Ineffektiva Spanien stressar mig mer än något annat nu

Den senaste tidens, och framför allt dagens, händelser i det fruktansvärt ineffektiva Spanien fick mig sänkt. För visst är det ineffektivt? Visst har jag väl rätt? Kommentera gärna, ni som orkar läsa igenom hela inlägget. Det handlar om läkarbesök.

Vecka 1:

Torsdag, besök hos specialisten i Sevilla: "Du får en ny tid om två veckor,. Du ska ta de här proverna tills dess", säger hon och ger mig en bunt papper på allt som ska analyseras.
"Det är långt för mig att åka till Sevilla. Kan jag ta proverna på vårdcentralen i Aracena?"
"Javisst."

Fredag. Vårdcentralen i Aracena, jag ska beställa tid för provtagning.
"Vi tar bara prover på tisdagar här."
"Jaha, då vill jag ha en tid på tisdag."
"Hahaha, det går inte, det är fullt! Men du kan komma den 8 januari, då finns det tid."
"8 januari!? Men läkaren måste ha resultatet den 12 december!"
"Varför kom du inte tidigare då?"
"För att läkaren beställde proverna i går!"
"Då får du åka till sjukhuset i Riotinto."

Vecka 2:

Måndag, sjukhuset i Riotinto, en halvtimmes körtid hemifrån, samt tjugo minuter för att hitta parkering. Väntsalen för provsalen är smockfull. Jag tar nummerlapp. Ger upp efter en timme, kön rör knappt på sig. Jag måste hem, första eleven ringer om en timme, och jag måste dessutom lämna bilen till Jesús, som har SITT läkarbesök här på sjukhuset i Riotinto om två timmar.

Tisdag. Tillbaka i väntsalen i Riotinto. Kalendern avbokad, inga elever ringer i dag. Jag kan stanna tills provet är taget. Lika mycket folk i väntrummet, och det rör inte på sig alls. På en timme får tre patienter komma in, och jag förstår att personalen har gått för att frukostfika.
    Klockan tolv är allt klart och jag köper en baguette i brödaffären innan jag kör hem för att jobba, jag får äntligen äta frukost.
    Just det, en påminnelse från damen som stack mig i armen: "Eftersom det är en läkare i Sevilla som har beställt provet och inte din allmänläkare, så kommer provet inte att synas i deras dator. Du måste beställa tid hos din allmänläkare för att hämta resultatet och ta med det till Sevilla själv."


Vecka 3:

Onsdag. Direkt efter provtagningen förra tisdagen beställde jag tid hos allmänläkaren för att få den första tiden på förmiddagen. Eftersom det har varit två helgdagar emellan ville jag ha tid samma dag som jag skulle till Sevilla, så att resultatet verkligen hinner komma.
    Märkligt nog är jag ensam i väntrummet klockan nio.
    Efter 17 minuter, utan att läkaren har synts till, går jag och frågar i receptionen.
    "Nä, José Luis är inte här i dag. Du ska gå till en annan läkare. Han sitter på fyran, i andra korridoren."

Jag väntar utanför mottagningsrummet. När läkaren ropar in nästa patient sticker jag in huvudet, förklarar att min läkare inte är på plats och att jag har blivit hänvisad hit istället.
    "Ja, jag har ropat på dig två gånger."
    "Men jag satt ju i ett annat väntrum och väntade. Jag visste ju inte att jag skulle hit."
    "Sätt dig igen, så ropar jag upp dig om en stund."

Efter 40 minuter får jag komma in. Läkaren hade hunnit glömma bort mig.
    Jag berättar att jag behöver provresultaten från sjukhuset i Riotinto.
    "Det går tyvärr inte. Deras dataprogram ligger nere, har gjort det sedan i går. Om det hade varit din allmänläkare som hade beställt provet hade jag kunnat se resultatet, men inte om det är Sevilla som har beställt det."
    "Men vad gör jag då? Jag har ju tid om två och en halv timme i Sevilla, och då måste jag ha med mig provresultatet!"
    "Mhm... Följd med här."
    Jag föjer efter till andra änden av vårdcentralen, blir avsläppt hos en dam. Hon och en kollega börjar ringa till labbet i Riotinto för att få dem att faxa över resultatet. Lönlöst. Jag ser på klockan och förstår varför: de frukostfikar vid den här tiden. Och statligt anställda som frukostfikar kan göra det mycket länge. Efter en halvtimmes ringande måste jag åka, om jag inte ska komma försent till Sevilla.
    "Här har du telefonnumret om du vill fortsätta ringa på egen hand. Annars kan du åka förbi sjukhuset i Riotinto och få resultatet därifrån."
    Jag tänker på omvägen det skulle bli. Inte en chans. Jag skulle bli så himla försenad till Sevilla då.

Åker hem först, tar en snabb macka, hade inte hunnit äta frukost innan jag åkte förut. Åker sedan till Sevilla.

Egentligen tar det inte mer än en timme och en kvart att åka till Sevilla, men om man kommer efter kl 9.30 finns ingen plats i sjukhusets parkeringsgarage, och man måste parkera mycket långt ifrån, så man behöver åka ca två timmar innan läkartiden.
    Jag hinner i tid, 12.20 är jag på plats. Men som vanligt har läkartiden på lappen ingen betydelse, och jag kommer in 13.50. Utan blodprovsresultaten, naturligtvis.

Jag stannar på bensinmacken i Las Pajanosas. Utomhus och inne på macken skrålar en rockig verson av Stilla natt på så hög volym att jag inte hör vad tjejen säger, hon som kommer fram för att tanka min bil. Jag köper en chipspåse och parkerar under ett citronträd och läser en stund för att börja andas normalt igen. Chips och mysbok, det hjälper för stunden.

Klockan är halv fem när jag äntligen är hemma, kan äta lunch och börja jobba. Jag som borde ha varit igång sedan 8 på morgonen.
    Det här stressar mig kolossalt. När ska jag ta igen all den här tiden?!
    Att säga att jag kände mig trött och missmodig när jag kom hem är en grov underdrift.

Ja, det här är en berättelse utan slut. Det är bara en glimt ur vardagslivet i Spanien, hur det kan se ut. Åsikter om detta? Visst är det enklare i Sverige, jag minns väl inte fel?

På fantastisk resa i Danmark och Sverige!

Lilla D och jag är på äventyr! i Danmark och Sverige!

Egentligen skulle vi ju ha åkt alla tre, denna spanska långhelg, men blodproppen satte stopp för Jesús, vilket i sin tur satte stopp för min överraskning att ge honom en biljett till Wagners Rehnguldet på Göteborgsoperan, som han hade älskat...

Men men. Disa och jag är iväg!

Vi åkte halv två på natten från Sevilla. Jesús körde oss till Malaga så att jag kunde sova. Och det gick så himla bra! Inga problem med bagaget, ingen lång, tröttsam väntetid på flygplatsen (vi blev tydligen bland de sista som gick ombord?!) lite folk på planet, D och jag sov nästan hela vägen... Otroligtsmidigt alltihop. Och D hann inte ens undersöka allt i ryggsäcken. Inför flygresorna preparerar jag hennes blå Pippiryggsäck med små leksaker som hon kan greja med på planet, pch olika sorters godis, typ tuber och pulver som sprakar.

Vi landade i Aalborg i Danmark, tog buss till centrum, åt korv och köpte saltlakrits, alla var vänliga, till den grad att en tant på bussen betalade min biljett eftersom det inte gick att betala med kort och min sedel var för stor. Disa pekar på varenda juldekoration, och vår busschaufför bar tomteluva. Sedan tog vi buss till Fredrikshamn.

Där åt hamburgare på ett helmysigt hamburgerställe och checkade sedan in på vårt badhotell, Scandic The Reef. Och där testat alla pooler utom utomhuspoolen (den tog vi nästa dag) under fyra timmar, och Disa sover som en sten nu. Hon älskar att bada, men i Spanien finns bara inomhuspooler för motionssim, där kan man inte gå ohc bada med sina barn för nöjes skull. Så trist! Och när vi sov på ett hotell med en liten poolavdelning (i Spanien) fick vi varken bada bastu eller bubbelpool på grund av någon löjlig policy att barn kan bli yra av värmen(!?). Men här var det ingen som körde bort oss! D är så förbannat modig, hon kan inte simma men gör det ändå, trots att hon bara är under vattnet, simmar fram och tillbaka mellan olika kanter utan att kunna lyfta huvudet och hämta luft. Hon älskar att vara under vatten! I stora pollen blev det ändå simpuffar, så klart.

I dag har vi ätit frukost på hotellet, badat en stund och sedan gick vi till hamnen för att ta båten till Göteborg. Det var många år sedan jag gjorde den resan!

Det är så roligt alltihop! Vi lämnade väskor och tjocka jackor i garderoben och gick sedan till caféet och beställde mat. Det spelades julmusik och Disa uppmärksammar varenda juldekoration. Vi har köpt godis i butiken och Disa har fått ett blått halsband med en liten häst, hon älskar det. Nu leker hon i ett superroligt lekrum medan jag äter dillchips (mmmmm!) och finsk choklad. Det är varmt och gott och julmysigt, och så mörkt att man inte längre ser skummet på vågorna, tänk att det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen!

I Göteborg blir vi mötta av moster och sedan tar vi in på ett vandrarhem. I morgon kommer bror med sambo med nattbuss från Uppsala, vi ska gå på julmarknad och jul på Liseberg och jag ska tanka mig full av svensk jul. På söndag träffar vi Tove innan vi tar flyget tillbaka till Malaga på kvällen.

Vilken fantastisk resa! Det är ju lätt att bli besviken, att något inte uppnår förväntningarna när man har sett fram emot det mycket, och gissa om jag har sett fram  emot den här resan, under de förfärliga månaderna som har varit... Men det kan inte bli bättre än så här. Vilken julklapp till mig själv!

Nåja, om det hade snöat istället för att regna hade det blivit en gnutta ännu bättre ändå :-)

Högerextremt parti framåt i Andalusien

Tänk att ni är kvar och läser, trots att jag har skrivit så lite på sista tiden! Det går ju inte att stå emot det gäng kommentarer som jag har fått, jag får sådan lust att skriva mer :-)

Och nu ska det handla om valet i Andalusien, eftersom det är samtalsämnet här hemma i veckan.

Jesús är så upprörd efter söndagens val. Det har gått väldigt bra för det högerextrema partiet Vox, som knappt ingen kände till tidigare, och han har suttit och läst deras partiprogram och spottat och fräst som en katt över det.
Det är inte så mycket i programmet som förvånar mig efter Sverigedemokraternas framfart i Sverige, men det chockar Jesús.

Det verkar i alla fall bli ett maktskifte i Andalusien. Från att ha styrts socialistiskt sedan Spanien blev demokratiskt i slutet av 1970-talet till att högerpartierna troligtvis slår sig samman med Vox. Även om inget är klart än. Jesús oroar sig för sin arbetssituation, som kan komma att ändras om socialisterna försvinner. Han har ingen tillsvidareanställning i skolan.

Jag tycker att det mest intressanta är att bara drygt 58 % av väljarna har gått till vallokalen. Men detta pratas det inte om alls, som om detta inte vore ett problem. Jag är helt övertygad om att en av anledningarna till det låga valdeltagandet är att det är så många val i Spanien! Det är ju val nästan varje år! Kommunval, regionval, riksdagsval, EU-val. Varför inte ta EN valdag istället för att sprida ut det så här? Jag fattar det inte. Men så är det med många saker i Spanien. Obegripligt, dyrt och oeffektivt.


Hm. Det här inlägget är nog rätt tråkigt för de flesta.

Nästa blir mer intressant, jag lovar :-)

Tapas, nötter, orientering och ett efterlängtat möte

Jag har skrivit så lite den senaste tiden att jag inte ens tar med kameran ut längre. Det måste jag ändra på. Det hade varit kul att ha bilder från den här dagen!

Alltså, lördagsplanen var att städa huset och göra måstegrejer för att nästa vecka ska börja lugnt. Vi skulle bara ut i skogen och plocka kottar och pinnar först, att ha att tända brasan med. Och tja, varför inte ta en utelunch? Den där lilla restaurangen i Galaroza, till exempel, den som är så trevlig.

Vi kom tidigt och ägaren häpnade över hur stor Disa blivit, och undrade varför Jesús hade kryckor. Jag häpnade över att han kom ihåg oss, vi har nog inte ätit där på ett år åtminstone. Jättegott och kul och billigt, ett väldigt bra besök helt enkelt! Ensaladilla, patatas bravas, croquetas, bläckfisk, kött med svampsås, glass till efterätt... Oj, vad mätta vi blev!

Jesús hade ingen lust att åka någon annanstans än hem och sova siesta efter det, men vi svängde in i Fuenteheridos i alla fall. Kottar behövdes, och jag skulle köpa valnötter från trakten.

Vilken otrolig folksamling vi möttes av! Vad var på gång? Vi fattade snart att den orienteringstävling som Disa och jag eventuellt skulle var med i hade lockat mängder av folk, och de spenderade hela dagen i Fuenteheridos. Det var fortfarande två timmar kvar till start, och folk samlades runt den enorma paellapannan för att äta lunch. Jesús blev ideligen stoppad av lärarkollegor och föräldrar och ungar som undrade när han skulle komma tillbaka till skolan. Han jobbar ju i Fuenteheridos det här året.

Även jag kände några stycken, den goa punkmamman som hade campingrestaurangen, till exempel, och jag pratade lite med Jesús ena chef, vars hund Vargen försökte döda häromdagen. Men det var en speciell person som jag spanade efter... Någon som Jesús pratat om sedan början av läsåret, en som jag inte trodde att jag skulle få träffa igen. Det är den fantastiske barnmorskan som var med när Disa föddes. Otroligt nog har även han flyttat hit till bergen, precis som vi, och ett av hans barn går i Jesús klass. Och tänk, han VAR där! Lite gråare, mer skägg, men samma ögon...
(Jag skrev om honom här och här.)

Men jag ska inte gå in på det mötet nu (men det var väldigt roligt att få träffa honom igen). Disa och jag var med i orienteringstävlingen, i familjeklassen. Det är så ovanligt med orientering i Spanien att ingen vet vad det är, men just här i bergen finns otroligt nog en orienteringsklubb. Och att jag, en svensk från Orienteringslandet Sverige var med, väckte uppmärksamhet :-) Kontrollerna var bara i byn för oss som tog det lugnt, men det var inte så bara, det var många år sedan jag orienterade, och det var svårare än jag trodde att använda en orienteringskarta i en by. Och här går de upp och ner för backar hela tiden. Dessutom var det en massa specialuppgifter. Jättekul var det, men D och jag gick tillbaka till Jesús på torget efter drygt en timme när mitt blodsocker sjönk, det började mörkna, Jesús satt glad på en bänk vid punkmammans godisstånd och hade en pappåse med böcker bredvid sig.

Visste ni förresten att man inte stämplar längre vid kontrollerna, utan använder en liten elektronisk pinne som man stoppar i ett hål?

Disa lekte med några ungar på torget, det kom fler och fler som gick i mål, jag gick och kikade på de frestande jättekorvarna i småbutikerna. När vi frös alla tre bestämde vi oss för att åka och handla och sedan åka hem, men så såg vi hur det rök från ståndet där det hade serverats paella och senare bakverk. Nu bjöds det på rykande het buljong, som värmde så gott.

Det var en väldigt rolig dag, och vi som har tänkt att vi vill flytta till Fuenteheridos är nu övertygande. Vilket speciellt ställe det är!

Blodproppen

Det finns en fortsättning på det där trista inlägget om Jesús olycka och min stress. Ni vet, jag gick ju och räknade dagarna tills de skulle ta bort gipset, i tron att allt skulle bli bra sedan. Ja. Men nej. Två dagar efter att gipset var borta gick han och fick en blodpropp i benet.

De lugnaste dagarna på hans första tre veckor långa sjukskrivning på grund av blodpropp, var märkligt nog när han var inlagd på sjukhuset. För då var det en person mindre att ta hand om, och jag kunde äta ett päron vid datorn istället för lunch, för att försöka hinna ikapp med jobbet (omöjligt). Sedan fick han komma hem, med stränga order att inte röra sig överhuvudtaget, förutom att gå på dass, och åka till sjukhuset i Rio Tinto var fjärde dag för blodprov.

Det har varit en ren mardröm. Flera gånger om dagen har jag varit tvungen att stanna upp och andas, eftersom jag inte lyckas dra in tillräckligt med luft för att det har varit så stressigt. Men det vände förra måndagen. Jag är en seg person, men då höll jag på att knäckas, gränsen var nästan nådd, och jag bestämde mig för att köpa flygbiljett till min bror så han kunde komma och rädda mig. Den kvällen var jag så lugn att jag jag satte mig och såg en serie med Jesús istället för  att jobba innan jag la mig. Och på onsdagen samma vecka var J på läkarbesök, och fick efter det börja gå igen. Ja, mer än så, han får röra sig utanför huset, köra, göra saker. Lite i taget har han kunnat släppa kryckorna alltmer, har kört själv till läkaren en gång, kan ta hand om Disa, diska, laga mat...

Vi firade med ett restaurangbesök i en närliggande by. Ett rustikt ställe där en stor tant grillade vårt kött över den stora öppna brasan inne i restaurangen.

Man kan ju tycka att allt borde vara bra nu, Jesús rörlig, om än väldigt långsam, men stressigt fortsätter det att vara. Främst för att jag inte hinner jobba som jag borde på grund av en massa egna läkarbesök. Så mycket tid som ska tas igen... Men det tar vi någon annan gång.

Kunskapshålet

- Det är så svårt! Hahahaha!!!! Det är så svååårt! ropar jag och slår mig på benen, samtidigt som jag skrattar högt, för jag håller på att bli tokig!

Jag har just avslutat ett telefonsamtal med Jesús revisor-kusin Marina. Tillsammans försöker vi reda ut vad jag ska fakturera min svenska arbetsplats. Jag har fått en modell på vad svenskar i Sverige brukar fakturera, men här i Spanien har vi andra skatter, och jag har så svårt att fatta!

Jag har pratat med en annan svensk som fakturerar, och en spanjor, jag har frågat på spanska skatteverket, socialförsäkringskontoret och ett slags nyföretagarcentrum. Jag har ringt svenska ambassaden i Madrid. Det är så svårt!

I mitt mörka förflutna hjälpte jag till på pappas bokföringsbyrå. Det var helt fel ställe för mig, och det tråkigaste jag har gjort i mitt liv. Jag vet inte om det handlar om en tidsperiod om månader eller dagar, för mig känns det som det var tid som aldrig tog slut, och jag räknade minutrarna som jag hade jobbat och minutrarna som jag hade kvar innan jag kunde cykla hem.

Visserligen fick jag enkla arbetsuppgifter, och klarade av dem även om det var tråkigt... Men aldrig mer bokföring för mig.


Gör det lätt för mig! Bara säg vad jag ska göra, så gör jag det! För hög skatt? För låg? Strunt samma, bara säg en siffra som jag kan skriva på pappret! För jag kan inte tänka ut detta själv!

Jesús olycka - allas olycka

- Jag har pratat med min chef. Det finns ingen som kan skjutsa hem mig i morgon. Kan du? Vid tre?

De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.

Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.

I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...

Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.

Kl 22.15 - middag hos svärfar

Jesús pappa är suverän på många sätt.
Varje fredag som vi kommer till Sevilla har han lagat mat till oss. När han är hemma visar han oss grytor och små lådor med bästa, andalusiska vardagsmaten; kött som kokat jättelänge i tomatsås, andalusisk potatissallad, böngrytor, aubergine i olivolja och vitlök, ris med skaldjur...

Om han inte är hemma, om han måste åka iväg och passa barnbarn över natten, lagar han alltid något till oss innan han åker. Och hans mat är alltid fantastisk god. Hur trött jag än är, när jag har jobbat sent till exempel, gör Juans mat alltid gott.

Ikväll var han inte hemma, han var ute med kompisar på någon bar (80-åringar här gör sådant) och skulle komma hem sent, så han ringde för att förklara kvällens middag. Återigen var jag så trött att jag knappt orkade ta mig till sängen, där Disa resan sov, ändå värmde jag lite kyckling- och grönsaksbuljong (tillagad med tanke på Jesús känsliga magsjukemage) med lite småpasta som Juan hade ställt fram bredvid spisen. Han hade också ställt fram en gul, glad påse med chokladnötter till Disa.
- Och det finns frukt i kylen, bananer och aprikoser, sa han i telefon.
- Okej. Och du behöver inte ha bråttom hem. Jesús är och spelar, Disa sover och jag ska lägga mig så fort jag har ätit.

Det är en fördel när han inte är hemma vid middagstid. Jag kommer i säng mycket tidigare, Disa också när hon är vaken (Jesús repar alltid med sin grupp sena fredagskvällar). Middag med Jesús pappa innebär ännu senare middag, prat och sänggående tidigast kl 24. Det är extra jobbigt när Disa är vaken.

I morgon måste jag upp tidigare än andra lördagar. Jag ska guida en turistgrupp i Sevilla, och det ska bli 38 grader varmt, så vi startar lite tidigare.

Trevlig lördag på er!

Namn-problem

Jag borde skratta åt det, men just nu, i denna stund, är jag så FÖRBANNAT TRÖTT på att alla spanjorer ska heta likadant! Vad är det för fel på att variera sig? Varför inte börja använda nya namn?

Hade för en halvtimme sedan en lång, oroande konversation med Jesús systerdotter på WhatsApp, när jag trodde att det var barnvakten jag pratade med.

Känner jag mig dum? Ja.

Men okej då, allt är löst, det är inte Jesús som har varit otydlig. Barnvakten hade visst uppfattat att det är klockan 8 på morgonen, och hon kommer inte att vara upptagen med att lämna andra barn till skolan vid den tiden.



Om någon är nyfiken på vad jag sysslat med det senaste, kan ni läsa ett innehållsrikt inlägg som Tove har skrivit. Jag har ju tänkt skriva lite själv, men har märkt att inläggen dröjer... :-)

Hemkomst, och på väg igen

Att komma hem till huset i Aracena efter flera veckor i Sverige var ren lycka. Jag skulle visserligen jobba tre dagar till, men detta att vara hemma! Vi gick runt och bara njöt. Jesús hade nöjet att gå och köpa frukost i vår närbutik, och berättade glatt om alla bekanta han pratat med, och okända som hälsat, som man gör här.

På helgen hade vi vänner på besök, sex vuxna och tre barn var vi, och Disa lekte hela tiden. Vilken skillnad mot hennes ensamma tid i Sverige.

Nu har jag semester och vi är på väg i bil mot Pyrinéerna. I natt sov vi på ett motell nära Madrid och nu åker vi genom Don Quijote-land, med torra, gula slätter runt omkring, med de höga Monfragüe-bergen som en blå vägg till vänster, och minns när vi besökte Quijotes knubbiga, vita väderkvarnar, det fantastiska muséet för abstrakt konst i Cuenca, och katedralen i Toledo. Madrid har jag ingen längtan att besöka mer, men de här platserna...  Men det får bli en annan resa.

Pusselpackning

Jag är en jäkel på att packa. Jag kan få med orimliga mängder på resorna tillbaka från Spanien.

I väskorna ligger bakingredienser, kläder till Disa, och böcker. Mest böcker. Jag går i second handaffärer och bokhandlar, och den här gången gjorde jag en härlig beställning om 13 böcker på nätet, nu när jag slipper betala dyr frakt till Spanien.

Men böcker är tungt. Jesús suckar när han ser alla böcker, som jag pusslar med, lägger i och ur de tre väskorna.
- Ja, du kunde ju ha blivit tillsammans med någon som köper kläder istället. Det är ju lättare, säger jag.
- Det är inte bara det. Har du tänkt på hur vi ska få plats med böckerna i huset? Det finns ju inte plats för dem vi har ens.
- Vi får hyra ett större hus.

Mitt pusslande fortsätter. Jesús har packat medan jag har jobbat. Han har vägt så att varje väska väger max 23 kilo. Det är bara det att väskorna inte får väga mer än 20, upplyser jag honom om när jag kommer hem.

Pusselpussel.
Jag offrar handbagageväskan på hjul, proppar den full med böcker, den får gå som incheckat bagage istället. Titta, vi får ha extra handbagage, då får sovsäcken bli ett handbagage, så tar vi bagen som den låg i till matsäcken.

Pusselpussel.
De tio små svenska jordgubbsplantorna läggs i den nu tomma bokkartongen. Sockar och klänningar kilas in i springor. Vad är detta? Jesús kartong med tio kilo vinylskivor?!

Pusselpussel.
Det gäller att ta på sig de tyngsta, mest skrymmande kläderna. Jacka med många fickor kan rymma mycket grejer.

Det kommer att bli en lång resdag. Taxin kommer om fyra och en halv timme. Vi kommer att vara på resa i 17 timmar innan vi kommer hem. Landet-Lidköping-Herrljunga-Borås-Landvetter-Malaga flygplats-Malaga tågstation-Sevilla-Triana-Aracena. Det blir mycket kånkande av väskor. Många lyft. En tung dag.
Dags att sova.

I Sverige

Ja minsann, vad har jag gjort den senaste månaden då?
Jo, åkt till Sverige, och här är vi nu, vecka två, en och en halv vecka till.

Det var lite konstigt, för medan jag alla andra år har räknat dagarna till Sverigeresan, så hade jag egentligen ingen lust att åka den här gången. Mycket märkligt. Vad var detta?

Största anledningen är väl att jag trivs så bra i Aracena. Varför skulle vi lämna allt detta nu, när det fanns så mycket roligt? Och utomhusbion hade just dragit igång, och det hade börjat komma avocado i ekologiska grönsakskorgen som vi prenumererar på, och nu var det perfekt att sitta ute på tapasbarer på kvällarna, och vi skulle ju besöka den där andra restaurangen med pool, och åka till kusten... Jag som har avskytt somrarna i Spanien, det ändrades när vi flyttade till Aracena.

Sedan var förra resan i lite för färskt minne, i jul, när jag fick missfall.

En tredje anledning var nog huset där vi skulle bo i Sverige.

Vi har bytt hus med en annan familj. Jag satte ut en liten annons, och fick svar, och när jag fick veta var huset ligger tänkte jag Nej, aldrig i livet. Huset ligger nästan granne med mitt hem där jag växte upp, och som vi fick sälja när pappa dog, och jag har inte ens närmat mig området sedan dess.

Milagros, som förlorade sin bror i en olycka i Sevilla kände samma sak om den staden tills hon tvingade sig själv att åka dit, och sa att det skulle bli bra terapi... Och hon fick rätt.
Och huset som vi får låna är mycket bra, och läget kan knappt bli bättre.

Jag jobbar medan vi är här, så jag försöker utnyttja tiden efter kl 17 till max, samt helgerna, och jag är så himla, himla trött just nu.

Disa längtar hem och har frågat nästan varje dag varför vi är här och när vi ska åka hem. Hon är väldigt ensam, hon är ju med Jesús på dagarna medan jag jobbar. Jag tänker mig att det är så annorlunda för hennes kompisar som har morföräldrar i Sverige, som är med barnbarnen när de kommer och hälsar på i Sverige. Disa har ju ingen sådan kontakt, och det är väldigt tråkigt. Svenskan går inte heller framåt, av samma anledning.

Just nu sover hon, och Jesús har åkt på festival i Småland med en hårdrockskompis från Falköping. Jag är alldeles själv, och det är så skönt. Ville passa på att blogga lite, och läsa kanske, se en serie? Sådant som jag inte hunnit de senaste två veckorna?  Men jag är så himla, himla trött...