2006 började jag skriva på Resedagboken.se. Det var ett bra sätt att berätta för familj och vänner vad jag gjorde när jag inte var hemma. Jag skrev där till 2010.
Resedagboken bytte ägare och hemsidan försämrades mycket. Jag tror att många lämnade Resedagboken då. För inte länge sedan meddelades det att sidan skulle stängas. Vilket jag försod mycket väl efter de försämringar som skedde och de massavhopp som jag gissar var följden.
Jag förstod det men tyckte att det var synd. Hemsidan är en skatt för den reslystne. Tusentals och åter tusentals resdagböcker och berättelser från jordens alla länder! Diskussionsforum, tips, efterlysningar, reskompisar.
Nu har hemsidan fått en ny ägare, den kommer inte läggas ned. Jag hoppas att den kommer att tas väl om hand.
Men jag vill inte lämna mina dagböcker där. Vågar inte. Jag vill ta med dem hit, till den här nya bloggen. Lägga dem under en flik, typ "gamla dagböcker" eller nåt, låta dem ligga där samlade ifall någon är nyfiken och vill kika i dem. Vet ni om det går att göra? Alltså inte lägga in 300 inlägg på vanliga rullsidan, utan direkt in under en flik. Jag har inte en aning...
fredag 8 juni 2012
Spanska jordgubbar
Vi har kunnat köpa jordgubbar i över en månad nu. De säljs i enkla trälådor om ett par liter.
Gubbarna är tidiga här, vilket man kan förstå med det här klimatet.
Spanska jordgubbar kan man ju köpa i Sverige också, innan de svenska kommer, men de flesta i Sverige föredrar de svenska bären eftersom de spanska är smaklösa i jämförelse.
Jag kan tala om att spanska jordgubbar är lika smaklösa i Spanien.
De drivs upp på stora fält täckta med plast, vilket ser lite tråkigt ut när man kör förbi. Jordgubbar ska egentligen inte växa i Spanien. De behöver nämligen den kalla vintern som de får i Sverige. Därför tas plantorna upp på hösten och körs iväg till Polen där de förvaras under de kalla månaderna, enligt en väl insatt källa. Han är för övrigt negativ till mina planer på att så jordgubbar.
- Då måste du vinterförvara plantorna i kylskåpet, säger han.
Det är väl inte så konstigt att spanska jordgubbar är smaklösa med dessa förutsättningar.
Men ni vet, kapitalismen. Färdig produkt spelar inte så stor roll, så länge man tjänar bra med pengar på den. Som djuren till exempel. Eller tomaterna som smakar allt mindre. Och det förstår man också varför, när man tänker på att de drivs upp i växthus och aldrig kommer i kontakt med jord ens en gång. Växer i små, små krukor med stenull och matas med dropp, en blandning av vatten och med den exakta mängd näringsämnen som varje planta behöver. Det räknas ut av en dator.
Ja, ekologiska tomater växer inte så här förstås. Men de är ju dyrare, och de flesta tittar bara på prislappen när de är i affären, oavsett ekonomiska förutsättningar.
Det jag egentligen ville med det här inlägget var att berätta om mina egna jordgubbsplantor. Medveten om att de kräver kylskåpsförvaring under vinter köpte jag ändå fyra stycken och satte dem i en balkonglåda.
Strax kom det upp en liten blomma.
Den där balkonglådan med jordgubbsplantor och sval jord har blivit pipens favoritplats.
Javisst, katt-fan LÄGGER sig på plantorna! Blomman är borta, lådan buktar alltmer på mitten och två plantor ser platta och ledsna ut.
Det här kan jag inte tolerera. Den katten vet inte hur jag har kämpat för att få mina plantor. Igår jagade jag honom ilsket med en toffel när han återigen tog siesta på plantorna, och varje morgon ligger jord utanför som skvallrar om nattens aktiviteter. Jesús tycker att vi ska sticka ner en massa grillpinnar med den vassa änden uppåt i hela lådan för att hindra katten att lägga sig där. Jag håller på vattenflaskan. Det är den yttersta metoden vi har i kattuppfostran. Får pipen ett sprut på sig gör han inte om dumheten, vad den än må vara.
Gubbarna är tidiga här, vilket man kan förstå med det här klimatet.
Spanska jordgubbar kan man ju köpa i Sverige också, innan de svenska kommer, men de flesta i Sverige föredrar de svenska bären eftersom de spanska är smaklösa i jämförelse.
Jag kan tala om att spanska jordgubbar är lika smaklösa i Spanien.
De drivs upp på stora fält täckta med plast, vilket ser lite tråkigt ut när man kör förbi. Jordgubbar ska egentligen inte växa i Spanien. De behöver nämligen den kalla vintern som de får i Sverige. Därför tas plantorna upp på hösten och körs iväg till Polen där de förvaras under de kalla månaderna, enligt en väl insatt källa. Han är för övrigt negativ till mina planer på att så jordgubbar.
- Då måste du vinterförvara plantorna i kylskåpet, säger han.
Det är väl inte så konstigt att spanska jordgubbar är smaklösa med dessa förutsättningar.
Men ni vet, kapitalismen. Färdig produkt spelar inte så stor roll, så länge man tjänar bra med pengar på den. Som djuren till exempel. Eller tomaterna som smakar allt mindre. Och det förstår man också varför, när man tänker på att de drivs upp i växthus och aldrig kommer i kontakt med jord ens en gång. Växer i små, små krukor med stenull och matas med dropp, en blandning av vatten och med den exakta mängd näringsämnen som varje planta behöver. Det räknas ut av en dator.
Ja, ekologiska tomater växer inte så här förstås. Men de är ju dyrare, och de flesta tittar bara på prislappen när de är i affären, oavsett ekonomiska förutsättningar.
Det jag egentligen ville med det här inlägget var att berätta om mina egna jordgubbsplantor. Medveten om att de kräver kylskåpsförvaring under vinter köpte jag ändå fyra stycken och satte dem i en balkonglåda.
Strax kom det upp en liten blomma.
Den där balkonglådan med jordgubbsplantor och sval jord har blivit pipens favoritplats.
Javisst, katt-fan LÄGGER sig på plantorna! Blomman är borta, lådan buktar alltmer på mitten och två plantor ser platta och ledsna ut.
Det här kan jag inte tolerera. Den katten vet inte hur jag har kämpat för att få mina plantor. Igår jagade jag honom ilsket med en toffel när han återigen tog siesta på plantorna, och varje morgon ligger jord utanför som skvallrar om nattens aktiviteter. Jesús tycker att vi ska sticka ner en massa grillpinnar med den vassa änden uppåt i hela lådan för att hindra katten att lägga sig där. Jag håller på vattenflaskan. Det är den yttersta metoden vi har i kattuppfostran. Får pipen ett sprut på sig gör han inte om dumheten, vad den än må vara.
torsdag 7 juni 2012
Recept på tortilla
Tortilla de patatas, potatisomelett, är en spansk klassiker. Spansk husmanskost. Gud vad mycket tortilla vi äter! När vi åker iväg på utflykt med kompisar är det alltid någon som har med sig tortilla. På fester och picknickar också. På fisketurerna med svärföräldrarna. På födelsedagskalas. Hemma till middag. Och, som J säger, det är alltid tortillan som går åt först. Hur mycket gott det än finns på knytkalaset eller middagsbordet, tortillan är det som försvinner före allt annat.
Tortilla är utmärkt utflyktsmat, för man behöver inte äta den varm. Åtminstone jag föredrar den kall.
Man kan äta den som den är, skära upp i tårtbitar eller fyrkanter. Eller lägga i en baguette. Eller äta med korv kanske, det har jag sett en som gör.
Om tortillan inte blir bra kan man dölja det värsta med majonäs. Men en riktigt lyckad tortilla är det helgerån att äta med majonäs.
Tortillan är egentligen väldigt enkel att göra. Enda ingredienserna är potatis, salt, ägg och olivolja (går absolut inte med annan olja!). Fast för att få den så där riktigt, riktigt god, då krävs lite till. Bra, god potatis, gärna färskpotatis. Bra ägg. Känsla för saltning och så klart för hur lång tid tortillan behöver tillagas.
Ingredienser:
Mycket potatis
3-4 ägg, helst sprättägg
Salt
Olivolja
Gör så här:
Skala potatisen och tärna den i små fina tärningar. Svårt att säga hur mycket potatis det behövs, men ta stekpanann som mått. Det kan vara ungefär en centimeter upp till kanten på en stekpanna av normalstorlek när man hällt i alla potatistärningarna. Rätt fullt med andra ord, men potatisen krymper till halva storleken under stekningen.
Stek potatisen i olivolja. Alltså stek, fritera inte!
Salta ganska mycket.
Låt steka på medelvärme i ungefär trekvart, eller tills potatisen fått fin färg; lite brun, och är mjuk. Rör om då och då.
Vispa upp äggen med en gaffel i en bunke. Häll i den f'ärdigstekta heta potatisen och rör om. Smaka av med salt. (Man vänjer sig vid att smaka på rått ägg.)
Ta en ny stekpanna. En liten en, ungefär 18 centimeter. Häll lite av oljan från andra stekpannan i den nya och hetta upp. Häll i potatis- och äggblandningen och platta till med en stekspade. Låt tillaga på medelvärme en stund. Kort stund om du vill ha en lös tortilla, lång stund om du vill ha en fast. (Men för lång stund så blir den torr). Ett par minuter kanske, ungefär. Sedan ska tortillan vändas. Ta då en tallrik av samma storlek som lilla stekpannan, lägg den ovanpå stekpannan, pressa ihop och vänd pannan uppochned så att tortillan hamnar på tallriken (den råa sidan ska vara ned). Ta det försiktigt så du inte bränner dig på oljan som kan rinna ut. Låt tortillan glida tillbaka i stekpannan och stek en liten stund på den andra sidan också. Ta stekspaden och jämna till kanterna så att de blir runda och fina.
Tortilla är utmärkt utflyktsmat, för man behöver inte äta den varm. Åtminstone jag föredrar den kall.
Man kan äta den som den är, skära upp i tårtbitar eller fyrkanter. Eller lägga i en baguette. Eller äta med korv kanske, det har jag sett en som gör.
Om tortillan inte blir bra kan man dölja det värsta med majonäs. Men en riktigt lyckad tortilla är det helgerån att äta med majonäs.
Tortillan är egentligen väldigt enkel att göra. Enda ingredienserna är potatis, salt, ägg och olivolja (går absolut inte med annan olja!). Fast för att få den så där riktigt, riktigt god, då krävs lite till. Bra, god potatis, gärna färskpotatis. Bra ägg. Känsla för saltning och så klart för hur lång tid tortillan behöver tillagas.
Ingredienser:
Mycket potatis
3-4 ägg, helst sprättägg
Salt
Olivolja
Gör så här:
Skala potatisen och tärna den i små fina tärningar. Svårt att säga hur mycket potatis det behövs, men ta stekpanann som mått. Det kan vara ungefär en centimeter upp till kanten på en stekpanna av normalstorlek när man hällt i alla potatistärningarna. Rätt fullt med andra ord, men potatisen krymper till halva storleken under stekningen.
Stek potatisen i olivolja. Alltså stek, fritera inte!
Salta ganska mycket.
Låt steka på medelvärme i ungefär trekvart, eller tills potatisen fått fin färg; lite brun, och är mjuk. Rör om då och då.
Vispa upp äggen med en gaffel i en bunke. Häll i den f'ärdigstekta heta potatisen och rör om. Smaka av med salt. (Man vänjer sig vid att smaka på rått ägg.)
Ta en ny stekpanna. En liten en, ungefär 18 centimeter. Häll lite av oljan från andra stekpannan i den nya och hetta upp. Häll i potatis- och äggblandningen och platta till med en stekspade. Låt tillaga på medelvärme en stund. Kort stund om du vill ha en lös tortilla, lång stund om du vill ha en fast. (Men för lång stund så blir den torr). Ett par minuter kanske, ungefär. Sedan ska tortillan vändas. Ta då en tallrik av samma storlek som lilla stekpannan, lägg den ovanpå stekpannan, pressa ihop och vänd pannan uppochned så att tortillan hamnar på tallriken (den råa sidan ska vara ned). Ta det försiktigt så du inte bränner dig på oljan som kan rinna ut. Låt tortillan glida tillbaka i stekpannan och stek en liten stund på den andra sidan också. Ta stekspaden och jämna till kanterna så att de blir runda och fina.
Citronglass med mynta
Jag kommer aldrig att bli en riktig bloggare. En sån som fotar allting. Snabbköpet, stan, kompisarna, maten... sig själv poserande i en vacker port. Eller på stranden. Eller hemma. Jag är ingen posare.
Nä.
Hade jag varit en riktig bloggare hade jag tagit med kameran igår, automatiskt, utan att tänka, och jag hade fotograferat de mjuka glassarna på vår glasseria där vi satte oss vid ett bort strax efter halv tio igår kväll. Fortfarande jobbigt varmt, så det är klart att vi behövde en paus på vägen tillbaka, sitta ner en stund med varsin strut. Hasselnötsglassen, min favorit, var slut, så jag tog Jesús favorit istället; mintglass med choklad, vilket fick honom att välja en annan eftersom man tydligen inte kan äta samma sort (oskriven regel?). Citronglass med mynta blev det. Mmmm... Kan inte tänka mig en mer svalkande glass en het kväll...
onsdag 6 juni 2012
Sex omgångar med tvål och vatten hjälper inte
Har bråttom, bråttom!
Konstaterar bara snabbt att håret höll dagen-efter-testet.
Och att även den läskiga ögonpennan gjorde det.
Inte bara dagen efter utan även två-dagar-efter-testet.
Men det är jag mindre glad över. Har en mycket mörk skuggring runt ögonen. Ser sjukligt ut. Allt det läskiga sminket gick bort, utom den här pennan som jag kämpade så med. Sex omgångar med tvål och vatten hjälper inte.
Vad ska jag göra?
/Första gångensminkad 30-åring
Konstaterar bara snabbt att håret höll dagen-efter-testet.
Och att även den läskiga ögonpennan gjorde det.
Inte bara dagen efter utan även två-dagar-efter-testet.
Men det är jag mindre glad över. Har en mycket mörk skuggring runt ögonen. Ser sjukligt ut. Allt det läskiga sminket gick bort, utom den här pennan som jag kämpade så med. Sex omgångar med tvål och vatten hjälper inte.
Vad ska jag göra?
/Första gångensminkad 30-åring
tisdag 5 juni 2012
30-årskris?
Jag känner redan nu, innan jag har börjat skriva, att det här inlägget förmodligen inte kommer att vara intressant.
Men jag skriver ändå. Måste berätta historien.
Ja, jag klippte mig igår.
När jag kom väntade Nikki utanför salongen, om det var för att jag skulle hitta rätt eller inte smita.
Hon har varit här tidigare med sin vän Marta och tycker att frisören verkar bra. Social och trevlig dessutom.
- Hon vill ha något modernt, sa Nikki till frisören
- Nja, jag vet inte, hummade jag, men det hördes inte.
- Så du känner också Marta, frågade frisören mig, och jag svarade ja, vilket tydligen betydde att jag skulle klippas som Marta. Nä, inte riktigt lika vågat, men ändå.
Frisören skar sig illa i fingret när hon försökte skära av mig håret med en kniv, hon var inte särskilt social och trevlig (eller om man ska vara rättvis så kan det vara jag som inte är social och trevlig) och det gick snabbt och rätt var det var så var jag korthårig. Speciellt där bak. Väldigt kort.
Hann inte bestämma mig för om jag gillade det eller inte, för Nikki drog med mig hem till sig. Jag skulle gå på kurs hos henne.
Sminkkurs.
Så här är det. Det finns folk som tror att enbart för att man är kvinna vill man gifta sig och få barn och gillar att gå i höga klackar och kan sminka sig sedan födseln.
Inget av detta har någonsin intresserat mig, men så härom veckan kom jag på att jag vill lära mig måla ögonen.
Fråga inte varför. Jag har verkligen inte en aning.
Nikki kan sådant där, och nu skulle hon lära mig.
För er som är som jag ska jag berätta. Det är en jäkla process att sminka sig.
Så här går det till:
1. Stryk lotion i hela ansiktet, även om du inte har torr hy. Övriga grejer fastnar bättre med sådan kräm underst. Egentligen ska det vara någon dyr kräm, men det funkar lika bra med vanlig bodylotion.
2. Stryk ut en färgad kräm över hela ansiktet för att dölja det svenska fejset som ständigt flammar i rött aningen på grund av värme eller kyla eller något annat väderfenomen.
3. Pudra.
4. Ta en djävulsk liten svart penna och måla ett streck precis ovanför ögonfransen. Man måste trycka väldigt hårt för att det ska synas. När det börjar göra ont på ögat kan du ha fått till något. Jag var livrädd för att peta mig i ögat med pennan, varför jag målade för långt ut från fransarna och såg ut som en panda, enligt Nikki. När det var klart (en pärs med svettiga händer, svett under puderlagret, illamående och svimningskänsla) skedde något ännu värre. Man skulle måla en till linje vid nedre fransraden! Innanför fransen! Alltså mellan ögat och ögonfransen! Det fattar vem som helst att det är livsfarligt. Skitäckligt var det. Men jag fick mina streck. Efter 20 minuter. På båda ögonen.
5. Den här punkten är kul. Man ska välja färg på ögonskugga. Inte bara en, utan tre! "Vad vill du ha" undrade Nikki. "Inte vet jag, men nåt mörkt, nåt som sys nu när jag väl gör det här." Det blev mörklila. Jag tyckte inte att den såg så mörk ut, men oj vad Jesús skrattade när jag kom hem... Väldigt obehagligt det här momentet, man trycker och målar hårt på ögongloben. *blundar vid minnet*
6. Viktigaste punkten enligt Nikki. Mascara. Här bröt svetten fram igen. Jag petade mig inte i ögat med den läskiga pennan, men väl med mascaraborsten. Två gånger! Hu! Man måste stryka på färg en massa gånger för att ögonfransarna ska bli tillräckligt svarta. Eller tjocka. Eller långa. Eller vad det nu var.
7. Måla svagt på ögonbrynen så att folk ser att de finns.
8. Läpparna. Nikki valde en så stark färg att jag knappt vågade titta mig i spegeln efteråt. Ja, för det var sista punkten på listan och jag kunde titta ordentligt. Fick titta lite i taget, i omgångar. Jag kände inte igen mig. Såg ut som någon annan.
Alltså. Vad jag skulle komma till egentligen är, har jag hamnat i en 30-årskris?
Se här:
Hårklippningen.
Sminket (Nä, det kommer inte att bli någon vana!).
Målade naglarna blå för en vecka sedan.
Och tänker skaffa nya glasögon.
Är det 30-årsdagen som gör sig påmind? Åldern?
Men jag skriver ändå. Måste berätta historien.
Ja, jag klippte mig igår.
När jag kom väntade Nikki utanför salongen, om det var för att jag skulle hitta rätt eller inte smita.
Hon har varit här tidigare med sin vän Marta och tycker att frisören verkar bra. Social och trevlig dessutom.
- Hon vill ha något modernt, sa Nikki till frisören
- Nja, jag vet inte, hummade jag, men det hördes inte.
- Så du känner också Marta, frågade frisören mig, och jag svarade ja, vilket tydligen betydde att jag skulle klippas som Marta. Nä, inte riktigt lika vågat, men ändå.
Frisören skar sig illa i fingret när hon försökte skära av mig håret med en kniv, hon var inte särskilt social och trevlig (eller om man ska vara rättvis så kan det vara jag som inte är social och trevlig) och det gick snabbt och rätt var det var så var jag korthårig. Speciellt där bak. Väldigt kort.
Hann inte bestämma mig för om jag gillade det eller inte, för Nikki drog med mig hem till sig. Jag skulle gå på kurs hos henne.
Sminkkurs.
Så här är det. Det finns folk som tror att enbart för att man är kvinna vill man gifta sig och få barn och gillar att gå i höga klackar och kan sminka sig sedan födseln.
Inget av detta har någonsin intresserat mig, men så härom veckan kom jag på att jag vill lära mig måla ögonen.
Fråga inte varför. Jag har verkligen inte en aning.
Nikki kan sådant där, och nu skulle hon lära mig.
För er som är som jag ska jag berätta. Det är en jäkla process att sminka sig.
Så här går det till:
1. Stryk lotion i hela ansiktet, även om du inte har torr hy. Övriga grejer fastnar bättre med sådan kräm underst. Egentligen ska det vara någon dyr kräm, men det funkar lika bra med vanlig bodylotion.
2. Stryk ut en färgad kräm över hela ansiktet för att dölja det svenska fejset som ständigt flammar i rött aningen på grund av värme eller kyla eller något annat väderfenomen.
3. Pudra.
4. Ta en djävulsk liten svart penna och måla ett streck precis ovanför ögonfransen. Man måste trycka väldigt hårt för att det ska synas. När det börjar göra ont på ögat kan du ha fått till något. Jag var livrädd för att peta mig i ögat med pennan, varför jag målade för långt ut från fransarna och såg ut som en panda, enligt Nikki. När det var klart (en pärs med svettiga händer, svett under puderlagret, illamående och svimningskänsla) skedde något ännu värre. Man skulle måla en till linje vid nedre fransraden! Innanför fransen! Alltså mellan ögat och ögonfransen! Det fattar vem som helst att det är livsfarligt. Skitäckligt var det. Men jag fick mina streck. Efter 20 minuter. På båda ögonen.
5. Den här punkten är kul. Man ska välja färg på ögonskugga. Inte bara en, utan tre! "Vad vill du ha" undrade Nikki. "Inte vet jag, men nåt mörkt, nåt som sys nu när jag väl gör det här." Det blev mörklila. Jag tyckte inte att den såg så mörk ut, men oj vad Jesús skrattade när jag kom hem... Väldigt obehagligt det här momentet, man trycker och målar hårt på ögongloben. *blundar vid minnet*
6. Viktigaste punkten enligt Nikki. Mascara. Här bröt svetten fram igen. Jag petade mig inte i ögat med den läskiga pennan, men väl med mascaraborsten. Två gånger! Hu! Man måste stryka på färg en massa gånger för att ögonfransarna ska bli tillräckligt svarta. Eller tjocka. Eller långa. Eller vad det nu var.
7. Måla svagt på ögonbrynen så att folk ser att de finns.
8. Läpparna. Nikki valde en så stark färg att jag knappt vågade titta mig i spegeln efteråt. Ja, för det var sista punkten på listan och jag kunde titta ordentligt. Fick titta lite i taget, i omgångar. Jag kände inte igen mig. Såg ut som någon annan.
Alltså. Vad jag skulle komma till egentligen är, har jag hamnat i en 30-årskris?
Se här:
Hårklippningen.
Sminket (Nä, det kommer inte att bli någon vana!).
Målade naglarna blå för en vecka sedan.
Och tänker skaffa nya glasögon.
Är det 30-årsdagen som gör sig påmind? Åldern?
 |
| - Neeej, inte pennan! Hjälp! |
måndag 4 juni 2012
Vad kan du om Spanien?
Tester kan vara kul, särskilt när det är frågor man kan.
Jag trodde att DN:s nutidstest om Spanien skulle passa mig utmärkt, men nää, (!) vad dåligt det gick!
Sex av tio!
Jag bor här och tycker mig vara någorlunda insatt i Spanien, ändå meddelar DN mig om att 73 procent av alla som gjort testet har fått bättre resultat än jag!
Hur kan andra, utanför Spanien, veta vad Spaniens finansminister heter?
Eller vilka två städer i Marocko som tillhör Spanien?
De där fick jag rätt på, men vem överhuvudtaget vet vad den spanjor heter som vann den senaste cykeltävlingen Vuelta de España, eller varför den spanska fotbollssäsongen startade en vecka för sent?!?
Jag trodde att DN:s nutidstest om Spanien skulle passa mig utmärkt, men nää, (!) vad dåligt det gick!
Sex av tio!
Jag bor här och tycker mig vara någorlunda insatt i Spanien, ändå meddelar DN mig om att 73 procent av alla som gjort testet har fått bättre resultat än jag!
Hur kan andra, utanför Spanien, veta vad Spaniens finansminister heter?
Eller vilka två städer i Marocko som tillhör Spanien?
De där fick jag rätt på, men vem överhuvudtaget vet vad den spanjor heter som vann den senaste cykeltävlingen Vuelta de España, eller varför den spanska fotbollssäsongen startade en vecka för sent?!?
Frisör-problem
Håret var verkligen långt, det var det.
"När ska du klippa dig" brukade folk fråga, och jag svarade; "När jag tröttnar. Då klipper jag av det."
Jag tröttnade för två år sedan. Schopp sa det. Lätt som en plätt. Flätan sparade jag för att sälja till en perukmakare och köpa en trollkarlshatt för pengarna. Jag fick den bästa trollkarlshatt jag kunde tänka mig av min morbror, så flätan har jag kvar.
Det var lätt att klippa av håret, ja, men jag hade inte räknat med vad som skulle komma därefter.
Problemet med att hitta en frisör.
Ni vet. En sådan där frisör som man kommer ut leende från. Som alltid får en fin, och vet mycket bättre än man själv hur ens kalufs borde se ut. Som förstår en utan onödigt pratande. En egen frisör!
Det följande året kom jag ut med tårar i ögonen varenda gång jag hade klippt mig.
Värst var hos frisör nummer två i grannstaden.
Jag skulle bara gå in och beställa tid, men kom intill direkt. Och varför inte, tänkte jag när jag pratade med den stadiga, trevliga frisören. Hon såg pålitlig ut.
Tyvärr, visade det sig, var det inte hon som skulle klippa mig, utan den unga söta som just hade gått ur frisörgymnasiet.
Tjejen var nogrann. Sannerligen att hon var! Herregud, hon tog så lång tid på sig att salongen hade gått i konkurs om alla vore lika långsamma som hon! Vid tvättfatet satt jag längre tid än någon annan. Hon grejade med krämer och schampon medan de andra kunderna kom och gick och förmodligen blev de färdigklippta också medan mitt hår fortfarande behandlades med balsam och inpackning.
Sedan började hon klippa. Hon klippte. Och klippte. Tio strån i taget. Först tyckte jag att det var lugnande att hon var så noggrann. Efter en timme hade träsmaken i rumpan ersatts av domningar och jag brydde mig inte längre om noggrannheten, jag ville därifrån. Men tjejen var långt ifrån klar.
Jag kände mig som Harry i Love Actually, ni vet när han köper ett halsband av Mr Bean och är livrädd att hustrun ska få syn på honom (halsbandet var ju inte till henne). Han har superbråttom men kassören Mr Bean pillar med torkade blommor, fina band, cellofan och så vidare, allt för en vacker inslagning av det dyrbara smycken.
Mr Beans paket blev säkert mycket fint.
Mitt hår blev det inte.
Men det sa jag förstås inte.
Jag ljög och sa: "Vad fint det blev. Vad duktig du är."
(Hon var ju så ung.)
Men så fort jag hade kommit utom synhåll på gatan drog jag på mig mössan, röd av skam, jag hade fått en tantfrisyr och åldrats 20 år!
Gick sedan till jobbet, men tog inte av mig mössan på hela dagen.
Till slut hittade jag faktiskt en riktigt bra frisör. Riktigt bra.
Då flyttade jag till Spanien på heltid.
Så jag måste jag hitta en ny.
Jag går på en rekommendation. (Fast eländesfrisören var också en rekommendation, så man vet ju inte.)
Idag ska jag klippa mig i alla fall.
Spänningen, spänningen...
"När ska du klippa dig" brukade folk fråga, och jag svarade; "När jag tröttnar. Då klipper jag av det."
Jag tröttnade för två år sedan. Schopp sa det. Lätt som en plätt. Flätan sparade jag för att sälja till en perukmakare och köpa en trollkarlshatt för pengarna. Jag fick den bästa trollkarlshatt jag kunde tänka mig av min morbror, så flätan har jag kvar.
Det var lätt att klippa av håret, ja, men jag hade inte räknat med vad som skulle komma därefter.
Problemet med att hitta en frisör.
Ni vet. En sådan där frisör som man kommer ut leende från. Som alltid får en fin, och vet mycket bättre än man själv hur ens kalufs borde se ut. Som förstår en utan onödigt pratande. En egen frisör!
Det följande året kom jag ut med tårar i ögonen varenda gång jag hade klippt mig.
Värst var hos frisör nummer två i grannstaden.
Jag skulle bara gå in och beställa tid, men kom intill direkt. Och varför inte, tänkte jag när jag pratade med den stadiga, trevliga frisören. Hon såg pålitlig ut.
Tyvärr, visade det sig, var det inte hon som skulle klippa mig, utan den unga söta som just hade gått ur frisörgymnasiet.
Tjejen var nogrann. Sannerligen att hon var! Herregud, hon tog så lång tid på sig att salongen hade gått i konkurs om alla vore lika långsamma som hon! Vid tvättfatet satt jag längre tid än någon annan. Hon grejade med krämer och schampon medan de andra kunderna kom och gick och förmodligen blev de färdigklippta också medan mitt hår fortfarande behandlades med balsam och inpackning.
Sedan började hon klippa. Hon klippte. Och klippte. Tio strån i taget. Först tyckte jag att det var lugnande att hon var så noggrann. Efter en timme hade träsmaken i rumpan ersatts av domningar och jag brydde mig inte längre om noggrannheten, jag ville därifrån. Men tjejen var långt ifrån klar.
Jag kände mig som Harry i Love Actually, ni vet när han köper ett halsband av Mr Bean och är livrädd att hustrun ska få syn på honom (halsbandet var ju inte till henne). Han har superbråttom men kassören Mr Bean pillar med torkade blommor, fina band, cellofan och så vidare, allt för en vacker inslagning av det dyrbara smycken.
Mr Beans paket blev säkert mycket fint.
Mitt hår blev det inte.
Men det sa jag förstås inte.
Jag ljög och sa: "Vad fint det blev. Vad duktig du är."
(Hon var ju så ung.)
Men så fort jag hade kommit utom synhåll på gatan drog jag på mig mössan, röd av skam, jag hade fått en tantfrisyr och åldrats 20 år!
Gick sedan till jobbet, men tog inte av mig mössan på hela dagen.
Till slut hittade jag faktiskt en riktigt bra frisör. Riktigt bra.
Då flyttade jag till Spanien på heltid.
Så jag måste jag hitta en ny.
Jag går på en rekommendation. (Fast eländesfrisören var också en rekommendation, så man vet ju inte.)
Idag ska jag klippa mig i alla fall.
Spänningen, spänningen...
söndag 3 juni 2012
Sommarbio i pation
När Jesús var liten fanns det en massa sommarbiografer i Sevilla, särskilt i hans stadsdel Triana. När vi bodde på Calle Alfarería och promenerade på gatorna i området pekade han ofta på ställen där han hade gått på cine de verano med sin pappa. Det var festliga platser med filmvisning och glada lampor och en liten bar där man kunde köpa tomates aliñado, öl och solrosfrön.
Inte en enda biograf finns kvar, de har förstörts i nya husbyggen, så vi har valt att starta en egen cine de verano, i litet format.
Första visningen var igår kväll. Vi bjöd in några goda vänner, tände festlamporna och började sessionen med att tända grillen. Vi hade lagt botellínes i hinkar fulla med is, gjort papas arrugadas, tortilla, skivat tomater och satt fram färskt bröd. Vännerna tog med sig tortilla, finfina köttskivor, vin och gjorde argentisk chimichurrisås. Kolen glödde. En makrill fräste på gallret. Gazpacho i snapsglas.
Sedan ut med skålen med marshmallows och grillpinnar i trä.
Och så solrosfrön och popcorn. Den lilla tv:n sattes på bordet och var och en tog plats i pation för att se The Shining. Hu!
Jag hade en massa bra förslag på film till första visningen, men Jesús gillade inte ett enda av dem (vi är väldigt olika i fråga om filmer), och sedan fuskade han. Medan jag såg på Eurovision var han på den dåliga hårdrocksfestivalen vid floden med de andra och spred ut ett rykte om att jag bara gillar Hugh Grant-filmer! Varefter ingen ville låta mig bestämma.
Jag lät J välja film, med fyra villkor: a) Ingen zombiefilm. b) Ingen sience fiction från 1950-1960-1970-talen. c) Ingen Dracula. (J har dem alla) d) ingen dubbad film.
Inte många kvar att välja bland i J:s rätt omfattande filmsamling. Det blev The Shining.
Stora delar av den såg jag inte.
Fy fasen vilken film, rent ut sagt.
Nästa gång väljer jag...
Inte en enda biograf finns kvar, de har förstörts i nya husbyggen, så vi har valt att starta en egen cine de verano, i litet format.
Första visningen var igår kväll. Vi bjöd in några goda vänner, tände festlamporna och började sessionen med att tända grillen. Vi hade lagt botellínes i hinkar fulla med is, gjort papas arrugadas, tortilla, skivat tomater och satt fram färskt bröd. Vännerna tog med sig tortilla, finfina köttskivor, vin och gjorde argentisk chimichurrisås. Kolen glödde. En makrill fräste på gallret. Gazpacho i snapsglas.
Sedan ut med skålen med marshmallows och grillpinnar i trä.
Och så solrosfrön och popcorn. Den lilla tv:n sattes på bordet och var och en tog plats i pation för att se The Shining. Hu!
Jag hade en massa bra förslag på film till första visningen, men Jesús gillade inte ett enda av dem (vi är väldigt olika i fråga om filmer), och sedan fuskade han. Medan jag såg på Eurovision var han på den dåliga hårdrocksfestivalen vid floden med de andra och spred ut ett rykte om att jag bara gillar Hugh Grant-filmer! Varefter ingen ville låta mig bestämma.
Jag lät J välja film, med fyra villkor: a) Ingen zombiefilm. b) Ingen sience fiction från 1950-1960-1970-talen. c) Ingen Dracula. (J har dem alla) d) ingen dubbad film.
Inte många kvar att välja bland i J:s rätt omfattande filmsamling. Det blev The Shining.
Stora delar av den såg jag inte.
Fy fasen vilken film, rent ut sagt.
Nästa gång väljer jag...
lördag 2 juni 2012
Recept: papas arrugadas med mojo-sås
Jesús har bott på Tenerife under några sommarlov, och där åt han ibland den kanariska specialiteten papas arrugadas; skrynkliga potatisar. Potatisen brukar man dippa i den oerhört starka mojo picon-såsen.
Här i Sevilla har en del barer tagit efter det här, men det är aldrig den riktiga kanariska såsen som serveras till, utan en god sås som är bara lite stark.
Ibland gör vi den här rätten hemma, senast blev den ett tillbehör till det grillade köttet.
Potatisen blir skrynklig av att koka i mycket saltat vatten. Inte så skrynklig som de små svarta kanariska potatisarna som blir som russin, men ändå.
2 kilo små potatisar
5 nävar grovsalt
(1 kålblad)
Tvätta potatisen väl.
Koka potatisen i det salta vattnet. Eventuellt under ett kålblad.
Ånga av som vanligt när potatisen är klar.
Sås:
6 vitlöksklyftor
1 liten spansk peppar
1 msk spiskummin
1 tsk paprikapulver
1 skvätt olivolja
1 mindre skvätt vinäger
salt
(1 skalad, väl mogen, tomat)
Mixa ingredienserna i en mixer.
Tomaten är frivillig.
Smaka av och lägg till om något fattas.
Såsen kan spädas med vatten.
Här i Sevilla har en del barer tagit efter det här, men det är aldrig den riktiga kanariska såsen som serveras till, utan en god sås som är bara lite stark.
Ibland gör vi den här rätten hemma, senast blev den ett tillbehör till det grillade köttet.
Potatisen blir skrynklig av att koka i mycket saltat vatten. Inte så skrynklig som de små svarta kanariska potatisarna som blir som russin, men ändå.
2 kilo små potatisar
5 nävar grovsalt
(1 kålblad)
Tvätta potatisen väl.
Koka potatisen i det salta vattnet. Eventuellt under ett kålblad.
Ånga av som vanligt när potatisen är klar.
Sås:
6 vitlöksklyftor
1 liten spansk peppar
1 msk spiskummin
1 tsk paprikapulver
1 skvätt olivolja
1 mindre skvätt vinäger
salt
(1 skalad, väl mogen, tomat)
Mixa ingredienserna i en mixer.
Tomaten är frivillig.
Smaka av och lägg till om något fattas.
Såsen kan spädas med vatten.
fredag 1 juni 2012
Truman Show-inbillning och Avatar-depression
Alltså, i USA finns allt och händer allt.
Läste just om fem personer som drabbats av Truman Show-inbillning. De tror att de är med i en dokusåpa och att deras liv är en dokusåpa. En av dem spelade in en dokusåpa när han började tro att han själv var med i en hemlig inspelning.
Har tidigare läst om Avatar-depressioner. Människor som lider av en djup depression för att livet inte är som i Avatar. Det är så vanligt att det har fått ett namn, som jag har glömt. Också i USA, förstås.
Det måste väl ändå vara ett tecken på att man har det för bra? Att man inte har värre saker att bekymra sig över.
Herregud.
Läste just om fem personer som drabbats av Truman Show-inbillning. De tror att de är med i en dokusåpa och att deras liv är en dokusåpa. En av dem spelade in en dokusåpa när han började tro att han själv var med i en hemlig inspelning.
Har tidigare läst om Avatar-depressioner. Människor som lider av en djup depression för att livet inte är som i Avatar. Det är så vanligt att det har fått ett namn, som jag har glömt. Också i USA, förstås.
Det måste väl ändå vara ett tecken på att man har det för bra? Att man inte har värre saker att bekymra sig över.
Herregud.
Glimt ur vardagen
Strömmen hade gått igen. Den hade redan varit borta i en timme, och vem visste när den skulle komma tillbaka? Vi hade ändå tänkt grilla, annars hade det varit retligt sådär med strömavbrott vid lunchtid.
Jag gick ned till grönsaksaffären, där var brödet slut och det skulle förstås inte bakas något nytt på grund av strömavbrottet. Men i affären brediv vårt hus fanns två vienna och en baguette kvar. Tur. Jag trevade mig in i affären. Hörde Santis röst borta vid köttdisken, men såg honom inte. Såg ingenting, visste ändå var juicen fanns.
Vid kassan stod grannarna och pratade. Ropade på en skäggig äldre karl om det var han som hade släckt byn, han och hans mannar med deras vägarbete.
Jag sneglade på glassen i frysdisken bredvid kassan och tänkte, att ifall de skulle sälja ut den billigt eftersom den ändå smälte, skulle jag slå till. En paket av den där macedoniaglassen...
Men jag fick inget erbjudande om glass till reapris.
- Hur ska ni nu kyla ölen, undrade en man i dörröppningen.
En äldre dam bakom mig tog tag i min arm och skrattade.
- Han bryr sig mer om att få kall öl än att det står mat på bordet! Hohohoho!
Efter ett par timmar kom strömmen tillfälligt tillbaka, men då var vi mätta sedan länge av grillköttet med marinad av ingefära, vitlök, honung och olja. Och små-chorizos och skrynkliga potatisar.
Bra att ha grill.
Jag gick ned till grönsaksaffären, där var brödet slut och det skulle förstås inte bakas något nytt på grund av strömavbrottet. Men i affären brediv vårt hus fanns två vienna och en baguette kvar. Tur. Jag trevade mig in i affären. Hörde Santis röst borta vid köttdisken, men såg honom inte. Såg ingenting, visste ändå var juicen fanns.
Vid kassan stod grannarna och pratade. Ropade på en skäggig äldre karl om det var han som hade släckt byn, han och hans mannar med deras vägarbete.
Jag sneglade på glassen i frysdisken bredvid kassan och tänkte, att ifall de skulle sälja ut den billigt eftersom den ändå smälte, skulle jag slå till. En paket av den där macedoniaglassen...
Men jag fick inget erbjudande om glass till reapris.
- Hur ska ni nu kyla ölen, undrade en man i dörröppningen.
En äldre dam bakom mig tog tag i min arm och skrattade.
- Han bryr sig mer om att få kall öl än att det står mat på bordet! Hohohoho!
Efter ett par timmar kom strömmen tillfälligt tillbaka, men då var vi mätta sedan länge av grillköttet med marinad av ingefära, vitlök, honung och olja. Och små-chorizos och skrynkliga potatisar.
Bra att ha grill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)