Ineffektiva Spanien stressar mig mer än något annat nu

Den senaste tidens, och framför allt dagens, händelser i det fruktansvärt ineffektiva Spanien fick mig sänkt. För visst är det ineffektivt? Visst har jag väl rätt? Kommentera gärna, ni som orkar läsa igenom hela inlägget. Det handlar om läkarbesök.

Vecka 1:

Torsdag, besök hos specialisten i Sevilla: "Du får en ny tid om två veckor,. Du ska ta de här proverna tills dess", säger hon och ger mig en bunt papper på allt som ska analyseras.
"Det är långt för mig att åka till Sevilla. Kan jag ta proverna på vårdcentralen i Aracena?"
"Javisst."

Fredag. Vårdcentralen i Aracena, jag ska beställa tid för provtagning.
"Vi tar bara prover på tisdagar här."
"Jaha, då vill jag ha en tid på tisdag."
"Hahaha, det går inte, det är fullt! Men du kan komma den 8 januari, då finns det tid."
"8 januari!? Men läkaren måste ha resultatet den 12 december!"
"Varför kom du inte tidigare då?"
"För att läkaren beställde proverna i går!"
"Då får du åka till sjukhuset i Riotinto."

Vecka 2:

Måndag, sjukhuset i Riotinto, en halvtimmes körtid hemifrån, samt tjugo minuter för att hitta parkering. Väntsalen för provsalen är smockfull. Jag tar nummerlapp. Ger upp efter en timme, kön rör knappt på sig. Jag måste hem, första eleven ringer om en timme, och jag måste dessutom lämna bilen till Jesús, som har SITT läkarbesök här på sjukhuset i Riotinto om två timmar.

Tisdag. Tillbaka i väntsalen i Riotinto. Kalendern avbokad, inga elever ringer i dag. Jag kan stanna tills provet är taget. Lika mycket folk i väntrummet, och det rör inte på sig alls. På en timme får tre patienter komma in, och jag förstår att personalen har gått för att frukostfika.
    Klockan tolv är allt klart och jag köper en baguette i brödaffären innan jag kör hem för att jobba, jag får äntligen äta frukost.
    Just det, en påminnelse från damen som stack mig i armen: "Eftersom det är en läkare i Sevilla som har beställt provet och inte din allmänläkare, så kommer provet inte att synas i deras dator. Du måste beställa tid hos din allmänläkare för att hämta resultatet och ta med det till Sevilla själv."


Vecka 3:

Onsdag. Direkt efter provtagningen förra tisdagen beställde jag tid hos allmänläkaren för att få den första tiden på förmiddagen. Eftersom det har varit två helgdagar emellan ville jag ha tid samma dag som jag skulle till Sevilla, så att resultatet verkligen hinner komma.
    Märkligt nog är jag ensam i väntrummet klockan nio.
    Efter 17 minuter, utan att läkaren har synts till, går jag och frågar i receptionen.
    "Nä, José Luis är inte här i dag. Du ska gå till en annan läkare. Han sitter på fyran, i andra korridoren."

Jag väntar utanför mottagningsrummet. När läkaren ropar in nästa patient sticker jag in huvudet, förklarar att min läkare inte är på plats och att jag har blivit hänvisad hit istället.
    "Ja, jag har ropat på dig två gånger."
    "Men jag satt ju i ett annat väntrum och väntade. Jag visste ju inte att jag skulle hit."
    "Sätt dig igen, så ropar jag upp dig om en stund."

Efter 40 minuter får jag komma in. Läkaren hade hunnit glömma bort mig.
    Jag berättar att jag behöver provresultaten från sjukhuset i Riotinto.
    "Det går tyvärr inte. Deras dataprogram ligger nere, har gjort det sedan i går. Om det hade varit din allmänläkare som hade beställt provet hade jag kunnat se resultatet, men inte om det är Sevilla som har beställt det."
    "Men vad gör jag då? Jag har ju tid om två och en halv timme i Sevilla, och då måste jag ha med mig provresultatet!"
    "Mhm... Följd med här."
    Jag föjer efter till andra änden av vårdcentralen, blir avsläppt hos en dam. Hon och en kollega börjar ringa till labbet i Riotinto för att få dem att faxa över resultatet. Lönlöst. Jag ser på klockan och förstår varför: de frukostfikar vid den här tiden. Och statligt anställda som frukostfikar kan göra det mycket länge. Efter en halvtimmes ringande måste jag åka, om jag inte ska komma försent till Sevilla.
    "Här har du telefonnumret om du vill fortsätta ringa på egen hand. Annars kan du åka förbi sjukhuset i Riotinto och få resultatet därifrån."
    Jag tänker på omvägen det skulle bli. Inte en chans. Jag skulle bli så himla försenad till Sevilla då.

Åker hem först, tar en snabb macka, hade inte hunnit äta frukost innan jag åkte förut. Åker sedan till Sevilla.

Egentligen tar det inte mer än en timme och en kvart att åka till Sevilla, men om man kommer efter kl 9.30 finns ingen plats i sjukhusets parkeringsgarage, och man måste parkera mycket långt ifrån, så man behöver åka ca två timmar innan läkartiden.
    Jag hinner i tid, 12.20 är jag på plats. Men som vanligt har läkartiden på lappen ingen betydelse, och jag kommer in 13.50. Utan blodprovsresultaten, naturligtvis.

Jag stannar på bensinmacken i Las Pajanosas. Utomhus och inne på macken skrålar en rockig verson av Stilla natt på så hög volym att jag inte hör vad tjejen säger, hon som kommer fram för att tanka min bil. Jag köper en chipspåse och parkerar under ett citronträd och läser en stund för att börja andas normalt igen. Chips och mysbok, det hjälper för stunden.

Klockan är halv fem när jag äntligen är hemma, kan äta lunch och börja jobba. Jag som borde ha varit igång sedan 8 på morgonen.
    Det här stressar mig kolossalt. När ska jag ta igen all den här tiden?!
    Att säga att jag kände mig trött och missmodig när jag kom hem är en grov underdrift.

Ja, det här är en berättelse utan slut. Det är bara en glimt ur vardagslivet i Spanien, hur det kan se ut. Åsikter om detta? Visst är det enklare i Sverige, jag minns väl inte fel?