Disa 2 år och 9 månader

Disa har gått och blivit 2 år och nio månader! För ett tag sedan, men bästa att publicera innan det går ännu längre tid.
Vad många månadsinlägg jag har funderat på, och inget har blivit skrivet på nästan ett år.
Inte kommer jag ihåg vad som har hänt heller.
Mer än litegrann. Som att hon sa sitt första adjektiv i juni 2016. Första prepositionen för ett par månader sedan, hemma hos farfar (spanska "de").
Tvåårsdagen som firades två gånger, en gång med släktingar, en gång med kompisar (mina), i Sverige. Detta med tårta och sång gjorde starkt intryck på henne, och hon pratar om det fortfarande ibland. Samt andras födelsedagar.

Hon började förskolan i oktober-november och blev strax därefter så himla sjuk.
Hon har haft tvåårstrots och kommit ur det, tack och lov, jag höll på att bli galen.
Hon har fått löss, påskägg och har suttit i knät på en av de tre vise männen.
Hon har älskat att dansa men är nu mer för att sjunga. Hon sjunger ständigt. Både svenska och spanska sånger och vi sjunger massor tillsammans. Bästa sättet att få henne att säga mer på svenska - genom sångerna. En av favoritsångerna är spanska födelsedagssången Cumpleaños feliz (Ha den äran i dag/Happy birthday), och hon har övat så mycket på den att hon sjunger den bättre än de flesta vuxna här, som alltid tar fel ton när det går upp. Andra favoriter: La vaca Lola, Los pollitos dicen, Vipp på rumpan-affären, Pippi Långstrump, Karlson på taket, Imse vimse spindel, Bä bä vita lamm.
Favoritprogram på tv är Hundpatrullen och Peppa Pig. Hon älskar hundpatrullen.

Favoritmat: finns ingen, hon gillar fortfarande inte att äta, det finns inga säkra kort (gjorde hon det skulle jag glatt ge henne stekt korv och pommes frites varenda dag, till exempel, eller precis vad som helst) men älskar glass och godis. Många gånger går pasta och stekt korv ner, så det blir det ofta till middag.

Sover: sådär. Somnar seeent så vi blir alla tre på dåligt humör på kvällarna. Sover för det mesta hela natten även om hon vaknat på sista tiden, och är så trött på morgonen att jag klär henne, kammar och sätter hennes på pottan sovandes, nästan. Så klart, hon sover ju för lite!
Vi har gjort iordning hennes rum och börjat lägga henne där. Hon lyckas inte somna i sin säng, så det har slutat med att vi sövt henne i vagnen och lagt över henne. Hon sover bra där, men jag saknar henne bredvid mig. Första natten grät jag. Det finns inget mysigare i världen än att sova bredvid den här lilla varma ungen.

Hon gillar att leka med vatten och att rita på sig själv.
Har inga kompisar som hon träffar utanför dagis, men träffar någon gång ibland sina storkusiner, vilket hon tycker är himla roligt.
Någon sällsynt gång ibland pussas hon på munnen. hon tycker om att ligga sked och att jag håller om henne. Springer mot mig när jag hämtar på förskolan, kramas annars sällan.
Hon gillar att stoppa saker i fickorna och att ta med en massa leksaker in i bilen när vi ska åka någonstans, och så blir de kvar där och ligger där i evighet.
Hon tycker om att hänga saker om halsen att ha som halsband.
Just nu övar hon på att hoppa från olika höjder. Hela tiden.
Hela tiden.

Hon räknar till tio på svenska och till nio på spanska, fast hoppar över siffrorna 6-8 på spanska.
De senaste månaderna har spanskan tagit över otroligt mycket och hon säger allt färre ord på svenska. Det är så himla tråkigt. Men jag kan inte göra mer än jag gör. Det räcker inte med mig.
Hon säger "no pasa nada" (ingen fara) hela tiden. Om jag säger till exempel "Sluta peta mig i ögat!""Jag vill inte ha ditt snor på handen." "Du måste ha skor på fötterna, det kan finnas glas här." "No pasa nada!" svarar hon alltid. Eller när hon närmar sig den sovandes Pipen. "No pasa nada. "No pasa nada, hombre, no pasa nada." säger hon gång på gång, och närmar sig katten, försöker klappa honom, Pipen på helspänn ända tills det, som han förutspått, händer något för honom obehagligt och han sticker.
Men det blir en hel del blandat språk också. "Dame boll" (ge mig bollen), "mira äst" ( Titta en häst), "Quiero glass" (jag vill ha glass).

Hon började med pottan ett par månader innan tvåårsdagen. Sedan dess har det gått upp och ner. Det har kommit perioder omkring var fjärde vecka då hon under några dagar kissat och bajsat i byxorna varenda gång, och sedan ingenting under någon månads tid. Nu var det längesedan det hände sist.
Hon har låga ben, har just börjat köpa storlek 98 i byxor trots att hon inte är mer än 86 centimeter lång.

Den här lilla ungen är den finaste, roligaste, goaste person jag vet. Det finns ingen som jag blir så arg på, och ingen som jag tycker så mycket om. Det värsta som kan hända är att något händer henne så att hon försvinner från mig. Det näst värsta att jag blir sjuk och försvinner och inte får se henne växa upp. Ibland tänker på att jag ska åka på långresa till Bolivia med henne när hon blir lite äldre, lära henne köra bil, men mest är vi bara här och nu.