Överraskningsfesten

Cristina, denna genomsnälla människa som tar hand om Disa när vi behöver barnvakt, och som alltid vakar över och tar hand om Disa i skolmatsalen, fyllde år, så på måndagen var vi över med nybakad drömtårta (jag) och såpbubblor (Disa).
Två dagar senare ringde hennes mamma på dörren. Hon planerade en liten överaskningsfest på taket för Cristina. Ville vi komma? Nästa dag, kvart i sex.
Självklart!

När Disa och jag kom hem var alla där. Cristinas föräldrar, syster, sambo, ett par grannar, samt nästan alla barn som Cristina tar hand om; barnvaktar eller har pyssellektioner med. Den enda som saknades var födelsedagsbarnet.

Hennes mamma, Santos hade gjort små pizzor, minikorvar, smörgåsar, juice, doppat jordgubbar i choklad och förberett annat gott, och vi hjälptes åt att duka på takterassen, hela tiden spända och spanandes över taken ifall Cristina skulle komma, och vi skulle behöva springa och gömma oss bakom skynket som hängts upp.

Med hjälp av en mamma till ett par andra barn som Cristina tar hand om, hade Santos lurat iväg dottern att barnvakta. Tanken var att hon skulle komma hem med barnen, som hon brukar, men Cristina kom inte.
Efter trekvart började alla undra vart hon var egentligen. Det ringdes och ringdes, men inget svar.

Efter en timme gick sambon iväg för att leta. Han såg att Cristina lämnat mobilen i bostaden. Han letade på bokmarknaden, lekplatsen, smågator, ingen Cristina.

Hennes syster och en granne gick nu iväg de också. Nu var de tre ute och letade efter den som skulle överraskas.

Vid åtta-tiden började den varma takterassen bli kylig, barnen hade börjat äta av den framdukade maten och Cristinas syster fick tag i mamman till barnen som Cristina skulle ta hand om. Hon berättade att Cristina var där, hos dem, i andra änden av byn. Det var inget annat att göra än att mamman fick säga åt Cristina att gå hem, för hon hade en födelsedagsfest som väntade på henne.

Denna goa, varma person. Stackare.
Hon hade misstänkt att något var på gång i samband med födelsedagen. Hon hade pusslat ihop vad hon hört och sett de senaste dagarna, och trott att familjen skulle överraska henne med att trycka hennes bok som hon hade gjort och som blivit liggande.
Stackars Cristina. Familjen tyckte att det var ren galenskap. Ingen kom ens ihåg boken. Och varifrån skulle de få pengar till det?

Barnen dansade på taket och fick små saker av Santos, som hon hade kvar från när hon hade kiosk. Disa älskar den lilla klockan som hon fick. Hon vill inte ta av sig den, och när jag la mig bredvid henne på kvällen (Jesús hade lagt henne tidigare) såg jag att hon hade klockan på armen utanpå pyjamasen.

Lördag och jobb i Sevilla

På fredagskvällen var jag trött.
Som vanligt var klockan över midnatt när Disa somnade. det är alltid så när vi sover över hos hennes farfar.
"Det här är galet" tänkte jag, och menade inte Disas sovtid den här gången, utan trots att jag numera jobbar heltid, skyndar jag mig till Sevilla direkt efter jobbet på fredagar, jobbar ytterligare 3,5 timme på kvällen, och nu detta, jobb på lördagsförmiddagen också.

Men när jag kom till hotellet och mötte gruppen och deras guide, som jag inte träffat sedan i höstas, kändes det bara roligt. (Undrar om jag kan be honom köpa med en påse salta S-märken tills nästa gång, om två veckor?)
Jag guidar alltså svenska turistgrupper ett antal lördagsförmiddar under hösten och våren. Det är verkligen jättekul!

Först åker vi en sväng genom stan i bussen, därefter promenerar vi i Maria Luisaparken, ser Plaza de España, och till sist går vi genom den galal judiska stadsdelen Santa Cruz. De första gångerna kändes det obekvämt att prata inför 50 personer, men inte nu längre.
Det här vänliga gänget hade sån tur. Det kom just när april-ferian börjar. Hoppas att många av dem tar chansen och går dit!
Solen sken, det var skönt ute, det fanns fortfarande apelsinblommor i träden och det var en härlig dag! Och jag gillar att berättar om den verklige Don Juan, och Susona som ville att hennes huvud skulle spikas upp på väggen när hon dog, och allt annat. Det finns så mycket att säga i den här staden!

Efter jobbet skulle jag köpa träbokstäver med magneter som Disa kan ha på kylskåpet, hon håller på att lära sig bokstäverna, men leksaksaffären har flyttat. Då jag gick och kikade på skor, och köpte tre sommarklänningar till Disa.
Vid tre träffade jag Nikki, vi gick till ett thaimatställe. Äntligen har thaimaten kommit till Sevilla!

Sedan gick jag hem till svärfar för att hämta bilnyckeln. Till slut släppte stadsångesten, nu kan jag njuta av den här staden igen. Ett och ett halvt år är det sedan vi flyttade, och nu har det gått in i mig att vi verkligen inte bor här längre. Älskar Sevilla, men vill inte bo i stad.

Jag pratade med svärfar en stund, sedan åkte jag till Gines och för att hämta Disa. Hon hade varit hos sin faster och farbror och lekt med kusiner större delen av dagen. Jesús var i Écija och spelade.

Lilltjejen hade blivit målad som en katt av kusin Elisa och låg och sov i en fåtölj när jag kom.
Jag satt i soffan och pratade försäkringar och pensionssparande med José. Han säljer sådant. Fruktansvärt vuxet, men nu när jag jobbar heltid kan jag börja pensionsspara. Det är helt nödvändigt om jag ska få något som går att leva på.
Och så verkar det som att jag måste skaffa dödsförsäkring. Det har alla i Spanien. Den ska betala begravningen. Man betalar in en liten summa varje månad.
- När jag dör vill jag brännas och fraktas hem till Sverige. Jag vill bara brännas till aska, inget mer. Måste jag ändå ha en dödsförsäkring?
-Ja.

Då får jag fixa det då.


Det här måste vara fruktansvärt tråkigt att läsa om i bloggen. Konstigt nog var det intressant att prata om.

När Disa vaknade åkte vi till ett hamburgerställe i närheten. Klockan var halv nio redan. Med löfte om att få leka efter maten åt Disa en halv hamburgare, mango och drack en halv juice. Bra!

Sedan åkte vi hem och lyssnade på The Doors och Beatles i bilen.

Det var en väldigt bra lördag!

Påsklovspicknick

Disa och Jesús hade påsklov och åkte ut i naturen varenda dag.
Disa ville aldrig åka hem.

Jag jobbade med dagen som skulle bli årets varmaste, 20 grader och solsken, bestämde jag mig för att ta långlunch, och vi åkte på picknick.

Jesús hade ordnat en sådan bra picknickkorg. Han hade lagat filetes empanadas, korv, tortilla och hade stoppat diverse småplock i korgen.
Det var ljuvligt.
Vi dukade upp under en tårpil, lyssnade på bäcken intill och pratade om grodorna som Disa och Jesús sett hrä dagen innan.

Disa hade, så klart, svårt att sitta stilla, och lekte mest vid bäcken, ropade på oss för att visa en padda, kastade sten i vattnet och plockade blommor.

Det var ljuvligt.
Ingen av oss ville åka, när det var dags för mig att jobba igen.

Farbror trollkarlen

- Din farbror är trollkarl. Vi ska åka och titta på när han trollar nu, förklarade jag för Disa i bilen.

Hon har bara sett Juan trolla en gång tidigare, men då var hon för liten.

Att vi skulle se honom nu var för att en lekplats i grannbyn skulle invigas, och det var byfest.
Stället heter Carboneras, och Jesús och jag undrat lite över att det har byggts en ny lekplats, eftersom det bara finns två barn i hela byn.

Fint. Och en massa barn kom från Aracena för att leka, och se på trolleri förstås.

Sedan Juan gjorde sig av med papegojan och duvorna har jag inte tyckt lika mycket om föreställningarna, de brukar vara mest för barn.
Men här var en blandad publik, och han hade ett nytt nummer som var så bra! Ett utbrytarnummer, i vilket vi gissade att han skulle ta sig ur rep och handbojor, men där han tagit av herren, som stod bredvid med förbundna ögon, kavajen, tagit på sig den själv och stod lika fastbunden som tidigare när telefonhytten av tygs drogs ner igen.

Bäst var sista tricket, som inte var ett trick egentligen, men jag skrattade så jag grät!

Den heliga, spanska påsken

Nu när jag berättar för Disa om påsk, slår det mig hur annorlunda den spanska påsken är jämfört med den svenska. Medan vi i Sverige klär påskris, gömmer påskägg, har kycklingar, kaniner, häxor och fjädrar som symboler, är den spanska påsken enbart religiös. Allvarliga påskprocessioner, då madonnan och kristusstatyn tas ut ur kyrkan och bärs runt i byn.

Det är vackert, och festligt. Massor av människor går ut på gatorna för att se de långa processionerna. De flesta är uppklädda. Unga tonåringar går runt i kostym och slips eller snygga klänningar med matchande klackar, drar runt i kompisgäng på stan och kollar på processioner.

Processionerna i Sevilla är väldigt mäktiga och lockar besökare från hela Spanien, men det blir så OERHÖRT mycket folk! Jag orkar inte sådana folkmassor längre. De är skrämmande.

Så jag stannar gärna i Aracena för att se någon eller ett par processioner. Favoriten är den som avgår på skärtorsdagskvällen, uppifrån kyrkan på berget.

Det här året fick jag med Disa och Jesús. Disa är liten och hade glömt sedan förra året vad semana santa är, så hon förväxlade det hela tiden med de tre vise männen-paraden på trettondagen.

Det är inte bara de tre vise mänenn som man får karameller av. En el nazarenos - botgörare, gömmer karameller i sina fickor att ge till barnen. nazarenos, botgörarna, kan man få karameller av, åtminstone om man håller sig framme. Eller, man får be om det. Jesús och jag tyckte att det var så pinsamt att gå fram med Disa och be om en karamell till henne att hon bara fick en enda, ända tills någon i ledet av botgörare väste "Disa. Diiiisa! Kom! Det är Pablo!"
Det var Disas klasskompis Pablo som gick i ledet, med sin mamma bredvid, och av Pablo fick Disa en karamell. Men hon var mycket skeptisk. Det går ju inte att se vem som finns innanför dräkten.

Disa älskade det. Hon såg kristusfiguren bäras ut. Jag förklarade hur tungt det är, och att de som bär kolossen inte ser någonting eftersom de är inne i den. Och att det går så långsamt för att bärarna behöver vila ofta.

Vi såg hur bärarna rörde kolossen i takt med musiken.
Jag pekade ut de olika instrumenten för henne.

Nästa led med botgörare kom.
Vi kände doften av rökelse, och såg röken.

Madonnan hade burits ut ur kyrkan, och besjungits, vi hade hört flamencosången. Nu närmade hon sig platsen där vi stod.

När vi såg madonnan på väg bort var det dags att röra på sig. Vi gick runt borgen. Det är alltid en glädje att vara här uppe, och se de olika platserna i byn högt ovanifrån.

Fast Disa tyckte inte det. Hon var otålig, ville ner till byn där processionen långsamt rörde sig, se allt igen. Vi gick ner, såg kristusfiguren på ett välbefolkat torg; Plaza Alta, tänkte på hur vackert det vore att se processionen på väg uppför berget några timmar senare, i mörkret med alla levande ljus tända. Men det får bli något annat år.

Påsk i Portugal

Det var en av de bästa påskaftnar jag varit med om.
Vi vaknade ganska sent på lördagsmorgonen alla tre, och funderade på vart vi skulle åka.
Det blev söderut, till Algarvekusten i Portugal.

Disa sov en bra stund i bilen, vi åkte över bron till Portugal, och var strax framme vid favoritrestaurangen O Infante i Castro Marim.

Där blir man aldrig besviken.
Vi kalasade på gott bröd med tillbehör medan vi väntade på förrätten. Det var ett stort fat med enorma musslor i champagnesås. Det var så gott, så gott!

Jag tänkte, som alltid, prova något nytt från menyn, men det blev, som alltid, Bacalao a Bras som de gör så bra där. Jesús beställde bläckfisk, och blev ganska förvånad när han fick i en hel, stor bläckfisk.Disa brukar gilla bläckfisk, men här åt hon bara en liten bit. Jesús fick i sig hela.

Eftersom man alltid får stora portioner var det ingen av oss som orkade äta upp. Fanns ingen möjlighet. Vi åt och blev så mätta att vi satt och fnittrade. Men det finns alltid utrymme för en liten efterrätt. Disa hade sett ut en kul glass åt sig, och Jesús och jag delade på citrontårta med maräng.

Därefter åkte vi till närmsta strand.
Vi gick förbi strandrestauragerna och tänkte, att där vore trevligt att äta, någon gång, samtidigt som det inte var angenämt att tänka på mat så snart efter lunchen.

Det var så roligt att vara där med Disa! Hon letade snäckor och sprang och aktade sig för vågorna, så lyckligt som om det var första gången hon såg havet och stranden. Vi åker inte så ofta...

Den här vågen fick henne att ramla i det kalla vattnet, och sedan satt hon insvept i min enorma ylletröja medan Jesús hämtade torra kläder åt henne i bilen.

Nästa stopp på utflykten blev staden Tavira.

Vi gick längs vattnet och tittade på båtar och Disa frågade om fisknät och bläckfiskburar. I den lilla parken åt vi glass. Jesús och jag delade på en himmelskt god choklad- och kolaglass med flingsalt.

Disa tittade på en gatukonstnär täckt av lera, hon trampade ner med foten i en fontän, vi gick upp till borgen...
Det var såå härligt alltihop! Vi bara njöt! Alla tre!

Portugal-besöket avslutades inne på stora Continente där vi handlade portugisiska korvar, drycker och annat kul, innan vi åkte hem igen.

En absolut perfekt påskafton.

 

Strandutflykt och nya vänner

När jag passerat Campofrío visade det sig att vägen till Riotinto var avstängd på grund av regnet. Denna huvudväg. Jag måste passera Riotinto för att ta mig vidare. Vad skulle jag göra?
Google maps i telefonen var inte till någon hjälp, eftersom alla alternativ för att åka till Almonte gick via Riotinto.

Jag skulle få åka världens omväg. Som om det inte vore långt nog från Aracena till Almonte!
Men först frukostpaus för att försöka bli på mindre dåligt humör efter detta bakslag. Det var ett vackert ställe. Jag stannade till precis där byn tog slut för att äta medhavd matsäck. Och solen sken.

Det var tredje gången jag träffade Tove sedan hon kom till Spanien. Hon och hennes lilla familj var och hälsade på här i Aracena, Och detta var mitt andra besök hos henne i Almonte, för vi skulle jobba ihop. Och efter jobbet, lagom tills det började regna, åkte vi till stranden några mil bort. Det var längesedan jag såg havet.

Det har stormat så mycket att massor av bryggor, gångvägar och strandbarer har förstörts de senaste veckorna. Premiärminister Mariano Rajoy hade samma dag besökt ett av de förstörda områdena, inte så långt ifrån där vi var, och nu var ett tv-team här på vår strand och skulle filma.

Det är så roligt att ha bloggen, trots att jag inte alls har tid just nu, men just kontakten med andra... Det är ju det som gör det.

Och ibland stannar det inte vid kommentarer. Nu har jag fått både jobb och en kompis genom bloggen. Det händer ju inte så ofta. Att få en kompis så där. Inte för mig i alla fall. Tove sa, medan hon diskade våra smutsiga tallrikar, att hon är en sådan som rycker tag i folk och börjar prata. Jag är hennes motsats. De flesta vänner jag har är sådana som har ryckt tag i mig av någon anledning. Milagros är också en sådan som ryckte tag i mig och tyckte att det var värt besväret. För några timmar sedan satt jag i hennes kök medan Disa sprang runt och lekte med Pedro och Cristian. Vi drack te och åt bakverk som Milagros mamma tagit med från norra Spanien, och pratade pratade pratade, och skrattade åt vredesutbrott, trötthet och trista födelsedagstårtor från snabbköpet.
Tove pratar jag med så mycket att hon nästan har slutat skriva på bloggen, för hon har redan berättat allt för mig :-) Nej då, inte riktigt.

Ibland har man tur och får in bra personer i sitt liv. De flesta som har funnits i mitt liv är kvar i Sverige, och det kändes nästan som om jag slutat prata och skratta under en lång tid, eftersom inga liknande personer dök upp här i Spanien. Ändå händer det att man trillar på någon ändå. Eller att någon rycker tag i en. Någon öppnar sig. Inget är för privat. Någon tycker om att ses och göra saker tillsammans.

Så mycket lättare och roligare det är med vänner!

Disa, den gula glassen och språket

Så kom solen igen. När det regnar så här mycket som det gjort de senaste veckorna tar man vara på solstunderna.
Jag tog med Disa och köpte glass, sedan åkte vi upp till slottet på berget.
Det är skönt att inte behöva vara inne. Dagen innan, när det regnade så mycket, hällde hon aska på Vargen, och när jag (inte lugnt och tålmodigt) förklarade att det inte är bra för Vargen, för han slickar i sig askan och får den i magen, hällde Disa upp ett tvålbad i handfatet, och jag upptäckte henne just när hon försökte dra ner katten i vattnet för att tvätta honom ren.

Den här ungen. De arbetar med bokstäver i skolan, och varenda gång hon känner igen en bokstav blir jag alldeles pirrig. Det känns som det mest fantastiska jag hört. Hon har börjat vägen mot läsning. En dag kommer hon att kunna läsa och skriva!

Jag har märkt en förändring i språket igen. Hon talar mycket mer svenska med mig än med någon annan. Hon säger knappt några svenska ord alls till spanjorer. Med mig pratar hon en del svenska. Kanske... 65 procent spanska och resten svenska? Ja. Något sådant. Hon blandar språken. "Mira, mamma, que roligt!"Hon säger många substantiv på svenska, ofta i bestämd form. Och hon säger de flesta substantiven som ett-ord. Spegelt, pölet, glasset. Till och med Ullat om sin gammelmoster Ulla.
Språkutvecklingen är spännande. Hoppas vi kan åka till  Sverige i sommar igen. Jag märker hur mycket Sverigeresorna påverkar hennes språk.

Envisa unge. Hon är övertygad om att de sjunger Corona (krona) i filmen Coco som vi såg häromdagen, och tror mig inte när jag säger att det är Llorona (gråterska). Det är inte direkt en barnsång, så att säga, så det blir lite konstigt när hon går och sjunger den här hemma. Fast hon sjunger Corona, corona, och det kan ju sägas vara en barnvariant :-)

Kaotisk lördag med bio, guidning och nervös chaufför

Sitter i sängen, med gulblommigt täcke och sovande barn. Katt också. Lördagen var så intensiv att jag behövde ha det helt tyst runt mig för att smälta den, och satte inte på radion förrän jag kommit till Venta del Alto; halvvägs hem.

Planen för lördagen: Guida en grupp svenskar i Sevilla, ensamtid och lunch på stan med Jesús, bio med Disa, Johanna och hennes barn.

Så här blev det:

7.30 Vaknar. Läser igenom gammalt manus. Ringrostig efter att inte ha guidat på fyra månader. Märker att hälften av det jag brukar prata om inte står eftersom jag inte skrivit ner det.

7.50 Bestämmer mig för att ta reda på om det är sant som Jesús pappa sagt, att Maria Luisa-parken är stängd pga vädret. Det stämmer. Guideturen skulle gå genom parken, Plaza de España och den gamla judiska stadsdelen. Ändrade planer.

8.20 Kalldusch. Jesús pappa har glömt att sätta på termostaten till varmvattnet igen. Samtidigt kommer han på att kanske även Plaza de España har stängts. En snabb koll visar att han har rätt. Jag svär över det förbannade landet som sätter stängsel om parker och låser dem när det regnar och blåser. Risk för fallande grenar, javisst, men Plaza de España har inga träd!

8.35 Ringer gruppens rundreseguide och ändrar planerna. Det blir bussguidning istället. Skickar meddelande till damen som ska vara praktikant hos mig idag, som kör från Cádiz för att vara med, och berättar om ändrade planer. Kommer hon se meddelandet i tid? Eller vänta på mig vid Plaza de España? Hetsläs-repeterar det vi ska se från bussen.

9.50 Jesús kör mig till Plaza de España, för jag måste försäkra mig om att det verkligen är stängt. Det är det. J och jag ändrar samtidigt lunchplanerna. Vi behöver verkligen en stund ensamma, bara vi två, men det kommer inte gå att lämna D hos hans pappa den här dagen. Det går aldrig såvida det inte är något viktigt, som jobb eller sjukhusbesök. Att hjälpa ett förhållande är inget skäl.

Hoppar av vid Maestranza-teatern. Det spöregnar. Möter upp kvinnan från Cádiz. Vi sätter oss på en bar och pratar medan vi väntar på gruppen. Toan är en av de äckligaste jag varit på i Sevilla, och då finns det många usla att välja mellan. Men jag har inte tidigare sett en toa vars väggar, handfat, papperskorg och toastol har massor av halvdöda konstiga flugor.

11.40 Den lilla svarta bussen kör förbi upphämtningsplatsen. Guiden ringer strax därefter och säger att chauffören inte vet var han ska stanna. Han står vid ett trafikljus 100 meter bort. Vi går dit. Och möter en oerhört nervös busschaufför. Plötsligt har jag två uppgifter att utföra samtidigt: att guida gruppen och att ta hand om och lugna busschauffören. Han avbryter mig precis hela tiden. Vet inte vart vi ska åka, pratar om den trasiga vindrutetorkaren och var han ska laga den, att han behöver vila, vart vi ska åka nu, och jag säger det igen och han glömmer i samma stund.

14.00 Vid katedralen. Turen är slut. Vi har åkt buss och promenerat. Det gick bra. Avslutade med att prata i telefon med chauffören, som hade lunch och var nu hellugn. Stannade kvar och pratade med guiden och praktikanten. Gick till Triana för lunch hos svärfar, med ett par stopp på vägen, bland annat Tiger, där jag köpte ett anteckningsblock täckt av härliga, vändbara paljetter, till Disa.

16.20 Svärfar ger mig en överfylld tallrik med kål- och kikärtsgryta, samt ett fat med potatis, tomat och lök i vinägrett. Omöjligt att få i sig allt, tror jag, men jag lyckas.

17.00 Jesús har åkt till Córdoba för att spela, jag har panikstädat svärfars lägenhet från Disas leksaker, klätt henne, varit på toa med henne, och går nu mot bilen med allt jag kan bära samt Disa. Mina turskosa gummistövlar står kvar hos svärfar för jag kan inte bära mer.

17.37 Har valt EXAKT rätt väg till stadsdelen Nervión och är mycket nöjd med mig själv. Kör direkt till dyrt parkeringshus. Där är nästan fullt. Extra personal hänvisar trafiken i parkeringshuset, trycker fram biljetter, och en kille på moppe åker runt och pekar ifall han ser en ledig plats. Han visar mig en på plan fyra. Helt galet. Skriver meddelande till Johanna, som undrat om hon ska köpa biljetter till oss allihop, och som sedan berättar att Sevilla FC spelar fotboll just nu. Deras hemmaplan ligger i princip mitt i köpcentret där bion är. Det är poliser och massor med folk. Förstår nu kaoset. Helt fel dag att gå på den här bion.

17.53 Springer med nyvaken Disa ut ur varuhuset, dit hissen från garaget tog oss, mot bion. Kommer fram två minuter efter att filmen börjat.

18.40 Coco är inte en film för små barn, visar det sig. Johanna får gå ut i förtid med sitt barn, och mitt håller för ögon, öron, jämrar sig och gömmer sig i mitt knä för att filmen är så otäck.

20.00 Sitter på hamburgerställe. Kaos. Två barn med ballonger på pinnar, leksaker, mat och väldigt mycket leklust. Jag blir själv med dem några minuter och håller på att gå under av att försöka ha båda barnen på samma ställe, inte ramla nerför trappan, inte slå folk i huvudet med ballongerna, och dessutom behöver D akut gå på toan. Milde tid, varför har inte det här stället lekhörna? Alla hamburgerställen har ju det!
"Det här gör vi inte om" säger Johanna och flinar när vi ska gå.
"Nä, det gör vi inte."

21.20 Går mot parkeringsgaraget. Måste igenom varuhuset. D måste på toa. Hittar toa en våning upp. Stängd för städning. Bär D upp en våning till. Toabesök. Ner igen. Leta rulltrappa. Leta bil. Hittar inte bil. Hittar bil. Har svårt att orientera mig när jag kör ut. Kör runt hela Sevillastadion. Jag är mycket, mycket nöjd med mig själv och min körning eftersom jag genom eftertänksam, lugn körning hittat ut ur stan utan problem. Känner mig så duktig!
Lugnet som infinner sig av att köra ut ur stan... dröjde.

Sedan tog lördagen slut.
Puh.

Vad man gör vid oväntat solsken

Det hade regnat nonstop sedan måndagen. Ett häftigt, ihållande regn, så när solen oväntat började skina på söndagsmorgonen fick vi bråttom. 45 minuter efter att idén föreslagits körde vi iväg, med Milagros och hennes båda pojkar i bilen bakom oss.
Vi skulle till Cortelazor, hade vi tänkt, för det ska finnas en vandringsled som ska vara fantastiskt vacker då alla bäckar, och vattenhål är fyllda med vatten.

Ingen av oss hade varit i den lilla byn Cortelazor förut, men överallt fanns det äldre män som stod ute och pratade, och som försökte hjälpa oss att hitta början på leden. Vi skulle bara ta sikte mot torget, ta åt höger mot det tjocka trädet, och därefter rakt fram och till vänster vid dricksfontänen med rävstatyn.

Vi gick ändå fel. Eftersom vi hade tre vilda ungar med oss, kändes vandringen till vandringsleden mycket ansträngande, och de två vildaste vildingarnas mamma är inte heller avslappnande att gå med, men rolig!

När vi hade gått uppför ett berg och vägen slutade i ett industriområde förstod vi att vi hade gått fel.
Men vi hittade rätt lite senare, och det var en sådan lockande väg att vi struntade i att klockan tickade mot lunch, och gick iväg för att se litegrann av vart vägen med den lilla skylten ledde.

Vattnen kom vi aldrig fram till, men barnen klättrade i stenrösen, vi satt på en mur och åt Milagros föräldrars mandariner, och jag retade vildarna genom att plaska i en härlig vattenpöl, samtidigt som jag påpekade att de inte fick göra detsamma eftersom de inte hade stövlar. Så jäkla taskigt och ovuxet (men kul).

Det var härligt att komma ut igen. Jag går och väntar på picknickdagar, men de verkar dröja lite till.

När vi var på väg tillbaka till bilarna kom regnet igen. Och det har regnat sedan dess. Allt det där regnet som inte föll i höstas, som gjorde att kastanjeträd torkade ut och att ingen svamp växte, det har kommit nu. Det har regnat i en vecka, och ska fortsätta hela denna vecka också, enligt prognosen. Vinden stormar fram, det haglar och åskar och smäller. Det är högst osäkert att sitta vid datorn, för då och då slocknar den och så kommer en knall.
När jag pratar med blogg-Tove på Skype-telefon hör jag något löst på hennes tak slå i vinden, och hon skulle ha hört mig svära flera gånger när strömmen gått, om det inte vore just för att strömmen gått och anslutningen brutits.

Jag älskar det här vädret när jag jobbar. Jag sätter på elementet och har det varmt och skönt i rummet. Vargen sover på en filt på skrivbordet bredvid mig, och jag sitter och lyssnar på regnet medan jag skriver och rättar texter. Det är väldigt behagligt.

Februari försvann i ett moln av sjukdom och stress...

Plötsligt händer det.
Plötsligt har jag TID. Och nu vet jag inte vad jag ska blogga om. Alla de där inläggen som jag har haft i huvudet så länge har blåst iväg som moln ur huvudet.

Jag kan ju sammanfatta läget just nu, till att börja med.
Eller, det har Den där om Jenny redan gjort så bra.

Hur var din februari?
Den försvann in i ett moln av sjukdom och stress.

Där har vi min sammanfattning också.
Och den tuffa månaden kulminerade i ett sådant stressläge att jag bara ville försvinna, men jag var så stressad att jag inte ens kunde tänka på något ställe att försvinna till.
På lördagen kände sig Jesús frusen. På söndagen kände han sig sjuk. Då kom febern. Han blev helt däckad. Han var tvungen att gå till läkaren på måndagsmorgonen för att få sjukintyg, sedan gick han upp för trappan och la sig, och kom inte ut ur sovrummet förrän på onsdagseftermiddagen igen. Och det var en sådan himla dålig vecka att bli sjuk på, för just den veckan hade Disa flera dagars skollov. Jag var tvungen att jobba, men vem skulle ta hand om Disa då? Det skulle ju Jesús ha gjort, han som hade samma lov.

Det var en sådan stressig situation. Allt handlade om att hitta stunder för att jobba, fixa mat till Disa, ge mat till katterna och hitta barnvakt. Någongång ibland kom jag ihåg att J behövde få i sig vätska, och till och med något ätbart, men jag han knappt sätta mig och prata med honom.
Det blev en kisspöl på golvet som bara fick torka in, för allt hängde på minuter och tiden fanns inte för att torka upp den. Eftersom jag inte hann diska var alla köksredskap, glas, bestick och tallrikar slut på onsdagskvällen. Men nästa dag var Jesús så kry att han var uppe och gick igen. Så då kunde jag äntligen diska.
Gräslig vecka.
Jag sa ju det. När det är tyst på bloggen är det alltid, alltid för att jag inte hinner skriva.