Bilder från Aracena och avslutning

Disa hade en julfestlighet med förskolan på teatern innan jul, och efter det tyckte jag att vi skulle gå hem en annan väg än den vanliga. Så vi gick upp för backen bredvid teatern, backen som är så brant att om man ramlar där rullar man nog hela vägen ner utan att kunna stanna.
(Vi gick den två gånger, eftersom Disa kom på att hon behövde gå på toaletten när vi kommit upp första gången, så vi fick gå ner till teatern igen. Och sedan upp en gång till.)

Det här såg vi på vägen hem:
Först en vanlig bostadsgata...

... och när den tog slut hittade jag en annan väg upp till borgen, som jag inte känner till sedan tidigare.

Därefter kom vi fram till porten till grottan, och gatan upp till den som är så mysig med små butiker, restauranger och apelsinträd. Och porlande vatten i mitten.

Det är högsäsong för apelsiner nu.

Vi gick igenom de höga valven för att se om keramikbutiken var öppen, jag har sett en fin vattenkanna där som jag skulle vilja köpa till Disa. Men butiken var stängd.

Så vi fortsatte ner till torget där Disa älskar att leka i vattnet. Vattentorget kallar jag det för, för det finns så mycket vatten att leka med. Det gjorde Disa, fast det var kallt. Hon klättrade upp på en fontän och blev blöt på hela framsidan så vi fick gå hem.

Men det är nära från det torget, mindre än fem minuters promenad.

Avslutningen då? Lite gullig och... strunt samma. Personalen har lagt ner jobb, de minsta barnen lades ut på scenen klädda som stora guldstjärnor (de yngsta är fyra månader bara) medan en julsång spelades, de lite äldre var utklädda till olika djur och var tänkta att dansa till sin sång, och de äldsta, barnen mellan två och tre år, var med i ett julspel. Disa var med i den första av tre grupper som äntrade scenen, hon är den vita ängeln, andra från vänster.

Hon kändes så stor när hon stod där! Jag blev lite rörd (men var redan gråtmild efter sömnlös natt). Tänk, hennes första "avslutning"! Avslutning var det ju inte i egentlig mening eftersom förskolan fortsatte under hela julen, utom helgdagarna.
När allt var klart kom de tre vise männen, los Reyes Magos, för att ge julklappar till alla barn. Tre och tre fick de gå ut (eller bäras, som de yngsta) och sitta i en vis mans knä. Det ropades ut innan till vem som barnen skulle gå, men jag kan FORTFARANDE inte namnen på de tre vise männen, vet inte vem som är vem, så jag kom lite sent med kameran, till den som satt längst bort naturligtvis. (Vet fortfarande inte vem det är, men tror att det är Melchor). Om några år kommer Disa att skämmas så himla mycket över sin utlänningsmamma som inte kan namnen på de tre vise männen. Jag lovar, den enda av Aracenas 8 000 invånare som inte kan det.