Par - eller två föräldrar som bor ihop?

Hur gör andra småbarnsföräldrar?

Jesús och jag har varit iväg själva, tillsammans, två gånger sedan Disa föddes för två och ett halvt år sedan. Första gånger var hon knappt ett halvår gammal. Hon var hos farmor och farfar och det slutade inte bra. D skrek, de ringde och vi var på bio och de var arga för att vi inte hade på telefonerna och kom hem genast, så det blev inga fler gånger.
Andra gången var i våras när Jesús överaskade mig med direktvisningen av Iolanta och Nötknäpparen på bio.
Vi har ingen tid för oss själva. Vi kämpar stenhårt just nu med att få ungen att somna tidigare, vi tidigarelägger och kortar siestan mer och mer, men Disa avskyr att lägga sig på kvällen, att behöva sova, hon är en nattuggla, aldrig är hon så glad och pigg som sent på kvällen. Allt oftare är hon trött också, men hon somnar ändå inte.
Jag läser ibland om svenska föräldrar vars barn somnar klockan sju på kvällen (och undrar vad föräldrarna gör med all TID efteråt!? Hinner de diska och städa?). Det skulle så klart inte funka i Spanien med spanjorers sena vanor... men till nio måste väl gå? Sömnen måste ta ut sin rätt, hon går ju upp tidigare i och med dagis.
När Disa somnar, somnar vi också, såvida inte någon lyckas hålla sig vaken för att ta tag i disk och städ och sånt som bara går att göra när D sover. I går var det jag som höll mig vaken, det var nödvändigt för den nytvättade tvätten måste hängas och torka under natten (i värsta fall torkas klart med hårblås på morgonen, tvätt torkar så långsamt i kylan i huset), D hade inga byxor att ha på sig till dagis.
Krassa vardag.

Vi har ingen tid för oss själva på kvällen, inte på dagen, inte på helgerna. Vi sitter aldrig och ser någon film eller något tv-program tillsammans. Vi har haft som mål att se en tv-serie ihop i höst, har lyckats hitta en himla bra som vi båda gillar, men det har bara fungerat en gång då Disa har somnat strax efter att den börjat, och de tre senaste veckorna har vi inte ens satt på tv:n för det har varit omöjligt på förhand.
Sällan kan vi prata om något riktigt, viktigt, som inte har med Disa att göra. Om vi kommer in på något viktigt är hon alltid där och behöver uppmärksamhet.
Vi sover inte ens ihop, utan med Disa i mitten. Vilket så klart är underbart mysigt, men.... I våras gick vi in för att lära Disa sova i egen säng. Sedan kom sommaren i Sverige och då fanns ingen möjlighet att hon kunde sova själv längre. Därefter flytten och hon fick eget rum, och det gick faktiskt riktigt bra, ända tills kylan kom och vi fick flytta över henne till oss igen. Hon sparkar av sig täcket, och det går inte att sova utan täcke i ett sydspanskt, oisolerat hus. Längst in i förrådet, som är fullt med saker från golv till tak, står det lilla el-elementet. Vi måste gräva fram det och ställa in i Disas rum... bara vi får tid!
Hur gör andra för att ha kvar en relation och inte bara vara två föräldrar som bor ihop?

Barnvakt då?
Jesús föräldrar ville vi inte besvära, eftersom de fick ta hand om alla andra barnbarn (även om vi då försökte en gång).
Sedan blev hans mamma sjuk, och avled.
Hans pappa är kvar, men han... kan inte ta hand om små barn en längre stund. Han kan inte söva Disa, och skulle hon behöva bajsa vet jag inte vad han skulle göra. Mitt på dagen funkar det jättebra, han älskar att vara med henne och vara ute och gå med henne, men han har så mycket på helgerna när vi är i Sevilla. Och han får ändå vara barnvakt ett par sena fredagstimmar varje vecka innan jag kommer hem från jobb vid elvatiden på kvällen.
En släkting har varit ett slags alternativ tidigare, men inte längre, eftersom släktingen barn är elakt mot D.
En kompis är ett alternativ, men vi ber inte gärna eftersom det måste bli lördag eftermiddag/kväll när hen inte jobbar, men då har hen ofta andra planer.
Ytterligare en släkting finns, med två små barn. Det är inte lätt att be om en sådan tjänst, barnvakt när det inte är för något rent nödvändigt som flytt eller jobb, en situation då det är omöjligt att ha med barn. På en helg, dyrbar helgtid... Men här skulle det kunna funka, tror jag. Någon (mycket) enstaka gång i alla fall.