lördag 15 december 2012

Och när jag trodde att dagen inte kunde bli värre gick jag till frisören...

Det var inte min dag igår.
Man kan säga så här: det ena som var bra med fredagen var att den tog slut.
Och som för att spä på eländet gick jag och klippte mig.

Aldrig känner man sig så ful som nyklippt i frisörstolen, under lysrörens hårda sken, invirad i ett plastskynke, med frisören bredvid, hon som är så snygg att det nästan är för mycket för den lilla salongen, hållandes i en nackspegel.
- Är du nöjd? frågar hon, de gör ju alltid det. Och man önskar att man låtit glasögonen ligga kvar i fickan, för att gå ut genom dörren utan att skämmas, men som vanligt ler man falskt med tårar brännande bakom ögonen och säger Ja! Det blev jättefint! medan den snygga frisören vrider spegeln så man tvingas se sig själv ur alla vinklar, eller håret då, håret som... ja, vad har hänt egentligen?
Kom vi inte överens om axellängd, tänker man, håret är ju 15 centimeter kortare? Och man tittar igen i spegeln, man måste ju, och tänker att man inte vill ha en boll på huvudet. Golfboll är det ord som kommer för en. Och det måste ju vara en bedrift att förvandla halvlångt hår till en stylad, fönad, krämad boll på huvudet, och den snygga frisören är verkligen bra på sådana här frisyrer, men jag vill ändå inte se ut så här. Jag vill ha tillbaka mitt hår.

Och man åker hem med trösttanken att efter en hårtvätt och lite eget fixande ser håret rätt okej ut igen, det är ju ofta så, men inom sig, man tänker det inte högt, men inom sig vet man att håret kommer inte bil längre för det.
Och mycket riktigt.
Den enda förändringen som syns är att frisyren har förvandlats från en boll till en kub.
Jag har fått ett fyrkantigt huvud.

Nä, det blir inga bilder på mig på ett tag...

10 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen känslan! När jag hade page (ca axellångt) så grät jag nästan varje gång jag kom hem från frissan (jag gick visserligen i gymnasiet o var 10 år yngre men iaf...) för att det var för kort. Detta gick inte över förrän jag lät mitt hår växa ut o bli långt. Nu syns det knappt när jag har klippt mig o ibland känns det som slöseri på pengar att betala 380kr för ingen-förändring-alls men oftast är det skönt att slippa efter-frissan-ångesten. /Gloria

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig har det varit tvärtom. Jag klippte av det långa håret för ett par år sedan. Innan dess gick jag bara till frisören för att toppa håret någon gång ibland (väldigt sällan faktiskt, möjligtvis aldrig), nu är det ångest varenda gång.

      Radera
  2. Jag vill se bild!!! En gång gick jag och klippte mig dagen innan jag skulle åka på semester till Kos. "Där var jag förra året", sa den pratglada tjejen och tjatade på. Jag blev mer och mer förtvivlad i stolen när jag såg i spegeln hur mitt hår försvann. Jag som bara ville klippa lite och ha kvar mitt coola långa hår och hoppades träffa snygga tjejer under två veckor. Till slut svarade jag inte henne. Hjälpte inte. Hon måste berätta om alla bra restauranger, barer, badstränder. Varenda sten vände hon på. Jag hade lust att sticka min KOS. Precis som du säger. Den obligatoriska frågan när spegeln visas runt. Falskt svarade jag ett visserligen lamt JA på frågan. Borde sagt NEJ, jag vill ha det mycket längre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flashback till eget frisörminne, ett mardrömsminne så svårt att jag skrev en krönika om det. Jag ångrade mig sedan, för tänk om frisören förstod att det var henne jag skrev om. Jag vågade inte gå tillbaka. Gå tillbaka? Javisst! Trotts att hon hade hållit på i två (!) timmar, klippt strå för strå, fått mig att åldras 15 år och att jag smög ut med mössa på huvudet, mössa som jag inte tog av mig förrän på kvällen när ingen skulle se mig (hade den på hela dagen på jobbet), så upptäckte jag efter en tid att hon hade varit duktig. Håret blev riktigt bra när det växte ut!
      Flashback eftersom tjejen hade varit på kurs i södra Europa och lärt sig klippa på det här nya sättet.
      Ett mycket oekonomiskt sätt, antar jag, om man måste hålla på så länge med varjke kund.

      Radera
  3. Jag har en god vän med ett hår som påminner om spikrakt rödbrunt stålull. Om hon skippar att klippa sig lite för länge, blir det en gigantisk hjälm av det hela...! Som tur är, har hon hittat en frisörska här i Norrtälje, som fixar till "hjälmen" då och då. Men det är fler som upptäckt bästa Lina, så det är bara att sätta opp sig på väntelistan. Och hjälmen får gro lite till! Jag hade turen att få en udda tid i förra veckan att fixa mitt beiga gråa tunna platta barr, då hon gjorde en mörk chokladbrun färgning som grund, sen guldiga slingor på det. Sååå supersnyggt! Och nybryggt kaffe med mjölk i väntans minuter. Det finns guldkorn i frisörernas värld, det tar bara ÅR att hitta dem.../piafia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hos min frisör finns inget kaffe. Ingen massage i stolen, inga dekorationer, inte ens en höj- och sänkbar stol vid hårtvätten. Men det är billigt.
      Jag hittade en riktigt bra frisör i Sverige. Jag kom ut därifrån snyggare än jag någonsin varit. Jag var så snygg att jag hade velat åka runt till alla jag kände och visa upp mig.
      Sedan flyttade jag till Spanien.
      Håll hårt i Lina!

      Radera
  4. Du är ju jätteofta missnöjd med din klippning. Vad brukar du säga till frisören innan ni börjar? Vilka instruktioner ger du?
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Gör mig fin."
      Nä, det sa jag inte men det var underförstått.
      Jag sa; jag skulle vilja ha till axlarna, och det tycker jag var en
      ganska tydlig instruktion.

      Radera
  5. Om jag vill ha håret klippt 5cm; i Spanien ber jag dem klippa 2cm och i Finland 10cm. Har lärt mig att det är ända sättet att bli nöjd. I Finland är de väääldigt försiktiga och tar lång tid på sig, medan de i Spanien klipper i rasande fart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minsann. Så olika det är. Du har nu sagt rakt ut vad jag bara har misstänkt, att de alltid klipper längre än önskat i Spanien.

      Radera

ny gadget

ny gadget