Påskägg i megalitgrav

Om jag hade lärt känna Jesús innan jag åkte till Bolivia och lärde mig spanska, hade nog ett av mina första spanska ord varit "dolmen". Det betyder ungefär megalitiskt monument.
Historia som innefattar megalitiska monument, stenbumlingar, hällristningar, gravkamrar och sådant är ett av Jesús största intressen. (Jag lyckades, mot min vilja, se nästan varenda gammal historisk stenbumling på Gotland under de dagar vi var där.)

Det här intresset delar vi inte. Jag förstår i teorin att det är intressant att föreställa sig de människor som skapade det här för flera tusen år sedan, men jag tycker att det är rätt tråkigt. Framförallt gravhögar. Ja, sjutton, jag vrickade ju foten på grund av en gravhög som Jesús ville se!
I alla fall, vi bor i ett område där det finns mängder av megalitiska monument. Jesús har en bok över alla sådana i Andalusien, och just här är det fullt av prickar på kartan, så på påskdagen gjorde vi något som Jesús länge längtat efter; vi åkte och tittade på några av dem :-)
Ni vet, ge och ta i ett förhållande.
Men det är ju alltid kul att komma ut. Speciellt om man har portugisisk picknickmat med sig.

Vi åkte via Río Tinto och letade oss fram på en grusväg rakt in i bergen.
Den var så smal och bilen var så nära bergsstupen att till och med jag, som körde och dessutom aldrig blir rädd för farliga vägar, kände mig knäsvag. Vi hade kört fel.
Men i närheten fanns de första megalitgravarna. Jesús fick gå själv. Jag stannande i bilen och väntade på att Disa skulle vakna.
Därefter körde vi vidare mot nästa plats på kartan. Det var nu det blev intressant.
Vägen var en liten, uslig en, men utan bergsstup, och efter någon halvmil hamnade vi på en märklig plats. Det var en gammal rastplats/mötesplats/centrum för områdets megalitgravar.

Det hade planterats träd, satt upp informationsskyltar, papperskorgar, träbänkar, lagts sten, verkade kunna ta emot busslaster med besökare... Men verkade ha lämnats åt sitt öde för länge sedan.
Här intogs picknicken, bland annat detta portugisiska bakverk som säljs vid påsk. Det ÄR kul när ett ägg har bakats in!

Till vår förvåning kom en äldre dam körandes och stannande till nära oss, hämtade en skräppåse och knöt fast en ny. Hon berättade att hon har stuga i närheten, och att hon lekte bland megalitgravarna som barn, innan arkeologer och andra kom till platsen och satte upp skyltar och gjorde i ordning. Hon avskyr att se den här platsen nedskräpad, så hon brukar hämta och sätta upp nya sopsäckar en gång i veckan.
När vi ätit klart (jag, Disa äter ju aldrig och Jesús hade så bråttom att se sina stenar att han inte hade ro att äta) tog vi in på en stig som ledde till de första stenbumlingarna. Det var så himla varmt.
Det som mötte oss var inte vad jag hade väntat mig. Det var liksom tre "grottor" och en liten väg som ledde till varje grotta. Så kul! Så fint!

- Det här blir perfekt för ägget! Ge mig ryggsäcken! sa jag.
Vi hade nämligen tagit med Disas påskägg, det hade inte blivit tillfälle att ge henne det dagen innan, och Jesús tyckte vi skulle ge henne det på en sådan här plats, så hon förknippar stenbumlingar med något positivt. Han vill överföra intresset på henne.
Medan han och Disa gick in i den första grottan trängde jag mig in i den tredje och la ägget på en sten.
Disa gick in i grotta nummer två med Jesús, och jag tänkte att det var tur att jag inte lagt ägget där, för det flög ut en massa getingar därifrån.
Och så den tredje...
Det kunde inte bli mer lyckat. Gissa som hon blev förvånad! Och glad!

Nästa megalitgrav låg högst uppe på ett mindre berg. Utsikten fantastisk. Blommorna likaså. Inte vägen dit dock, det var brant. Jesús fick bära Disa både uppför och nedför berget.

Men det tredje monumentet här fick Jesús leta rätt på själv. Disa och jag stannande och lekte i en bäck istället. Vi såg en liten orm som simmade där och det var ljuvligt.
Alla tre nöjda när vi åkte hem den påskdagskvällen.

Den som är intresserad av att själv åka och se megalitgravarna kan söka på Dolmenes de El Pozuelo, Zalamea la Real på nätet för mer information.