När man hamnar på jam session en vanlig torsdag

Klockan var ganska prick 22 när Jesús ringde. Han hade åkt iväg med barnen vid halv sju för att jag (äntligen, efter en hel dags störningsmoment!) skulle få arbeta ifred och kunna jobba ikapp tiden som jag hade missat (på grund av dem). De skulle till badet i Alájar, där Disas bästa kompis Nora var på kalas, och på det kalaset hamnade de allihop.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som Jesús har tagit med barnen och åkt och träffat Lincoln och Cristina och dottern Nora i olika sammanhang. Nästan varje gång har han ringt på kvällen för att jag ska åka dit, vart de nu är, och nästan alltid skyller jag på något eftersom jag är alldeles för osocial för att åka iväg och umgås. Men klockan 22 ringer han knappast för att locka iväg mig. Jag svarade och tänkte berätta att jag hade kokat räkor till middagen och gjort roliga smördegsrullar med olika fyllningar av den där degen som vi köpte på rulle, kanske som kompensation för att jag hade varit så irriterad på honom tidigare över att aldrig få sköta mitt jobb som jag behöver... Men när jag svarade sa han "Lyssna!", och genom telefonen hörde jag en saxofon, gitarr och en dov trumma, och han gjorde det för att han vet hur svårt jag har att avstå från en saxofon. Jag fattade vad han ville. "Det är jam session hemma hos Lincoln och Luis. Kom! Du kommer att tycka om det! De har kattungar också."

Ja, det visste jag att jag skulle. Tycka om det. Men klockan var tio på kvällen, jag hade smördegsmat i ugnen, skulle gå ut med Iris, äta middag och lägga mig eftersom jag måste upp tidigt nästa morgon...

22.45 körde jag mot Alájar. Med mig hade jag min steel tounge drum, ett munspel, två smördegsrullar med ost och skinka till Disa och Runa samt Disas stora sov-t shirt, eftersom hon skulle sova över hemma hos Nora. Min favorit-korrespondent Anna-Lena Lauréns sommarprat lyssnade jag på i bilen.

På den smala, kurviga vägen var det tomt, jag mötte inte en enda bil. Jag parkerade i gräset under olivträden bredvid en mulåsna som var fastbunden i närmsta träd. Jag blev blöt om handen när han gick bakom bilen för att nosa på mig, och jag höll undan påsen med smördegsrullar från honom.

Det var så hemskt varmt ute fortfarande, trots att klockan var elva på kvällen, men jag behövde inte gå långt. Jag blev säker på vilket hus det var när jag såg en naken Disa och en lika naken Nora (har de någonsin kläderna på den här sommaren?) genom ett fönster, där en liten svart kattunge satt och tittade på mig. Nora släppte in mig och jag kom rakt in i musiken, det var saxofonen igen. Jag fick se den del av huset som Cristina och Lincoln hyr sedan någon vecka tillbaka, jag träffade fler katter, en mastiff-valp som trots att den inte kan vara mer än några månader redan är större än vår Iris... Och i vardagsrummet spelade Runa på maraccas-ägg, Lincoln på gitarr, Luis hade en stor dov trumma, och så var det saxofonisten. Både Disa och Runa hade varit med en bra stund, Disa på stora trumman, Runa på Jesús på munspel. Ju senare det blev desto fler droppade in. Vid något tillfälle spelades något magiskt vackert på sopransax, rytminstrument och min egen trumma, dock inte av mig, som inte är där att jag vågar improvisera med de här proffsen.

Saxofonisten hade jag nästan hört förut. Han bor i Calabacino, den alternativa byn en promenadväg från Alájar. Vi var där när jag var gravid med Runa. Jag kände mig så sjuk, jag blev aldrig bättre, och vid det här tillfället hade jag båda öronen igentäppta. Jag ser att jag inte skrev något om det, men vad ledsen jag var den tiden, de sista månaderna. Ledsenheten som kulminerade den dag som jag fick veta att jag var tvungen att föda Runa på det stora Macarenasjukhuset i Sevilla, där Disa också hade fötts, ledsenheten som fortsatte under hela sjukhusvistelsen, de 25 timmarna som gick innan jag fick se henne, Disa som inte alls hade det bra... Jag var sjuk så längre, så många månader. det var som en influensa som aldrig gav med sig, och det värsta var, märkligt nog, de täppta öronen, det höll i sig i nästan ett par månader och höll på att göra mig galen. Att inte höra?! Men där i Calabacino hörde jag något svagt, svagt, och Jesús, som inte kunde fatta att jag verkligen inte hörde musiken, berättade att ljudet kom från en saxofon, att i huset precis ovanför oss på stigen dundrade det av musik. Det var ett musikhus dit alla som var sugna på att spela kom för att, just det, spela, och se vilka mer som var där.

Klockan var över midnatt när vi gick mot bilen, samtidigt som fler musikglada droppade in, och Disa fortsatte att dansa med Nora.

Den opålitliga datadoktorn

Igår var en riktigt konstig dag.

Det konstigaste hände innan jag vaknat, för då slog vädret om och blev... Kyligt! Vinden som blåste in genom fönstret var kall! Enligt väderprognosen var det 21 grader ute, men jag svepte om mig täcket, och satt sedan och funderade på om jag behövde kofta medan jag jobbade. Kanske för att jag är så van vid värmen. Eller också var det faktiskt kallt. Skönt i alla fall1 och säkert var det den svala luften, eller också det nya teet, men jag kom igång så bra med jobbet, och kände mig nöjd, ända tills Dataproblemet dök upp igen.

I början på semestern fick jag ju lämna in datorn när tangent efter tangent la av, och till slut kunde jag inte ens komma in i datorn. Tangentbordet i den bärbara datorn var kaputt, enligt datadoktorn. Det löstes med att använda ett extern tangentbord. Då och då återkom problemet, en bokstav hakade upp sig och skrev vvvvvvv utan stopp, men det ordnade sig när jag startade om på powerknappen. Nåväl. I förmiddags fungerade det inte att starta om. Och jag kunde inte jobba.

Jag åkte akut till datadoktorn i Aracena en halvtimme bort, fick hjälp direkt av en tekniker som på något sätt liksom avinstallerade tangentbordet. Lättad gick jag därifrån, passade på att handla förnödenheter som bara finns i Aracena, det goda brödet, Disas favoritost från Portugal, ekobananer...

När jag kom hem var Disas kompis Nora hemma, och hennes pappa Lincoln, som tagit med mat för att stanna över lunch, och över dagen. Jag hann inte mer än hälsa, jag hade så mycket missat jobb. Jesús kom med lunchbricka till skrivbordet. Allt bra.

Några timmar senare hände det igen. Vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv skrev datorn av sig självt. Jag närmade mig en stresspunkt, jag hade redan så mycket jobb att ta igen. Men det var bara att åka iväg med datorn. Lincoln tipsade om en kille i grannbyn som är bra och billig, sa han. Han följde med mig dit. Killen såg lite fundersam ut, skruvade sedan isär datorn och jag hade svårt att se på. Det var som att se en hjärnkirurg jobba, med hela hjärnan framför sig. Där fanns alla mina bilder, mitt jobb, texter, lösenord, så mycket. vid minsta misstag skulle allt försvinna. Tänkte jag.

En liten fyrkantig grej ramlade ut från datorn, killen granskade den som om han undrade var den kom ifrån och vad det var för något, och la den åt sidan. Han kikade lite, kände, öppnade ytterligare ett bakstycke, och jag klarade inte av att se på mer, utan försökte fästa blicken på skrivarna och hörlurarna på hyllorna.

- Jag kopplade bort tangentbordet. Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken,  en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.

- Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar eftersom tangentbordet fungerade, men jag betalade de tio euro som han begärde och gick. På något sätt tyckte jag att jag hade kompenserats, genom den mycket stora butikshunden som ställde sig på bakbenen med de enorma tassarna på glasdisken, och blundade när jag smekte hans mycket rynkiga huvud.

Än så länge har jag bara haft problem med Vvvvvvvvvvvvv en gång, så jag avvaktar med att lämna in datorn igen. Till det pålitligare stället i Aracena.

När det är riktigt, riktigt varmt

Den här värmen alltså. Den tar ju knäcken på vem som helst. Det känns som om sommaren kommer att pågå för evigt. Här kommer ett inlägg om värmeböljan förra helgen.

Den svalaste stunden på dygnet var vid sju-åtta på morgonen, och när jag vakande förra söndagen blåste det varmt av 27 gradig vind genom det öppna fönstret. Sedan blev det bara värre, upp till 42 grader i skuggan. Ute var himlen vit istället för blå, som den brukar bli när det är mycket varmt. Jag vet inte vad det är för väderfenomen, men vit himmel - då vet man att det är hett ute! Dörrar och fönster hålls stängda, och varje gång man måste öppna dörren till trädgården försöker en het luftvägg ta sig in. Man är svettig hela tiden, svetten rinner från alla tänkbara delar av kroppen och glasögonen halkar hela tiden ner på grund av svetten. Trög i huvudet blir man också. Allting går mycket långsamt. Blanda ihop en sallad - en timme. Hitta en klänning till Disa - en kvart.

Tankeverksamheten är oerhört långsam, man rör sig långsamt också. Jag skjutsade Disa till en kompis och höll 70 hela tiden på 90-vägen. I köket har fläkten stått på, och på bordet framför den har katten legat och sovit, och även en spindel och en geting har sökt svalka där. Alla flugor i köket har försvunnit av värmen, och under söndagsnatten hörde vi för första gången en berguv hoa utanför huset.

Jesús sov i Sevilla värmeböljefredagen (46 grader) och berättade om en mycket hög luftfuktighet som gjorde det svårt att andas. Inte en människa var ute och gick på gatorna ens sent på kvällen. Has kompis Àngel, som ringde dagen därpå, liknade det vid ett atombomnedslag, det var så skrämmande öde på gatorna. Jesús pappa har bestämt sig för att ha på sin luftkonditionering två timmar varje eftermiddag, och han upprepade gång på gång att den hettan inte är normal, påminde om hur han förr brukade arbeta i gassande sol varenda sommar som målare, inga problem. Den här värmeböljan har fått honom att börja tro på klimatförändringen.

Vi bestämde oss för att fly hettan och åkte mot kusten på lördagsförmiddagen. Där skulle det inte vara lika varmt, enligt prognosen. Vi åkte mot en hemlig strand som vi hade upptäckt näst sista dagen på min semester, nästan folktomt, och dit ville vi tillbaka. Men vi gjorde en missbedömning. På grund av värmeböljan, samt att det var långhelg (de flesta var lediga förra måndagen med anledning av något helgon) så var det absolut proppfullt i El Portil, som vi skulle utgå ifrån. Det fanns ingenstans att parkera, varken i eller utanför den lilla staden. Inte en enda plats. Jag har aldrig sett så många bilar där förut. Så vi körde mot El Rompido, grannbyn, utan att ha någon reservplan. På höger sida såg vi bilar parkerade på en plätt som tidigare har varit camping, och på andra sidan vägen gick en annan båt till halvön som vi hade tänkt oss till.

På grund av att vi träffade ett par vänner på stranden, otroligt nog, så missade vi sista båten innan lunch, men vi åt vår picknickmat medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra, då nästa båt skulle avgå. Då åkte vi över.

Det är en liten båt med tio-femton platser. Vi tog oss ombord med barn, två ryggsäckar, parasoll, strandstol och hink. På andra sidan sundet var det, bekvämt nog, en lång gångväg byggd ända till andra sidan halvön.

På höger sida fanns en liten pöl med en massa krabbor i, som vi stod och tittade på en lång stund.

På andra sidan halvön ser man Atlanten breda ut sig mot oändligheten. Till och med här var det denna dag en del folk, men vi gick längre bort där vi blev ganska ensamma.

Det var ovanligt varmt i vattnet, men höga vågor. Disa slogs omkull flera gånger tills jag visade hur hon behövde gå längre ut för att kunna flyta upp på vågorna. Vi badade länge, det var härligt. Vi plockade massor med snäckor, barnen lekte nonstop i sanden, grävde, kastade sig i den otroligt mjuka sanden. Vi badade ännu mer, drack juice och fikade. Det var alldeles underbart.

När det var dags att gå, för att ta sista båten tillbaka, hittade Jesús en enorm snäcka, större än mina händer bredvid varandra.

Det var kö på spången mot båten. Vi stirrade på pölen med krabborna som hade torkat ut helt av tidvattnet. Var det möjligt, på så kort tid? Samtidigt hade vi ju sett hur mycket vattnet hade stigit på några timmar, vi hade fått flytta parasollen trots att vi satt den så högt upp. och medan vi stod och stirrade på den torra krabbpölen... Så började det rinna till vatten! Det var som om någon hade satt på en vattenkran. Det strömmade ner mer och mer vatten medan vi såg på, vi kunde inte sluta titta, och till slut, när vi var tvungna att gå på båten, hade vattnet runnit under träbron som vi stod på. Tidvattnet är fascinerande!

Vi åkte inte hem direkt, utan åkte för till ett köpcentrum i Huelva, där Jesús behövde köpa hörlurar och jag ett tangentbord. Tangentbord med sladd fanns inte, så det blev inget, men med Jesús lurar i en påse samt en lila klänning till Runa åt vi middag på mysiga Dim Sum Wok, som har så bra mat, Det blev en fin avslutning på en härlig dag!

Den här helgen har temperaturen legat på 35 grader. Mycket, men bättre än 42. Dessutom är det svalt på natten!

Värmeböljan Lucifer

 Jag har tänkt, att så skönt att huset är så svalt. Så länge vi bara håller oss inomhus går det bra, vi behöver inte ens fläkt i sommar. men för två dagar sedan kunde huset inte hålla emot mer, värmen tog sig in. Runa lägger sig på mage på stengolvet varje gång hon vaknar ur siestan, och jag trycker mina barfotafötter mot det svala golvet. Svetten klibbar hela tiden. Igår kväll var jag så varmt att jag öppnade fönstret vid niotiden, när det började mörkna, men det blåste bara in ännu varmare luft, så jag fick stänga. I morse var värmen tung redan vid halv åtta, då det brukar vara nästan som svalast efter gryningstimmarna.

I Sevillas dagstidning skriver de om värmeböljan Lucifers framfart. raljerar lite över namnet, påminner att i början av 2000-talet var det en två veckor lång värmebölja, även då med 46 grader i skuggan, men på den tiden fick värmeböljor, som inträffar varje sommar, inga namn.

Namn eller inte, varmt som sjutton är det. Det är första gången som jag upplever 40 grader här i bergen, där det brukar vara svalare. Det är mer än man orkar med. Jag ska täcka växterna med halm, och jag vattnar tidigt, men redan tidigt på morgonen är det 26 grader.

Jesús oroar sig över sin pappa i Sevilla, där temperaturen ska röra sig mellan 44 och 46 grader under några dagar. Pappan har luftkonditionering i sin lägenhet, men precis som många andra äldre sätter han aldrig på den, eftersom han är rädd för att bli förkyld av kalluften. Fönstren öppnar han inte heller på natten, eftersom han störs av trafikljuden när han ser på tv. Jesús sov över förra fredagen och sov inte mer än tre timmar för att det var så fruktansvärt varmt i lägenheten. Både Jesús och jag tänker på vår kompis farmor, som nästan dog av värmeslag för ett tiotal år sedan, just en sådan här varm dag, då hon vägrade använda luftkonditioneringen i rädsla för en förkylning. Hon klarade sig tack vare en snabb ambulansfärd och sjukhusvård.

Tidningsartikeln uppmanar folk att ringa sina äldre släktingar regelbundet och kolla så att de är okej.

Imorgon eller på söndag ska vi fly hettan och tillbringa dagen på kusten istället.

Jag är verkligen ingen värmeperson. Jag har sannerligen inte valt Spanien för att jag tycker om sol och värme. Jag längtar enormt efter hösten, svalare luft och regn. må det sista av sommaren gå fort!

Semester

 Hej gänget!

Här kommer ett litet livstecken. Jag trodde att jag skulle blogga mycket på semestern, men datorn har varit inlämnad, tangentbordet la av. och nu ska vi åka till kusten några dagar, och jag tror att vi inte har internet där. De andra vill att vi blir klara och ger oss av helst genast och låter mig inte blogga ifred.

Detta är slutet av andra semesterveckan. Jag hade så många planer för semestern! Läsa, gå långa promenader med Iris, vara med barnen, potträna Runa, måla, installera lampor och diskmaskin, byta vårdcentral, fixa arbetsvrån, bygga bokhyllor, ta hand om trädgården... Jag hann med ett Ikea-besök på måndagen, sedan tog energin slut. Jag tillbringade hela veckan, energilös och trött och stressad över att semestern gick utan att jag orkade göra något alls, och arg och frustrerad för detsamma. Fötterna svullnade upp. Vi hade ett roligt födelsedagskalas för Disa, som fyllde sju, på söndagen, och då började de svullna fötterna göra ordentligt ont så jag blev liggande på soffan två dagar efter det. Men då fick jag ro att läsa en bok, eftersom jag faktiskt inte kunde göra annat än att vara stilla.

Vi har varit på vattenpark med Disa, haft besök, besökt kompisar i Sevilla, jag var på bio med Disa, och nu är alltså snart den andra semesterveckan slut, bara en vecka kvar. Så fort tiden går!

Det kom roliga paket med posten, med saltlakrits, böcker (till Disa), ostbågar... Det tar vi med till kusten, och spel och kortlek. Nu ska vi bara bada, äta skaldjur, spela spel, läsa, äta jordgubbsglass och träffa barnens kusiner. Det blir en bra avslut på semestern!

Hur är er sommar?

Covid-vaccination i Spanien

Samma dag som vaccinationstiderna släpptes för 38-39-åringar bokade jag tid. Det fanns inte mycket att välja på, det var fredagen samma vecka som erbjöds.

Jag hade läst om hur sevillaborna hade stått i timslånga köper utanför stadion och andra vaccinationsställen, i solskenet. Här klev jag in i den svala, tomma feriabyggnaden. Många stolar var utställda, några satt och väntade. Jag gick fram till killen vid det rangliga bordet, fick säga mitt namn, han letade på pappersutskriften och strök över med en grön märkpenna. Fick gå in direkt, svara på om jag var allergisk mot något läkemedel, sätta mig och få sprutan. Klart. Ut och vänta på en stol i 15 minuter på eventuella reaktioner.

Jag hade fått en liten lapp där det stod att jag skulle komma tillbaka samma tid tre veckor senare för andra dosen, och nästan på minuten tre veckor efter första sprutan fick jag min andra. Pfizer. Den här gången blev jag riktigt risig dagen efter. I lördags var det årets varmaste dag är i bergen - 39 grader i skuggan. Jag drog på mig Jesús tjocka tröja och låg och frös under täcket. Hade ont i huvudet och kände mig sjuk. Så himla trött. Tröttheten och huvudvärken hängde i igår. Jag försökte få något gjort, gick och band upp tomatplantor i trädgårdslandet, men den lilla uppförsbacken tillbaka in i huset höll på att ta knäcken på mig. Det är knappt en meter i höjdskillnad i en svag sluttning, men när jag kom fram till huset fick jag inte i min tillräckligt med syre. Hu, vad otäckt! Därefter tillbringade jag i princip hela agen sängliggandes. Men jag är glad över att vara fullvaccinerad nu, det är jag!

Spaniens prioritetsordning alltså...

I början av året vaccinerades de allra äldsta i landet, samt de som vårdade dem och vårdpersonal som kom i kontakt med covidpatienter. I slutet av februari-mars vaccinerades inte bara de gamla, utan nu började man vaccinera yrkesgrupper. Prioriterade yrkesgrupper var exempelvis optiker, frisörer, psykologer, poliser, militärer och all tänkbar skol- och barnomsorgspersonal. Av den anledningen fick Jesús sin första spruta nästan en månad före sin pappa, som är 82 år, liksom vår kompis Cristina, som är 25 år och jobbar i skolmatsal. Galet, tyckte vi båda, Jesús mest, eftersom det knappt har varit någon smitta i skolorna. Inte här i bergen åtminstone. Man kan säga vad man vill om restriktionerna i skolan, men de verkar ha fungerat bra. I skolan som Jesús jobbar på har smittspårningen visat att ingen, varken elev eller lärare, har smittats av covid i skolan, utan enbart i hemmet och på släktträffar, framför allt under julen.

Lärare över 60 år fick dock inte vaccineras, eftersom Spanien bestämde att ingen under 65 skulle få Astra Zeneca-vaccinet, som övrig skolpersonal hade fått, så 60+ fick vaccineras två månader senare. 

När alla dessa var klara skulle äntligen yngre personer som löper mycket stor risk att bli svårt sjuka vaccineras, exempelvis personer som har genomgått organtransplantation och cancersjuka, detta parallellt med äldre personer.

Alla andra i vanliga riskgrupper (hit räknas till exempel jag, som har diabetes typ 1) togs bort från listan över yngre som skulle prioriteras, och vi fick istället vänta på vår ålderskategori.

Både jurister och journalister har bett om att prioriteras vid vaccinationen, men fått avslag. Hemlösa och fiskare prioriterades dock.

Jo, så var det det där med fotbollsspelarna. När Sverige-Spanien skulle spela i EM bestämdes det snabbt att alla spanska spelare skulle vaccineras före matchen. Protester hördes, men regeringen gav grönt ljus till vaccinationen.

Nåväl. I dagstidningen Diario de Sevilla har jag följt vaccinationssiffrorna. De steg så långsamt i början, 9 %, 12,7 %, 14,8 %...Nu har nästan 60 % fått minst en dos, 45 % av dem (oss) är fullvaccinerade. 

Kvällstimmar på ett bytorg

 Klockan är nio på kvällen när vi stoppar in barnen i bilen och åker till grannbyn Los Romeros för att äta middag. En sådan där spontan grej man kan göra en fredagskväll när Jesús rep med gruppen är inställt.

I byn finns ett litet torg med en kyrka och en bar. Vita plastbord är utställda och runt om sitter sällskap och äter, dricker och pratar, och på torget spelar ett gäng ungar fotboll, några andra har dockvagnar och leksaker med sig.

Disa är snart igång och leker tafattlekar och kurragömma med ett par tjejer, vi beställer dryck, ensaladilla, härliga tomater med salt, friterad bläckfisk och pommes frites till barnen, torsk till Jesús och kött i whiskeysås till mig. Runa äter oliver, solen går ner, det är ljummet i luften och allt är bara så där behagligt avslappnat och trevligt som det blir på ett litet sydspanskt torg en sommarkväll med en trevlig tapasbar som serverar god, hemlagad och billig mat. Disa kommer då och då och äter bläckfisk och doppar picos i ensaladillan, Runa äter en massa pommes frites. Disa leker med en av Jesús elever som också råkar vara här, sedan med en pappa som lyfter upp alla ungarna på torget så de kan klättra i lyktstolpen. Runa går omkring och tittar och tar plötsligt med sig en lite sparkcykel som tillhör något av barnen och går runt med den en lång stund. Hon studerar glasskylten noga och Disa och jag går in i baren och hämtar tre glassar från frysen, visar dem för servitören som antecknar. Ingen har längre ansiktsmask, det är nästan som innan pandemin!

Det här är en av många trevliga saker med Spanien. Det är så enkelt att ta en spontan tapasmiddag på ett litet torg och prata om roliga saker medan ungarna leker med andra barn.

Vi har verkligen mycket roligt framför oss. Nu under lördagen är det fullt upp. Först barnkalas (barnkalas är ofta en ursäkt för de vuxna att träffas, det är ofta inte så inriktat på barnen) vid utomhuspoolen i Alájar. Picnicklunch. Vi tar med pannkakor, falafel och svamp-croquetas (ej hemgjorda), isbitar och juice. Framåt sextiden åker vi till Las Chinas där den alternativa marknaden återuppstår efter långt coviduppehåll. Där kommer att finnas många vi känner. Och sedan, någon gång under kvällen, åker vi vidare till Paus bar i Castaño del Robledo där vår kompis Lincoln spelar gitarr. Och dagen därpå, på söndagen, ska vi fira min födelsedag igen (kul att fylla 39!), då får jag presenten av Jesús, som är det bästa tänkbara - en utflyktsdag i Portugal med besök på favoritrestaurang (musslor i champangnesås!), bad i havet, plocka snäckor... Åh!

Och om två veckor har jag semester. Det blir två veckor med efterlängtat husfix, kanske besök i Portugal, och så en vecka på kusten. Kalas för Disa som fyller sju...

Klockan på kyrkan närmade sig tolvslaget när jag började bli sömnig och vi bröt upp. Båda barnen somnade i bilen, det var bara att bära in dem och lägga dem i sängen.

Vad har ni för helgplaner?

Midsommarhälsning

 Glad midsommar, alla! Hoppas att ni befinner er precis där ni vill vara. Jag är mycket nöjd med min plats i den här spanska byn, men just idag skulle jag så gärna vara i Sverige istället. Svensk sommar, ja, det är magiskt. Jag skrev till en kompis i Sevilla, hon förstår precis, och vi planerar båda att vara i Sverige med våra barn nästa år och fira midsommar. Disa ska då fylla åtta, och snart blir hon för gammal för svenskt midsommarfirande...

Disa och jag tittade på midsommarfirande på youtube i morse, och jag berättade om näcken och magiska väsen som rör sig ute på midsommarnatten, och hon fick höra Hårgalåten och lyssna till berättelsen, och efter det försvann hon in i sin egen sagovärld en lång stund.

Jag glömde bort att det skulle bli midsommar och hann inte avboka i kalendern innan det var för sent, så det är en del jobb... Men förutom det har Disa och jag varit ute på en härlig promenad med lilla Iris, vår adoptionshund, och vi har varit inne i Aracena och handlat inför födelsekalaset (mitt) imorgon. Vi träffade på Noelia och hennes svenskspanska barn, och sedan fick Disa följa med dem, så åkte jag ensam hem, för att jobba.

I kylen hittade jag en gammal burk med sill från Ikea, och kokade potatis, så lite midsommar har det blivit. Ingen särskilt god sill, och definitivt ingen härlig färskpotatis, men ändå.

Vidare planer? Tja, jobba färdigt, hämta Disa (var? I vilken by? När skulle de åka till La Nava?), åka till apoteket samt köpa en till bit av den där otroligt goda chorizokorven som de säljer i en liten butik. Planera tårtbak och laga pisto till en god empanada... Plantera oregano och rosmarin som jag köpte i järnaffären, och stötta upp tomatplantor...

Vad gör ni under midsommar?

Halmbalen och det olagliga hålet i väggen

Klockan var halv nio på kvällen, jag skulle ha hämtat Disa hos kompisen för en timme sedan, men istället hade jag kört runt i Aracena för att köpa ficklampa, mat som inte behöver tillagas eftersom strömmen var borta och gips att täppa till ett olagligt hål i väggen med. Dessutom hade jag köpt en halmbal som var så stor att den inte fick plats i bakluckan. Istället hade jag fått hjälp med att pressa in den i baksätet, och nu, när det slog mig att Disa också måste få plats i bilen, trots att det låg en stor halm-bal på hennes bilbarnstol, började jag skratta galet och trött. Det hade varit en mycket lång dag.

Strömmen hade försvunnit redan på morgonen. Elen i vårt nygamla hus verkar vara något hemmabygge, det finns ingen logik alls. Lösa kontakter och sladdar finns överallt och då och då blir det strömavbrott, ofta i köket. Spisen slutar fungera om något pöser över så att den blir blöt. Men nu var hela huset strömlöst. Efter två timmar utan el bad jag Disas lärare att få sätta mig i skolan och jobba undan det mest akuta medan barnen hade gymnastik.

Vårt slitna hundraårshus ser ännu mer slitet ut bredvid grannarnas nybyggda.

Min stress släppte eftersom jag ändå inte kunde göra något åt mitt eget jobb utan ström och internet. Jesús fick ställa in sina digitala föräldramöten och lärarmöten. Disa följde med en kompis hem och Jesús och jag åkte till Santa Ana för att äta lunch på en bar, eftersom vi inte kunde laga mat utan el.

Jesús ringde en elektriker som kom efter någon timme och konstaterade att strömmen nådde elskåpet, men att det där tog stopp. Något hindrade strömmen från att gå vidare in i huset. Han kunde fixa felet, men fick inte, det måste elbolagets egna elektriker göra. Då tänkte jag att det var dags att köpa ficklampa och färdig mat, för om vi måste vänta på elbolaget skulle vi nog vara strömlösa till nästa dag, så jag åkte till Aracena, passade på att köpa nämnda halmbal till min jordgubbsodling och presenter till mig själv i favoritaffären (såg, vinkeljärn och en ny tumstock efter att Runa brutit sönder min gamla). Under tiden hade faktiskt elbolagets elektriker kommit hem till oss, de knackade sönder ytterväggen och plockade ut elskåpet, i vilket de fann gamla sladdar som knutits ihop med plastpåsar, och jag vet inte vad. Någon som bott här tidigare har kopplat in el utan att betala för den. Vanligt förekommande här i bergen, sa elektrikerna, som förstod att vi faktiskt var oskyldiga, tack vare att de olagliga sladdarna var så gamla och smutsiga. 

De förklarade att detta verkligen inte ingick i deras arbetsuppgifter och att de inte borde röra elskåpet alls, men tyckte synd om den strömlöse Jesús och lilla Runa som stod bredvid, och trixade tillbaka elen med stränga order om att Jesús måste gipsa igen hålet i väggen, där de satt in elskåpet igen, samma kväll, för nästa dag skulle nya elektriker från elbolaget komma och installera ett nytt elskåp, och de fick inte veta vad som redan gjorts, för vår skull och för dessa båda elektrikers skull.

Jesús ringde mig stressat och bad mig köpa gips, och jag undrade var sjutton man får tag i gips i Aracena klockan åtta på kvällen, chansade på den nya, stora kinabutiken och hade tur!

Jag hämtade Disa i Fuenteheridos, drog förtvivlat i halmbalen och befriade barnstolen. Hela golvet i baksätet täcktes av trasig halm (baksätet kunde jag inte se för där låg balen), och jag försökte få bort så mycket halm det gick från barnstolen, där Disa skulle sitta, fick in min trötta unge, och kände att jag började ta slut där på den slingriga skogsvägen hemåt.

Jag gav Runa mat medan Jesús blandade gips som han försökte fylla hålet i väggen med. Det gick så där. Han personifierar motsatsen till orden hantverkare och händig, men vem som helst skulle ha svårt att fylla igen ett så stort hål med bara ett kilo gips.

Till sist fick jag äntligen lägga mig bredvid min lilla pärla. Så trött jag var. Den evighetslånga dagen tog slut till sist.

Elbolagets elektriker har ännu inte kommit med det nya elskåpet, vi får el utan att betala för den, och jag hoppas att de inte kommer förrän Jesús är hemma från jobbet, för jag har ingen aning om vad jag ska säga om de ifrågasätter den nygipsade väggen eller elskåpet därinne. Jag tror att bästa alternativet är att låtsas att jag inte förstår spanska.

Fredagskraschen

Redan på måndagen börjar jag längta till nästa helg, nästa lördag och söndag, då jag äntligen får fortsätta mina projekt i denna underbara trädgård! För på vardagarna hinner jag ingenting, knappt vattna. Jag har så många bilder att visa! På det nya jordgubbslandet, på blommande vindruvsklasar i mängder, på spanska odjur... Jag skulle ha visat dem i helgen, jag hade bestämt mig för att skriva ett helt knippe av alla väntande inlägg, aviserade Jesús att jag skulle sitta vid datorn, men så blev det inte, jag kraschade in i fredagen, en och en halv timme innan jag skulle sluta jobba, då var jag totalt slut och somnade på sängen, det gick inget annat. Jag var väck hela lördagen också. Orkade inte sitta, inte ordna mat till barnen, inte ta bort smutsiga glas från bordet. Inte ens trädgården gjorde mig gott, jag var så trött. Inget besök blev det på handelsträdgården i Aroche, det var mig övermäktigt att köra bil. Det var väl en förkylning tillsammans med väldigt lite sömn under veckan som gjorde sitt. Hela måndagens arbetsdag försvann när vi blev strömlösa, och de timmarna behövde tas igen... På söndagen hade den värsta tröttheten gått över, jag började fungera igen, så då kunde jag börja jobba (!) ikapp kommande måndag, eftersom Disas skola plötsligt skulle hålla stängt på grund av någon lokal helgdag.

Det blev inte mer än en timme i trädgården på söndagskvällen. Och nu är det onsdag, jag väntar på lördag då jag får vara ute i trädgården hela dagen, men jag är så hemskt trött redan, tänk om det inte blir någon trädgårdshelg den här veckan heller?

Spänning framför radion

 Vi satt så tysta och koncentrerade vid radionyheterna igår kväll, att jag föreställde mig hur folk följde krigsrapporteringen vid radioapparaterna under andra världskriget. Nu gällde det inget krig, utan det hade utlovats lättnader i corona-restriktionerna. Jesús önskade så förtvivlat att provinserna i Andalusien skulle öppnas igen. När de stängdes i mitten av januari trodde nog ingen att stängningen skulle vara så länge, och nu är trycket hårt från hotell- och restaurangbranschen på ett återöppnande.

Jag har väntat på ett öppnande för att kunna åka till Ikea i Sevilla och köpa en säng och kaviar. Vi löste det tills vidare med sängplatser, Jag och Runa sover i 135-sängen och Jesús och Disa i en 90-säng som hade lämnats kvar här. När jag är vaken efter att båda barnen har somnat (sällan) bär jag över Disa till stora sängen så att Jesús får plats med sin inflammerade arm. Det funkar, säng är inte akut. Nu känns det viktigare att spara sängpengarna till att eventuellt kunna installera pelletsbrännare och tillhörande element i höst. Vintern är mycket kall i det här huset, vi gick med täckjackor nästan in i april, och soffan i vardagsrummet gick inte att använda alls, eftersom det var för kallt att sitta där ens med tjocka filtar. Samtidigt behöver alla pengar sparas för att kunna köpa loss huset om två år. Tänk om vi inte har tillräckligt då, när den här hyresperioden är slut? Men att frysa i sex månader...? Jag jobbar mer än jag orkar och hinner för att få pengar att spara.

Nu är det handelsträdgården i Sevilla som jag väntar på att kunna åka till. Och Ikea.

Provinsstängningen har tärt mycket på Jesús den här gången. Det har varit för mycket nytt för honom. Flytt, en ny bostad. Nya vänner, nya samtalsämnen, sammanhang, rutiner. Han vill åka till Sevilla och spela med sin grupp, träffa gamla vänner, träffa sin pappa, vara sig själv, eller den han brukade vara, för en dag. Jag fattar, det är som när man flyttar utomlands.

Provinsstängningen har inte hindrat våra vänner och bekanta från att åka till Sevilla. Folk hittar anledningar, får intyg. Utfärdar giltiga intyg. Chansar. Jesús har nu intyg på att få åka till en sjukgymnast i Sevilla på fredag och har planerat dagen - åka direkt efter jobbet och äta lunch med sin pappa, som har fått båda sprutorna, sjukgymnast, sedan träffa en barndomskompis som nyligen förlorade sin mamma. Och så hem, innan utegångsförbudet börjar gälla kl 23. Och så ska han ta med mitt paket från Finland, som väntat hemma hos pappan i ett par månaders tid nu.

Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno börjar prata. Han är så teatralisk, använder så många ord. Han ägnar flera minuter åt att tala om vaccineringen, att omkring 25 % av de vuxna i Andalusien har fått minst en spruta, att Andalusien är bäst i Spanien, att fjärde vågen inte alls blev så illa som befarat, att vi alla längtar efter att få resa, träffa barn och föräldrar, åka till stranden, åka till sommarbostaden ("vi", tänker jag, som läst om hur just Juanma Moreno har rest genom jobbet mellan Andalusiens olika provinser)... Och äntligen. Provinserna... Ska öppnas! Från och med natten till torsdag!

Här slutade Jesús att lyssna och jag kunde inte längre höra vad Moreno sa, för Jesús började genast göra upp planer. Han är ledig på måndag - kanske kan han ta med barnen till Sevilla då? Jag hade inte ord för hur gärna jag vill att han ska göra det. En hel dag ensam i huset, jag kan jobba precis så mycket jag behöver utan att bli störd. Kanske, kanske, om jag får undan riktigt mycket jobb då, kanske skulle jag själv kunna åka till Sevilla någon dag nästa vecka, åka till handelsträdgården...? Hoppas!

Världsbokdagen, trädgårdsfynd och 3 000 corona-regler

Världsboksdagen! Visst är den värd att uppmärksammas! Ge en bok till någon man tycker om, kanske? Jag minns när jag brukade få en bok av en kompis varje världsboksdag, det var roligt.

I Disas skola uppmärksammade de dagen igår med att läraren hade gått ut tidigt på morgonen och gömt böcker i skogen. Sedan tog hon med barnen ut, och så fick de leta rätt på böckerna. För varje bok som de hittade satte hon sig på marken och läste högt ur den.

I byn El Campillo är det bokbytardag idag. Lämna en bok - ta en annan. Våra kompisar ska uppträda med dockteater, så då ska vi åka dit och titta. Träffa Goretti och barnen, ta med smörgåslunch (det är en utomhusaktivitet, vi håller avstånd). Jag skickade ett meddelande till Noelia för att fråga om hon och barnen ville följa med, men hon svarade att de skulle hälsa på kompisar i Almonaster... Om det nu gick, eftersom Almonaster är i perimeterkarantän. Här blev jag förvånad, måste jag säga. Vi bor ju i Almonasters kommun. Är vi i karantän? Sedan när då? Får vi inte åka någonstans? Har jag kört omkring olagligt? Jag tittade på Andalusiens covid-karta. Vi är på nivå 2 av smittoläget, precis som alla andra kommuner runt omkring, men till skillnad från dem befinner vi oss faktiskt i perimeterkarantän.

Det är inte lätt att hänga med i alla covidregler. Det är nästan omöjligt. För ett tag sedan meddelades det att reglerna kring munskydd skärps, det måste bäras i precis alla situationer utanför ens egen ytterdörr, till och med på stranden om man ligger helt ensam och solar på en handduk utan andra människor i närheten. Det sista ändrades efter vilda protester, och man behöver inte heller bära munskydd när man går i badvattnet för att bada, eller vandrar ensam i skogen, men vad jag vill komma till är att jag trodde att de här reglerna redan gällde, sedan i höstas. Vid vilket tillfälle ändrades reglerna, för att nu återinföras?

Jag läste att Spanien har haft mer än 3 000 olika regler under corona-året, alla autonoma regioner har ju också sina egna regler, så det är inte konstigt om det är svårt att hänga med.

Nu ska jag, om en en stund, trotsa perimeterkarantänen och åka till järnaffären i Aracena och köpa en ordentlig, långskaftad sekatör. Det finns bara ett litet hörn med björnbärssnår kvar, och de ska bort! När trädgårdshjälpen var här i tisdags hittade de en fin, låg mur bakom snåren, ett okänt fruktträd, som fortfarande väntar på att befrias från taggbuskarna, samt en gammal vinstock som ligger på taket till det lilla huset med brunnen. Det ska vi stödja upp och låta växa som ännu ett grönt tak som skuggar. Kanske sätta en bänk under, eller så. Och det lilla avokadoträdet i samma hörn, som har sett så ledset ut, har fått nya löv sedan jag började dra bort hundratals ekollon som slagit rot och börjat växa upp som mini-stenekar runt det lilla trädet. I helgen ska jag dra bort de sista ekollonen, strö lite aska runt träden och slå på ett par hinkar med vatten. Mycket att pyssla med. Vad jag tycker om den här trädgården!