Den heliga, spanska påsken

Nu när jag berättar för Disa om påsk, slår det mig hur annorlunda den spanska påsken är jämfört med den svenska. Medan vi i Sverige klär påskris, gömmer påskägg, har kycklingar, kaniner, häxor och fjädrar som symboler, är den spanska påsken enbart religiös. Allvarliga påskprocessioner, då madonnan och kristusstatyn tas ut ur kyrkan och bärs runt i byn.

Det är vackert, och festligt. Massor av människor går ut på gatorna för att se de långa processionerna. De flesta är uppklädda. Unga tonåringar går runt i kostym och slips eller snygga klänningar med matchande klackar, drar runt i kompisgäng på stan och kollar på processioner.

Processionerna i Sevilla är väldigt mäktiga och lockar besökare från hela Spanien, men det blir så OERHÖRT mycket folk! Jag orkar inte sådana folkmassor längre. De är skrämmande.

Så jag stannar gärna i Aracena för att se någon eller ett par processioner. Favoriten är den som avgår på skärtorsdagskvällen, uppifrån kyrkan på berget.

Det här året fick jag med Disa och Jesús. Disa är liten och hade glömt sedan förra året vad semana santa är, så hon förväxlade det hela tiden med de tre vise männen-paraden på trettondagen.

Det är inte bara de tre vise mänenn som man får karameller av. En el nazarenos - botgörare, gömmer karameller i sina fickor att ge till barnen. nazarenos, botgörarna, kan man få karameller av, åtminstone om man håller sig framme. Eller, man får be om det. Jesús och jag tyckte att det var så pinsamt att gå fram med Disa och be om en karamell till henne att hon bara fick en enda, ända tills någon i ledet av botgörare väste "Disa. Diiiisa! Kom! Det är Pablo!"
Det var Disas klasskompis Pablo som gick i ledet, med sin mamma bredvid, och av Pablo fick Disa en karamell. Men hon var mycket skeptisk. Det går ju inte att se vem som finns innanför dräkten.

Disa älskade det. Hon såg kristusfiguren bäras ut. Jag förklarade hur tungt det är, och att de som bär kolossen inte ser någonting eftersom de är inne i den. Och att det går så långsamt för att bärarna behöver vila ofta.

Vi såg hur bärarna rörde kolossen i takt med musiken.
Jag pekade ut de olika instrumenten för henne.

Nästa led med botgörare kom.
Vi kände doften av rökelse, och såg röken.

Madonnan hade burits ut ur kyrkan, och besjungits, vi hade hört flamencosången. Nu närmade hon sig platsen där vi stod.

När vi såg madonnan på väg bort var det dags att röra på sig. Vi gick runt borgen. Det är alltid en glädje att vara här uppe, och se de olika platserna i byn högt ovanifrån.

Fast Disa tyckte inte det. Hon var otålig, ville ner till byn där processionen långsamt rörde sig, se allt igen. Vi gick ner, såg kristusfiguren på ett välbefolkat torg; Plaza Alta, tänkte på hur vackert det vore att se processionen på väg uppför berget några timmar senare, i mörkret med alla levande ljus tända. Men det får bli något annat år.

Påsk i Portugal

Det var en av de bästa påskaftnar jag varit med om.
Vi vaknade ganska sent på lördagsmorgonen alla tre, och funderade på vart vi skulle åka.
Det blev söderut, till Algarvekusten i Portugal.

Disa sov en bra stund i bilen, vi åkte över bron till Portugal, och var strax framme vid favoritrestaurangen O Infante i Castro Marim.

Där blir man aldrig besviken.
Vi kalasade på gott bröd med tillbehör medan vi väntade på förrätten. Det var ett stort fat med enorma musslor i champagnesås. Det var så gott, så gott!

Jag tänkte, som alltid, prova något nytt från menyn, men det blev, som alltid, Bacalao a Bras som de gör så bra där. Jesús beställde bläckfisk, och blev ganska förvånad när han fick i en hel, stor bläckfisk.Disa brukar gilla bläckfisk, men här åt hon bara en liten bit. Jesús fick i sig hela.

Eftersom man alltid får stora portioner var det ingen av oss som orkade äta upp. Fanns ingen möjlighet. Vi åt och blev så mätta att vi satt och fnittrade. Men det finns alltid utrymme för en liten efterrätt. Disa hade sett ut en kul glass åt sig, och Jesús och jag delade på citrontårta med maräng.

Därefter åkte vi till närmsta strand.
Vi gick förbi strandrestauragerna och tänkte, att där vore trevligt att äta, någon gång, samtidigt som det inte var angenämt att tänka på mat så snart efter lunchen.

Det var så roligt att vara där med Disa! Hon letade snäckor och sprang och aktade sig för vågorna, så lyckligt som om det var första gången hon såg havet och stranden. Vi åker inte så ofta...

Den här vågen fick henne att ramla i det kalla vattnet, och sedan satt hon insvept i min enorma ylletröja medan Jesús hämtade torra kläder åt henne i bilen.

Nästa stopp på utflykten blev staden Tavira.

Vi gick längs vattnet och tittade på båtar och Disa frågade om fisknät och bläckfiskburar. I den lilla parken åt vi glass. Jesús och jag delade på en himmelskt god choklad- och kolaglass med flingsalt.

Disa tittade på en gatukonstnär täckt av lera, hon trampade ner med foten i en fontän, vi gick upp till borgen...
Det var såå härligt alltihop! Vi bara njöt! Alla tre!

Portugal-besöket avslutades inne på stora Continente där vi handlade portugisiska korvar, drycker och annat kul, innan vi åkte hem igen.

En absolut perfekt påskafton.

 

Strandutflykt och nya vänner

När jag passerat Campofrío visade det sig att vägen till Riotinto var avstängd på grund av regnet. Denna huvudväg. Jag måste passera Riotinto för att ta mig vidare. Vad skulle jag göra?
Google maps i telefonen var inte till någon hjälp, eftersom alla alternativ för att åka till Almonte gick via Riotinto.

Jag skulle få åka världens omväg. Som om det inte vore långt nog från Aracena till Almonte!
Men först frukostpaus för att försöka bli på mindre dåligt humör efter detta bakslag. Det var ett vackert ställe. Jag stannade till precis där byn tog slut för att äta medhavd matsäck. Och solen sken.

Det var tredje gången jag träffade Tove sedan hon kom till Spanien. Hon och hennes lilla familj var och hälsade på här i Aracena, Och detta var mitt andra besök hos henne i Almonte, för vi skulle jobba ihop. Och efter jobbet, lagom tills det började regna, åkte vi till stranden några mil bort. Det var längesedan jag såg havet.

Det har stormat så mycket att massor av bryggor, gångvägar och strandbarer har förstörts de senaste veckorna. Premiärminister Mariano Rajoy hade samma dag besökt ett av de förstörda områdena, inte så långt ifrån där vi var, och nu var ett tv-team här på vår strand och skulle filma.

Det är så roligt att ha bloggen, trots att jag inte alls har tid just nu, men just kontakten med andra... Det är ju det som gör det.

Och ibland stannar det inte vid kommentarer. Nu har jag fått både jobb och en kompis genom bloggen. Det händer ju inte så ofta. Att få en kompis så där. Inte för mig i alla fall. Tove sa, medan hon diskade våra smutsiga tallrikar, att hon är en sådan som rycker tag i folk och börjar prata. Jag är hennes motsats. De flesta vänner jag har är sådana som har ryckt tag i mig av någon anledning. Milagros är också en sådan som ryckte tag i mig och tyckte att det var värt besväret. För några timmar sedan satt jag i hennes kök medan Disa sprang runt och lekte med Pedro och Cristian. Vi drack te och åt bakverk som Milagros mamma tagit med från norra Spanien, och pratade pratade pratade, och skrattade åt vredesutbrott, trötthet och trista födelsedagstårtor från snabbköpet.
Tove pratar jag med så mycket att hon nästan har slutat skriva på bloggen, för hon har redan berättat allt för mig :-) Nej då, inte riktigt.

Ibland har man tur och får in bra personer i sitt liv. De flesta som har funnits i mitt liv är kvar i Sverige, och det kändes nästan som om jag slutat prata och skratta under en lång tid, eftersom inga liknande personer dök upp här i Spanien. Ändå händer det att man trillar på någon ändå. Eller att någon rycker tag i en. Någon öppnar sig. Inget är för privat. Någon tycker om att ses och göra saker tillsammans.

Så mycket lättare och roligare det är med vänner!

Disa, den gula glassen och språket

Så kom solen igen. När det regnar så här mycket som det gjort de senaste veckorna tar man vara på solstunderna.
Jag tog med Disa och köpte glass, sedan åkte vi upp till slottet på berget.
Det är skönt att inte behöva vara inne. Dagen innan, när det regnade så mycket, hällde hon aska på Vargen, och när jag (inte lugnt och tålmodigt) förklarade att det inte är bra för Vargen, för han slickar i sig askan och får den i magen, hällde Disa upp ett tvålbad i handfatet, och jag upptäckte henne just när hon försökte dra ner katten i vattnet för att tvätta honom ren.

Den här ungen. De arbetar med bokstäver i skolan, och varenda gång hon känner igen en bokstav blir jag alldeles pirrig. Det känns som det mest fantastiska jag hört. Hon har börjat vägen mot läsning. En dag kommer hon att kunna läsa och skriva!

Jag har märkt en förändring i språket igen. Hon talar mycket mer svenska med mig än med någon annan. Hon säger knappt några svenska ord alls till spanjorer. Med mig pratar hon en del svenska. Kanske... 65 procent spanska och resten svenska? Ja. Något sådant. Hon blandar språken. "Mira, mamma, que roligt!"Hon säger många substantiv på svenska, ofta i bestämd form. Och hon säger de flesta substantiven som ett-ord. Spegelt, pölet, glasset. Till och med Ullat om sin gammelmoster Ulla.
Språkutvecklingen är spännande. Hoppas vi kan åka till  Sverige i sommar igen. Jag märker hur mycket Sverigeresorna påverkar hennes språk.

Envisa unge. Hon är övertygad om att de sjunger Corona (krona) i filmen Coco som vi såg häromdagen, och tror mig inte när jag säger att det är Llorona (gråterska). Det är inte direkt en barnsång, så att säga, så det blir lite konstigt när hon går och sjunger den här hemma. Fast hon sjunger Corona, corona, och det kan ju sägas vara en barnvariant :-)

Kaotisk lördag med bio, guidning och nervös chaufför

Sitter i sängen, med gulblommigt täcke och sovande barn. Katt också. Lördagen var så intensiv att jag behövde ha det helt tyst runt mig för att smälta den, och satte inte på radion förrän jag kommit till Venta del Alto; halvvägs hem.

Planen för lördagen: Guida en grupp svenskar i Sevilla, ensamtid och lunch på stan med Jesús, bio med Disa, Johanna och hennes barn.

Så här blev det:

7.30 Vaknar. Läser igenom gammalt manus. Ringrostig efter att inte ha guidat på fyra månader. Märker att hälften av det jag brukar prata om inte står eftersom jag inte skrivit ner det.

7.50 Bestämmer mig för att ta reda på om det är sant som Jesús pappa sagt, att Maria Luisa-parken är stängd pga vädret. Det stämmer. Guideturen skulle gå genom parken, Plaza de España och den gamla judiska stadsdelen. Ändrade planer.

8.20 Kalldusch. Jesús pappa har glömt att sätta på termostaten till varmvattnet igen. Samtidigt kommer han på att kanske även Plaza de España har stängts. En snabb koll visar att han har rätt. Jag svär över det förbannade landet som sätter stängsel om parker och låser dem när det regnar och blåser. Risk för fallande grenar, javisst, men Plaza de España har inga träd!

8.35 Ringer gruppens rundreseguide och ändrar planerna. Det blir bussguidning istället. Skickar meddelande till damen som ska vara praktikant hos mig idag, som kör från Cádiz för att vara med, och berättar om ändrade planer. Kommer hon se meddelandet i tid? Eller vänta på mig vid Plaza de España? Hetsläs-repeterar det vi ska se från bussen.

9.50 Jesús kör mig till Plaza de España, för jag måste försäkra mig om att det verkligen är stängt. Det är det. J och jag ändrar samtidigt lunchplanerna. Vi behöver verkligen en stund ensamma, bara vi två, men det kommer inte gå att lämna D hos hans pappa den här dagen. Det går aldrig såvida det inte är något viktigt, som jobb eller sjukhusbesök. Att hjälpa ett förhållande är inget skäl.

Hoppar av vid Maestranza-teatern. Det spöregnar. Möter upp kvinnan från Cádiz. Vi sätter oss på en bar och pratar medan vi väntar på gruppen. Toan är en av de äckligaste jag varit på i Sevilla, och då finns det många usla att välja mellan. Men jag har inte tidigare sett en toa vars väggar, handfat, papperskorg och toastol har massor av halvdöda konstiga flugor.

11.40 Den lilla svarta bussen kör förbi upphämtningsplatsen. Guiden ringer strax därefter och säger att chauffören inte vet var han ska stanna. Han står vid ett trafikljus 100 meter bort. Vi går dit. Och möter en oerhört nervös busschaufför. Plötsligt har jag två uppgifter att utföra samtidigt: att guida gruppen och att ta hand om och lugna busschauffören. Han avbryter mig precis hela tiden. Vet inte vart vi ska åka, pratar om den trasiga vindrutetorkaren och var han ska laga den, att han behöver vila, vart vi ska åka nu, och jag säger det igen och han glömmer i samma stund.

14.00 Vid katedralen. Turen är slut. Vi har åkt buss och promenerat. Det gick bra. Avslutade med att prata i telefon med chauffören, som hade lunch och var nu hellugn. Stannade kvar och pratade med guiden och praktikanten. Gick till Triana för lunch hos svärfar, med ett par stopp på vägen, bland annat Tiger, där jag köpte ett anteckningsblock täckt av härliga, vändbara paljetter, till Disa.

16.20 Svärfar ger mig en överfylld tallrik med kål- och kikärtsgryta, samt ett fat med potatis, tomat och lök i vinägrett. Omöjligt att få i sig allt, tror jag, men jag lyckas.

17.00 Jesús har åkt till Córdoba för att spela, jag har panikstädat svärfars lägenhet från Disas leksaker, klätt henne, varit på toa med henne, och går nu mot bilen med allt jag kan bära samt Disa. Mina turskosa gummistövlar står kvar hos svärfar för jag kan inte bära mer.

17.37 Har valt EXAKT rätt väg till stadsdelen Nervión och är mycket nöjd med mig själv. Kör direkt till dyrt parkeringshus. Där är nästan fullt. Extra personal hänvisar trafiken i parkeringshuset, trycker fram biljetter, och en kille på moppe åker runt och pekar ifall han ser en ledig plats. Han visar mig en på plan fyra. Helt galet. Skriver meddelande till Johanna, som undrat om hon ska köpa biljetter till oss allihop, och som sedan berättar att Sevilla FC spelar fotboll just nu. Deras hemmaplan ligger i princip mitt i köpcentret där bion är. Det är poliser och massor med folk. Förstår nu kaoset. Helt fel dag att gå på den här bion.

17.53 Springer med nyvaken Disa ut ur varuhuset, dit hissen från garaget tog oss, mot bion. Kommer fram två minuter efter att filmen börjat.

18.40 Coco är inte en film för små barn, visar det sig. Johanna får gå ut i förtid med sitt barn, och mitt håller för ögon, öron, jämrar sig och gömmer sig i mitt knä för att filmen är så otäck.

20.00 Sitter på hamburgerställe. Kaos. Två barn med ballonger på pinnar, leksaker, mat och väldigt mycket leklust. Jag blir själv med dem några minuter och håller på att gå under av att försöka ha båda barnen på samma ställe, inte ramla nerför trappan, inte slå folk i huvudet med ballongerna, och dessutom behöver D akut gå på toan. Milde tid, varför har inte det här stället lekhörna? Alla hamburgerställen har ju det!
"Det här gör vi inte om" säger Johanna och flinar när vi ska gå.
"Nä, det gör vi inte."

21.20 Går mot parkeringsgaraget. Måste igenom varuhuset. D måste på toa. Hittar toa en våning upp. Stängd för städning. Bär D upp en våning till. Toabesök. Ner igen. Leta rulltrappa. Leta bil. Hittar inte bil. Hittar bil. Har svårt att orientera mig när jag kör ut. Kör runt hela Sevillastadion. Jag är mycket, mycket nöjd med mig själv och min körning eftersom jag genom eftertänksam, lugn körning hittat ut ur stan utan problem. Känner mig så duktig!
Lugnet som infinner sig av att köra ut ur stan... dröjde.

Sedan tog lördagen slut.
Puh.

Vad man gör vid oväntat solsken

Det hade regnat nonstop sedan måndagen. Ett häftigt, ihållande regn, så när solen oväntat började skina på söndagsmorgonen fick vi bråttom. 45 minuter efter att idén föreslagits körde vi iväg, med Milagros och hennes båda pojkar i bilen bakom oss.
Vi skulle till Cortelazor, hade vi tänkt, för det ska finnas en vandringsled som ska vara fantastiskt vacker då alla bäckar, och vattenhål är fyllda med vatten.

Ingen av oss hade varit i den lilla byn Cortelazor förut, men överallt fanns det äldre män som stod ute och pratade, och som försökte hjälpa oss att hitta början på leden. Vi skulle bara ta sikte mot torget, ta åt höger mot det tjocka trädet, och därefter rakt fram och till vänster vid dricksfontänen med rävstatyn.

Vi gick ändå fel. Eftersom vi hade tre vilda ungar med oss, kändes vandringen till vandringsleden mycket ansträngande, och de två vildaste vildingarnas mamma är inte heller avslappnande att gå med, men rolig!

När vi hade gått uppför ett berg och vägen slutade i ett industriområde förstod vi att vi hade gått fel.
Men vi hittade rätt lite senare, och det var en sådan lockande väg att vi struntade i att klockan tickade mot lunch, och gick iväg för att se litegrann av vart vägen med den lilla skylten ledde.

Vattnen kom vi aldrig fram till, men barnen klättrade i stenrösen, vi satt på en mur och åt Milagros föräldrars mandariner, och jag retade vildarna genom att plaska i en härlig vattenpöl, samtidigt som jag påpekade att de inte fick göra detsamma eftersom de inte hade stövlar. Så jäkla taskigt och ovuxet (men kul).

Det var härligt att komma ut igen. Jag går och väntar på picknickdagar, men de verkar dröja lite till.

När vi var på väg tillbaka till bilarna kom regnet igen. Och det har regnat sedan dess. Allt det där regnet som inte föll i höstas, som gjorde att kastanjeträd torkade ut och att ingen svamp växte, det har kommit nu. Det har regnat i en vecka, och ska fortsätta hela denna vecka också, enligt prognosen. Vinden stormar fram, det haglar och åskar och smäller. Det är högst osäkert att sitta vid datorn, för då och då slocknar den och så kommer en knall.
När jag pratar med blogg-Tove på Skype-telefon hör jag något löst på hennes tak slå i vinden, och hon skulle ha hört mig svära flera gånger när strömmen gått, om det inte vore just för att strömmen gått och anslutningen brutits.

Jag älskar det här vädret när jag jobbar. Jag sätter på elementet och har det varmt och skönt i rummet. Vargen sover på en filt på skrivbordet bredvid mig, och jag sitter och lyssnar på regnet medan jag skriver och rättar texter. Det är väldigt behagligt.

Februari försvann i ett moln av sjukdom och stress...

Plötsligt händer det.
Plötsligt har jag TID. Och nu vet jag inte vad jag ska blogga om. Alla de där inläggen som jag har haft i huvudet så länge har blåst iväg som moln ur huvudet.

Jag kan ju sammanfatta läget just nu, till att börja med.
Eller, det har Den där om Jenny redan gjort så bra.

Hur var din februari?
Den försvann in i ett moln av sjukdom och stress.

Där har vi min sammanfattning också.
Och den tuffa månaden kulminerade i ett sådant stressläge att jag bara ville försvinna, men jag var så stressad att jag inte ens kunde tänka på något ställe att försvinna till.
På lördagen kände sig Jesús frusen. På söndagen kände han sig sjuk. Då kom febern. Han blev helt däckad. Han var tvungen att gå till läkaren på måndagsmorgonen för att få sjukintyg, sedan gick han upp för trappan och la sig, och kom inte ut ur sovrummet förrän på onsdagseftermiddagen igen. Och det var en sådan himla dålig vecka att bli sjuk på, för just den veckan hade Disa flera dagars skollov. Jag var tvungen att jobba, men vem skulle ta hand om Disa då? Det skulle ju Jesús ha gjort, han som hade samma lov.

Det var en sådan stressig situation. Allt handlade om att hitta stunder för att jobba, fixa mat till Disa, ge mat till katterna och hitta barnvakt. Någongång ibland kom jag ihåg att J behövde få i sig vätska, och till och med något ätbart, men jag han knappt sätta mig och prata med honom.
Det blev en kisspöl på golvet som bara fick torka in, för allt hängde på minuter och tiden fanns inte för att torka upp den. Eftersom jag inte hann diska var alla köksredskap, glas, bestick och tallrikar slut på onsdagskvällen. Men nästa dag var Jesús så kry att han var uppe och gick igen. Så då kunde jag äntligen diska.
Gräslig vecka.
Jag sa ju det. När det är tyst på bloggen är det alltid, alltid för att jag inte hinner skriva.

Träff med blogg-Tove i hennes spanska by

För några veckor sedan åkte jag på mini-roadtrip till Almonte. Det var innan läkare och antibiotikakur, så jag kände mig inte tipptopp så att säga, men att komma iväg på egen hand är alltid kul, sitta och lyssna på en massa bra radioprogram i bilen och se nya vägar. Och så åkte jag ju för att göra något roligt! Jag åkte till Almonte för att träffa blogg-Tove!
Hennes sambo är från Almonte så de bor i hans hemby några månader.
Och så är det så, att det är tack vare Tove som jag har nytt jobb. Hon som tipsade om att hennes arbetsplats sökte ny personal.
Ni var flera som undrade över nya jobbet. Det är för en svensk skola med distansundervisning.

Två timmar tog det för mig att komma fram. Jag hittade parkeringsplats på Toves svärföräldrars gata. Lägg märke till vilken typ av bil folk kör i Almonte. Min bil är den lilla vita...

Vi tog oss till det himla fina biblioteket och jobbade och Tove förberedde mig så mycket hon kunde inför nya jobbet.

Sedan blev det lunchdags, och då gick vi till en tidigare bodega som nu inhyser en restaurang.

Där fick vi sällskap av Toves sambo.
Vi fick följa med in i köket, där en man visade oss dagens rätter. Vi fick välja två stycken var. Dagens meny här är två rätter samt dessert.
Gott var det!

Tove och jag jobbade en stund till på biblioteket, sedan började det bli dags för mig att åka hemåt, hade nämligen engelsklektion på kvällen. Det blev inget besök vid havet, som var så nära, den här gången, men jag fick se lite av Almonte. Och träffa deras goa unge!
Fin dag var det!
Och i helgen kommer de hit och hälsa på!

Papegojor, mammor och spansk vabruari

Skolan behövde frivilla föräldrar att hjälpa till med marknaden. Barnen gör, med föräldrarnas hjälp, föremål som säljs i skolan till förmån för familjer med cancer i Aracena.

Corinne och jag bestämde oss för att gå på onsdagen och måla lite.

Det var roligt att få sitta i ett hörn av klassrummet och se hur Virtu höll i gruppen. Hur bra de fungerar tillsammans, barnen och hon. Vi tycker alla om Virtu.

Lille Antonio var irriterad på mig för att jag satt på hans plats. Men efter en stund satte han sig på en stol bredvid för att prata. Han berättade att hans pappa har varit pirat och åkte ensam runt på sin båt och letade efter en skatt. Sedan drog Antonio loss piprensaren från en toarullespapegoja och stoppade in den i stansapparaten, så att piprensaren fastnade. Jag fick inte loss den och undrade om jag kunde hållas ansvarig för det här.

Jag förklarade för Corinne på engelska, vad vi höll på med och varför, medan vi målade skattkistor av äggkartonger och tillverkade papegojor och kikare.

- Så du menar, försökte hon sammanfatta, att vi sitter och målar toalettrullar, som vi själva ska sälja på marknaden, och som vi själva ska köpa?

- Ja, just det.

Jag är glad att holländska Corinne flyttade hit med sin familj. Jag la beslag på henne så fort jag kunde. Jag har länge misstänkt att mammorna i Aracena, de som bott här länge, som känner varandra och varandras barn utan och innan, de håller ihop och släpper inte in någon i gruppen. Det märktes så tydligt nu när vi målade. Vi var fem mammor där. Corinne och jag, sedan två mammor från den slutna gruppen, som varken hälsar eller pratar med oss utanför, och så en mamma är mittemellan, som pratar med alla.

Jag försöker sammanföra Corinne med Milagros, men hela tiden är någon sjuk. Vabruari finns i Spanien också. Fast utan vab. Utan pengar, och många gånger utan tillåtelse att få vara hemma med sitt sjuka barn. Utan släktens hjälp är det tufft att klara sig här.

Corinne suckade över denna sjuka som håller i sig så länge. Sedan vi stötte på varandra i väntsalen hos samme doktor, där jag sedan fick tolka åt henne, jämför vi värk och hosta och mediciner. Jag har på något sätt vunnit med min antibiotikakur, som jag till slut fick, och med att jag fortfarande vaknar på natten för att det gör så ont i halsen att det känns smärtsamt att andas. Corinne hade inte hostat sönder ett revben, som hon trodde, utan den värken började nu försvinna med smärtstillande och hostmedicin.
Jag var på vippen att säga, att när det här viruset försvinner kommer lusperioden istället,  och den är mycket värre, men det hade låtit så negativt. Det är bättre att hon blir varse själv när den dagen kommer.

Det samlades in 17 000 kronor till familjerna med cancer. Jag skrev inte upp mig på listan över föräldrar som sålde i marknadsstånden, men köpte tre växter och en papegoja.

Fullt upp!

Hej alla!
Nu är det ett tag sedan sist.
När det är tyst här inne på bloggen är det aldrig någonsin för att jag inte har lust att skriva, eller för att jag inte har något att säga. Tvärtom! När det är tyst här händer det för mycket för att jag ska hinna berätta om det!
Den senaste tiden har vi hunnit med:

• 4 läkarbesök samt fem timmar på akutmottagning
• Kompisar på besök över helgen, vi åkte iväg och tillverkade getost
• Biobesök med Disa
• Jag har börjat mitt nya jobb!
• Fixande av piratutklädnad inför karnevalen
• Planerande av födelsedagsfesthelg här hos oss med huset fullt av folk som sover över (en kompis som fyller år)
• Städning inför ovanstående

Ni ser. Och så ska man sova emellanåt.

Kakbak och katt fast på tak

Att Spanien har en miljon lokala helgdagar är rätt charmigt, men det gör det inte lättare att leva.
Det var väl något helgon som skulle uppmärksammas, som vanligt. Det är bara det att den "röda" dagen inföll i lördags. Eftersom många ändå var lediga då flyttades dagen till i går, måndag, för att alla som jobbar och går i skolan/på förskolan i Aracena skulle få en ledig dag.
Det besvärliga är när man bor i Aracena och jobbar någon annanstans. Jesús jobbar i El Repilado, 20 minuter härifrån, där ingen har ledigt, och jag jobbar hemifrån men för ett företag som inte har en aning om att vi är lediga i Aracena den här dagen. Disa däremot var ju ledig.
Jag lämnade henne hos Cristinas mamma och tänkte att det blir inte mycket kvar av lönen den här dagen.
När jag hämtade henne fick jag med ett nybakat varmt bröd, en rosca samt en glasburk med något som gjorts på getmjölk.
Jag hade vaknadt mycket, mycket trött på morgonen, fortsatte att vara trött och var vid fyratiden så trött att jag var färdig för pyjamas och sängen. Fast det går ju inte när man har barn. Den här tröttheten har hållit i sig ett tag. Kan det vara järnbrist? Jag borde nog ha tagit de där järntabletterna jag fick vid missfallet, jag hade ju järnbrist redan innan det skedde...
Eftersom Disas kompisar är magsjuka fick vi hitta på något annat att göra den här eftermiddagen än att träffa dem. Jesús jobbade sent, som alla måndagar, och vi båda måste hålla oss vakna. Jag bestämde att vi skulle baka macakakor. När köket var uppvärmt av elementet jag burit dit, bordet torkat, förklädena på... Så upptäckte jag att sockret var slut. Fattade inte hur det kunde ha tagit slut så fort.
Drog på Disa tjocka kläder, mig också, vi gick ut för att köpa socker i affären. Då började Vargen jama. Uppifrån taket. Vad gjorde han där? Han jamade och jamade och verkade inte veta hur han skulle komma ner. Han följde oss hela huslängan bort.
- Vi tar honom sen, sa jag till Disa, nu ska vi köpa socker.
Nej, just det, helgdag. Affären hade stängt.
Skulle vi gå till kinesbutiken? Den är så långt bort... Och nu började det snöa. Tyckte väl att det var kallt!
Disa frös. Vi knackade på hos Cristina istället och fick socker av henne.
Katten kvar på taket. Jag stack ut en kvast genom fönstret i sovrummet på andra våningen, viftade med den för att få honom att fatta att han kunde hoppa ner på lilltaket och komma in den vägen. Funkade inte. Kommunicerade med Disa som jag ställt på andra sidan gatan. Gick ut på balkongen på andra sidan huset. Katten kom, men vågade inte hoppa ner. Jag lämnade dörren öppen och gick ner för att baka kakor med Disa.
Vi hörde katten jama.
Vi har ingen stege, men när Jesús kom hem gick han och lånade en hos en kollega. Samtidigt som han kom tillbaka med den kom Milagros, som höll på att bli tokig efter att ha spenderat hela dagen med två magsjuka söner och skulle få en burk skagenröra och en påse kakor. Hon fick först en påse kattmat att locka Vargen med och så gick vi upp allihop på balkongen. Jag tyckte att det var mitt jobb att ta ner katten från taket, jag som hade försökt många gånger under eftermiddagen, och till slut fick jag ner räddkraken, med grannarna mittemot som skrattande publik.
Efter att jag varit iväg med sockerpaketet till Cristina, och en påse kakor, visade Jesús att han hällt vårt socker i en glasburk samma morgon, så visst hade vi socker...
Middagen intogs framför brasan. Jesús sallad, jag skivad salchichón-korv, flädersaft och nybakade kakor. Jag var egentligen sugen på äpple men det kändes för ansträngande med min trötthet. Jesús öste förakt över monarkin, jag försvarade det svenska kungahuset och öste stolthet över mig själv, att jag är så bra på att tända en brasa. Jag är verkligen duktig på det.
Det var den måndagen.

Får apelsin på bensinmacken

Ingen bloggtid nu heller. Ska åka mot kusten över dagen och träffa en bloggkompis som ska förbereda mig för nya jobbet. Det blir kul!

Måste bara nämna det trevliga i att tanka bilen, när en äldre man kommer fram och bjuder på en saftig apelsinklyfta. Han är apelsinförsäljare och säljer säckar med billiga apelsiner från sin odling till trafikanterna på den här vägen, och ger smakprover till oss som stannar och tankar.
Typisk grej som man bara måste gilla med Spanien!