Spansk film - tips!

Men wow!
Ni minns mitt löfte, att se mer spansk film?
Jag har börjat jobba med det.
Årets första sågspå bio förra fredagen, när jag upptäckte den i Avenida 5 Cines program.
Filmen är bara tillfälligt tillbaka, med anledning av Goyapriserna.

Vivir es fácil con los ojos cerrados av David Trueba, vilken toppenfilm!

En spansk engelsklärare är besatt av John Lennon, och när han hör att stjärnan är på väg till Almería för att spela in en film sätter han sig i bilen och kör hela vägen dit för att träffa idolen.
På vägen plockar han upp en ung kvinna som är på rymmen från nunnehemmet där hennes mamma placerat henne så att ingen bekant ska få veta att hon är gravid (barnet placeras efter födseln och kvinnan kan åka hem).
En annan liftare följer också med i bilen, den unge killen som kommit på kant med sin pappa.
Det blir en roadtrip till Almería där killen försöker skaffa ett nytt liv och engelskläraren gör allt för att träffa John Lennon, som vaktas hårt av säkerhetsvakter.

Fin film med stark 70-talskänsla. En film att bli glad av!
Rekommenderas varmt.

Knäppa tankar om bebisen i magen

Nämnde ju i ett inlägg hur jag, innan jag började med mammabyxor, var rädd att bebisen skulle klämmas ihjäl eller inte få luft och kunna andas för att det var så trångt.
Vilket kanske kommer sig lite av att jag på ultraljudet såg hur den lilla varelsen klämdes ihop helt av mina magmuskler när jag skrattade till över hur den sparkade uppåt med benen.
Och jag har haft ännu knäppare tankar när jag trott att bebisen får panik därinne i magen för att den inte kan komma ut och det blir bara allt trängre, den växer, väggarna kommer närmare...
Låter verkligen knäppt, jag vet.

Carin skrev i en kommentar hur hon också trodde att bebisen kunde klämmas, och att det skulle göra ont om den klämde en hand eller en fot i hennes ljumske.

Fler som haft sådana här tankar?

Sevillas prydnadsapelsiner

Jag ramlade över den här nyheten.
I Seattle planeras en 28 000 kvadratmeter stor park där allt som odlas ska vara ätbart; frukter och grönsaker till stadens invånare. Alla som vill får vara med att så och plantera,och alla som besöker parken ska få plocka och äta vad de vill av det som odlas. Gratis mat till invånarna, året runt. Fint, eller hur?

Jag kommer genast att tänka på Sevilla.
Här finns, sägs det, 75 000 apelsinträd som kantar gator genom hela staden.
Alla med oätliga apelsiner för att stadens invånare inte ska äta dem. För hur skulle det se ut? Om folk plockade och åt upp apelsinerna? Apelsinerna ska ju bara vara till prydnad!
(Det sägs att det görs marmelad på dem när de samlas in, någon som vet mer?)

Jag kan inte tänka mig att Sevillas kommun skulle anlägga en park med gratis frukt och grönsaker åt invånarna.
Det finns ju inga pengar att tjäna på projektet. Det är ju därför som utebiografer och utebassänger har tagits bort: det tjänades inga stora pengar på det. Fanns bara för invånarnas glädje.
Och ska man vara ännu mer krass, och det känner jag att jag är nu, så är det ännu mindre chans att något anläggs om det inte byggs något, för då kan ansvariga politiker inte lägga något i egen ficka, eller i fickorna på släktingar och familjemedlemmar.

Magens långsamma växande

Gravid.
Det har känts så overkligt att jag inte riktigt trott på det, trots det där testet. Har knappt haft några symptom alls.
Inte ens att jag var hos barnmorskan gjorde det mer verkligt. Hur kunde han veta att jag verkligen var gravid? Bara för att jag sa det? Behövde han inga bevis?

Men så blev jag klämd på av en läkare som konstaterade att där inne, där var magen hård, och skickade mig på ultraljud på akuten på grund av hemska magsmärtor, och jodå, de såg allt något därinne. Ett litet hjärta som slog. Början på en ny liten filur.
Vecka åtta.

Själv kände jag inget hårt i magen förrn ett par veckor senare, då jag lyckades lokalisera, ja, jag gissar att det är livmodern, på höger och vänter sida. och blev helt fascinerad.
- Känn! Känn här, sa jag till Jesús när vi gick och la oss och förde hans händer över magen och över de där kanterna.
Jo, han anade också något.
Jag fortsatte att studera förändringarna, men det gick så långsamt, och det blev helgrutin att J kände på magen. Som han sa, om han kände varje dag kände han ingen skillnad. (som jag)
Så tyckte jag att magen började bukta ut, om jag stod på ett visst sätt.
Sedan blev jag säker.
Sedan märkte jag det om jag låg ner. Och J höll med, och konstaterade själv hur magen blev hårdare och större.

Så blev byxorna trånga.
Helt absurt kom jag på mig själv med att oroa mig över att barnet skulle klämmas ihjäl och att det inte kunde andas och få luft där i magen på grund av platsbrist.
Och efter en promenad från stan, då jag fått sätta mig och vila flera gånger eftersom magen gjorde ont och jag hade svårt att andas, bestämde jag mig: det var dags för mammabyxor.

Men åh, vad jobbigt det kändes att köpa mammabyxor.
"Tänk om någon jag känner ser mig", tänkte jag och såg mig omkring, trots att det ju inte var något hemligt.
"Tänk om någon som jobbar här ser mig och tycker att det är för tidigt, jag är ju inte så stor än."
Så fånigt.

Det tog hela eftermiddagen att hitta ett par som fungerade.
De har fickor till insulinpumpen (viktigt) och resårmidja som går ända upp till brösten. Tänkte att det var alldeles för tidigt för så stor resår, jag har ju ingen gravidmage att tala om än, men det var de som kändes bäst, och gud så sköna de var. Vilken lättnad! Vilken uppfinning! Tack, den som kom på mammabyxorna!

Hur intressant?

Ja, jag tycker ju att det här med att jag är gravid är oerhört intressant.
Det mest intressanta jag kan tänka mig just nu.
Men inser att kanske inte alla håller med.
Så jag bloggar på om vanliga grejer också.
Lovar att inte skriva graviditetsinlägg varje dag.
Men på tisdag hörrni! Då ska jag till barnmorskan, och jag tror han ska lyssna på bebishjärtat, och därefter kommer nog ett inlägg om min spanska barnmorska!

Lunchmat på inomhusmarknaden

Lördag förmiddag.
Vi hade gått ut på promenad genom grannkvarteren och till centrum, och en liten tanke var nog att antingen se skulpturutställningen vid katedralen, eller gå till favorittorget och dricka gazpacho och äta solrosfrön sittandes på en bänk. Men vi kom inte så långt, jag var alldeles slut efter den promenaden till centrum, blir fortare trött nu, och vi satte oss på en bänk och funderade på vad vi skulle äta till lunch.
Lördag - då måste man äta något kul!

Vi bestämde oss för att gå till den nya inomhusmarknaden mitt i centrum, under Las Setas, vi var ändå så nära. För att se vad vi hittade.
Det var en bra idé!
Vi gick runt och kollade på fiskstånden, köttstånden, lurviga döda kaniner, färdiga croquetas, blåbär, krabbor, och alt lockade, men efter ett par varv var vi överens.
I ett fiskstånd blev det ett kvartskilo boquerones; småfiskar som man vände i mjöl och steker och äter hela, och en näve camarones; pyttesmå räkor som man också äter hela, gärna med lite citron.
Sedan gick vi till köttavdelningen och bad säljaren skära upp några nötköttsfiléer, och det gjorde han, och bankade till dem. Dem skulle vi tillaga a la plancha, utan matfett, och äta till kokt minipotatis som vi hade hemma.
Sedan blev det en påse paprikapulver som vi hade slut på (parikapulver är ett måste i det spanska köket), men vi såg inget riktigt kryddstånd så de andra, specialkryddorna som behövs, får vänta tills vi kommer till en öppen kryddbutik. Här köper man ofta kryddor i lösvikt.
Ett nybakad bröd blev det, samt körsbärstomater som jag var så sugen på.
Sedan var vi nöjda.

Viken måltid det blev!
Så gott alltihop!

När apotekstjejerna fick veta

Dagen efter Det Stora Beskedet gick jag till apoteket. Behövde fråga om jag kunde fortsätta ta en medicin jag hade.
- Ska du verkligen gå till det apoteket, undrade Jesús. Du vet hur det kommer bli.
Jo, det visste jag.
- Men de kommer ändå få reda på det snart, sa jag.
- De blir nästan de första att få veta.
- Ja.

Vårt apotek ligger precis nedanför huset.
Det är toppen.
Världens mest omtänksamma, trevliga personal. Och pratsamma.
Man är ingen anonym kund där. Ibland är det bra, ibland väljer jag att gå till ett annat apotek, beroende på vad det är jag ska köpa. Eller om jag orkar prata. För att gå in där innebär alltid att få frågan hur allt står till, prata om den nya medicinen och sjukdomen och hälsan och livet i övrigt, få tips och råd och prata om ditt och datt.

Men som sagt, de skulle ändå snart få veta.
Så jag gick.

Väntade på min tur.
- Hej! jo, öh, kan man ta den här medicinen om man är... (försökte säga det naturligt men kände mig fortfarande skakad efter beskedet) gravid?
Apotekstjejen stirrade på mig.
- Vad då???
- Jo, om man är.. gravid (hemskt vad svårt det var), kan man ta den här medicinen?
- Va? Är du gravid??? Är det sant?
- Är du gravid? (den andra apotekstjejen) Vad roligt!
- Grattis!
- Vilken överraskning!
- Är du glad?
- Öh... jag tror det.. eller jag menar... (var fortfarande lite chockad över beskedet, såvar osäker på om jag var glad också.)
- Är pappan glad? Vet han om det?
- Ja, han vet så klart, och han är jätteglad.
- Var det planerat? (Tredje apotekstjejen)
- Jo, ja.
- Haha, du är ju från Sverige, det passar ju bra! Du får äta en massa pepparkakor nu till jul! (Apotekstjejen med släkting i Sverige)
- ???
- Är det inte ingefära i dem? Ingefära hjälper mot illamåendet!
- Nu får vi se hur magen växer!

Och så vidare.
Det blev ett långvarigt besök.
Jag fick till slut veta, när jag skulle gå (det verkade som om att jag hade gått dit bara för att berätta) att den där medicinen är det bäst att undvika för tillfället.

Gravid

Tanken var att här skriva om en inte särskilt omtalad nyhet; hur dåligt Spanien klarar sig i en internationell jämförelse av pressfrihet (inte förvånande).
Men det var så tråkigt att leta information så jag tröttnade, och bestämde mig för att skriva en annan nyhet istället.
Nämligen att om allt går bra så får vi en liten unge i sommar.

Veckohandling i grönsaksaffären

Det här inlägget borde verkligen ha bilder, men det går fortfarande inte.

På tisdagar när Jesús jobbar sent har vi veckohandling på kvällen.
För det mesta går vi till urtråkiga, dåliga Mercadona med vagnen på hjul, för att köpa färsk mjölk och en viss sorts kattsand som bara finns där, men idag hade vi kvar ett par mjölkpaket sedan sist, tack och lov, och gick till grönsaksaffären istället. Det är alltid roligt!

Vi hade redan basgrönsakerna; lök, tomat och grön stekpaprika, måsten i det spanska hushållet,  dessutom både blomkål, aubergine, persilja coh mynta, men jag har varit utan färskpressad apelsinjuice i tre dagar nu, så apelsinbehovet var akut.
(Vinter = Apelsintid, man måste passa på när apelsinerna är så saftiga och goda! Och billiga!)

Det blev en mindre säck med finfina apelsiner.
En stor pappstrut med småpotatis. Vitlök. Brytbönor och en bit pumpa till en gryta som J ska laga i morgon med kikärtor, kött och svål (som vi köpte hos slaktaren efteråt).
Antonio hade lådor med finfina granatäpplen, så några sådana blev det, och underbart stora, mogna kiwifrukter. Bananer från krokarna i taket. En påse lättsaltade chips från grannbyn, och så fick vi en stor påse på köpet, bara sådär. En blodkorv. Och oliver. J älskar oliver men har inte provat Antonios egeninlagda som han har i stora hinkar på bänken ovanför fågelburen. Nu fick han prova olika sorter och köpte två stora påsar med oliver i olika lag som nu är förvarade i var sin glasburk.

Finns inget roligare ställe att veckohanda på än i vår frukt- och grönsaksaffär. Den bästa frukt- och grönsaksaffären jag vet. Kul att vara där, kul att komma hem med allt gott som ska bli frukost, mellanmål och goda maträtter för hela veckan! Från den affären kommer det mesta som vi äter, till och med bönor och linser.

Fast J tycker att fiskaffärerna är precis lika roliga. Hans pappas största intresse har alltid varit fiske förutom målning, och J är uppfödd på fisk. Han älskar att titta på alla fisksorter, skaldjur och olika sorters snäckor.

Rolig och tråkig nyhet

Glad nyhet: Mekanikern har via nätet hittat en begagnad växellåda i Valencia till vår bil! Bilen pajade ju helt och fick bärgas tillbaka till Sevilla i börja av januari, och har stått parkerad hos mekanikern sedan dess.

Mindre glad nyhet: Växellådan kostar 250 euro mer än beräknat, vilket betyder adjöss långhelgsplaner. Adjöss Lissabon och Sintra. Tur att vi inte köpte bussbiljetterna på söndagskvällen som vi hade tänkt...

Söndagslunch i San Nicolás

Tidigt på söndagsmorgonen ringde Jose Alberto och undrade om vi ville följa med till San Nicolás och äta lunch.

Nä, inte riktigt. Han ringde visserligen tidigt, men då låg vi och sov och när J upptäckte det missade samtalet och ringde tillbaka skulle de just åka.

Snabbt som attan fick vi på oss kläder, plockade ihop en liten ryggsäck och köpte frukostmuffins och juice i brödbutiken nedanför, och så åkte vi iväg.

San Nicolás är en liten by i Sierra Norte, och det tar ett tag att ta sig dit, men är alltid värt besväret.
Vi höll på att hamna i Écija istället eftersom vi var upptagna med att prata om mat (som alltid), den här gången om särskilt god mat och bra restauranger i Portugal, och därför inte höll reda på skyltar och avfarter, men det var bara att vända, köra tillbaka några mil och vi kom rätt till slut, om än något sent.

Vi parkerade i San Nicolás by vid kyrkan och tog promenadvägen till restaurangen i Batán, vid bäcken med tillhörande pytteliten camping.
Det är tre kilometer ungefär och vägen är alldeles ljuvlig. Bräkande får med lammungar, höns, hästar, bäckar med porlande vatten, spanska, silvriga ekar och kastanjeträd. Fågelsång och värmande sol. Spännande tunnel med droppande vatten, grottor och övergivna stenhusruiner. Ljuvligt!

Vi satte oss vid ett rustikt bord på terassen med utsikt över ett blommande mandelträd och delade på en tallrik mígas. Därefter kom rätterna in. Jag och J tog varsin gryta, jag med viltkött, han med lamm. Jose Alberto kikärtsgryta, och Loren det bästa: den godaste pisto som jag någonsin provat. Det kommer jag att beställa nästa gång!

Citronmousse, varm choklad, körsbärslikör, kaffe och chokladtårta till efterrätt. Vi värmde oss lite vid den öppna spisen inne, det hade blivit kallt, sedan gick vi ner till bäcken en stund innan vi påbörjade promenaden tillbaka till bilen.
Ljuvlig söndag.


Fortfarande inga bilder till inläggen, men kolla HÄR, från ett fint sommarbesök med bad och tältning på platsen.

Middag på Peggy Sue´s

Det är nog tre år sedan nu som vi såg den fina restaurangen i närheten av maskeradbutiken, dit vi gått för att kolla nya lösskägg.
Restaurangen var inredd som en nordamerikansk Diner i pastellfärger och hade hamburgare på menyn.
- Dit måste vi gå någongång, sa jag.
Sedan öppnade en ny restaurang i centrum, och vi har gått förbi massor av gånger utan att gå in.
I går blev det äntligen av!
Peggy Sue´s heter stället och det är precis lika mysigt som det verkar.
Maten är okej men ingen höjdare, drycken rätt dyr (Madrid-priser som vi säger) men det är rätt lugnt därinne och bra musik.

Det var alla hjärtans dag, så det kom in en massa unga par på omkring 15-20 år. Flickorna med röda rosor i händerna, ja, de flesta av dem faktiskt. Jag tyckte att det var lite rörande, de var säkert alldeles pirriga och glada och hade gjort sig fina och sett fram emot den här dagen. Jesús var irriterad över den ojämställda machokulturen.
Vi var gamlingarna på stället, 31 och 39 år, varit tillsammans i sju :-)

Vi är inga Valentin-firare, även om Jesús en gång fick för sig att jag var det. Efter fem år tillsammans.