- Qué es? frågar Disa och pekar på sin pappas arm.
- Det är en klocka. Jag har den när jag jobbar. Men inte hemma.
- Klockla, upprepar Disa med det är extra l:et som hon brukar lägga till.
Jesús, vänd mot mig:
- Om jag inte tar av den när jag kommer hem känner jag mig som Daniel Tigers pappa.
Daniel Tiger, för den som inte har barn, är en av få tecknade serier som funkar att se på svenska här i Spanien.
Jesús har kanske sett den mer än jag, och har minst sagt fattat agg mot Daniel tigers pappa. Han stör sig på allt. På att pappan bara syns i korta ögonblick, alltid ska till jobbet eller kommer hem från jobbet, att han kort sagt är MANNEN i familjen som jobbar och tjänar pengar och har ansvar och förpliktelser medan mamman är hemma och tar hand om hushållet och barnet, och den där klockan på armen blir en slags symbol för allt detta. Jesús stör sig till och med på Daniel Tigers pappas svenska röst. "Hu hu hu" imiterar han på något hurtigt, stötvist sätt.
Jag stör mig något otroligt på ALLA spanska dubbningar, barnprogrammens mest av allt, eftersom barnrösterna görs av kvinnor som pratar pipigt och tillgjort för att likna barnröster, eftersom barn inte får arbeta.
Förutom i kinesbutikerna då, men det är ju kinesiska barn... eller?
Klockrent! (Oj, det var var inte meningen men det bidde ju lite kul!)
SvaraRaderaNär man sett alla barnprogram några gånger så inser man att det är samma röster som går runt hela tiden. Inte särskilt bra heller. Även svenskar använder sig av vuxna som ska låta som barn.
Sonen tittade en hel del på Händige Manny, den gillade jag! Och LazyTown. Men det går kanske inte att få tag i så lätt. Ser att de på engelska finns att se på YouTube.
(Du har ingen i Sverige som kan spela in några avsnitt barnprogram och bränna dem på en CD?)
Vitsigt :-)
RaderaVisste inte att vuxna försöker låta som barn i Sverige också!
LazyTown har ajg sett i spansk tv, men det var ett tag sedan...
Nu blir jag nyfiken ... Om barn inte får arbeta, hur gör man när man spelar in "riktiga" (inte tecknade) filmer med barn i rollerna då? Då kan ju inte gärna vuxna spela dem...??
SvaraRaderaUndrar jag också. Jag frågade Jesús. Han vet inte men säger att det knappt görs några spanska filmer med barn.
RaderaHahaha. Jag "förbjöd" en fransk âsna TroTro. Jag var nyinflyttad och stod inte ut med den franska "föräldrastilen". Efter ett par âr klarade jag av att lyssna utan problem (har blivit en strängare och tjatigare mamma tror jag) :o) Sedan pinade jag mej igenom franska Babar. Och vissa bitar av Bamse är riktigt jobbiga, inte filmerna! men vi har en BamseCD med urjobbiga röster och konstiga uttryck. Men det har blivit ett familjeskämt, man kan alltid citera Bamse när livet känns tufft liksom, ja eller i nästan vilken situation som helst, gärna överdriva rösten :o) Det finns ju sâ mycket att välja pâ att jag tycker att det är helt okej att censurera vad barnet tittar eller lyssnar pâ... Det som är intressant är även att jag kan koppla bort sagor barnet lyssnar pâ, men det kan inte min sambo. Jag har ingen aning om vad barnet lyssnat pâ medan min sambo kan hela sagan utantill ord för ord.
SvaraRaderaLustigt! Min sambo kan namnen på alla figurerna i Disas barnprogram och liksom recenserar dem med starka åsikter, jag har ingen aning om vad de heter, och orkar sällan hänga med i något dubbat program för att bilda mig en åsikt, utom den vanligaste, att jag avskyr programmet. Mest på grund av dubbningen.
RaderaBlir nyfiken på den där Bamse-cd:n :-)
Är den franska föräldrastilen sträng och tjatig?
Jag kan tänak mig att jag är strängare än om jag varit förälder i Sverige. Å andra sidan tycker spanjorer att jag är slapp när det gäller vissa föräldrasaker, som att förhindra att barnen klättrar upp på något, upptäcker något, blir smutsigt, blött, går barfota och så vidare.