den långa nedstängningen, så för att rädda henne kan man beställa en ost tillsammans med veckans grönsaker. Damen i eko-affären, som är utdelningsstället av grönsakerna sedan honungsmuséet stängde, höll på att bli tokig av ostdoften i från korgarna. Hon älskar ost men fastar den här veckan.
Nästan 14 000 döda. Samtidigt läser vi att den verkliga siffran är mycket, mycket högre. Många som dör i sina hem eller på äldreboenden testats inte för covid-19 de avlider, och då räknas de inte med i statistiken, till exempel. Under en vanlig influensaepidemi dör omkring 6 300, utspritt över hela året.
Innan jag la mig kunde jag inte låta bli att titta på hus till försäljning. Det är ett litet nöje jag har, även om det inte är aktuellt med husköp än (på länge, mycket länge). Jag hittade ett drömhus! Jag tänkte visa lite bilder på det, och andra intressanta hus, men jag kan inte kopiera bilderna från sidan. Är det någon av er som klarar det? Sidan är idealista.com. Jag akn inte högerklicka på bilderna och spara, det går inte att kopiera den. Hjälp!
tisdag 7 april 2020
Tjugotredje dagen i karantän - post, finsk familj och en åsna till Jesús
Åh neeej, måndag nu igen. Ännu en monotom karantänvecka. Jag hade ingen lust att gå upp, och hela natten hade allt jag drömt varit coronarealterat. Måste sluta blogga på kvällen innan jag ska somna.
Så klart tog jag mig upp ändå. Man måste ju, när man har ungar. Tog på vanliga kläder, tvättade ansiktet, borstade håret, satte upp luggen i en liten ful tofs, strök i lite hårgelé från den orangea burken, det där som luktar så gott, och kände mig... Ja, klar. Redo att möta dagen. Man ska inte fastna i pyjamas-tillståndet, man får försöka hålla fast i vissa rutiner. Och jag var glad att jag hade gjort det här lilla fixet en stund senare, för just den här dagen träffade jag två personer förutom familjen!
Först var det Santos, som knackade på rutan. Hon kom från affären och såg att vi var i vardagsrummet. Jag drog upp fönstret och hon stod ett par meter bort, ute i gatan, med shoppingvagn och munskydd. Jag stod böjd bakom inbrottsgallret med Runa i famnen, och det var så roligt att se liv utifrån, höra en välbekant röst. Jag fick veta att Cristina och bebisen bor hemma hos Santos nu de här veckorna. Santos berättade att grannarna i hennes hus går samman och handlar jäst och andra förnödenheter åt varandra, och att om hon får tag i jäst ska hon komma förbi i slutet av veckan och lämna genom fönstret.
Hon hade precis gått när det ringde på dörren. Jag såg någon snabbt flytta sig från dörren, och när jag öppnade, fortfarande med Ruan i famnen, såg jag brevbärarens motorcykel puttra på gatan. Hon hade parkerat och ringt på hos flera familjer samtidigt för att effektivisera tiden och inte behöva stå och vänta medan varje familj tog sig till dörren för att öppna. Jag blev verkligen överraskad. Visserligen visste jag att det skulle komma post, men inte den här posten! Det var ett paket samt ett tjockt, stort kuvert.
Brevbäraren ställde posten på trappan, backade undan och förmanade mig att tvätta händerna noga efter att jag hade tagit i posten, och att jag dessutom behövde desinficera den. Sedan drog hon iväg på motorcykeln och Jesús undrade hur man desinficerar ett brev. Ja, det blev knepigt. Jag tog in posten och försökte öppna den utan att ta i den, vilket inte gick. Bröt mig in i paketet med sax och lät Disa ta ut innehållet utan att ta på kartongen. Samma sak med brevet. Sedan tvättade jag mig om händerna och kollade vad det var.
Vad det var för post? Jo! Det stora, tjocka kuvertet var från moster som brukar spara tidningsurklipp från lokaltidningen till mig. Här skickade hon en hög, och jag har bland annat fått läsa att det i februari öppnade en stor godisbutik i stan, det visade jag för Disa. En ny second handbutik har det blivit också, och en affär som säljer barnkläder från Turkiet. Spännande! Jag såg hur julgranen lyftes på plats på torget (gamla klipp) och läste om politiska debatter och jobbannonser. Sidan med lunchmenyer läser jag alltid noga. Gamla och nya restauranger. Husmanskost. Allt låter så gott, och jag tänker jämt att jag ska äta husmanskost på något ställe när vi åker till Sverige. Sedan blir det aldrig av, det är så mycket som ska hinnas med på kort tid. I brevet låg också en påse saltlakrits till mig och en tablettask till Disa!
Paketet visade sig vara från min bror och hans fru, som för övrigt är den bästa presentfixaren jag vet. Så fina, roliga presenter hon (och gissningsvis även min bror) ordnar! Vad konstigt det känns att skriva fru, förresten. Fru? Säger man så nu för tiden? De gifte sig förra sommaren, och den här sommaren ska bröllopsfesten hållas och jag har sett fram emot den, äntligen ska jag få träffa den "nya" finska familjen. Vad spännande! Min brors svärmor har skickat två jättefina paket till barnen, och stickat till dem, trots att hon varken har träffat barnen eller mig. Och jag vill gärna träffa henne. Har äntligen en anledning att lära mig lite finska också! Men vi får se hur det går med resor i sommar... Det ser mörkt ut... Men paketet var det! Det var så fint! Det var en ettårspresent till Runa, en bankbräda (de kunde omöjligt veta hur mycket Runi gillar att banka med saker), det fanns Bamsetidning till Disa, saltlakrits till mig, sötlakrits till Jesús och lite annat gott.
Ja, det var en lång utläggning, men detta gjorde vår dag :-)
Vid lunchen pratade vi om studsmatta. Jag är för, Jesús är tveksam på grund av att en sådan skulle uppta halva pation. Jag menar att vi ändå inte använder hela pation, halva upptas redan av skräp och förvaring. Disa blandade sig i samtalet och förkunnade att hon hellre vill ha ett litet djur än en studsmatta. Hon försöker med allt. Fiskar, ödla, hamster, kattunge, papegoja. Hon vill så gärna ha ett litet djur att ta hand om! Vargen är inte någon särskilt trevlig katt, ärligt talat, jag förstår Disa, det gör jag. Det gör inte Jesús. Han förstår inte varför det inte räcker med att ta hand om sniglarna i pation. Återigen blir svaret till Disa nej. Men kanske om ett antal år, om vi kan köpa hus, skulle så gärna vilja... Vi drömde fritt. Disa får en go hund, det skulle passa henne perfekt. Jag får mina efterlängtade höns som värper ägg åt oss, och Jesús… Ja, det enda djur han vill ha är en åsna, av någon anledning.
Så klart tog jag mig upp ändå. Man måste ju, när man har ungar. Tog på vanliga kläder, tvättade ansiktet, borstade håret, satte upp luggen i en liten ful tofs, strök i lite hårgelé från den orangea burken, det där som luktar så gott, och kände mig... Ja, klar. Redo att möta dagen. Man ska inte fastna i pyjamas-tillståndet, man får försöka hålla fast i vissa rutiner. Och jag var glad att jag hade gjort det här lilla fixet en stund senare, för just den här dagen träffade jag två personer förutom familjen!
Först var det Santos, som knackade på rutan. Hon kom från affären och såg att vi var i vardagsrummet. Jag drog upp fönstret och hon stod ett par meter bort, ute i gatan, med shoppingvagn och munskydd. Jag stod böjd bakom inbrottsgallret med Runa i famnen, och det var så roligt att se liv utifrån, höra en välbekant röst. Jag fick veta att Cristina och bebisen bor hemma hos Santos nu de här veckorna. Santos berättade att grannarna i hennes hus går samman och handlar jäst och andra förnödenheter åt varandra, och att om hon får tag i jäst ska hon komma förbi i slutet av veckan och lämna genom fönstret.
Hon hade precis gått när det ringde på dörren. Jag såg någon snabbt flytta sig från dörren, och när jag öppnade, fortfarande med Ruan i famnen, såg jag brevbärarens motorcykel puttra på gatan. Hon hade parkerat och ringt på hos flera familjer samtidigt för att effektivisera tiden och inte behöva stå och vänta medan varje familj tog sig till dörren för att öppna. Jag blev verkligen överraskad. Visserligen visste jag att det skulle komma post, men inte den här posten! Det var ett paket samt ett tjockt, stort kuvert.
Brevbäraren ställde posten på trappan, backade undan och förmanade mig att tvätta händerna noga efter att jag hade tagit i posten, och att jag dessutom behövde desinficera den. Sedan drog hon iväg på motorcykeln och Jesús undrade hur man desinficerar ett brev. Ja, det blev knepigt. Jag tog in posten och försökte öppna den utan att ta i den, vilket inte gick. Bröt mig in i paketet med sax och lät Disa ta ut innehållet utan att ta på kartongen. Samma sak med brevet. Sedan tvättade jag mig om händerna och kollade vad det var.
Vad det var för post? Jo! Det stora, tjocka kuvertet var från moster som brukar spara tidningsurklipp från lokaltidningen till mig. Här skickade hon en hög, och jag har bland annat fått läsa att det i februari öppnade en stor godisbutik i stan, det visade jag för Disa. En ny second handbutik har det blivit också, och en affär som säljer barnkläder från Turkiet. Spännande! Jag såg hur julgranen lyftes på plats på torget (gamla klipp) och läste om politiska debatter och jobbannonser. Sidan med lunchmenyer läser jag alltid noga. Gamla och nya restauranger. Husmanskost. Allt låter så gott, och jag tänker jämt att jag ska äta husmanskost på något ställe när vi åker till Sverige. Sedan blir det aldrig av, det är så mycket som ska hinnas med på kort tid. I brevet låg också en påse saltlakrits till mig och en tablettask till Disa!
Paketet visade sig vara från min bror och hans fru, som för övrigt är den bästa presentfixaren jag vet. Så fina, roliga presenter hon (och gissningsvis även min bror) ordnar! Vad konstigt det känns att skriva fru, förresten. Fru? Säger man så nu för tiden? De gifte sig förra sommaren, och den här sommaren ska bröllopsfesten hållas och jag har sett fram emot den, äntligen ska jag få träffa den "nya" finska familjen. Vad spännande! Min brors svärmor har skickat två jättefina paket till barnen, och stickat till dem, trots att hon varken har träffat barnen eller mig. Och jag vill gärna träffa henne. Har äntligen en anledning att lära mig lite finska också! Men vi får se hur det går med resor i sommar... Det ser mörkt ut... Men paketet var det! Det var så fint! Det var en ettårspresent till Runa, en bankbräda (de kunde omöjligt veta hur mycket Runi gillar att banka med saker), det fanns Bamsetidning till Disa, saltlakrits till mig, sötlakrits till Jesús och lite annat gott.
Ja, det var en lång utläggning, men detta gjorde vår dag :-)
Vid lunchen pratade vi om studsmatta. Jag är för, Jesús är tveksam på grund av att en sådan skulle uppta halva pation. Jag menar att vi ändå inte använder hela pation, halva upptas redan av skräp och förvaring. Disa blandade sig i samtalet och förkunnade att hon hellre vill ha ett litet djur än en studsmatta. Hon försöker med allt. Fiskar, ödla, hamster, kattunge, papegoja. Hon vill så gärna ha ett litet djur att ta hand om! Vargen är inte någon särskilt trevlig katt, ärligt talat, jag förstår Disa, det gör jag. Det gör inte Jesús. Han förstår inte varför det inte räcker med att ta hand om sniglarna i pation. Återigen blir svaret till Disa nej. Men kanske om ett antal år, om vi kan köpa hus, skulle så gärna vilja... Vi drömde fritt. Disa får en go hund, det skulle passa henne perfekt. Jag får mina efterlängtade höns som värper ägg åt oss, och Jesús… Ja, det enda djur han vill ha är en åsna, av någon anledning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)