Kakbak och katt fast på tak

Att Spanien har en miljon lokala helgdagar är rätt charmigt, men det gör det inte lättare att leva.
Det var väl något helgon som skulle uppmärksammas, som vanligt. Det är bara det att den "röda" dagen inföll i lördags. Eftersom många ändå var lediga då flyttades dagen till i går, måndag, för att alla som jobbar och går i skolan/på förskolan i Aracena skulle få en ledig dag.
Det besvärliga är när man bor i Aracena och jobbar någon annanstans. Jesús jobbar i El Repilado, 20 minuter härifrån, där ingen har ledigt, och jag jobbar hemifrån men för ett företag som inte har en aning om att vi är lediga i Aracena den här dagen. Disa däremot var ju ledig.
Jag lämnade henne hos Cristinas mamma och tänkte att det blir inte mycket kvar av lönen den här dagen.
När jag hämtade henne fick jag med ett nybakat varmt bröd, en rosca samt en glasburk med något som gjorts på getmjölk.
Jag hade vaknadt mycket, mycket trött på morgonen, fortsatte att vara trött och var vid fyratiden så trött att jag var färdig för pyjamas och sängen. Fast det går ju inte när man har barn. Den här tröttheten har hållit i sig ett tag. Kan det vara järnbrist? Jag borde nog ha tagit de där järntabletterna jag fick vid missfallet, jag hade ju järnbrist redan innan det skedde...
Eftersom Disas kompisar är magsjuka fick vi hitta på något annat att göra den här eftermiddagen än att träffa dem. Jesús jobbade sent, som alla måndagar, och vi båda måste hålla oss vakna. Jag bestämde att vi skulle baka macakakor. När köket var uppvärmt av elementet jag burit dit, bordet torkat, förklädena på... Så upptäckte jag att sockret var slut. Fattade inte hur det kunde ha tagit slut så fort.
Drog på Disa tjocka kläder, mig också, vi gick ut för att köpa socker i affären. Då började Vargen jama. Uppifrån taket. Vad gjorde han där? Han jamade och jamade och verkade inte veta hur han skulle komma ner. Han följde oss hela huslängan bort.
- Vi tar honom sen, sa jag till Disa, nu ska vi köpa socker.
Nej, just det, helgdag. Affären hade stängt.
Skulle vi gå till kinesbutiken? Den är så långt bort... Och nu började det snöa. Tyckte väl att det var kallt!
Disa frös. Vi knackade på hos Cristina istället och fick socker av henne.
Katten kvar på taket. Jag stack ut en kvast genom fönstret i sovrummet på andra våningen, viftade med den för att få honom att fatta att han kunde hoppa ner på lilltaket och komma in den vägen. Funkade inte. Kommunicerade med Disa som jag ställt på andra sidan gatan. Gick ut på balkongen på andra sidan huset. Katten kom, men vågade inte hoppa ner. Jag lämnade dörren öppen och gick ner för att baka kakor med Disa.
Vi hörde katten jama.
Vi har ingen stege, men när Jesús kom hem gick han och lånade en hos en kollega. Samtidigt som han kom tillbaka med den kom Milagros, som höll på att bli tokig efter att ha spenderat hela dagen med två magsjuka söner och skulle få en burk skagenröra och en påse kakor. Hon fick först en påse kattmat att locka Vargen med och så gick vi upp allihop på balkongen. Jag tyckte att det var mitt jobb att ta ner katten från taket, jag som hade försökt många gånger under eftermiddagen, och till slut fick jag ner räddkraken, med grannarna mittemot som skrattande publik.
Efter att jag varit iväg med sockerpaketet till Cristina, och en påse kakor, visade Jesús att han hällt vårt socker i en glasburk samma morgon, så visst hade vi socker...
Middagen intogs framför brasan. Jesús sallad, jag skivad salchichón-korv, flädersaft och nybakade kakor. Jag var egentligen sugen på äpple men det kändes för ansträngande med min trötthet. Jesús öste förakt över monarkin, jag försvarade det svenska kungahuset och öste stolthet över mig själv, att jag är så bra på att tända en brasa. Jag är verkligen duktig på det.
Det var den måndagen.