Nyårsafton

Tänka sig. Det här var min första riktiga nyårsafton i Spanien.
Jag var här för fem år sedan också. Familjen var på besök, jag skulle stanna i Ronda ett par månader till, och vi tänkte oss ett riktigt nyårsfirande vid bron i Ronda. Men det var inte alls skoj. Alla matställen var stängda så vi blev nästan utan middag. Dessutom var det bara vi och ett tiotal turister på plats för att fira och för att som spanjorerna äta vindruvor på tolvslaget.
Jesús berättade senare att spanjorer firar nyårskvällen med familjen. Efter tolvslaget försvinner många iväg på olika fester.

Vi tog med Jesús föräldrar och åkte hem till hans brors familj strax utanför Sevilla.
Ett festbord med tapas väntade; nykokta räkor, jamón, lax, små grejer med god fyllning, heminlagd ansjovis, läskiga ostar... Sedan kom huvudrätten; ugnstekt fisk med en fantastisk sås gjord på bland annat ett kilo musslor.
När vi var proppmätta serverades efterrättstallrikar med flan (är det samma som créme brulée?), ananas och chokladmousse (mitt bidrag).
Sedan förberedde vi vindruvorna. Vi plockade åt oss tolv druvor var från en stor skål, la dem i champagneglas. Jag kärnade ur mina, och gissade att det kanske var fusk eftersom ingen annan gjorde det, men tydligen får man tur i alla fall.  Tolvslaget ringdes in i tv och vi åt en druva för varje slag.
Man ska visst bära röda underkläder den här dagen också, för extra tur, men jag struntade i det.
Sedan var det skål i champagne och spel. Vid två kom Jesús systers familj, och vid fyratiden åkte vi hemåt allihop, trötta och nöjda.

"Förväntan är halva nöjet med julklapparna"

- Här kan vi förvara julklapparna, sa Jesús och ställde burken med byggklossarna och boken som hans syskonbarn ska få bakom dörren.
- Min julklapp också?
- ... Nej.

Åh, vad jag är nyfiken.
Jag erkänner det.
Att vi gav varandra julklappar på julafton är bara för att jag har tagit med mig min tradition. I Spanien sker julklappsutdelningen på trettondagen, och det är de tre vise männen som kommer med presenterna.

Jesús hade fått en idé, och när vi var på stan igår ville han gå för sig själv en stund.
Han var tyst när vi träffade igen, och det var inte förrän efter lunchen hos hans föräldrar, en underbar arroz con mariscos med räkor och snäckor, som jag fick veta att det inte hade gått som planerat.
Vi gick ut igen efter siestan, jag hade grejer att fixa, och han skulle ta hand om det hemliga. Han ringde mystiska samtal som jag inte fick lyssna till, och sedan gick han iväg åt sitt håll. Men inte heller nu hade det gått som det var tänkt.
Han satt på trappan till kommunhuset och såg dyster ut. Han var sjuk också, stackarn.
- Jag är inte klar, sa han.
- Jag måste gå, en jädra bit. Vi får ses hemma hos mina föräldrar sen.
Jag gick själv för att titta på ljusspektaklet på andra sidan av kommunhuset. Det var verkligen sevärt, med effekter som dörrar som öppnades, grejer som flög, figurer... Sedan lyssnade jag på skivor på Fnac och kikade i en skojig receptbok med sockerkaksfigurer på pinne.

Jesús var så nöjd när vi träffades igen. Hans mamma var inblandad på något sätt. Och inte bara ett, utan tre paket väntar mig.
Men jag har inte sett något av dem.
Jesús strör ledtrådar, men så mystiska att det inte går att räkna ut någonting.
Han gillar att hålla mig nyfiken.
Spänningen och förväntan är halva nöjet, menar han. Det är det som är grejen med julklapparna.

Hos de vise männen kan barn lämna önskelistor, men Jesús pratade visst direkt med den här.

Knivsliparmannen och skojardagen

Satt och skrattade åt Jesús som låg på golvet och pillade fram Lille-Pelles ekollon med sin hundskrämmarpinne, medan pyttelille Lille-Pelle satt bredvid och tittade på. Han älskar ekollon, vi har bara två kvar i krubban, men misse förlorar sina leksaker under soffan och under fotpallen.
Nåväl, jag hade skoj åt dem när jag hörde ett ljud jag inte kände igen.
- Är det... radion i affären, undrade jag.
- Nej, det är ju knivsliparmannen.
Ja, det är klart.
Jag har hört honom förut.
I Triana där vi bodde tidigare åker det runt en gammal man med slipstenar på cykeln. Han spelar en melodi på panflöjt, och alla som vill ha sina knivar slipade kommer ut och betalar en liten slant för tjänsten.
Det finns inte många knivslipare kvar, det är ett försvinnande yrke, men det åker runt folk, som de här, i byarna och spelar en knivsliparmelodi  genom högtalarna på bilen.

Igår var det stora lurardagen. Inte första april som i Sverige, utan den 28:e december. Día de los inocentes, De oskyldigas dag blir det väl om man översätter. Det är till minne av alla pojkar som dödades på order av kung Herodes just den 28:e december. (Är det sant förresten, eller är det nån biblisk historia bara?) Märkligt att uppmärksamma med en skojardag.
Vi tittade uppmärksamt på nyheterna för att se vad de skulle skoja med. Ett år var det att en av Sevillas broar flyttades till Barcelona.
Vi räknade snabbt ut att årets skämt var att Tarzans apa hade dött.
Cheetah, som var med i ett par Tarzanfilmer på 1930-talet, hade överlevt både Tarzan och Jane, sades det, och hade levt gott på ett djurhem där hon målade tavlor som såldes dyrt.

Det var visst inget skämt.

Julhelgen

Dan före dan
Jag var på skolavslutning i Jesús skola. Lustigt att fira julavslutning i 20 graders värme, och se de minsta utklädda till snögubbar, de som förmodligen inte ens sett snö.
Hälsade på hos Jesús föräldrar på kvällen. Där väntade julpost; tre kuvert med fina julkort, brev, en kexchoklad, en Bamse-tidning med julkalender samt en påse med kardemumma! Bra början på julhelgen. Det är så roligt att få post!
Spelade spel och åt en massa choklad. Jesús har fått tre chokladaskar av några elever.
Bra jobb han har.

Julafton
Brödet var slut (egentligen gammalt), så vi gick ned för att äta frukost på baren, som var stängd! Provade grannbaren. Helt okej.
Jesús satte igång att förbereda julmat medan jag åkte in till stan och panikhandlade en julklapp. Träffade på Nikki, osm också panikhandlade julklapp.
Ringde hem (till Sverige).
Hemma i Pajanosa väntade dukat bord med lax, sill, potatis, skagenröra, kokta ägg och köttbullar som Jesús hade gjort. De finaste hemgjorda köttbullar som jag har sett.
Och han hade ställt fram vårt lilla julträd på bordet, och lagt två paket under det. Jag la dit mina två också.
Vi kalasade på julmat och öppnade den lilla flaskan med julmust som jag sparat. Åh, så gott!
Sedan hade vi julklappsöppning. Jag fick en doft från L'occitane och en mysig mössa som jag har kikat på många gånger. Han fick en film och tidningen El Jueves som förstås driver med nye premiärministern.
Sedan sov vi siesta och åkte därefter till Jesús föräldrar. Förberedde julmiddagen. Vid tiotiden på kvällen kom Jesús systers lilla familj och vi satte oss till bords.  Tapas i form av chorizo, jamón, caña de lomo, ost, lax, musslor och räkor. Därefter provade vi den ugnstekta kycklingen, och så var det chokladen, och skåla i champagne som traditionen påbjuder för att få ett lyckosamt nytt år.
När vi kom hem vid 2-tiden var vi trötta och somnade snabbt.

Juldagen
Jullunch hos Jesús föräldrar. Anlände med lösskägg, vise man-krona, luva och trumpet. Hela familjen där, med Jesús syskons familjer. Tapas av det som blev över dagen innan, och paella. Hemgjord flan och drömtårta.Och valnötter och russin. Det här var dagen då jag lärde mig vad en nötnyckel är. Fantastisk uppfinning i form av ett hjärta. Man sticker in hjärtspetsen i den mjuka delen av valnöten och vrider om.Plopp, så delar sig nöten i två.

Annandagen
Träffade vänner i stan. Åt på en bra peruansk liten restaurang. Eftermiddagste och vattenpipa på en tetería i Triana.
Tomtning för Nikki.
Hon blev rädd.
Skoj.
Kan inte ge fler detaljer förrän alla tomtningar är klara.

En liten flaska julmust hade sparats.

Klappar på julafton även i Spanien. Åtminstone hemma hos oss.

Lycka i en plåtburk

Har aldrig riktigt fattat grejen med smör.
Förrän jag gick ned i grannbutiken och hittade det här.
Nu vet jag vad smör är.
Ett riktigt gott smör är en lyxprodukt.
En glädjekälla.

Den ovanliga julkrubban

Det var i Ronda det började. Jag häpnade när jag fick berättat för mig om den starka julkrubbetraditionen i Spanien, hur folk bygger upp sina krubbor, bygger byar med invånare av alla slag. Som till och med sitter och bajsar!
När jag äntligen fick se en riktig sådan figur var jag fast. Jag köpte den förstås, och sedan dess har det blivit 17 figurer till. De är basker med taditionella baskrar på huvudet, gråhåriga, med pipa i munnen, med vovve bredvid, de torkar sig med papper eller håller i en säck kastanjer.
I år har samlingen kommit till användning för första gången. Vi har gjort iordning en egen krubba med enbart dessa invånare. Och los reyes magos förstås, de tre vise männen som kommer med paket. Vi har plockat nedfallen bark från korkek och byggt berg, strött ut sågspån och gjort en bäck av silverfolie. Bakom bergen lyser små lampor, och en eld blinkar. Det blev riktigt fint!
Jag föreslog att vi skulle köpa någon mat på julkrubbemarknaden, det finns ju miniatyrer av allting där, som en förklaring till varför alla i byn... tja, uträttar sina behov samtidigt, men vi har inte varit där på länge.

Julstämning?

Dan före dan...
Träden utanför huset dignar av apelsiner.
Jag sätter mig i det friska gröna gräset, omgiven av gula blommor. Har bara en tunn tröja, solen värmer så.
Är det konstigt då om jag inte har några julkänslor?

Fler än någonsin röstade blankt

Igår la han handen på bibeln och svor eden inför kungen och drottningen under en högtidlig ceremoni. Mariano Rajoy (PP) är nu Spaniens premiärminister.
Vi sa förut att Zapatero, som har varit så tacksam att rita karikatyrer av, nog är lättad över att slippa Spaniens ekonomiska problem, även om det måste svida att förlora valet så stort som socialistpartiet PSOE gjorde.
Alla visste att högern skulle vinna. Men många hade hoppats att 15-M-rörelsens omfattande protester mot att det är så svårt för mindre partier att komma in i parlamentet skulle påverka resultatet. Kanske gjorde det det. Fler än någonsin röstade blankt eller ogiltigt.
Det pratades också om ett mycket lågt valdeltagande, men det sades bara på valdagen och man skyllde på vädret, det regnade lite. Dagen efter var det helt andra siffror och det sades inget mer om valdeltagandet.

Rajoy har lovat att de enda som inte ska lida av de kommande nedskärningarna är pensionärerna.
Jesús bara väntar på att förlora jobbet.
I Madrid till exempel, där högerpartiet varit igång sedan i våras (kommunval, regionval och landsval hålls inte samtidigt) har massor av lärarvikarier slängts ut ur systemet.
Det trixiga här är ju att en lärare själv inte kan söka jobb i statliga skolor. Här är systemet så att man står i kö, och blir uppringd efter hur högt upp på listan man står, och det i sin tur beror på hur många veckor man har jobbat och vilket betyg man fick på senaste tentan. (Alla lärarvikarier måste göra en stor tenta varannan sommar, en sådan som de ägnar hela året åt att plugga till.)
Lärare skaffar sällan familj innan de får en fast tjänst  (som man får till slut när poängen är tillräckligt höga) eftersom de kan sändas iväg att jobba vart som helst.
Blir Jesús av med jobbet flyttar vi till Sverige.

En katt på besök

Vad har vi gjort?
Vi har en katt i huset.

Jag hörde honom jama när vi åkte.
När vi kom hem var han kvar, han letade mat i en kartong från butiken, och när vi stängde dörren skrek han efter oss. Han skrek så högt att vi gick ned från lägenheten igen. Jesús öppnade dörren, katten satt på tröskeln och klev in.
Det var en sällskapssjuk liten katt, en kattunge bara, svartvit, vindögd, med en mycket lång svans.
Han följde med upp. Och fick mat. Vi hittade en burk konserverade köttbullar som vi aldrig kommer att äta själva, så det fick han.
Han var utsvulten, den lille.
Han har följt efter mig här inne, men nu ligger han i soffan på en kudde.
Jag kan inte sova.
Vi skulle naturligtvis inte ha släppt in honom.
Jag vet.
Jag vet.
Förebrå mig inte.
Vi kunde ha gett honom en skål mat ute på gatan.
Förmodligen tillhör han någon som inte är hemma. Han är så fjäskig.
Annars har vi ett stort problem.
Han kryper upp i famnen, buffar och spinner, och jag gråter. Det värker i själen av sorg efter den katt jag lämnade bort för att flytta hit.
Han var det största offret.

Tomtarna kommer

Trumpeten är laddad.
Skägget har fått nytt gummiband.
Ikväll drar vi igång Det Stora Tomtandet.
Fortsättning följer...

Julgodiset - en återkommande pärs

Det är väl konstigt.
Precis som jag grips av en obetvinglig lust att så på våren, trots att jag vet hur det brukar sluta, är jag bara tvungen att göra julgodis. Trots att jag vet hur det brukar sluta. Mintkyssarna som blev taggiga, salta grejer iställen för de lena, platta mintpastiller man förväntar sig. Pepparkakshuset vars väggar och tak sjönk in, vars sockerklister rann av och som efter mindre än en vecka rasade ihop. Marängfudgen som inte stelnade utan som rann ut på golvet som täcktes av en seg massa. Och hu, vad äcklig den var. (Det gick att smaka när den legat i frysen några timmar.)
Varje år tänker jag att jag ska hålla mig till ischokladen. Den misslyckas aldrig.

Årets projekt var, förutom ischoklad, snickerskakor och kanderade apelsinskal med choklad.
Mycket choklad, men vad gör man när man bor i ett land där det inte finns ljus sirap? Har ni tänkt på hur ofta man behöver just ljus sirap i julgodis?
Nåväl. Snickerskakor gör jag aldrig mer. Blev en konstig smulig massa som jag till slut badade i choklad för att den skulle hänga ihop.

Kanderade apelsinskalen är en annan historia.
Kollar ni på den här länken så förstår ni varför jag ville prova. Kunde inte motstå.
Apelsinskalen ska kokas en massa gånger, först utan, sedan med socker. Jag tyckte att de var lite beska och smaklösa efter fjärde kokningen så jag frångick receptet och hävde i trippelsats socker, då blev de bättre.
Det luktade underbart gott i hela huset.
Jag var mycket nöjd.

Sedan skulle skalen torka i tolv timmar.
Efter tolv timmar var skalen lika blöta som när jag la dem på tork, och jag började tröttna på apelsindoften.
24 timmar senare var skalen fortfarande lika blöta. Undrade om det har med kylan att göra. Tänkte på Bolivia, där frystorkad mat är vanlig i Anderna, och gissade att det här med skalen inte är köldens fel ändå. Stoppade skalen i ugnen på låg värme.
Slutade andas med näsan eftersom jag var så trött på apelsinlukten.
Kom på, när hälften av skalen var knapertorra, att de kanske inte skulle vara helt torra ändå.
Sedan var det dags att doppa i choklad.
Men det var så många skal. Skulle ta evigheter att doppa allihop. Så jag bestämde mig för att effektivt smälta chokladen i en kastrull, lägga i alla skalen och röra om..
Smälta i vattenbad? Tonterías! Undrade varför folk envisas med att chokladen ska smälta i vattenbad. Varför jag själv slösat tid med att smälta i vattenbad i alla år. Tänkte att det är en rest från tiden före teflonkastrullen.

Insåg att vattenbad är en bra idé.
När chokladen bränts och blivit klimpig la jag i alla fall i skalen, men det var för lite choklad.
Förberedde vattenbad. Var i tidsnöd, han inte diska, och smälte därför chokladen i en stekpanna.
Apelsinskalen gick inte att rädda, de var och förblev fula och taggiga. Men var åtminstone täckta med choklad.
Det var en pärs, men de blev riktigt goda.

Julpromenad i centrum

Vi åkte in till stan igårkväll.
Det är mörkt redan halv sju nu så det känns senare än vad det är. Kallt har det blivit också.

Vi gick förbi El Corte Inglés vid Plaza Duque. Där finns en stor belén i skyltfönstret. Här i Spanien har man ju julkrubba istället för gran och tomte, och kyrkor och stora företag ställer upp stora krubbor som folk köar för att titta på. Det är inte bara en krubba med Josef och Maria, utan hela byar och landskap som byggs upp och befolkas med dockor.

Vi var på väg till Alameda för att köpa julklappsbok. Det finns en sån bra liten bokhandel där. Den har specialiserat sig på reseböcker och bra barnböcker, och det var en bra barnbok vi var ute efter.

Sedan blev den en tapa på Lizarran, den baskiska barkedjan. Man tar en tallrik och plockar till sig de tapas man vill ha. Godsaker som fyllda paprikor, tortilla, lax med läskiga ostar och annat placeras på små bröd, alla med en tandpetare i. Tandpetarna visar upp när man ska betala, för att visa hur många tapas man har satt i sig. Det är farligt det här, lätt att det blir dyrare än man tänkt sig.

Därefter var vi redo för separationen. Jesús sa att han skulle gå och prata med los reyes magos, de tre vise männen som kommer med presenter på trettondagen. Här är det inte på julafton som klapparna delas ut. Tydligen skulle han prata om mig, för jag fick inte följa med.
Det var väldigt hemligt vad han hade köpt. Jag skymtade ett svart paket med vita hjärtan, men det var så hemligt att jag varken fick hålla i påsen eller titta i den. Ja, paketet låg i bokpåsen från Alameda.
Vi tog en sväng om kommunhuset, för på baksidan av det äger ett omtalat spektakel rum. Vi försökte se vad det handlade om i lördags kväll, men det var så mycket folk att vi faktiskt inte lyckades ta oss dit. Helt otroligt. Det var som i semana santa. Nu var det inga problem. Det var alldeles nedsläckt, och folk stod tysta. Det spelades musik, och på den stora fasadväggen projicerades bilder och ljuseffekter. Det var ett häftigt skådespel, men tyvärr var det bara slutet vi såg. Tydligen är det visning varje kväll klockan 19 och 21. Vi får återvända. I Madrid ska det visst vara något liknande, men tredimensionellt.
Annars är det mindre julpynt än vanligt i centrum. Alldeles säkert har det med det ekonomiska läget att göra.

Det var middagsdags och vi gick till en freiduría i närheten. Det här är typiskt för Sevilla, las freidurías. De flesta säljer bara fisk över disk, men ett par har bord uppställda där man kan sätta sig med sin öl och papperstrutarna med nyfriterad fisk som man äter med händerna. Vi beställde dryck, chips som de gör själva och kollade på skylten vad de hade för fisk idag. Inga acedías som vi hade hoppas på, så det blev ett par rejäla pavías, fisk-croquetas och adobo, fiskbitar som legat i en slags vinägerblandning och fått smak.