Kackerlackspanik

Ett sådant skrik av panik har jag inte uppgivit sedan jag såg den spanska rysaren El Orfanato (Barnhemmet, mycket bra, men tänker aldrig se den igen) på bio, och den överkörda tanten som borde vara död slår upp ögonen. Oj, vad Jesús skrattade åt mig.
Anledningen den här gången: kackerlackor i trappan.

Skulle ut och köpa tomater. Hann inte mer än lyft foten ovanför trappsteget, så såg jag något mörkt, stort kila iväg.
Skrik ett.
Ytterligare något mörkt, stort.
Skrik två.
Vrål kan man också kalla det.

Vad jag tänkte:
Det blir inga tomater!
Jag går inte utanför dörren förrän någon kommer hem och dödar de jävlarna.
Det här är ett problem. Jag har ett problem. Jag kommer att få behandla det här samtidigt som jag går i terapi för min nål- och sprutfobi.
Jag kan inte bo i ett land där det finns kackerlackor.
Hörde de i butiken bredvid hur jag skrek? (Helt säkert, den ligger vägg i vägg.)
Måtte ingen granne vara hemma.
Om jag går upp för trappan igen, kommer de att springa efter mig?

De rör sig inte.
Är det inte...?

Det var inga kackerlackor.
Det var stora klumpar torkad lera som lossat från skorna. Det var mycket lerigt när vi letade sparris igår eftermiddag.