Antibiotika i Spanien och lite trött-tankar

Åh, om någon kunde komma hit och... ta hand om oss!
Tidigare när man var sjuk, före barn alltså, vad gjorde man då? Låg och vilade? Läste, lyssnade på radio, såg på film, sov, tog mediciner, drack varm choklad... eller minns jag fel?
Det går ju inte att vara sjuk med en liten unge i huset. Disk måste diskas, mat måste lagas, barn måste underhållas, tvätt ska tvättas... ja, ni vet ju. Det finns ingen stund att sitta stilla på.
Jag är så himla, himla trött.
Främst eftersom Jesús har blivit sjuk FÖR ANDRA GÅNGEN under den här sjukperioden. Varit hemma från jobbet, med feber. Han var hos doktorn för att få sjukintyg, och doktorn skrev genast ut antibiotika och paracetamol. För vad? Att han under två dagar KÄNNER sig sjuk. Har 38 i feber. Och så lite hosta, som han har haft i ett par veckors tid. Men inte mycket hosta. Och inget mer.
Antibiotika??!
Spanien är ett av Europas värsta länder när det gäller antibiotikaanvändning. I livsmedel, till köttdjur och till människor.
Antibiotikaresistenta bakterier, tänker jag på. Men det är jag ensam om,
Här ges hur mycket antibiotika som helst, användningen till och med ökar, och ingen ser något problem med det. Många vet inte ens vad antibiotika används till, utan tror att det botar förkylning och influensa.
Det var dagens trött-tankar.

Nu blir det helg, och jag skulle helst vilja ha sovmorgnar i min mjuka säng, men ska istället köra långpass jobb till 22 ikväll, och sedan sova i den hårda sängen med den hårda, obekväma kudden och en jungfru María i guldram ovanför huvudet hemma hos svärfar. Söva Disa med taklampan tänd, eftersom det inte finns kontakt till nattlampa, och hon avskyr mörker.

Nu är Pipen sjuk också, förresten. Han har varit i slagsmål och får en riktigt ful reva. Det ser ut som om högerörat nästan är avskuret. En infektion, som dessutom gör honom halt. Tre sprutor med antibiotika hos veterinären och sedan tabletter här hemma. Och han är förbjuden att gå ut innan han är helt frisk.
Veterinären, förresten, vi kom halv åtta på kvällen i går, en halvtimme innan stängning, och han skulle iväg på en träff när vi hade gått, så betalningen, ja den kunde vi ta någon annan dag, imorgon eller i övermorgon eller så. Han hade inte tid.

Det jag hoppas på mest just nu är att inte Disa blir sjuk igen. För det är det värsta. Hon slutar äta helt då, och det är bara ett par veckor sedan sist. Då var hon utan mat i en vecka, och den ungen har ju inget reservfettlager att ta av. Så inte Disa. Inte igen. Okej?