Sömn, ickesömn och förkylning

Alla helgons dag är ju helgdag i Spanien, 1 november, och vi spenderade dagen på olika sätt, vi tre i vår lilla familj.
Jesús gick upp 7.30, åt frukost i pation och lyssnade på fåglarna, lagade tre luncher som han frös in, diskade, städade, grillade och sov lite siesta.
Disa sov. Hon tog väl igen förlorad sömn efter förkylningen (som inte gått över, men feberfri). Klockan 18 på eftermiddagen den 1 november hade hon sovit 15 av månadens 18 första timmar. Och det var inte lätt att få henne vaken, hon hade fortsatt!
Själv hade jag finfina planer på att få vandringsleden mellan Aracena och Linares i soluppgången, något jag längtat efter att kunna göra. Istället var jag så förkyld att jag fick ställa in. Sov uruselt för andra natten i rad och var så trött att det gjorde ont att öppna ögonen, men jag kunde ändå inte sova. Satt och hängde i soffan hela förmiddagen, läste ibland någon kåseri av Herman Lindqvist från när han bodde i Madrid. Jag hade tappat rösten också, kunde bara viska. Hostade och snöt mig och tyckte lite synd om mig själv, men mest för tröttheten. Jag har egentligen inte anledning att klaga, det här är min första förkylning på över tre år, sedan någon gång innan jag blev gravid. En sjuksköterska sa en gång att diabetiker sällan blir förkylda. Kanske stämmer det.

Nu är det fredag och förkylningen blir bara värre. Jag är så trött att jag vill gråta, men varken kan eller hinner sova.
Fick en kort minnesglimt av hur det var att vara krasslig, på den tiden utan barn. Sitta stilla, suga på halstabletter, vila, slumra lite, ta fram en bok, eller se en film. Visst var det så?
Disa har ändå varit på gott humör. I alla fall ibland. I går kunde jag dricka honungste om jag lät henne rita i min hand och banka den på ett papper samtidigt. Och jag kunde sitta stilla i soffan en stund och leka spöke med henne, med hennes gula superhjältetröja i storlek 86 på huvudet, samtidigt som jag sträckte fram händerna och viskade Buuuu....
Det är ju helt värdelöst att vara utan röst tillsammans med en unge på snart två och ett halvt år.

Och nu ska vi till Sevilla i helgen, och jag måste förbereda jobben, som jag inte vet om jag kan göra än, och vi ska sova borta i obekväm säng och förmodligen är svärfar fortfarande förbannad för att vi inte har tagit Disa till läkare på grund av hennes förkylning. Han var så arg förra veckan. Han fattar inte hur vi kan missköta det lilla barnet så, att hon inte får läkarvård när hon är förkyld! Hon har ju hosta! Och snuva! Och var hes!
Jo, här gör man ofta så, tar barnen till doktorn när de blir förkylda. Många läkarbesök blir det...

Det var ju ett trist inlägg.
Nästa blir roligare, med lite höstbilder också!
Fast kanske efter helgen... När ögonen blir bättre och det inte längre gör ont att titta på en dataskärm.

En bild från berget med borgen, mitt i Aracena.