När någon dör

Jesús har en kompis vars mamma dog igår.
Och jag slås igen av skillnaden mellan Sverige och Spanien när någon dör.

I Spanien brukar familjen till den döda samlas på el tanatorio. I ett rum finns kistan med den döda, och man kan gå in och ta farväl. I ett större rum samlas släktingar och vänner. Alla strömmar till för att inte lämna de närmast sörjande ensamma. De finns där som ett stöd. Telefonkedjan går.
Dagen efter är det begravning. Och som steg tre hålls det gudstjänst till minne av den döda. Vänner och släktingar finns med, tätt intill, hela tiden. Fångar upp. Tar hand om.
Jag kände inte till det här förut, innan mina föräldrar dog, så jag blev förvånad när jag fick telefonmeddelanden, inte bara av ett par av mina närmsta vänner och en bekant i Sverige, utan också av före detta kollegor i Spanien. Och det kändes bra, de brydde sig, det ansträngde sig för att få tag i mitt svenska nummer för att skicka meddelanden.

Jesús har telefonkontakt med sin kompis och de andra runt omkring honom. Alla håller vakt om vännen. Känner av. De går inte på begravningen eftersom familjen vill vara ensam, men de kommer att gå på gudstjänsten. Inte för att de kände modern, utan som ett stöd
I Sverige är begravningen bara för dem som hade nära relation till den döda.

Att vänta i en hel jävla månad på begravningen är... sjukt ju.
Därefter ytterligare en månad eller flera på urnnedsättningen.
Jesús förstår inte alls varför det tar så lång tid att begrava någon i Sverige, och trots att jag inte jag heller förstår försökte jag förklara. Något om att alla jobbar, behöver få ledigt, planera resan om de bor långt bort, välja passande blommor och en figur till dödsannonsen... Men främst handlar det väl om att det är på begravningen man samlas. Släktingar. Vänner.
Så långt efter.
I Sverige har vi inga tanatorios.

Allt praktiskt som ska göras.
Ringa banker, försäkringsbolag, mobiloperatörer, begravningsbyrå, städa, kontakta släktingar, ordna upp företag...
Var får sorgen plats?
När ska man sörja?
När "allt det praktiska" är över? När är det över? När huset sålts? Tar det någonsin slut?
Och de som avrådde mig från att åka till Spanien mitt i allt det här, hur tänkte de? Att träffa Jesús, min partner som jag bara haft telefonkontakt med under mardrömsmånaden, var vad jag behövde. En liten, liten vila mitt i alltihop, en andhämtning, en kram av den jag tycker så mycket om.
Varför var det svårt att förstå?
Varför behövde jag försvara det?
Hur kan det vara viktigare att ordna med praktiska saker istället?

Åt helvete med det praktiska i kalla jävla omänskliga Sverige.