Potosí

Boliviaberättelsen fortsätter.
Vi var inte färdiga med Tupiza (här och här har jag skrivit om det), men vi åkte vidare i alla fall.
Till Potosí.

Potosí var en favoritstad. De första och godaste kaktusfrukterna åt jag här, jag såg på Charlie Chaplinfilmer på marknaderna, frös runt en eld med andra tidiga bussresenärer där vi åt nygräddat bröd och drack coca-te, jag fick loppor på det billiga sovstället, träffade ett brassband...

Jag kände inte igen mig alls när vi kom fram, och det berodde på att staden har ändrats en hel del. Den har växt. Busstationen är helt ny och morgoneldarna borta.
Men lika kallt var det som tidigare. Utanför stationen satt försäljarkvinnor invirade i säckar och inkrupna i kartonger varifrån de sålde kex och godis på trottoarerna.

Det blev en mugg coca-te och sedan tog vi bussen till centrum. Det är inte gångavstånd från den nya terminalen.

Det var mycket, mycket kallt.
Potosí är Bolivias, och världens sägs det, högst belägna stad på 4 100 meter, och det var dessutom vintermånaden augusti.
Vi frös och frös och frös och visste inte vart vi skulle ta vägen för att slipa frysa. Gick in på ett hiskligt dyrt frukostställe och blev mer än mätta, sedan vandrade vi omkring på gatorna och letade värmande solfläckar.
Trötta var vi också, efter natten i bussen, så till slut orkade vi inte mer, letade upp ett hotell och sov siesta.

Potosí var en gång en av världens största städer. Från den tiden ser man mängder av vackra, slitna byggnader och kyrkor som spanjorerna byggde.

Det finns ett talesätt på spanska som lyder "Esto vale como un Potosí"; Det här är värt ett Potosí, om något ovärderligt.
Rik?
Varifrån kom rikedomarna?
Jo, från silvergruvan i Cerro Rico, det trekantiga berget som vakar olycksbådande över staden, man ser det var man än befinner sig. Till och med på natten.
Mängden silver som spanjorerna upptäckte i berget var häpnadsväckande. Och silvret skeppades till Spanien. Det sägs att man hade kunnat bygga en bro mellan kontinenterna av allt silver som hämtades upp ur gruvan. Och att man hade kunnat bygga två broar av skeletten av alla som dog inne i den...
Under de tre århundraden som silvergruvan drevs, från slutet av 1500-talet och framåt, dog omkring nio miljoner afrikanska slavar och män av sydamerikansk ursprungsbefolkning under de fruktansvärda förhållanden som rådde där.
Det går inte att tänka bort denna del av Bolivias, och Spaniens, historia.
Och man påminns ständigt av bergstoppen som vakar över staden...

Gruvan är fortfarande igång, och den har blivit Potosís största turistattraktion. För en slant får man en guidad tur i berget av en tidigare gruvarbetare. Och det är en tur som är väl värd att göra.
Det är en obekväm, otäck tur, lätt att bli skadad om man inte är försiktig, det rullar tunga vagnar, det blir hett, det är mörkt och man lyser sig fram med pannlampa.
Man får också se djävulsfiguren El Tío, som gruvarbetarna offrar sprit och coca-blad till.
Under turen ger man sprit, cocablad, cigaretter och dynamit som present åt de arbetare man stöter på.
Det är ett mycket tungt jobb, som sker med ungefär samma redskap som för 100 år sedan. De flesta dör efter 10-20 år i gruvan, de flesta dör av så kallad stenlunga.
Även barn arbetar här inne.

Jag hade redan besökt gruvan, och Jesús lider av lätt cellskräck, så vi promenerade på de soliga gatorna istället.

 Vi gick runt på en av de många marknaderna...

... köpte färskpressad apelsinjuice och jordnötter i små påsar...

... tittade på fotbollsspelen som fanns utställda på flera platser... Himla bra idé, tycker ni inte?

Vi blev sugna på juicer och gelé med grädde, men min mage var fortfarande inte okej, och Jesús har en mage som är överkänslig, så ingen av oss vågade prova. Är man i Bolivia bara en månad så är man rädd om de dagar man har, och då tillhör detta att undvika kranvatten en tråkig men bra åtgärd.

Men glass, det åt vi!

Skoputsare.
De fattigaste putsar skor åt dem med mer pengar.

La Casa de la Moneda; ett utmärkt museum, omtalas som Bolivias bästa av en del. Här kan man, som namnet påtalar, se gamla mynt, men också gruv- och myntapparater och religiös konst.
Har jag läst.
Trots att jag har varit så många gånger i Potosí har jag tyvärr aldrig varit inne i museet.

Vi gick på marknader, åt god mat, köpte olagliga skivor med boliviansk musik (och en laglig), tittade på vackra hus... Och frös och plågades av avgaser. Minibussarnas långa avgasrör gick uppåt och sprutade ut avgaser en och en halv meter upp, och det är långsam, intensiv trafik genom staden, ofta stillastående, och avgaserna blir jobbiga. Vet inte om det har med den tunna luften att göra också? Det sved i ögonen så att de rann och det var kämpigt att andas. Fast för Jesús var höjden ett värre problem. Potosí är en stad med många uppförsbackar, och med den låga syrehalt som är på 4 100 meters höjd måste man stanna många gånger för att hämta luft.

Så vi stannade bara en natt i staden.
Fruost fick vi på hotellet, men någon morgondusch var det inte tal om, trots att vi hade valt ett ställe med varmvatten. Vattenledningarna hade nämligen frusit.
Vi åkte vidare...