Den gräsliga vägen mellan Uyuni och Tupiza

Nu blir det lite blandade inlägg framöver, Boliviainlägg och vanliga.
Och jag tänker fortsätta där jag slutade, med den gräsliga bussturen mellan Uyuni och Tupiza.

Vägen på bilden, det är vägen från La Paz till Uyuni.
Vägen från Uyuni var en helt annan.

Jag får säga att jag har blivit bortskämd den här resan. Nästan alla vägar jag åkt på har varit asfalterade, som den på bilden, och flera har haft vägräcken och körtiden har minskat med många timmar på de längre sträckorna. Det är suveränt.
Mellan Uyuni och Tupiza har inga sådana förbättringar gjorts.

Att säga att vägen var dåligt underhållen vore en underdrift.
Att säga att vägen var gropig vore en underdrift.
Om jag sa att det var bekvämare att åka i saltöken och nationalparken, där det inte finns några vägar, bara hjulspår, och där marken har fått forma sig själv efter regnoväder, torka, tjäle, snöfall, och andra vädrets nycker, om jag sa att vi plötsligt längtade tillbaka till detta väglösa landskap, då börjar vi närma oss sanningen.
Vi skakade oavbrutet. Dunsade upp och ner på våra säten (här hade det behövts säkerhetsbälten).
I början försökte vi prata, men slutade nästan genast, för det gick inte. Det gick inte att höra vad den andre sa, det gick inte att göra sin röst hörd. Det var tidvis svårt att andas på grund av hoppandet upp och ner. På riktigt.
Dessutom var bussen äldre än bussarna brukar vara, och med något fel som gjorde att den vrålade i vånda. Hela vägen. Sex timmar.
Vi hade tagit en nattbuss, hoppades få sova på vägen, vi var dödströtta efter tredagarsturen med kyla och sömnbrist och intryck, men det var omöjligt.
Att lyssna på musik eller läsa gick förstås inte heller.
Suga på honungskarameller - direkt farligt.
Vi  försökte bara hålla oss kvar på våra säten och härda ut.

Väl framme i Tupiza, vid tretiden på natten, tänkte de byta ut bussen (den skulle köra vidare), men det gjordes tyvärr inte, och vi stod och såg efter bussen när den med otäcka, hackiga vrålande tvingades ut på vägen igen...