Roliga saker under julveckan!

 Kunde helgen ha varit bättre? Jag tror inte det. På lördagen kom ett gäng vänner med sina barn - Disas klasskamrater. De hade med sig tortilla, egenodlad sallad, vin, choklad och gitarr, och vi hade tagit fram kött och fisk ur frysen som vi la på grillen. Solen värmde och vi kunde sitta utomhus. Ungarna lektelektelekte, klättrade i fikonträdet, gungade, spelade spel och lekte med djuren, och senare på eftermiddagen tog jag ut den stora pepparkaksdegen ur kylen, och så blev det pepparkaksbak i köket. Jag hade haft tankar på att göra glasyr till ungarna, kanske låta dem göra minipepparkakshus, men var så tacksam mot mig själv att jag hejdade det i tid, det räcker med sju ungar som bakar pepparkakor.

På söndagen åkte Jesús till Sevilla för att repa med metal-gruppen samt vokalgruppen. Hela dagen borta. Och det var så mysigt att bara vara hemma med tjejerna! Det har blivit riktigt trivsamt och juligt här hemma, och jag tog med barnen och Iris ut i skogen att plocka kottar, ekollon och annat fint att måla med guld- och silverfärg och strö glitter över. Lite extra julpyssel. Hemma gav jag Disa en bra täljkniv som jag har sparat åt henne länge, och hon blev uppslukad av att tälja grillpinnar, och Runa drog av sig alla kläderna och badade benen i poolen, den galningen! Vem klarar att gå naken i den här decemberkylan? Men försök hindra henne, försök bara!

Dagen innan hade ett lass ved kommit, så vi eldade en massa. Flera maskiner tvätt kördes inför den regniga julveckan, vi kammade löss och såg julkalendern och Bamse. Till slut somnade båda i sängen samtidigt till Pricken och lilla gumman. Inget speciellt hände egentligen, det var bara mysigt att vara hemma med båda, utan att ha bråttom till något. 

Nu är det vardag igen, stressigt och dant, jag är yr och vet inte om det beror på sömnbrist, stress, lågt blodsocker eller något annat. Mobilen har lagt av vid värsta tänkbara tillfälle, reparatören går inte att nå. 

Jag har beställt en julklapp till Disa som hon kommer tycka mycket om. Hon är enormt förväntansfull inför julen, kan inte vänta. Aldrig har hon längtat så efter julen! Det är så fint! Och jag hoppas kunna göra julen precis så magisk och rolig som hon drömmer om.

Tisdagen blir en rolig dag för henne. Efter skolan kör jag henne hem till hennes nya kompis Sol, Sols pappa är den belgiske barnmorskan som var med när Disa föddes. De bor i ett av de två mysigaste hus som jag har varit inne i, någonsin. Nåväl, de tar med Disa till trapetslektionen i alternativbyn Calabacino, och kör sedan hem henne (hoppas jag, det har vi inte pratat om än). Därefter kör jag henne till byn där skolan ligger, för hon ska övernatta hemma hos sin lärare. Det har de båda pratat om länge, och nu blir det av! Och dagen därpå ska nog Disa följa med hem till sin nya klasskompis och träffa alla hennes kycklingar och andra djur på den lila gården. I skolan ska de ha roligt, äta churros och dricka choklad på Paus bar, för det är sista skoldagen innan lovet. Och vi ska beställa skaldjur i fiskaffären till julafton. 

I övrigt har jag dåligt samvete för allt jag inte hinner med, exempelvis julkorten och julpaketen som skulle ha skickats redan, men försöker släppa det, jag är ingen övermänniska som klarar mig på noll timmar sömn, det får bli när det blir.

Det var en liten snabbrapport det. Hur har ni det nu i veckan?

Inomhuskylan

- I Sverige har många motorvärmare. Det är en ett litet element som står och blåser varmluft i bilen, så att den är varm när man ska åka på morgonen. Och då fryser inte rutorna, så man behöver inte skrapa dem, säger jag till Disa, som huttrar ikapp med mig i baksätet. Det är bara ett par grader ute nu när vi ska iväg till skolan, och häromdagen kom vi försent eftersom det oväntat var frost på rutorna. Jag tog en kubb från kubb-spelet, som låg i bakluckan, och skrapade med den.

Sedan fortsatte jag att berätta om att det finns rumpvärme i bilarna i Sverige.

- Man trycker bara på en knapp, så blir sätet alldeles varmt, det värmer både rumpan och ryggen.

Sedan blev det tyst i bilen eftersom jag plötsligt hade förflyttats, i tankarna, i landet i norr där man inte behöver frysa på vintern.

Den här kölden alltså... Och det är fortfarande bara november. Jag kan aldrig hålla mig varm. Varenda dag blir jag genomkyld av en sådan där kyla som inte går ur kroppen, hur mycket kläder man än drar på sig, hur många filtar man än drar över sig i soffan. Ofta redan på morgonen, när jag jobbar, eller äter frukost, eller lagar mat. Ja, vad som helst utom att sätta mig med ett varmt element i famnen. Det enda som hjälper mot kylan är en lång, het dusch, men varmvattnet tar slut så fort nu på vintern, av någon anledning.

Jag kvällspratade med Tove, via meddelanden, hon berättade att det var 1 grad ute på ön där de bor, och 21 inomhus. Jag hade samtidigt 3 grader ute, och inne... Ja, det beror på var man befinner sig, förklarade jag för henne. Då slog det mig att det är ju en tydlig skillnad mot Sverige. Där är temperaturen samma i hela bostaden.

Vi använder husets gamla braskamin som värmekälla, och på nätterna sätter vi på ett stort elelementet på hjul i sovrummet, så att det är varmt hela natten när vi sover. Braskaminen värmer lekrummet bakom kaminen, den mycket lilla vardagsrumsdelen (det får plats en liten soffa, ett bord, tv och en hylla för vinylskivor) samt köket, till viss del. Ett tjockt förhänge hindrar att värmen sipprar ut till övriga delen av huset, men genom köksdörren kommer kylan in från trädgården, eftersom det är en bred springa mellan dörren och väggen. Jag ska prova att fästa sådan där gummitejp, för att se om det blir bättre. Så småningom ska en ny dörr sättas in, men det är inte aktuellt nu.

I vardagsrumsdelen funkar det att vara klädd i tjocktröja och tjocka sockar, och om man sitter i soffan med filt är det behagligt. I hallen är det mycket kallt, utom på morgonen om solen lyser in genom dörren, och toalettbesöken går snabbt på grund av kylan. Men vi har ställt in ett element som sprutar varmluft där, så det kopplar vi in när någon ska duscha och stanna en längre stund i badrummet.

På ovanvåningen, där jag jobbar, är det samma temperatur som utomhus. Det är inte mer oisolerat än övriga huset (haha, hur skulle det kunna vara det?) , men här måste ett fönster vara öppet eftersom röret från braskaminen går upp här, och läcker rök. Så här jobbar jag bara när barnen är hemma och jag behöver tystnad.

Allt som allt - jag vet inte vad det är för temperaturer i huset. Det beror som sagt på var man befinner sig och vid vilken tid på dagen. Med en rejäl brasa som brinner hela dagen är det ganska behagligt i vardagsrumsdelen. Men man befinner sig ju inte framför brasan hela tiden. Jag vet inte längre när det är kallt på riktigt, och när det bara är den där kylan som sätter sig i kroppen. Igår kväll kändes det kallt om kinderna och händerna när jag rörde mig i köket, tre meter från braskaminen, men Jesús frös inte. Inte barnen heller. De verkar aldrig frysa. Runa avskyr kläder och sockar och drar av sig både tjocktröja, skor och sockar så fort hon kan, och går barfota på de iskalla stengolven.  Ingen som är född här verkar plågas så mycket av kölden, som en som växt upp i ett land där man inte behöver frysa inomhus.

Passförnyelse i Madrid

 Det var när försäkringsbolaget skulle uppdatera mina uppgifter och ville ha en bild på mitt id-kort, som jag upptäckte att det hade gått ut för flera månader sedan. Det förvånade mig mycket, måste jag säga. Men jag erbjöd dem en bild på mitt pass istället. Tur att man har pass också! Då kan jag förnya det nationella id-kortet när jag åker till Sverige nästa gång! Tänkte jag. Tills jag såg att passet hade gått ut redan i maj...

Jag har beklagat mig över detta för Jesús i över en timme, och det kanske räcker, ändå öser jag ut min irritation i bloggen också.

Jag måste åka till svenska ambassaden i Madrid för att förnya pass eller id-kort. 158 € kostar den nya id-handlingen, samt 4 € för att få hämta ut det på konsulatet i Sevilla. Sedan tillkommer kostnaden för resan Madrid tur och retur, och boende i staden. Och mat. Och resa tur och retur till Sevilla, tre timmars resväg.

Det som retar mig mest är att jag måste åka till just Madrid. Kunde inte ambassaden ha legat i Barcelona, Valencia, Toledo eller vart som helst utom Madrid? En lite roligare och vackrare stad? Nej, i Madrid ligger den, och i ett snofsigt, dyrt bostadsområde där inget roligt finns i närheten, bara ett svindyrt konditori.

Jag bokade den  första lediga tiden: den 15 februari.

Här är ett inlägg från förra gången jag var tvungen att åka till Madrid och förnya passet. 

Vandring på berget San Cristóbal

Mellan alla byar här i bergen går vandringsleder. Vissa passar bäst på våren, andra på hösten, ingen är särskilt behaglig i sommarhettan, men min favoritled just nu är den upp till Sierra de Huelvas tredje högsta topp på drygt 900 meter. Det låter märkligt att säga det, att jag tycker om att gå upp för ett berg, eftersom jag fortfarande ser mig som någon som helst ligger i soffan och läser, men det kanske är längesedan det ändrades. Svårt att ligga i en soffa med små ungar i huset :-)

I alla fall, leden startar i en av mina favoritbyar; Almonaster la Real, och går sedan uppåt, uppåt i en och en halv timme. Grymt jobbigt bitvis, men det där berget, som jag för övrigt ser från vårt köksfönster varje dag, drar mig till sig. Och om jag inte minns fel är det en gammal romarväg man går på.

Högst upp på berget har det byggts några fula master, men dem får man bortse ifrån och istället gå till utsiktsplatserna, där brandvakterna sitter och spanar efter skogsbränder hela dagarna. (För några veckor sedan gick jag leden med Disa, och mötte Jesús och Runa som tagit bilen till toppen. Runa gick fram till ett av brandvaktshusen och ropade "Abre la puerta, bruja!", alltså Öppna dörren, häxa.)

Högst upp brukar jag sätta mig och äta mandariner under en sten-ek, och ge Iris vatten, och hänföras av utsikten. Lika hisnande varje gång.

Nerför kan man ta bilvägen, om man vill variera sig, men där får benen ingen vila, efter ett tag värker knäna outhärdligt av den oändliga nerförsbacken, så jag föredrar att ta samma skogsväg ner. Men bilvägen är vacker.

Frusen hund, tomteönskning och sjukdomsträsket

Så mycket man hinner med på två veckor! Vi har varit nere i sjukträsket och vänt. Det började med att Disa fick feber för två och en halv vecka sedan. Sedan dess har både hon och Runa haft feber i omgångar, Alla fyra har varit dunderförkylda med hosta och snor, alla utom jag har haft magsjuka (Runas varade i sex dagar) och det finns fortfarande nerspydda kläder och handdukar i tvättkorgen. En liten stackare har haft skabb (!) och allt avslutades med Disas öroninflammation och spruckna trumhinna. Hon går på antibiotikakur, men idag är hon tillbaka i skolan, och Runa går sin första dag på förskolan på länge.

Fyra läkarbesök har vi avverkat och efter nummer tre av dem sa Disa i bilen, på väg hem, apropå ingenting, att hon önskar sig en biljett till Sverige av tomten. Så hon kan träffa Ulla (min moster) och gå på badhus. Ett svenskt äventyrsbad, jag tror inte att något slår det för min sjuåring. Hör upp, alla trista spanska badhus, med endast en stor, djup motionsbassäng!

Disas önskning tog, men jag har varit utan jobb i en och en halv månad och någon Sverigeresa kommer det inte att bli. Jag hoppades kunna åka med Disa runt lucia, två och ett halvt år efter att  vi var i Sverige senast, och det är väl inte hela världen att det inte blir av, men det går ju inte heller att trösta sig med att okej då, synd att planen måste ändras, men vi åker i vår istället. Eller i sommar. Jag vet inte när det kan bli. Det sa jag så klart inte till Disa.

- Det är en jättebra idé tycker jag. Det ska jag också önska mig.

Efter sista läkarbesöket, som var igår, åkte vi till en butik för att köpa hundkläder. Eller säger man täcke? Vad heter det? Strunt samma. Iris fryser. Hon skakar av köld både inne och ute. Hur man en hund vara så frusen? Jag trodde att hundar var som katter och skyddas av pälsen. Men katten får ju sin varma vinterpäls. Inte Iris. Hon har så lite hår på magen att det inte döljer huden ens. Jag lägger henne i soffan framför brasan, lägger en filt över henne, värmer henne med min kroppsvärme, och tänker att vinter har ju inte ens börjat, hur ska det här gå?

Jag hittade en stickad grej med stjärnor som täcker både rygg och mage, men den visade sig vara alldeles för stor så jag behöver byta.

Disa följde med på hundpromenaden, och jag hade tänkt gå långt, men det gick inte. Disa frös så, hon är också känslig för kyla. Jag hade en tröja och tyckte att det kändes precis som i Sverige, med doften av blöt höstskog, gula löv på marken, kyla och halvmörker, men Disa uppskattade det inte. Däremot tyckte hon mycket om den lilla katten som slog följe med oss redan i byn, som buffade med huvudet varje gång vi sträckte ner en hand för att plocka kastanjer att rosta, som som spann i min famn när jag bar honom.

När vi kom hem slogs vi av värmen från brasan, jag gjorde varm choklad till barnen och hjälpte Disa att komma igång med sitt pysselprojekt, en karta med berg av äggkartong, medan Runa målade ett papper samt sina kläder med fingerfärg. Vilken behaglig onsdagskväll!

Försök till snygg influencer-selfie i badrumsspegeln, men jag har lite att jobba på...

Bortugal i Spanien!

 

"Sverker städade vinden och hittade barnböcker som han vill slänga. Jag sa att vi kan ta en sväng till Spanien med dem..."

Det skrev Åsa i Portugal till mig. En vecka senare knackade hon på vår dörr här i Aguafría, och efter henne kom hela familjen bärandes på väskor, täcken och kuddar!

Resan då vi sov över hos hennes familj är en av våra bästa Portugalresor (läs här och här), och den otroliga fisk- och skaldjurssoppan vi fick hos dem är numera min paradrätt. Jag borde ha lagat den till middag till dem, för att visa precis hur glad jag var över att de kom, men de fick istället en mycket medioker buljong med överkokt pasta i, en buljong som i mina tankar skulle vara lika god som min svärfars, då man bara blundar och njuter av smakerna, men som nu var något som jag bara försökte rädda med mera salt, samtidigt som jag funderade på om jag hann laga en tortilla istället (det hann jag inte).

De hade med kassar med härliga böcker till både mig och barnen, och hela familjen trängde ihop sig i barnens lekrum för att sova, förhoppningsvis inte alltför hungriga efter middagsmaten. (Om någon av er som läser funderar på att hälsa på hos oss och blir avskräckt - jag kommer inte att inte laga puchero. Jag lovar.)

Nästa morgon körde jag upp dem tidigt. Innan öppningstid stod vi i kö till La Gruta de las Maravillas i Aracena, och fick inträdesbiljetter till turen en timme senare. Portugiserna hade inte fått kaffe hos oss innan vi åkte, det var slut, så medan vi väntade gick vi till en bar där det blev kaffe, varm choklad och typisk andalusisk frukost - rostat bröd med pata negraskinka.

Den där grottan har jag nog inte skrivit om. Den ligger under borgen och kyrkan på berget och är makalös. Missa den inte om ni åker till Aracena!

Jag tyckte att jag hade skurit ner maximalt på de saker som jag ville att de skulle hinna se och göra, eftersom vi bara hade en enda dag; grotta, bybesök, lunch, utsikt, natur, men jag lyckades kanske trötta ut oss ändå. Disa var den första att slockna, hon var så trött att hon la sig på min kudde och somnade själv medan vi åt middag, det var nog andra gången i hennes liv som hon somnade ensam och utan bok. Runa, som hade varit tyst och butter i ett dygn, ända sedan de kom, visade sig inte bara vara blyg, utan hon var febrig och sjuk också. Hon somnade efter en dos paracetamol. Frida och Jonna försvann in till sovrummet medan vi vuxna satt kvar ett bra tag till i kylan på terrassen. Dagen efter var jag väck av trötthet. Fast inte på grund av lördagen, utan för att förkylda Runa har sovit uselt två nätter i rad.

De åkte hemåt redan på söndagsmorgonen, alldeles för tidigt, jag var inte klar med dem, de kom ju nyss? När de åkte blev huset med ens mycket tomt och tråkigt, och jag märkte att jag knappt hade tagit några bilder alls. Inte av Jonna och Frida när de spelade spel med Disa, som var ganska besvärad eftersom hon har svårt att kommunicera på svenska, eller Sverker med vår lilla hund i famnen, Åsa bärandes på Runa, familjen på baren i Linares med den härliga utsikten... Men jag har skrattat så jag har gråtit, och de har visat hur man stjäl granatäpplen från någons trädgård (tack förresten, vi har fortfarande kvar ett). När vi ses i Portugal nästa gång ska jag fota mer!

En hjälpsam brevbärare

När brevbäraren knackade på dörren igår var det inte för att lämna post till oss, utan för att be om ett telefonnummer. Jag fattade först ingenting, men när han hade försäkrat sig om att jag hade kontakt med Nuria, som vi hyrköper huset av, förklarade han att Nuria hade skickat ett paket till England, och det paketet hade kommit i retur. Nu hade det legat ganska länge på postkontoret i Aracena två och en halv mil bort, huvudorten här i bergen, för det fanns inga kontaktuppgifter till Nuria för att avisera henne om paketet. Men den här brevbäraren kände igen hennes namn, han är en av dem som brukar dela ut post i vår by, och knackade på hos oss medan han ändå var i krokarna, för att be om telefonnumret så att postkontoret kunde ringa och meddela henne. Jag var imponerad, det bor ju närmare 40 000 personer här i bergen.

Nu fick han inte telefonnumret, han såg att jag var obekväm med att lämna ut det utan Nurias vetskap, och föreslog att jag själv skulle meddela henne. Det gjorde jag, och hon blev så glad, hade undrat varför paketet aldrig kom fram.

Så kan det vara att bo på ett litet ställe!

Empati och medmänsklighet sällsynt i spansk sjukvård

 På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.

Det här upptar det mesta av mina tankar nu.

Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.

Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur. 

Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.

En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!

När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.

Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.

- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?

- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.

Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.

Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?

Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.

Marijuanakaka, finskakurs och världens undergång

Den här veckan känns det som att jag har snurrat runt i en tvättmaskin. För en stund sedan trodde jag att veckan var över när barnen hade fått middag och jag gömde mig inne på toa för att samla kraft inför Runas läggning (Jesús är i Sevilla), när telefonen ringde. Klockan 21, vem kunde det vara? Aha, Lincoln. Nora och Disa har inte lekt på nästan två veckor. Det var jam session hemma hos dem. Ville Disa komma och sova över, och stanna till, tja, lördagskvällen? Det var okej för mig, och jag gick och frågade Disa, och så klart ville hon sova över! Lincoln erbjöd sig att komma och hämta henne, men jag skjutsade gärna själv, för att Runa skulle somna i bilen. När vi kom fram slog jag en signal till Lincoln som kom ut för att möta Disa. Han närmade sig som en trygg båt, kändes det som efter den här veckan, och tog Disa i famn och bar in henne.

Ja, men vad har hänt då, i veckan? Ja, på måndagsmorgonen vaknade jag glad, för jag tänkte på vilken himla härlig söndag det hade varit! Spontan långlunch i Portugal, jobbig vandringsled med Iris, blivit av med den lille gangstern till hund som vi varit jourfamilj åt... Trött var jag visserligen, sovit dåligt, men det var okej. Fast följande dagar blev sömnbristen bara värre och värre. Både jag, Jesús och Runa sov uselt. Disa sov alldeles för få timmar, ovan vid skoltiderna efter sommarlovet. Jesús smittades av Disas förkylning, missade ett födelsedagskalas och mådde skräp, samtidigt som Runas dåliga sömn slog till. Sedan blev jag rejält förkyld, jag snorar och hostar fortfarande och känner mig förkylningsmosig i huvudet. Vi gick och var irriterade på varandra på grund av den dåliga sömnen.

På tisdagen knackade brevbäraren på och hade med sig mitt bokpaket från Sverige, som dröjt så länge att jag trodde att det kommit bort och att jag skulle bli tvungen att reklamera det! En kursbok i finska, en tågresebok samt Öppet hav och Havets djup av Annika Thor. Jag ville avsluta serien, samt ha böckerna till Disas och Runas svenska boksamling som jag förbereder åt dem, sparar måsteläsning tills de blir större. Det är väldigt roligt att ta emot ett paket med böcker från Sverige. Tänk att det befann sig i Sverige för tre veckor sedan? Och har rest hit, till mig i detta hörn i Spanien?

Det efterlängtade regnet kom. Och som det regnade! Både ute och inne. Det tog tyvärr flera timmar innan jag upptäckte att det rann ner från det otäta takfönstret inomhus i samma takt som regnet föll utanför fönstret, och då skyndade jag mig att sätta vår stora kylväska under. Det blev mycket vatten i den. Och ute stormade det, åskade och blixtrade och internet försvann, och när internet försvinner kan jag inte jobba. Stress.

På onsdagen ringde diskmaskinsinstallatören oväntat! Vi har önskat installera diskmaskinen i ett par månaders tid, äntligen skulle han komma! Diskmaskinen skulle stå under en köksbänk där tallrikshyllorna finns. Fanns. De måste monteras bort, liksom hyllorna för koppar och glas. Liksom grejerna som förvarades på golvet, under hyllorna. Det blev väldigt mycket grejer i hela köket, som redan var belamrat med all smutsdisk som ingen hann diska. Jag var stressad av jobbet och hade inte tid, Jesús sov sig igenom diskmöjligheten under Runas siesta.

Jag lämnade jobb och installation och åkte till Aracena, för Iris skulle på provtagning hos veterinären. Sedan hämtade vi Disa och leksaksköket som Runa skulle få av Disas kompis familj i Fuenteheridos, inget av barnen lekte med det längre. Medan Disa hade tillbringat eftermiddagen hos kompisen hade hon förälskat sig i en, vad det verkade, hemlös, mysig kisse. Jag tyckte inte att vi kunde ta med den hem på grund av Arge Vargen, men jag själv älskar katter mer än vad hon gör, till och med, och till slut var det istället Disa som tjatade på mig att följa med till bilen eftersom hon frös, och jag som ville sitta kvar på bänken med katten i famnen, där hon hade somnat.

Diskmaskinsinstallationen fortsatte på torsdagen, när installatören hade hämtat mer grejer. Jag var helt förbi av trötthet och stress, och så ljuskänslig att tårarna rann av solskenet som jag knappt uthärdade. När jag lämnat Disa i skolan körde jag till bensinstationen och köpte en burk cola, jag kunde inte komma på något annat för att hålla mig upprätt och med ögonen öppna. Snabbdos socker och koffein. Det fungerade, men det var ingen bra lösning, när jag nu i en hel månads tid haft full kontroll på blodsockret genom just kosten. Det kunde inte hjälpas. Jag är ingen maskin. Jag behövde droger för att ta mig igenom torsdagen. Det blev en läsk till, för att klara eftermiddagen.

Veckan innan hade jag haft jag min första lektion i finska, en distanskurs som Folkuniversitetet håller. En nybörjarkurs, men den enda nybörjaren i kursen var jag själv, alla andra hade finska föräldrar eller partner. De andra översatte meningar hur lätt som helst, och jag försökte bara fatta varför personliga pronomen ändrar sig.  "Rakennustyöläinen" skrev jag till mina kompisar Chatrin och Maria, och Chatrin undrade vad som hänt med "mor är rar" och sådana fraser, varför vi skulle lära oss ordet för byggnadsarbetare på första lektionen. Ja, det ordet var svårt, men det var innan denna torsdags lektion, då vi började med siffror. Att säga 999 är en riktig tungvrickare: "yhdeksänsataayhdeksänkymmentäyhdeksän"(ja, det är ett riktigt ord). Även den här lektionen var det lite kämpigt att hänga med, och förvånat fick jag veta att de andra, som läxa, hade svarat på frågorna i kapitel 1, som vi hade jobbat med, medan jag själv hade försökt att svara på frågorna i kapitel två. Men läraren skrev ju frågorna på sidan 20 i mejlet som jag fick för att boken inte hade levererats än?

Efter finskalektionen försökte jag jobba lite, men var så inne i finskan att jag läste allt med finskt uttal och gav upp. Jag gick ner till diskmaskinsinstallatören och Jesús istället, de firade installationen med varsin öl som installatören tagit med. Jesús lovade att installatören skulle få stammarna till plantorna som han dragit upp från frön och som är färdiga att skördas nu, och han blev jätteglad, han vet hur man gör en marijuana-smet av stammen till växterna, och den skulle ha baka marijuanasockerkaka av.

På fredagen var det picknick med Disas klass. Jag försökte baka drömmar, men degen hade stått i kylen hela natten, och jag tror inte att hjorthornssalt mår bra av det, degen ska nog bakas ut direkt. Kakorna blev inte riktigt som de skulle. Jag försökte mig på en couscoussallad istället och stoppade ner bröd och tonfiskburkar i picknickkorgen. Vi tog bilder att skicka till Disas lärare, som samma dag skulle opereras, och vi hoppas att hon snart kommer tillbaka. Iris fick följa med, till ungarnas glädje, och efter ett tag kom Jesús och en sovande Runa. Då åkte jag hem för att jobba.

På skolstartspicknicken välkomnas de nya familjerna in i gänget. På vägen hem mindes jag skolstarten två år tidigare, när vi var nya (i Disas skola är inte bara eleven ny, utan också föräldrarna, det är mycket familjärt). De andra föräldrarna ordnade picknick på samma ställe för att vi skulle lära känna varandra, och inte visste jag då att de skulle bli våra vänner som vi ofta umgås med, trots att deras barn inte går kvar.

Det var egentligen synd att jag missade slutet av picknicken, för då började den nye, tystlåtne pappan, att tala. Och som han talade. När Jesús senare berättade om det såg han precis ut som i våras, när han hade hade blivit medbjuden till en sammankomst och gick naken i cirkel och sjöng Jag är ett träd. Helt fel situation för Jesús, som inte tror på något som han inte kan se med sina ögon, eller som är bevisat av vetenskapen. Nå, den nye pappan är mycket religiös, och utan att gå in på detaljer (jag önskar att jag kunde skriva anonyma inlägg ibland, det är så mycket som jag måste utelämna) så talade han i en timme om att Gud har meddelat honom att världens undergång är mycket nära förestående, samtidigt som han lekte med en fickkniv. De andra föräldrarna reagerade på olika sätt. En försökte diskutera saken, en annan satt med uppspärrade ögon som om hon hörde i syne, en visade sig vara mormon och höll med, och Jesús killade Runa varje gång det blev för mycket för honom, för att kunna stämma in i Runas skratt och skratta ut allt det där återhållna..

Ja, tänk vilket spännande ställe vi bor på! Tråkigt är det aldrig! Och vad många spännande, roliga bekanta och vänner vi har mött genom Disas skola!

Det blev ett långt inlägg! Kommer ni att tänka på något särskilt, ni som har tagit er igenom att detta?

Utan kontanter på postkontoret

Just nu lyssnar jag till något som jag inte har hört sedan... April? Maj? Ett störtregn! Genom fönstret ser jag regnet som flimrande streck i luften. äntligen får träden vatten. Vi har vattnat dem mycket i sommar, men det har inte räckt. Mandarinträdets blad har krullat sig i torkan, och plommonträdens blad har blivit gula. Avokadoträdets tid tror jag är förbi. Den nya pappan i Disas skola hade bråttom hem efter klassmötet igår för att plocka in de sista tomaterna innan regnet.

Skolan började i fredags, men Disa missade det, hon var sjuk. Hade fått Runas förskolevirus, som hon smittades av samma dag som hon började. Disas förkylningar börjar alltid med feber, och den var hög i två dagar, sedan var hon i princip bra redan på lördagen. Men hon fick ändå inte gå till skolan på måndagen. Enligt skolans covid-regler bestämmer skolsköterskan när en elev får komma tillbaka, och halv ett på måndagen kom telefonsamtalet. Det var bara en och en halv timme kvar av skoldagen, men jag skjutsade iväg Disa, som inte ville vänta en dag till hemma.

Idag när jag hade lämnat henne körde jag till Jabugo med en lapp och ett paket. Det är sista dagen för att hämta ut det rekommenderade brevet som jag hade fått, men det har inte varit så lätt att åka dit. Postkontoret öppnar bara mellan klockan 9 och 11 på vardagarna.

Jabugo är definitivt den fulaste byn här i bergen. Den lever på skinkfabrikerna, och det finns inget positivt att säga om stället (det är här den där "datareparatören" jobbar). Med hjälp av en mobilkarta hittade jag till Plaza de la Constitución, ett pampigt namn på ett tröstlöst, slitet litet torg. Utanför postkontoret blåste det i en gul flagga, järngaller utanför fönstret, parkeringsplats precis utanför, och jag hade kommit ihåg att ta med ansiktsmasken. Brevet fick jag, men paketet kunde jag inte skicka eftersom jag inte hade tillräckligt med kontakter. På postkontoret tar de inte kort, så Jesús paket får vänta till någon annan dag.

Nu sitter jag, förkylningsmosig i huvudet (efter barnen kom förkylningen till Jesús och mig), och jobbar och dricker te medan jag lyssnar till regnet. Sämre kan man ha det!

Hur har ni det i veckan?

Vaccinationsvilja, vintervärme och Sverigeresa

Otroligt. Nu är mer än 70 % av hela Spaniens befolkning (på nästan 47,5 miljoner) vaccinerad med två doser. Bäst i världen, enligt tidningen Sydkusten. Barn under tolv år räknas med i statistiken trots att de inte vaccineras. Man måste ju säga att vaccinationsviljan är hög. Inte just här, där jag bor kanske, men i övriga Spanien. Jag har inte längre koll på restriktioner. Jag tror inte att det finns så många. Ansiktsmaskkrav inomhus och bland mycket folk ute. I Aracena och städerna går folk fortfarande med ansiktsmask. Jag ser fortfarande ensamma vandrare med ansiktsmask på.

Hösten är på gång. Det har varit under 30 grader ett par dagar, och på natten är det riktigt kyligt. Vissa träd har börjat gulna, och en dag regnade det till och med lite lätt.

Vi har haft besök av en man som installerar pelletsbrännare. Jag ser fram emot hösten men oroar mig över vintern. Jag minns hur fruktansvärt kallt det var när vi flyttade in. Hela mars månad gick vi med tjocka jackor inomhus, och ingen kunde sitta i soffan för att det var för kallt. Jag vill inte vara med om sex månader iskyla inomhus! Bästa alternativet är att installera en rejäl pelletsbrännare i vardagsrummet, som får sprida värme till övriga rum så gott det går. Men det kostar. och vi måste spara för att kunna köpa loss huset om ett och ett halvt år. Och så var det Sverige-resan...

Det är två år sedan jag var i Sverige senast. Det är ju inte så lång tid egentligen, men det känns i alla fall. Ända sedan i våras har jag planerat att åka själv med Disa under senhösten. Nu lutar det åt december för att få lite svensk jul, och kanske skulle Disa kunna få se ett riktigt luciatåg? Men inte kan vi väl både installera värme och åka till Sverige, samtidigt som vi måste spara? Det är svårt att planera när man bara vikarierar, och inte vet vad som händer med jobb efter september månad...

"Men avblås Sverigeplanerna", tänker ni nu, och det är ju logiskt. Så klart. Men ändå. Jag tänker på Sverige och en resa dit varje vaken timme.

Vi får se vad som händer framöver.

Helg med musik och kompisar

Fredag igen! Härligt!

Det här skrev jag om förra helgen, men publicerade aldrig inlägget. Så här kommer det :-) 

Så skönt det är med helger! Men så fort de går!

Egentligen hände inte mycket. Vår kompis Lidia kom och hälsade på, och stannade en natt. Gissa om barnen var glada!

Jag monterade ihop en skrivbordsstol, äntligen, Jesús och jag gick till fiskbilen och köpte pinfärska sardiner som vi grillade på kvällen. på grund av grillningen blev vi sena till kvällens spelning. Vår kommun har ett riktigt bra kulturprogram över sommaren, varje liten by i kommunen får kultuiraktiviteter. Vi i Aguafría fick en grupp som rockgrupp som spelade coverlåtar, och som till Jesús förvåning gjorde det riktigt bra! På lekplatsen, mitt i byn, hade det satts upp en liten sen. Jesús undrade om det skulle vara någon där, och när vi kom dit visade det sig vara fullt. Hela byn hade gått ut för att lyssna.

Som vanligt blandas generationerna, det är roligt. De äldsta var uppåt 80-90 år som lyssnade till AC/DC och annat, de yngre dansade. Vi kom samtidigt som en äldre dam som hade varit och blandat drinkar till gruppen 80¨bredvid oss. Våra grannar med hönsen, som vi köper ägg av, hade dukat upp långbord för alla familjemedlemmar från 50 och uppåt. Barnen var nog vid scenen. Det var festligt!

På söndagsförmiddagen gick jag en lite längre promenad med Iris. Jag har upptäckt en otroligt vacker promenadsträcka på väg mot Santa Ana. Men otroligt vad svettig man blir så här års! Det rann svett när jag kom hem, och jag tänkte mig en dusch, men medan jag hade varit borta hade både Lincoln och Helder ringt, båda var på väg. Disas kompis Nora släpptes av, henens föräldrar skulle hem och städa och komma tillbaka på eftermiddagen och stanna då istället. Helder och Ro skulle fixa lite mat och dryck och ta med till lunchen. Nora och Disa satt redan och badade i badkaret när jag tänkte duscha, så det fick vänta.

Helder har vi inte sett på två månader, på grund av hans långa Mexikoresa, äntligen är han hemma igen!

Jag hann vara med en stund, sedan gick jag upp till ovanvåningen, invigde den nya stolen och satte mig att jobba. på måndagen skulle vi nämligen till Sevillas nöjespark; Isla Mágica, så jag jobbade undan på söndagen istället. Disa har drömt om att besöka nöjesparken så länge, det skulle bli första gången för henne!