- Jag saknar henne, säger jag där jag står lutad över spjälsängen och stryker lillan över det varma huvudet.
Det låter knäppt. Med tanke på att jag har varit hemma hela eftermiddagen, och hon med. Men jag har jobbat och inte varit med henne, inte hållit i henne, inte matat henne, sett henne i ögonen, pratat med henne, känt henne gripa tag i mina fingrar.
- I morgon, lillan, då är det du och jag. Hela dagen. Då ska vi mysa, viskar jag, och går, och fortsätter sakna henne.
Dagen därpå är mysdagen.
Den blir inte mysig.
Det är iskallt i lägenheten och ännu värre ute. Vintern har kommit.
Jag stänger in mig, henne och katten i sovrummet och sätter på elementet som jag dragit in. Här stannar vi hela förmiddagen. Disa gillar det inte, verkligen inte, och inte jag heller. Jag vill gå ut i solen, men de ska koppla in en ny porttelefon någon gång under dagen, och tills det är gjort måste vi vara hemma, ifall de kommer och ringer på.
Ingen ringer på.
När Jesús kommer hem vid tretiden är jag desperat. Jag stannar och äter lunch, men sedan tar jag bussen till stan. Jag håller på att bli galen, måste bort en stund. Behöver glass, men hinner ingen glass förrän jag måste åka hem igen, J ska repa med en grupp. Två timmar fick jag för mig själv. Jag hade behövt mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar