Överraskningsfesten

Cristina, denna genomsnälla människa som tar hand om Disa när vi behöver barnvakt, och som alltid vakar över och tar hand om Disa i skolmatsalen, fyllde år, så på måndagen var vi över med nybakad drömtårta (jag) och såpbubblor (Disa).
Två dagar senare ringde hennes mamma på dörren. Hon planerade en liten överaskningsfest på taket för Cristina. Ville vi komma? Nästa dag, kvart i sex.
Självklart!

När Disa och jag kom hem var alla där. Cristinas föräldrar, syster, sambo, ett par grannar, samt nästan alla barn som Cristina tar hand om; barnvaktar eller har pyssellektioner med. Den enda som saknades var födelsedagsbarnet.

Hennes mamma, Santos hade gjort små pizzor, minikorvar, smörgåsar, juice, doppat jordgubbar i choklad och förberett annat gott, och vi hjälptes åt att duka på takterassen, hela tiden spända och spanandes över taken ifall Cristina skulle komma, och vi skulle behöva springa och gömma oss bakom skynket som hängts upp.

Med hjälp av en mamma till ett par andra barn som Cristina tar hand om, hade Santos lurat iväg dottern att barnvakta. Tanken var att hon skulle komma hem med barnen, som hon brukar, men Cristina kom inte.
Efter trekvart började alla undra vart hon var egentligen. Det ringdes och ringdes, men inget svar.

Efter en timme gick sambon iväg för att leta. Han såg att Cristina lämnat mobilen i bostaden. Han letade på bokmarknaden, lekplatsen, smågator, ingen Cristina.

Hennes syster och en granne gick nu iväg de också. Nu var de tre ute och letade efter den som skulle överraskas.

Vid åtta-tiden började den varma takterassen bli kylig, barnen hade börjat äta av den framdukade maten och Cristinas syster fick tag i mamman till barnen som Cristina skulle ta hand om. Hon berättade att Cristina var där, hos dem, i andra änden av byn. Det var inget annat att göra än att mamman fick säga åt Cristina att gå hem, för hon hade en födelsedagsfest som väntade på henne.

Denna goa, varma person. Stackare.
Hon hade misstänkt att något var på gång i samband med födelsedagen. Hon hade pusslat ihop vad hon hört och sett de senaste dagarna, och trott att familjen skulle överraska henne med att trycka hennes bok som hon hade gjort och som blivit liggande.
Stackars Cristina. Familjen tyckte att det var ren galenskap. Ingen kom ens ihåg boken. Och varifrån skulle de få pengar till det?

Barnen dansade på taket och fick små saker av Santos, som hon hade kvar från när hon hade kiosk. Disa älskar den lilla klockan som hon fick. Hon vill inte ta av sig den, och när jag la mig bredvid henne på kvällen (Jesús hade lagt henne tidigare) såg jag att hon hade klockan på armen utanpå pyjamasen.