Sommarminne från Portugal

Vintern fram till jul är okej. Den känns väldigt kall innan man har vant sig vid inomhuskylan, men julen hägrar och, tja, det är okej.
Sedan är trettondagen över, julen slut, men inte vintern.
Det känns som om vintern aldrig tar slut.
Det kommer aldrig att sluta vara grått och regnigt, jag kommer aldrig att bli varm igen.
Även om solen skiner i princip varje vecka här i Sydspanien gnäller jag (hade förmodligen dött i Sverige).
Jag är så trött på vintern! Och på att frysa INOMHUS!

Vi har inte varit i Portugal på länge nu, så dit tycker jag att vi ska åka.
När bilen blir lagad.
Eller helst när det är varmt.
Det är ju så nära.

Tänker särskilt på en miniresa i somras.
Min kompis Micke kom på besök. Det fanns billiga biljetter till Faro på Algarvekusten, och eftersom vi tänkt oss dit en helg hämtade vi upp honom där. Ungefär lika långt som till Malagas flygplats, och förbaskat mycket trevligare att åka dit! Vägen till Malaga gör vem som helst deprimerad.

Det var en toppendag.
Vi köpte kul färdigmat i ett snabbköp (portugisiska mataffärer är så roliga!) och kul drycker och diverse matsäck, i den trerätters, superbilliga färdigmatsmenyn ingick efterrätt och fånigt nog valde vi glass (möjligtvis för att varken Isco eller jag förstod portugisiska och Jesús var upptagen med annat när han skulle tolka), fånigt eftersom vi skulle äta på stranden och vi hade ännu inte hittat den.
Det var hett.
Jag åt min efterrätt i bilen, och Jesús efterrätt också eftersom han körde :-)

Supergoda korvar

Det var en europeisk motorcykelträff i Faro just den helgen och stan var proppfull av motorcyklister. Köer överallt.
Det var ett märkligt område, där vid stranden. En massa barer, grillar och trafik på den smala vägen, men havet såg man inte förrän man parkerat och klättrade över strandvallen. Vilken syn! Så vackert! Och så lugnt! Så långt bort från stan och bullret det kändes!

Vi picknickade och badade och när det var ungefär tio minuter tills planet skulle landa körde vi till flygplatsen, fortfarande klädda i våta badkläder, och hämtade upp Micke.

Sedan fortsatte vi strandhänget. Loren och Jose Alberto som var på väg hem till Sevilla från Portugals västkust stannande till och strandhängde också.

Vi campade och tillbringade nästa dag på underbara små stränder omgivna av klippor.

Och på hemvägen stannade vi till på ödestationen i Castro Marim.

Åh vad jag längtar dit nu.