Ridturen

Jo minsann, Butch Cassidy och Sundance Kid, spännande historia, och den som vill kan följa dem i spåren, se de historiska platserna för rånert och för dödsfallen, undrar om man inte kan besöka gravarna också?
Det rekommenderas dock inte. Av någon.
Jag struntade i råden och bestämde mig för en tredagarstur för åtta år sedan, till häst.
Det var ett misstag.
Inte för värken som blir när en nybörjare sitter till häst i tre dagar, inte för skavsåren på benen.
Utan för att det är väldigt långtråkigt.
Jag red iväg ensam med en tyst kille till guide som knappt pratade alls på tre dagar.
Landskapet runt Tupiza är fantastiskt, med Butch Cassidy-turen går inte förbi de fina platserna.
Vi övernattade på ett kallt ställe, med "toalett" i grishagen, vilket inte stör mig, inte heller att ägaren till huset friade till mig, det kan man ju inte ta illa upp över, och att guiden spände fast sadeln så dåligt och ville galoppera, och fick min häst att göra det samma så att jag höll på att trilla av och hade ont i nacken i flera veckor efter, det var naturligtvis ett misstag, men jag hade så tråkigt, så tråkigt och var irriterad på den tyste guiden, så som någon slags hämnd över att jag hade tråkigt föreslog jag att vi skulle spela kort, ett bolivianskt spel som alla kan  och som jag hade blivit skicklig på.
Så jag vann och vann och kände mig bättre till mods.

Nåväl, jag hade ett äventyr ogjort i Tupiza, så därför tog jag med Jesús.

Det är verkligen vackert runt staden. De flesta som kommer hit gör det för att ge sig ut på en tur till häst i närområdet. Så det gjorde vi nu.
Vi följde med vår guide på en kort busstur, så vi kom lite utanför staden, till en hästhage.
Vi fick låna var sin häst och var sin cowboyhatt (!?). Här råder inte samma säkerhetstänkt som i, Sverige till exempel, och hjälm var inte att tänka på.

Vi kom upp båda två, fick snabbkurs i hur man svänger och bromsar hästen, och gav oss iväg med den unge killen.

Det är verkligen, verkligen vackert utanför staden, och jag rekommenderar alla att ge sig iväg på en tur.
Det är som en filmkuliss. Röda klippformationer, taggiga buskar, stora kaktusar, kanjoner och intensiv sol.
Vi vande oss snabbt vid hästarnas lunk och njöt av landskapet.

Det blev en vatten- och vilopaus, vilket behövdes, sedan fortsatte vi.
Först var vi glada över att ha val justt femtimmarsturen, men det varade inte så länge  Att rida utan att kunna, eller vara van vid det, är jobbigt.
Vi tog oss fram på läskiga vägar, väldigt branta sand- och grusvägar och jag svettades och hoppades att hästen inte skulle glida iväg på några stenar, för då skulle vi störta.
Hästen i sin tur roade sig med att skrämma mig längs en väg och gick så nära stupet han kunde. Sedan gick han upp, upp för en liten stig som mynnade ut i intet och hoppade ner på vägen igen, också för att retas. misstänker jag.

En stor flock får och dess herde gick över vägen, och vi kom därefter till en sådan vacker plats, men vid det laget hade vi för ont båda två för att verkligen kunna uppskatta den.

Det var en fin utflykt och det var värt allt, men efteråt var vi väldigt trötta. Jag orkade inte prata, och Jesús var så trött att han blev som sjuk, låg på en soffa och frös och mådde illa ända tills nattbussen mot Potosí gick.