Chokladen

Jag vet att chokladen köptes till kvällens chokladmousse. Men det var faktiskt ett tvåpack.

Var sjutton har Jesús gömt chokladen??!?

Inga löss än, men...

"Det var väldigt vad du kliar dig där på huvudet" tänkte jag när Disa kliade sig på samma ställe igen. Jag flyttade mig allt längre ifrån henne, vilket var svårt eftersom jag låg bredvid henne och läste och försökte få henne att somna.
Löss.
Än har hon inte haft några löss, men det är bara en tidsfråga. Här slipper inga ungar undan. Alla har löss. Många gånger. Föräldrarna också.
Jag har aldrig haft det.
Men som sagt, det är en tidsfråga. Och jag blir så äcklad! Jag vill inte ha löss! Eller avlusa Disa! Små äckliga kryp i hårbotten!
Nej!!
Hjälp!!!

Vild oregano och lerfåglar

Jo, många tog ju långhelg förra veckan, och då fick vi besök! Av svenska Johanna som bor i Sevilla och hennes Jorge och Samuel. Det skiljer mindre än ett halvår mellan Disa och Samuel.

Vi åkte till Fuenteheridos, en mil härifrån, som är så mysigt.

Många var lediga och det var mycket folk där. Helgmarknaden var öppen trots att det var måndag, och där kunde man köpa frukter och nötter från trakten, pumpa, sötsaker, ostar och korvar, rostade kastanjer och leksaker.

Jag och Johanna köpte varsin påse vild oregano som är så gott, jag hade helt slut på förra årets (går bara att köpa nu under ett par höstmånader).

Barnen fick varsin lerfågel. Man häller i vatten och blåser, och då låter den så fint! Om man häller i rätt mängd vatten. Och inte lutar på fågeln och dricker upp dess innehåll, som Disa envisades med.

Hon lekte vid vattnet, som vanligt. Inget besök i Fuenteheridos utan lite lek och lövkastning i strömmen här.

Vi åt lunch på torget, gott men usel service, och tog sedan bilarna upp för backen och parkerade vid kyrkogården. Där påbörjas vandringsleden till Galaroza och Jesús säkraste svampställe.

Tre svampar, en skön stund i Andalusisk skog och en övertrött, gråtandes Disa senare åkte vi hem och grillade lite middag.

Sömn, ickesömn och förkylning

Alla helgons dag är ju helgdag i Spanien, 1 november, och vi spenderade dagen på olika sätt, vi tre i vår lilla familj.
Jesús gick upp 7.30, åt frukost i pation och lyssnade på fåglarna, lagade tre luncher som han frös in, diskade, städade, grillade och sov lite siesta.
Disa sov. Hon tog väl igen förlorad sömn efter förkylningen (som inte gått över, men feberfri). Klockan 18 på eftermiddagen den 1 november hade hon sovit 15 av månadens 18 första timmar. Och det var inte lätt att få henne vaken, hon hade fortsatt!
Själv hade jag finfina planer på att få vandringsleden mellan Aracena och Linares i soluppgången, något jag längtat efter att kunna göra. Istället var jag så förkyld att jag fick ställa in. Sov uruselt för andra natten i rad och var så trött att det gjorde ont att öppna ögonen, men jag kunde ändå inte sova. Satt och hängde i soffan hela förmiddagen, läste ibland någon kåseri av Herman Lindqvist från när han bodde i Madrid. Jag hade tappat rösten också, kunde bara viska. Hostade och snöt mig och tyckte lite synd om mig själv, men mest för tröttheten. Jag har egentligen inte anledning att klaga, det här är min första förkylning på över tre år, sedan någon gång innan jag blev gravid. En sjuksköterska sa en gång att diabetiker sällan blir förkylda. Kanske stämmer det.

Nu är det fredag och förkylningen blir bara värre. Jag är så trött att jag vill gråta, men varken kan eller hinner sova.
Fick en kort minnesglimt av hur det var att vara krasslig, på den tiden utan barn. Sitta stilla, suga på halstabletter, vila, slumra lite, ta fram en bok, eller se en film. Visst var det så?
Disa har ändå varit på gott humör. I alla fall ibland. I går kunde jag dricka honungste om jag lät henne rita i min hand och banka den på ett papper samtidigt. Och jag kunde sitta stilla i soffan en stund och leka spöke med henne, med hennes gula superhjältetröja i storlek 86 på huvudet, samtidigt som jag sträckte fram händerna och viskade Buuuu....
Det är ju helt värdelöst att vara utan röst tillsammans med en unge på snart två och ett halvt år.

Och nu ska vi till Sevilla i helgen, och jag måste förbereda jobben, som jag inte vet om jag kan göra än, och vi ska sova borta i obekväm säng och förmodligen är svärfar fortfarande förbannad för att vi inte har tagit Disa till läkare på grund av hennes förkylning. Han var så arg förra veckan. Han fattar inte hur vi kan missköta det lilla barnet så, att hon inte får läkarvård när hon är förkyld! Hon har ju hosta! Och snuva! Och var hes!
Jo, här gör man ofta så, tar barnen till doktorn när de blir förkylda. Många läkarbesök blir det...

Det var ju ett trist inlägg.
Nästa blir roligare, med lite höstbilder också!
Fast kanske efter helgen... När ögonen blir bättre och det inte längre gör ont att titta på en dataskärm.

En bild från berget med borgen, mitt i Aracena.

Ett jobb i krisens Spanien

Med helgdag en tisdag var det många som tog ledigt på måndagen, och massor av framför allt storstadsbor åker hit till bergen. Varenda hotellrum och stuga är bokad.
- Kom, sa vi till Lidia som älskar skog och vandring, det blir finfint väder och löven börjar bli gula!
Lidia vill gärna komma och hälsa på och hon har ledigt på måndagar.
Men inte den här måndagen, för tapasbaren där hon jobbar, liksom många andra, räknade med extra många kunder under långhelgen. Varför då, kan man undra, för den här baren ligger i ett bostadsområde dit inga turister hittar.
Lidia var alltså tvungen att jobba på sin lediga dag. Hon får inte extra betalt för det, och får inte ta ut ledigheten någon annan dag, utan den går bara förlorad. Istället för fem lediga dagar (oktober har haft fem måndagar) har hon fått fyra.
Taskigt.
Krisens Spanien, vet ni.

Så klart vi blev glada när vi fick veta att Lidia hade fått jobb. Hon hade letat i flera år. Över 30 år, boendes hos sina föräldrar, lever på deras pensioner efter att ha bott ensam och pluggat i många år. Fått lite pengar ibland för olika svarta städjobb och sådant. Men så fick hon barjobbet. Som kock och toalettstädare.

Det tog inte lång tid innan hon började avsky stället. Smutsigt och äckligt, serverar för gammal mat, cheferna skäller på de anställda för struntsaker, bestraffar dem. Det visar sig efter ett tag att Lidia inte har rätt till någon semester eller semesterersättning alls. Att hon får en dags ledigt i veckan (eller mindre) och inte en och en halv som hon blev lovad. Att hon inte får betalt efter klockan tolv på natten, trots att hon ofta stannar till två.
Att hon slutar så sent är också anledningen till att Lidia har blivit så tunn. Hon får inte äta under arbetstid, men försöker äta när hon kommer hem mitt i natten för att inte tappa för mycket i vikt.
Lidia bestämde sig för att hålla ut i ett halvår, för att spara pengar och ha något på bankkontot.
Men efter två månader, jag vet inte vad som hände, var hon så förbannad på stället att hon ville anmäla det med en gång. Hon hade ändå tvekat, för om baren måste stänga blir kollegorna utan jobb, och två av dem har barn och deras löner är familjernas enda inkomst.
Men det blev för mycket för Lidia.
Hon tog kontakt med ett fackförbund för att få råd hur hon skulle gå tillväga.
Rådet löd: anmäl inte. Det händer ändå inget.
Om du ändå anmäler måste du jobba kvar, annars inleds ingen undersökning, men du kommer att få sparken.
Så Lidia försöker härda ut ett tag till.


Kanske kan hon komma och hälsa på nästa måndag.

Konsert och marknad i Almonaster

Jag tvekade in i det sista om jag skulle åka, vi hade ju faktiskt besök... men jag ville så gärna gå på konserten, och besökarna ville stanna hemma hos oss.
Så jag åkte själv.
Jag tog den stora vägen som går mot Portugal. Den andra vägen går längs ett stup, och det är lite läskigt att köra där i mörkret.
Månen lyste upp himlen och visade bergstopparna svarta runt mig.
Efter El Repilado svängde jag in på en liten, skruttig väg, under träden, mellan bergen. Det var som att åka i en skräckfilm. Jag tänkte, att om jag får motorstopp här dör jag av skräck. Vågar inte stanna kvar i bilen, vågar inte gå ut. Jesús sa senare samma sak, att den vägen i mörkret är som tagen ur en skräckfilm. "Jag åkte den en gång i mörkret med José Alberto. Vi lyssnade på Ligeti. Det var... en märklig känsla."

Det var massor av bilar parkerade vid infarten till Almonaster la Real.
Folk gick ut och in genom den uppbyggda entréporten och längs huvudgatan fanns stånd med alla möjliga saker. Det var den årliga Jornada de Cultura Islámica i byn. Luften var klar som en svensk höstdag. Det doftade rök och mat och höst. Festliga lampor hängde över gatorna.

Det serverades hett mynta-te i silverkannor, frasiga baklava på små fat, i en vedeldad ugn bakades pizzor och pizzabagarna dansade till en arabisk version av en Bob Marleylåt.

Klockan var över nio och konserten med Arcángel hade börjat. Utanför kyrkporten stod en liten grupp och lyssnade. Ingen fick komma in, kyrkan var fullsatt. När Fahmi Alqhai började spela slöt jag ögonen, det var så vackert att jag ville stänga ute allt runt omkring.
Jag stod där utanför kyrkporten nästan hela konserten. Archangel såg jag aldrig, men jag hörde honom.
Det var en flamencokonsert blandad med barockmusik.

Efteråt tittade jag lite på marknaden.

Jag köpte en växt i en svart ståltrådsbur. En växt utan rötter, som lever av luftfuktighet. Den ska sprutvattnas en gång i veckan med mineralvatten. En rostig spik får gärna ligga i flaskan, så den får järn. Växten blir glad av att få komma ut när det regnar.

Jag hittade inte tillbaka till min skräckväg när jag skulle åka hem. Jag hamnade på en annan, lika illa, som slutade i Corterangel. Jag fick fråga på flera ställen innan jag kom ut ur byn och tillbaka till den trygga huvudvägen med svarta bergstoppar runt om, den mellan Portugal och Aracena. Jag längtade hem. Hem till Disa.

Äta rocka?

Fredag till söndag har vi varit i Sevilla. Jag har haft fullt upp, med flera jobbgrejer, träffat kompisar och en liten resa till Jerez. Jesús har haft tråkigt, samt haft en körövning.
Jesús pappa, som vi bor hos, har varit glad för sällskap (det har regnat och regnat och konstmarknaden där han brukar stå ställdes därför in), och glad över spök- och monsterkonversationerna med Disa.
Innan vi åkte hem sent på söndagskvällen fick jag fisk som svärfar hade sparat till mig från lunchen, jag var inte hemma då.
Det var första gången som jag åt rocka.
Svärfar hade tillagat den i en god sås på bland annat vitlök, kummin, paprikapulver, mortlat olivoljestekt bröd och vinäger.
- Har den ben, undrade jag som tycker att fiskben är jobbigt.
- Nehej, sa svärfar och började skrapa fiskkött med kniven för att visa.
Då ringde telefonen. Det var Jesús syster, och medan de pratade försökte jag mig på fisken på egen hand. Snart hade jag munnen full med långa,vita, halvhårda spröt som jag försökte dra ut ur munnen, men de var så många, det gick inte. Gick inte att tugga och svälja heller..
- Por dios! utbrast svärfar när han la på luren och såg mina besvär med fiskspröten. Han tog sig återigen an min fisk och skrapade av lite fiskkött.
Vilken jobbig fisk att äta.

Dropp, Río Tinto och förbättring

En väldigt trött mamma sitter här och skriver.
Vi sov lite på natten. Jag låg och tittade om Disa andades och undrade om en unge kan dö i sömnen av svält, Disa vaknade av mitt stirrande och skrek och ville ha nappflaska men hade för ont i munnen för att kunna suga på den, och vi satt och tittade på Fåret Shaun i en timme innan vi gick upp och la oss igen, och vaknade tidigt på morgonen
Det blev sjukhuset, det blev dropp och blodprover. Men Disa hade blivit mycket bättre bara några timmar innan vi kom till sjukhuset.
Vi var där hela dagen. Disa var hungrig och åt både lite frukost på en bar innan vi gick in, och en stor bit omelett som hon fick på en sjukhusbricka där.
Själv har jag bara ätit en liten muffin i dag, och ett par tuggor av Disas sjukhusbröd, och känner mig hungrig.
Hon var toppen. Det var jobbigt med sticken i armarna (för oss båda, jag hukade mot hennes huvud och grät ner i britsen), men sedan läste vi bok, pratade om droppet och slangen, och om den eldsprutande draken i Bamse och trollskogen.
Sjukhuset ligger i Río Tinto, ungefär tre mil från Aracena. Det kändes så personligt. Vi satt på de fula metallstolarna i korridoren hela tiden, med droppställning och matbricka och säng, och alla som gick förbi hälsade och pratade. Faktiskt alla var toppen där, utom Disas läkare.
Jag tog med Disa hem i förtid. Provresultaten var klara, hon hade fått all dropp som hon skulle få, vi väntade bara på ett bajsprov, men det skulle vi ha kunnat vänta på till nästa dag, för det skulle knappast komma något. Kanylen togs bort och jag åkte hem med mitt barn.

Det var första gången jag åkte till Río Tinto. Vägen är fantastisk. Rätt smal och mycket kurvig. Världens längsta nedförsbacke från Aracena, jag har inte tänk på att vi bor så högt upp i bergen. Hela tiden utsikt över bergen. En vacker kyrka i Campofrío som man kör förbi. En stor, vacker sjö på båda sidor om vägen som för tankarna till något kanadensiskt landskap. Och så den enorma gruvan precis innan Río Tinto. Jag hann inte stanna, men häpnade över vad jag såg. Vilket ställe! Jag måste åka tillbaka!

När vi kom hem fortsatte Disas matlust. En hel, stor yoghurt blev det, sedan gick vi och handlade. Bullar, isglass och kycklinglår (att koka biuljong av) till Disa, Pringles till mig och Jesús för att fira att det här är över.
Sedan såg vi att det var barn på lekplatsen och gick dit. Disa gungade och tittade på de andra, och hon var så tunn där hon höll i sig i den stora småbarnsgungan, att hon tyktes ha varit mycket sjuk mycket länge, och återigen fick jag en stor orosklump i halsen. Hon hade inte mycket krafter heller, förstås, men hon var där och ville vara där, med mig bredvid.

Nu ska jag gå och äta chips. En smörgås kunde sitta bra också.
Om en stund börjar serien. Már de plástico. Ni har väl inte missat den, ni som bor i Spanien?

Magsjuka i Spanien

Magsjukan har slagit till.
För andra gången på kort tid.
Det började på måndagskvällen för Disas del, med feber. Hela tisdagen hög feber, hon yrade och såg i syne (bajs överallt), och nu kom magvärken.
På onsdagen gick febern över men då kom diarrén istället. Och här kom jag på, att vilken usel dag att ha diarré på, för det var helgdag och alla affärer stängda. Vi hade inget kycklinglår hemma. Hur skulle jag nu koka buljong till henne?
Jag vet inte hur det är i Sverige, men här tas magen och kosten på allra största allvar. Barn och vuxna med diarré får en lång lista med matordination av doktorn. Inte för att det behövs, för alla vet ändå vad man får och inte får äta vid sådana tillfällen, för att hejda diarrén så fort som möjligt:
Kokt ris. Buljong utan olja, helst på kyckling eller fisk. Vit kokt fisk. Kalkonkött. Naturell yoghurt. Vitt bröd. Kokt kyckling. Dricka hemgjord lemonad med lite salt och bikarbonat. Till exempel. Man får absolut inte äta sötsaker, bakverk, dricka läsk och sådant.
Nåja. Ingen kyckling hemma, men Jesús hade fryst in en kummel som han nu kokade fiskbuljong på, och som han därefter kokade ris i. Disa åt faktiskt en del ris.

Det har varit en segdragen magsjuka, och mycket smärtsam. Disa har haft så hemskt ont i magen, och gråtit och gråtit, och vaknat på nätterna av smärtan, och hon slutade ett tag att dricka vatten eftersom det bara rann ur henne och hon fick ont.
I går, lördag, var hon bättre för hon hade ont bara  ett par gånger, och magen höll igen, men hon var så orkeslös, slapp och helt utan energi. Så klart, hon har ju bara ätit lite ris och lite vitt bröd sammanlagt på fem dagar. Hon orkar inte gå eller leka, bara bli buren och sitta i knät.
Jag tog med henne till mataffären och frågade om en massa saker, men ingenting ville hon ha. Det var eftermiddag och det enda hon hade fått i sig under dagen var 50 centiliter nappflaska med laktosfri mjölkpulver (laktos ska undvikas för små barn enligt rekommendationerna).
Vi stod vid kassan och jag snappade åt mig en klubba. Skit samma spanska kostråd. Disa tycker om klubbor.
Hon var väldigt skeptisk först, men efter en stund började hon slicka på den. Och det fungerade som jag hoppades. När hon fick i sig lite socker fick hon lite energi. Och det lossnade. Hon började dricka lite vatten. Lite äpplejuice. Åt några små bett av ett bröd. Ett fjärdedels mariekex. Mer vatten. Lite skinka. Mer klubba. Lite godis. Och faktiskt hade magvärken släppt.

Jag tror att hon håller på att bli frisk nu.
Men vad den här magsjukan har satt sina spår.
Disa är ju sedan tidigare underviktig. Vi går fortfarande hos specialist för att kolla så att hon fortsätter växa. Vid tvåårskontrollen (två år och två månader) vägde hon 8,7 kilo och det känns som att hon aldrig når upp till niokilosstrecket. Ändå har hon under sommaren lyckats få en liten barnmage, ni vet, en sådan där gullig som putar ut istället för att den går inåt som på Disa annars.
Under de här fem dagarna med magsjuka har putmagen försvunnit. Trosorna i minsta storleken ramlar av, och byxorna som jag sydde in innan sommaren (när man har ett barn som äter lite måste alla byxor sys in, och byxor med snoddar går inte alls för de bara ramlar av) är nu stora. Varenda kota i ryggraden sticker ut om ho böjer ryggen lite, lårbenen är vassa, och när jag ser min lilla unge utan kläder, och ser hennes alldeles för stora mellanrum mellan låren, får jag en kvävande klump i halsen av oro, för hon är så tunn att jag bara tänker på svältande barn som jag har sett på bilder från katastrofområden.
Herregud.
Ungen min.

Rena barn på spanska förskolan!

Jag fick den här kommentaren efter inlägget om barn och smuts:

"Hämtade A från förskolan, med oss kom minst halva sandlådan, de krävdes två bad innan all sand var borta men hon var nöjd och glad."
//Kicka

Så härligt!Så ska det ju vara!Tycker jag.Men det är otänkbart i Spanien.För det första är det sällsynt att hitta sand på en lekplats här. På en förskola finns det absolut inte. Då kan ju barnen bli smutsiga.Disa har precis haft sin första inskolningsdag på förskolan. Inför den fick vi veta, att hon måste ha med sig en ryggsäck med ett extra ombyte om hon skulle bli blöt (kissa på sig eller tappa ett vattenglas, ute kan hon inte bli blöt eftersom barnen inte få gå ut om det regnar), en flaska vatten som ska bytas ut en gång i månaden, en heltäckande haklapp till måltiden samt... en kam.Jag förstod inte grejen med kammen, sa att det är svårt att kamma Disas lockar, jag brukar göra det efter att hon har badat. Men efter första inskolningsdagen fattade jag. Barnen ska nämligen göras iordning innan de blir hämtade av föräldrarna. Kammas, få håret uppsatt och få en skvätt bebisparfym på sig så att de luktar gott.Den där bebisparfymen sticker mig i näsan varenda gång jag stoppar näsan i Disas hår och håller om henne.Jag ville genast tvätta bort den, men D blev direkt sjuk med ganska hög feber, så det har inte varit läge. 

När Jesús raderade ringknappen

Musiken är Jesús passion, men nu räknas också svamplockandet dit.

Svampen har för Jesús varit ett starkt skäl till att flytta upp hit till bergen. I Spanien finns ingen allemansrätt och den Sevillabo som vill plocka måste åka långt, minst en timme i bil, för att hitta en liten skog utan stängsel runt om.
Tyvärr har det inte regnat än, det har varit torrt sedan i våras och Jesús blir mer och mer frustrerad. Inget regn - ingen svamp.
Nu när vi har internet igen följer han noga väderprognoserna, och han bestämde sig för att ladda ner en väderapp till mobilen.
Det gick inte. Våra telefoner är de sämsta, billigaste och det finns aldrig utrymme till att ta bilder eller ladda ner appar.
J började radera appar i telefonen för att göra plats åt en väderapp, men råkade radera för mycket så att en del basfunktioner försvann, som den gröna telefonknappen att ringa med.
Det oroade honom en del, men på kvällen skulle han repa med gruppen, och de andra kan allt om sådana här teknikgrejer. Han skulle få utstå skratt och skoj om den dåliga telefonen och att han är så teknisk okunnig att han tycks leva på medeltiden, men Jesús bryr sig inte och huvudsaken var att de kunde hitta tillbaka ringknappen.
Det kunde de inte. Iställt blev det så, att när Jesús kom hem var inte bara ringknappen borta, utan precis allt som funnits i telefonen. Inklusive alla bilder och videor på Disa från Sverige.

Men nu finns det i alla fall plats för att ladda hem väderappen.
Den visar förresten att det ska regna i dag, så vi har fått tömma pation på flyttkartonger.
Synd, det har varit ett bra förvaringsutrymme.

Helg i Sevilla

Lördagen... Vilken lördag!
Vi var överens om att det var den bästa lördagen på länge.
Varje helg efter Sverige har ägnats åt flytten. Förra helgen var det den stora flyttstädningen och överlämnandet av nyckeln, och det har känts som om vi varit långt ifrån vanligt folk som gör vanliga lördagssaker.
I Sverige kändes det aldrig som lördag heller, alla lediga dagar var uppbokade, och Jesús tyckte dessutom att i Skara, där vi bodde, blir det aldrig någonsin lördag, där är det söndag varje dag i veckan.
Men nu.
Vi sover hos Jesús pappa fredag till lördag. På lördagsmorgonen tog jag bussen till ett jobb på förmiddagen. Jag njöt av den ensamma bussresan där jag kunde läsa.
Efter jobbet gick jag genom centrum, förbi fullsatta uteserveringar och små tapasbarer, en liten markand och allmän lördagsstämning i dessa äldre Sevillakvarter, köpte en nybakad, frasig  napolitana och träffade Jesús och Disa i barnvagnsbutiken. Vi håller på att köpa nya delar till barnvagnen, båda framhjulen är trasiga och ena delen till sufletten har försvunnit, men det blir lite i taget för grejerna är så dyra. Nu hade suflettdelen kommit och vi beställde höger framhjul.
Disa fick en heltäckande haklapp med hajar på (hon gillar och skräms av hajar!) inför dagisstarten, då alla barn måste ha en heltäckande haklapp, för de fåe mat på det här dagiset.
Vi åt tapas på en bar snett mittemot eftersom det var långt kvar till lunch.
Sedan gick vi mot Triana. Jesús pappa hade nyss kommit hem från konst- och hantverksmaknaden vid floden där han säljer sina tavlor, och var igång med kanin- och kycklingpaellan.
Den blev perfekt.
Sedan åkte jag till Ikea, vilket så klart var dumt gjort, en lördag, men vi måste ha täcke och kuddar till Disas säng. Efter det besöket var jag på nästan lika dåligt humör som Jesús skulle ha varit, det kan inte bli annat om man åker till Ikea en lördag, men det gick snart över.
Vi bestämde oss för att stanna en natt till i Sevilla. Jesús pappa gick till kyrkan, och sedan möttes vi upp på San Jacinto. Stannade till på glassbaren där svärfar brukar hänga nu när han är ensam, Disa fick glass, och sedan gick vi till det lilla fina torget vid Santa Ana och åt. Disa fick glass nummer två av farfar.
Hon var så himla glad, och sprang och lekte och hoppade, och Jesús pappa är glad över att träffa henne och att få sällskap över helgen när vi stannar över.

Söndagen var mindre rolig. Att åka tillbaka till huset i Aracena är alltid roligt, men vi ägnade eftermiddagen åt att greja och packa upp lådor, och Disa tyckte att det var tråkigt och det gick inte att avleda henne, och till slut stod vi inte ut längre med gnället och utbrotten så vi flydde ut och köpte hem mat.
Flyttkaoset blir mindre och mindre kaos, och vi fick undan en hel del.
Vad enkelt det är att flytta när man inte har barn! Det är ju bara att plocka upp och greja när man har ledig tid.

Vi har lite press på oss, för nästa helg kommer en kompis och hans familj och sover över, de ska besöka den fantastiska Feria del Jamón, och Jesús har visst sagt att huset är iordning nu.
Det är det inte.
Vi har fortfarande inte hittat skruvarna till köksbordet och sängen, och jag tänker gång på gång om Jesús; "Din dumbom, varför kunde vi inte bara betalat lite mer och låtit flyttgubbarna montera ihop möblerna som de monterade isär? Va? Var det värt det här, tycker du?"

Men vi är så himla glada allihop över att få bo här!