Tack Spanien

Äntligen har jag gått igenom hela processen. Eller, min ansökan har gjort det. Jag är nu godkänt insulinpumpanvändare på mitt sjukhus, vilket innebär att jag får kanyler och grejer som jag behöver till insulinpumpen.
Hittills har jag fått dem lite på nåder, och jag har haft oron att de en dag ska neka mig det jag behöver, och undrat vad som händer om pumpen går sönder efter att garantin går ut. Får jag hjälp av sjukhuset då?

Oron har varit befogad. Spanien, som ni vet, har riktigt, riktigt dålig ekonomi, och det märks även i sjukvården. Inom diabetesvården till exempel ges nästan inga insulinpumpar alls längre, bara till de allra svåraste fallen av diabetes. När jag fick in första pump för sex år sedan kostade den svenska skattebetalare drygt 50 000 kronor. Vad priset är nu vet jag inte, men den kartong som jag får hämta en gång i månaden på sjukhuset, kartongen som innehåller infusionsset, nålar och slangar, är värd 200-300 euro. Den räcker i en månad.
Det är mycket pengar alltså, väldigt mycket om jag skulle behöva stå för kostnaden själv.

Jag blev inte bara godkänd av sjukhuset, utan det beslutades också att jag skulle få en helt ny pump, så i går var jag på pumpkurs med tre andra diabetiker.
Vi fick varsin jättestor kasse med pump och tillbehör och en splitter ny blodsockermätare, och jag tänkte, att jag är verkligen tacksam över allt det här.
Över vården i Spanien. Över husläkaren som jag kan gå till hur ofta som helst utan att det kostar något alls. Över den subventionerade medicinen. Över de nödvändiga, obehagliga ögonbehandlingarna som jag inte heller betalar för. Över min fantastiska diabetesläkare som har hjälpt mig att förbättra blodsockret så.
Över den nya pumpen.
Så mycket jag får utan att det kostar något, och så bra det fungerar för det allra mesta.

Och jag som är utlänning.
Jag är ju inte född här.
Det är fantastiskt.
Jag är väldigt glad över att ha jobb och betala skatt och kunna bidra lite till det här systemet.