Grisslakt

Ni är flera som tycker att det är trevligt med betande djur i närområdet, och det tycker jag också! Jag tycker om att höra åsnan och tuppen och de andra runt omkring oss. Men den där lördagsmorgonen i december, när närmsta grannen slaktade sina grisar, på andra sidan muren i änden av vår trädgård, var inte rolig... Vilka hemska skrik! Det kände som att det aldrig skulle ta slut! Hoppas att han skaffar färre grisar till nästa jul...

Åsnan på vägen

Vi hade lämnat Disa i skolan, jag hade parkerat och bar den barfota och tunnklädda (klädvägrande i sex graders kyla) Runa på ena armen och hennes stövlar och jacka på andra, skyndade över bilvägen mot vårt hus, och hajade till när jag såg en vit åsna komma gåendes mot oss. En åsna på bilvägen, vad gjorde den här? Hade den rymt? Den lunkade förbi oss, och jag tänkte att åsnor inte ska lunka omkring på riksvägar där både bilar, bussar och långtradare kör i hög fart. Jag måste stoppa den! Jag satte av efter åsnan, fortfarande med Runa på armen. Det gick inte fort, Runa hasade allt längre ner och åsnan hade fått ett försprång. Jag lockade på djuret, visslade på det för att få det att stanna, men jag vet inte hur man kommunicerar med åsnor. Vi kom i jämnhöjd på fel sida av vägen, åsnan såg oss och lunkade över mot oss, men stannade mitt i körfältet. Jag gick fram till den, Runa klappade den på mulen, åsnan såg precis så där lugn och snäll ut som de brukar göra. Jag försökte mota den åt andra hållet, tryckte mig mot den för att få den att byta håll och gå tillbaka till byn, men den ville inte. Jag undrade om jag vågade knuffa mot dess bakdel, men åsnor kanske sparkas? Runa tyngde och åsnan ville fortsätta sin vandring. Jag fick ge upp. Hade jag varit själv hade jag kanske kunnat ta av mig tröjan och binda den som ett rep om åsnans hals och få den med mig, men jag var inte själv. Och vad skulle jag sedan ha gjort med åsnan, om den hade följt med? 

Bortugal-Åsas familj tyckte att det var så mycket djur häromkring, jämfört med där de bor. Tja, en del är det kanske? De flesta som har lite mark här håller sig med djur. Vi är omringade av åsnor, hästar, grisar (fast nu är de slaktade) och höns. När något av grannarnas djur har rymt låter Iris oss veta det. Häromveckan var det en tacka med sin lammunge utanför ytterdörren av glas, och Iris skällde och skällde. Men när en gris hade rymt och snodde omkring utanför vår dörr behövdes inte Iris signaler, det var livat ändå av alla som försökte fånga grisen.

Grisar tycker Iris inte om. Hon är mycket rädd för dem. När vi går vår vanliga promenad i skogen, brukar jag tänka på Iris grisrädsla just där vägen delar sig och går i två parallella stigar med en två meter bred  vägg av tallar och taggbuskar mellan sig. När vi var ute den där kvällen stannade Iris plötsligt och lyfte på öronen. Någon var på väg mot oss. Det kunde vara fotgängare, eller någon till häst, och var det häst behövde jag hålla fast Iris för att hon inte skulle springa i vägen och skälla. Det var där skogsvägen delar sig, och jag valde den vänstra stigen. Efter en kort stund såg jag att den, eller de, som kom emot oss hade valt den andra stigen, och tur var det! Först kom en äldre man med vandringspinne (?) hastandes. Efter honom kom sju-åta stora svarta ibericogrisar småspringandes, och efter dem en tonåring och en liten unge som schasade efter grisarna för att de skulle fortsätta springa i rätt riktning. Familjen flyttade sina grisar till en annan hage. Hade vi mötts på samma stig hade det inte funnits plats för Iris och mig. Iris hade fått en hjärtattack av skräck.

Ja, det var ju ett sidospår. Har någon av er erfarenhet av åsnor? Tips ifall vi möter en förrymd åsna igen? 

Julen 2021

Jag har för första gången på mina 14 år i Spanien INTE varit julbitter över att vara här istället för i Sverige, det känns bra! En jul i Spanien KAN inte bli som en jul i Sverige, det är ingen idé att försöka, men det kan bli trevligt ändå.

Lucian blev lite konstig kanske. Vi blev inbjudna till luciafirande på Ikea igen, jag tog med barnen och var med i luciakören. Men vi var kassa. Många hade dragit sig ur både kören och Ikeafirandet på grund av ökad smittspridning, så vi var tre vuxna och fyra barn (bara två av dem tillräckligt stora för att sjunga) som hoppades på att någon mer skulle dyka upp. Till slut kom det ett par tonåringar i sista stund, samt ett par vuxna som var så sena att de fick ansluta på vägen, och så tågade vi upp för trappan, sjungandes i olika tonarter. Jag tyckte att vi började på samma tonart, flera gånger, men plötsligt hörde jag att det sjöngs i en helt annan tonart längre bak i vårt korta tåg. Jaja. Ingen kommer väl för att höra luciatåget, utan för middagen. Det är ju det som är grejen med luciafirandet på Ikea, att träffa de andra svenskarna i området, vi ses bara en gång om året. Men på grund av smittspridningen skulle alla sitta stilla vid sina bord och bli serverade mat, minglet och pratet var borta. Och maten kom efter lång väntan, kall, och ett par barn vid vårt bord var fortfarande hungriga efter sina små portioner. Hade vi ätit en våning ner i den vanliga restaurangdelen hade maten varit varm, alla hade blivit mätta, och det hade kostat hälften så mycket. Vi undersöker redan andra möjligheter till luciafirande 2022, det är nog dags att fira lucia utan Ikea.

Precis som jag trodde är det mycket lättare att göra julmysigt i det nya huset. Brasan sprakade, vedförrådet var påfyllt, vi hade den lilla läskiga plastgranen (jag ryser när jag nuddar plastbarren och trasslar plastbelysning över plastgrenarna på granen, som dessutom heter Fejka) som lyser trevligt. Runa tog det på stort allvar att klä granen. Jag hade hämtat mina jullådor från Sverige, som stått på Gorettis vind, och vi hade en massa julpynt att klä granen med.

Det roligaste för Runa var ändå när Jesús och Disa satte upp julkrubbe-byn på byrån i hallen. Fortfarande, efter tre veckor, drar hon dit en pall och leker med figurerna och djuren nästan varje dag.

Julbordet på julaftonen blev det godaste vi haft. Jag hade beställt svensk limpa, potatissallad, cider och must på nätet, och förutom det hade vi sill, köttbullar och prinskorv, rökt lax, ägghalvor med kaviar, pata negraskinka, chorizo, hemgjord skagenröra (under julen säljs dill i mataffären!) samt skaldjur från fiskaffären; krabb-ben, musslor och de godaste, krämigaste räkor man kan tänka sig!

Som vanligt krockade vår spanska lunchtid med Kalle, så vi åt medan programmet gick på min lilla bärbara dator, som ställdes på en bänk i köket. Det borde sändas senare :-)

Disa hade haft enorma förväntningar på julafton. De infriades tyvärr inte. Barnen brukar få en julklapp som är lite större, roligare, och sedan småsaker som visserligen är kul att leka med, men som inte sticker ut. Nåväl. Disas roliga julklapp fastnade på posten. Den kom inte fram i tid. Samtidigt hade hon själv för första gången köpt egna julklappar, den allra finaste ask hon kunde hitta, med små spegelskärvor, till mig och Jesús, och en mycket populär docka som ändrar färg i varmt vatten till Runa. Hon var så nöjd med presenterna till oss, och trodde att hon skulle få något lika fint själv. men medan Runa lyckligt lekte med en igelkottsfamilj, dockan från Disa och ett picknickset med små koppar, skedar och fat, hade Disa bara fått ett paket leklera, vantar och inte mycket mer. Senare blev det flera roliga saker från släkt i Sverige och Finland (egentligen inte min finska släkt, utan min brors), men ja... Hon försökte att inte visa sin besvikelse, men den var svår att gömma.

På juldagen började Disa tycka att det var tråkigt med jul och jullov. Varför kunde vi inte ringa någon av hennes kompisar, så att de kunde leka? Hon hade varit ensam med oss sedan skolavslutningen. Hade jag varit ärlig hade jag kunnat säga, att idag är det den 25 december, den enda dag på året som det är helt otänkbart att träffa kompisar att leka med, det finns inte en enda unge i hela Spanien som inte firar jul med sina kusiner, fastrar och farföräldrar och andra släktingar, utom du och Runa. Men det sa jag förstås inte. Jag kände mig bara så enormt less och irriterad på Jesús familj. I Spanien är släkten och familjen oerhört viktig, inte ens risk för coronavirus hindrar släktingar från att ses, allra minst under julen då det är extra viktigt att vara tillsammans. Julaftonskvällen och -natten firas tillsammans, juldagen likaså, nyårsafton och så förstås trettondagen, då man åker runt bland släktingarna och byter julklappar och äter roscón de reyes och tittar på parader tillsammans. I Jesús familj saknas dock intresset för att träffas. Det har minskat sedan Jesús mamma gick bort, och nu tycks det obefintligt. Alla Disas klasskamrater åkte iväg redan efter skolavslutningen den 22 december, för att träffa mor- och farföräldrar som längtade efter dem, några reste över hela Spanien för att ses, andra hade sina släktingar på bara en och en halv timmes avstånd, precis som vi. Men vi var kvar hemma. Nu tycker jag visserligen om att vi inte behöva bila iväg till traditionellt julaftonsfest sent på kvällen som alla andra, och behöva hålla sig vaken till småtimmarna, men det känns hemskt tråkigt att mina tjejer inte har släktingar som vill träffa dem. De har fastrar och farbröder och farfar och kusiner och sysslingar i Sevilla. Men de firar jul med sina partners släktingar istället, så deras egna barn får en massa kusinlek och uppmärksamhet från annat håll. Mina ungar blir ensamma eftersom de egentligen bara har släkten på Jesús sida. Och lite släkt i Sverige, men den är svår att träffa på grund av avståndet. De växer upp nästan utan släktingar.

På annandagen kom dock en kompis hem från sitt släktfirande, och hon kom och lekte med Disa på kvällen. Dagen därpå kom ett par andra kompisar hem, så hela jullovet spenderas inte i ensamhet.

Barnen provar skumtomtar för första gången, kom med posten!

Ja, det blev kanske en lite ledsam avslutning på julinlägget. Men nu är det trettondagen, den gladaste och roligaste dagen under de spanska julveckorna, och nog har den börjat bra! Men det får vi ta i nästa inlägg!

Nytt år - lite oro och mycket livsglädje!

 

Gott nytt år alla!

Var ska jag börja? Jag tänkte börja med julinlägget, som är skrivet men saknar bilder, men jag kommer emellan här med ett litet nyårsinlägg istället, det är ju mer aktuellt.

Ska man summera 2021? Det var ett fint år! Pandemi, javisst, men det har inte bekymrat mig så mycket rent privat, livet har varit så rikt på annat! Första delen av 2021 ägnade vi oss åt förberedelser av flytten. Den första mars flyttade vi in i det här kära huset, som vi hyrköper under två år, för att i mars 2023 förhoppningsvis kunna köpa. Vi har ägnat oss åt att boa in oss, göra det bästa av det som finns ute och inne utan att lägga pengar på det, och det har varit så roliga träffar här. Huset är som gjort för att umgås i. Ungarna springer runt överallt och leker, och vuxna badar, sitter vid brasan, jobbar i trädgården eller äter mat på terrassen. Vilket vänskapsår!

Vi har blivit med hund, och ny katt, och för några dagar sedan kom en liten svanslös katt och behövde hjälp. Den behöver räddas och få ett nytt hem. Någon av er som önskar en liten mysig, svanslös katt? Bara säg till, här är det svårt att hitta hem åt den, och gissningsvis kommer vi snart att behöva hitta hem åt ett gäng kattungar, som vår andra hittekatt nog bär på!

Det har varit en del oro också, som jag hade förutspått. VI har begränsat med tid att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa huset. Det såg ut att bli lätt, men sedan tog mitt jobb slut i september. och det visade sig snabbt att vi inte kan leva på enbart Jesús lön, så det har grävt ett hål i sparkassan för huset. Nu har jag en del jobb kommande månader, men oron är närvarande. Vi vill gärna stanna här. Förutom att det inte blir någon Sverigeresa har vi fått dra in på annat. Det senaste var förskoleavgiften, som är hög här i Spanien. Efter jullovet kommer Runa inte att komma tillbaka till sin förskola. Det är tufft. Det borde vara ett lätt beslut att fatta, för om jag inte jobbar förmiddagar kan hon vara med mig tills Jesús kommer hem från jobbet, och kommande månader jobbar jag på eftermiddagarna några timmar. Problemet är att hon trivs så bra på sin förskola. Hon kommer alltid hem och pratar om sina kompisar och pedagoger och sjunger sånger och gör danser som hon har lärt sig. När Jesús skrev på pappret i torsdags och fick ta hem alla Runas saker var han nära gråten, berättade han, och idag har hon suttit i flera timmar och tittat på sina teckningar och bilder som hon fick med hem från förskolan, hon har glatt berättat för mig om dem medan jag diskret har snörvlat och gömt ansiktet och tänkt på att hon inte ska komma tillbaka dit. Usch, så sorgligt. Men det är mycket pengar.

På nyårsaftonen var vi hemma. Åt en lite festligare middag, inte jättegod. Räkorna skulle ha huvudrollen, men det blev trista risräkor eftersom fiskaffären hade stängt på grund av covid. Disa festsminkade Runa och mig och sig själv med glitter. Runa var den första att somna, därefter somnade Jesús. Disa och jag tittade på Emil i Lönneberga tills jag kom på att klockan snart skulle slå tolv. Då skyndade vi ut i köket, i bakgrunden hörde vi Nyår på Skansen på, jag tog fram skåldricka som stått på kylning och snabbt som sjutton räknade vi upp tolv vindruvor var, man ska ju äta en druva vid varje klockslag här i Spanien. Vi hann inte tillbaka till datorn i vardagsrummet, utan stod vid matbordet och lyssnade till klockslagen, skålade och proppade in druvor i munnen. Ute sköts inga raketer, men flera grannar plågade oss (mig) med smällare. Disa somnade, och jag var vaken till fyra och planerade trädgården. Mycket roligt, men Jesús tyckte inte att det var ett dugg roligt att höra om mina idéer, eftersom det för honom är fullkomligt otänkbart att lägga pengar på några växter det här spar-året.

De senaste dagarna har det varit varmt. 20 grader i januari, tack vare något sällsynt väderfenomen, det är galet! Och underbart! I onsdags åkte vi till stranden, ungarna var alldeles lyckliga, jag plockade snäckor och Disa badade, den galningen!

På nyårsafton badade hon i vår pool, och på nyårsdagen var vädret så ljuvligt att man inte ville annat än vara ute. Trädgårdsdag, bestämde vi. Och som vanligt ändras planerna allt eftersom dagen fortlöper. Disas kompis Nora och hennes föräldrar kom, de hade med sig en massa lunchmat och trädgårdsredskap, tjejerna lekte, Lincoln och Cristina hjälpte Jesús i trädgårdslandet och jag gjorde fisk- och skaldjurspaj. Sedan kom Disas nya klasskompis och hennes pappa. Till slut jobbade alla i trädgården utom jag, som var den som längtade mest efter just det, men pajen tog så lång tid. Det blev en långlunch vid fina bordet på terrassen, och medan ugnarna härjade satt vi kvar tills det blev mörkt och kallt, och brasan behövde tändas. Det är roligt att det är högt i tak. Var och en har sin åsikt, här har vi personer som varken tror på coronapandemi eller klimatförändringar, och personer som är precis raka motsatsen, och folk mittemellan. Berikande, underhållande, frustrerande och tankeväckande, men ingen blir osams, och senare blir man erbjuden färska ägg av meningsmotståndare, och erbjuder själv hjälp med hönsen.

Jag tror att 2022 också kommer att bli ett bra år, om vi slipper allvarliga sjukdomar (mitt enda pessimistiska drag handlar om dödliga sjukdomar i närmsta familjen). Grundglädjen är djup och intakt, optimismen också, det är så roligt att leva just här, just nu, med alla människor som finns runt omkring, både min egna lilla familj och alla vänner här i bergen! Oron över sparandet kommer att bestå, men bara drygt ett år till, sedan är tiden ute. Jag hoppas att det kommer att gå bra med jobb och sparpengar, och att vi får stanna!

Vad känner ni inför det nya året?

Nyårsaftonbad

Roliga saker under julveckan!

 Kunde helgen ha varit bättre? Jag tror inte det. På lördagen kom ett gäng vänner med sina barn - Disas klasskamrater. De hade med sig tortilla, egenodlad sallad, vin, choklad och gitarr, och vi hade tagit fram kött och fisk ur frysen som vi la på grillen. Solen värmde och vi kunde sitta utomhus. Ungarna lektelektelekte, klättrade i fikonträdet, gungade, spelade spel och lekte med djuren, och senare på eftermiddagen tog jag ut den stora pepparkaksdegen ur kylen, och så blev det pepparkaksbak i köket. Jag hade haft tankar på att göra glasyr till ungarna, kanske låta dem göra minipepparkakshus, men var så tacksam mot mig själv att jag hejdade det i tid, det räcker med sju ungar som bakar pepparkakor.

På söndagen åkte Jesús till Sevilla för att repa med metal-gruppen samt vokalgruppen. Hela dagen borta. Och det var så mysigt att bara vara hemma med tjejerna! Det har blivit riktigt trivsamt och juligt här hemma, och jag tog med barnen och Iris ut i skogen att plocka kottar, ekollon och annat fint att måla med guld- och silverfärg och strö glitter över. Lite extra julpyssel. Hemma gav jag Disa en bra täljkniv som jag har sparat åt henne länge, och hon blev uppslukad av att tälja grillpinnar, och Runa drog av sig alla kläderna och badade benen i poolen, den galningen! Vem klarar att gå naken i den här decemberkylan? Men försök hindra henne, försök bara!

Dagen innan hade ett lass ved kommit, så vi eldade en massa. Flera maskiner tvätt kördes inför den regniga julveckan, vi kammade löss och såg julkalendern och Bamse. Till slut somnade båda i sängen samtidigt till Pricken och lilla gumman. Inget speciellt hände egentligen, det var bara mysigt att vara hemma med båda, utan att ha bråttom till något. 

Nu är det vardag igen, stressigt och dant, jag är yr och vet inte om det beror på sömnbrist, stress, lågt blodsocker eller något annat. Mobilen har lagt av vid värsta tänkbara tillfälle, reparatören går inte att nå. 

Jag har beställt en julklapp till Disa som hon kommer tycka mycket om. Hon är enormt förväntansfull inför julen, kan inte vänta. Aldrig har hon längtat så efter julen! Det är så fint! Och jag hoppas kunna göra julen precis så magisk och rolig som hon drömmer om.

Tisdagen blir en rolig dag för henne. Efter skolan kör jag henne hem till hennes nya kompis Sol, Sols pappa är den belgiske barnmorskan som var med när Disa föddes. De bor i ett av de två mysigaste hus som jag har varit inne i, någonsin. Nåväl, de tar med Disa till trapetslektionen i alternativbyn Calabacino, och kör sedan hem henne (hoppas jag, det har vi inte pratat om än). Därefter kör jag henne till byn där skolan ligger, för hon ska övernatta hemma hos sin lärare. Det har de båda pratat om länge, och nu blir det av! Och dagen därpå ska nog Disa följa med hem till sin nya klasskompis och träffa alla hennes kycklingar och andra djur på den lila gården. I skolan ska de ha roligt, äta churros och dricka choklad på Paus bar, för det är sista skoldagen innan lovet. Och vi ska beställa skaldjur i fiskaffären till julafton. 

I övrigt har jag dåligt samvete för allt jag inte hinner med, exempelvis julkorten och julpaketen som skulle ha skickats redan, men försöker släppa det, jag är ingen övermänniska som klarar mig på noll timmar sömn, det får bli när det blir.

Det var en liten snabbrapport det. Hur har ni det nu i veckan?

Inomhuskylan

- I Sverige har många motorvärmare. Det är en ett litet element som står och blåser varmluft i bilen, så att den är varm när man ska åka på morgonen. Och då fryser inte rutorna, så man behöver inte skrapa dem, säger jag till Disa, som huttrar ikapp med mig i baksätet. Det är bara ett par grader ute nu när vi ska iväg till skolan, och häromdagen kom vi försent eftersom det oväntat var frost på rutorna. Jag tog en kubb från kubb-spelet, som låg i bakluckan, och skrapade med den.

Sedan fortsatte jag att berätta om att det finns rumpvärme i bilarna i Sverige.

- Man trycker bara på en knapp, så blir sätet alldeles varmt, det värmer både rumpan och ryggen.

Sedan blev det tyst i bilen eftersom jag plötsligt hade förflyttats, i tankarna, i landet i norr där man inte behöver frysa på vintern.

Den här kölden alltså... Och det är fortfarande bara november. Jag kan aldrig hålla mig varm. Varenda dag blir jag genomkyld av en sådan där kyla som inte går ur kroppen, hur mycket kläder man än drar på sig, hur många filtar man än drar över sig i soffan. Ofta redan på morgonen, när jag jobbar, eller äter frukost, eller lagar mat. Ja, vad som helst utom att sätta mig med ett varmt element i famnen. Det enda som hjälper mot kylan är en lång, het dusch, men varmvattnet tar slut så fort nu på vintern, av någon anledning.

Jag kvällspratade med Tove, via meddelanden, hon berättade att det var 1 grad ute på ön där de bor, och 21 inomhus. Jag hade samtidigt 3 grader ute, och inne... Ja, det beror på var man befinner sig, förklarade jag för henne. Då slog det mig att det är ju en tydlig skillnad mot Sverige. Där är temperaturen samma i hela bostaden.

Vi använder husets gamla braskamin som värmekälla, och på nätterna sätter vi på ett stort elelementet på hjul i sovrummet, så att det är varmt hela natten när vi sover. Braskaminen värmer lekrummet bakom kaminen, den mycket lilla vardagsrumsdelen (det får plats en liten soffa, ett bord, tv och en hylla för vinylskivor) samt köket, till viss del. Ett tjockt förhänge hindrar att värmen sipprar ut till övriga delen av huset, men genom köksdörren kommer kylan in från trädgården, eftersom det är en bred springa mellan dörren och väggen. Jag ska prova att fästa sådan där gummitejp, för att se om det blir bättre. Så småningom ska en ny dörr sättas in, men det är inte aktuellt nu.

I vardagsrumsdelen funkar det att vara klädd i tjocktröja och tjocka sockar, och om man sitter i soffan med filt är det behagligt. I hallen är det mycket kallt, utom på morgonen om solen lyser in genom dörren, och toalettbesöken går snabbt på grund av kylan. Men vi har ställt in ett element som sprutar varmluft där, så det kopplar vi in när någon ska duscha och stanna en längre stund i badrummet.

På ovanvåningen, där jag jobbar, är det samma temperatur som utomhus. Det är inte mer oisolerat än övriga huset (haha, hur skulle det kunna vara det?) , men här måste ett fönster vara öppet eftersom röret från braskaminen går upp här, och läcker rök. Så här jobbar jag bara när barnen är hemma och jag behöver tystnad.

Allt som allt - jag vet inte vad det är för temperaturer i huset. Det beror som sagt på var man befinner sig och vid vilken tid på dagen. Med en rejäl brasa som brinner hela dagen är det ganska behagligt i vardagsrumsdelen. Men man befinner sig ju inte framför brasan hela tiden. Jag vet inte längre när det är kallt på riktigt, och när det bara är den där kylan som sätter sig i kroppen. Igår kväll kändes det kallt om kinderna och händerna när jag rörde mig i köket, tre meter från braskaminen, men Jesús frös inte. Inte barnen heller. De verkar aldrig frysa. Runa avskyr kläder och sockar och drar av sig både tjocktröja, skor och sockar så fort hon kan, och går barfota på de iskalla stengolven.  Ingen som är född här verkar plågas så mycket av kölden, som en som växt upp i ett land där man inte behöver frysa inomhus.

Passförnyelse i Madrid

 Det var när försäkringsbolaget skulle uppdatera mina uppgifter och ville ha en bild på mitt id-kort, som jag upptäckte att det hade gått ut för flera månader sedan. Det förvånade mig mycket, måste jag säga. Men jag erbjöd dem en bild på mitt pass istället. Tur att man har pass också! Då kan jag förnya det nationella id-kortet när jag åker till Sverige nästa gång! Tänkte jag. Tills jag såg att passet hade gått ut redan i maj...

Jag har beklagat mig över detta för Jesús i över en timme, och det kanske räcker, ändå öser jag ut min irritation i bloggen också.

Jag måste åka till svenska ambassaden i Madrid för att förnya pass eller id-kort. 158 € kostar den nya id-handlingen, samt 4 € för att få hämta ut det på konsulatet i Sevilla. Sedan tillkommer kostnaden för resan Madrid tur och retur, och boende i staden. Och mat. Och resa tur och retur till Sevilla, tre timmars resväg.

Det som retar mig mest är att jag måste åka till just Madrid. Kunde inte ambassaden ha legat i Barcelona, Valencia, Toledo eller vart som helst utom Madrid? En lite roligare och vackrare stad? Nej, i Madrid ligger den, och i ett snofsigt, dyrt bostadsområde där inget roligt finns i närheten, bara ett svindyrt konditori.

Jag bokade den  första lediga tiden: den 15 februari.

Här är ett inlägg från förra gången jag var tvungen att åka till Madrid och förnya passet. 

Vandring på berget San Cristóbal

Mellan alla byar här i bergen går vandringsleder. Vissa passar bäst på våren, andra på hösten, ingen är särskilt behaglig i sommarhettan, men min favoritled just nu är den upp till Sierra de Huelvas tredje högsta topp på drygt 900 meter. Det låter märkligt att säga det, att jag tycker om att gå upp för ett berg, eftersom jag fortfarande ser mig som någon som helst ligger i soffan och läser, men det kanske är längesedan det ändrades. Svårt att ligga i en soffa med små ungar i huset :-)

I alla fall, leden startar i en av mina favoritbyar; Almonaster la Real, och går sedan uppåt, uppåt i en och en halv timme. Grymt jobbigt bitvis, men det där berget, som jag för övrigt ser från vårt köksfönster varje dag, drar mig till sig. Och om jag inte minns fel är det en gammal romarväg man går på.

Högst upp på berget har det byggts några fula master, men dem får man bortse ifrån och istället gå till utsiktsplatserna, där brandvakterna sitter och spanar efter skogsbränder hela dagarna. (För några veckor sedan gick jag leden med Disa, och mötte Jesús och Runa som tagit bilen till toppen. Runa gick fram till ett av brandvaktshusen och ropade "Abre la puerta, bruja!", alltså Öppna dörren, häxa.)

Högst upp brukar jag sätta mig och äta mandariner under en sten-ek, och ge Iris vatten, och hänföras av utsikten. Lika hisnande varje gång.

Nerför kan man ta bilvägen, om man vill variera sig, men där får benen ingen vila, efter ett tag värker knäna outhärdligt av den oändliga nerförsbacken, så jag föredrar att ta samma skogsväg ner. Men bilvägen är vacker.

Frusen hund, tomteönskning och sjukdomsträsket

Så mycket man hinner med på två veckor! Vi har varit nere i sjukträsket och vänt. Det började med att Disa fick feber för två och en halv vecka sedan. Sedan dess har både hon och Runa haft feber i omgångar, Alla fyra har varit dunderförkylda med hosta och snor, alla utom jag har haft magsjuka (Runas varade i sex dagar) och det finns fortfarande nerspydda kläder och handdukar i tvättkorgen. En liten stackare har haft skabb (!) och allt avslutades med Disas öroninflammation och spruckna trumhinna. Hon går på antibiotikakur, men idag är hon tillbaka i skolan, och Runa går sin första dag på förskolan på länge.

Fyra läkarbesök har vi avverkat och efter nummer tre av dem sa Disa i bilen, på väg hem, apropå ingenting, att hon önskar sig en biljett till Sverige av tomten. Så hon kan träffa Ulla (min moster) och gå på badhus. Ett svenskt äventyrsbad, jag tror inte att något slår det för min sjuåring. Hör upp, alla trista spanska badhus, med endast en stor, djup motionsbassäng!

Disas önskning tog, men jag har varit utan jobb i en och en halv månad och någon Sverigeresa kommer det inte att bli. Jag hoppades kunna åka med Disa runt lucia, två och ett halvt år efter att  vi var i Sverige senast, och det är väl inte hela världen att det inte blir av, men det går ju inte heller att trösta sig med att okej då, synd att planen måste ändras, men vi åker i vår istället. Eller i sommar. Jag vet inte när det kan bli. Det sa jag så klart inte till Disa.

- Det är en jättebra idé tycker jag. Det ska jag också önska mig.

Efter sista läkarbesöket, som var igår, åkte vi till en butik för att köpa hundkläder. Eller säger man täcke? Vad heter det? Strunt samma. Iris fryser. Hon skakar av köld både inne och ute. Hur man en hund vara så frusen? Jag trodde att hundar var som katter och skyddas av pälsen. Men katten får ju sin varma vinterpäls. Inte Iris. Hon har så lite hår på magen att det inte döljer huden ens. Jag lägger henne i soffan framför brasan, lägger en filt över henne, värmer henne med min kroppsvärme, och tänker att vinter har ju inte ens börjat, hur ska det här gå?

Jag hittade en stickad grej med stjärnor som täcker både rygg och mage, men den visade sig vara alldeles för stor så jag behöver byta.

Disa följde med på hundpromenaden, och jag hade tänkt gå långt, men det gick inte. Disa frös så, hon är också känslig för kyla. Jag hade en tröja och tyckte att det kändes precis som i Sverige, med doften av blöt höstskog, gula löv på marken, kyla och halvmörker, men Disa uppskattade det inte. Däremot tyckte hon mycket om den lilla katten som slog följe med oss redan i byn, som buffade med huvudet varje gång vi sträckte ner en hand för att plocka kastanjer att rosta, som som spann i min famn när jag bar honom.

När vi kom hem slogs vi av värmen från brasan, jag gjorde varm choklad till barnen och hjälpte Disa att komma igång med sitt pysselprojekt, en karta med berg av äggkartong, medan Runa målade ett papper samt sina kläder med fingerfärg. Vilken behaglig onsdagskväll!

Försök till snygg influencer-selfie i badrumsspegeln, men jag har lite att jobba på...

Bortugal i Spanien!

 

"Sverker städade vinden och hittade barnböcker som han vill slänga. Jag sa att vi kan ta en sväng till Spanien med dem..."

Det skrev Åsa i Portugal till mig. En vecka senare knackade hon på vår dörr här i Aguafría, och efter henne kom hela familjen bärandes på väskor, täcken och kuddar!

Resan då vi sov över hos hennes familj är en av våra bästa Portugalresor (läs här och här), och den otroliga fisk- och skaldjurssoppan vi fick hos dem är numera min paradrätt. Jag borde ha lagat den till middag till dem, för att visa precis hur glad jag var över att de kom, men de fick istället en mycket medioker buljong med överkokt pasta i, en buljong som i mina tankar skulle vara lika god som min svärfars, då man bara blundar och njuter av smakerna, men som nu var något som jag bara försökte rädda med mera salt, samtidigt som jag funderade på om jag hann laga en tortilla istället (det hann jag inte).

De hade med kassar med härliga böcker till både mig och barnen, och hela familjen trängde ihop sig i barnens lekrum för att sova, förhoppningsvis inte alltför hungriga efter middagsmaten. (Om någon av er som läser funderar på att hälsa på hos oss och blir avskräckt - jag kommer inte att inte laga puchero. Jag lovar.)

Nästa morgon körde jag upp dem tidigt. Innan öppningstid stod vi i kö till La Gruta de las Maravillas i Aracena, och fick inträdesbiljetter till turen en timme senare. Portugiserna hade inte fått kaffe hos oss innan vi åkte, det var slut, så medan vi väntade gick vi till en bar där det blev kaffe, varm choklad och typisk andalusisk frukost - rostat bröd med pata negraskinka.

Den där grottan har jag nog inte skrivit om. Den ligger under borgen och kyrkan på berget och är makalös. Missa den inte om ni åker till Aracena!

Jag tyckte att jag hade skurit ner maximalt på de saker som jag ville att de skulle hinna se och göra, eftersom vi bara hade en enda dag; grotta, bybesök, lunch, utsikt, natur, men jag lyckades kanske trötta ut oss ändå. Disa var den första att slockna, hon var så trött att hon la sig på min kudde och somnade själv medan vi åt middag, det var nog andra gången i hennes liv som hon somnade ensam och utan bok. Runa, som hade varit tyst och butter i ett dygn, ända sedan de kom, visade sig inte bara vara blyg, utan hon var febrig och sjuk också. Hon somnade efter en dos paracetamol. Frida och Jonna försvann in till sovrummet medan vi vuxna satt kvar ett bra tag till i kylan på terrassen. Dagen efter var jag väck av trötthet. Fast inte på grund av lördagen, utan för att förkylda Runa har sovit uselt två nätter i rad.

De åkte hemåt redan på söndagsmorgonen, alldeles för tidigt, jag var inte klar med dem, de kom ju nyss? När de åkte blev huset med ens mycket tomt och tråkigt, och jag märkte att jag knappt hade tagit några bilder alls. Inte av Jonna och Frida när de spelade spel med Disa, som var ganska besvärad eftersom hon har svårt att kommunicera på svenska, eller Sverker med vår lilla hund i famnen, Åsa bärandes på Runa, familjen på baren i Linares med den härliga utsikten... Men jag har skrattat så jag har gråtit, och de har visat hur man stjäl granatäpplen från någons trädgård (tack förresten, vi har fortfarande kvar ett). När vi ses i Portugal nästa gång ska jag fota mer!

En hjälpsam brevbärare

När brevbäraren knackade på dörren igår var det inte för att lämna post till oss, utan för att be om ett telefonnummer. Jag fattade först ingenting, men när han hade försäkrat sig om att jag hade kontakt med Nuria, som vi hyrköper huset av, förklarade han att Nuria hade skickat ett paket till England, och det paketet hade kommit i retur. Nu hade det legat ganska länge på postkontoret i Aracena två och en halv mil bort, huvudorten här i bergen, för det fanns inga kontaktuppgifter till Nuria för att avisera henne om paketet. Men den här brevbäraren kände igen hennes namn, han är en av dem som brukar dela ut post i vår by, och knackade på hos oss medan han ändå var i krokarna, för att be om telefonnumret så att postkontoret kunde ringa och meddela henne. Jag var imponerad, det bor ju närmare 40 000 personer här i bergen.

Nu fick han inte telefonnumret, han såg att jag var obekväm med att lämna ut det utan Nurias vetskap, och föreslog att jag själv skulle meddela henne. Det gjorde jag, och hon blev så glad, hade undrat varför paketet aldrig kom fram.

Så kan det vara att bo på ett litet ställe!

Empati och medmänsklighet sällsynt i spansk sjukvård

 På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.

Det här upptar det mesta av mina tankar nu.

Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.

Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur. 

Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.

En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!

När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.

Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.

- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?

- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.

Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.

Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?

Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.