Det mörka landet - och det ljusa

Sverige är så mörkt på vintern.
Man behöver inte vara borta länge för att märka det.
Så mörkt.
Det räckte inte med två veckor, jag hann inte vänja mig.
Häpnade varje dag, varje förmiddag när jag väntade och väntade på att skymningsljuset skulle försvinna, tills jag någonstans vid lunchtid insåg att det inte skulle bli ljusare än så.
Inte ens när solen sken var det riktigt ljust. Det var ständigt kvällsljus, med långa, långa skuggor.
Mitt svenska hemma ligger ändå ganska långt söderut.

En grå svensk vinterdag utan snö är bland det mest ledsamma som finns.

Spaniens ljus slog emot mig på Malagas flygplats.
Ett sådant ljus! Dofterna! Blå himmel!
Solen värmde.
När vi körde runt i staden och försökte hitta utfarten mot Sevilla sjönk solen snabbt, och snart hade vi underbart vackra blå berg mot rosa himmel framför oss.
Det som är bra med Malaga är bergen, det önskar jag att Sevilla hade.

Jag var ute och gick i stan och kände att det var gott att vara tillbaka.
Det är januari men det känns som om våren snart är här, och det är den ju också. I februari börjar den sydspanska våren, om än inte officiellt.
Jag tänkte på semana santa, och aprilferian i stan, de återkommande evenemangen, och jag tänkte på hur många gånger jag varit med om dem. Måste skaffa klänning till det här året.

Jag köpte en baguette i en brödaffär, en sådan där man väljer bröd och pålägg.
Det bildas alltid en besvärande kö när expediten gör i ordning ens smörgås och slår in den i aluminiumfolie.
Jag satte mig på en bänk på ett av Sevillas typiska torg. En fontän porlade, fågelkvitter från träden, grönska, dofter, barn som lekte, folk som gick förbi. Så underhållande.

Snart är det vår.